MacGregor - att leva med diabetes

Den här helgen går till världshistorien - eller i alla fall till sommarhistorien - eftersom det inte har regnat! (Jo, lite i natt, men vad gör det? Förutom att lakanen som hängde på tork fick hänga en dag till eftersom vi glömde dem på torkvindan.) På dagarna har solen skinit från en nästan klarblå himmel med behagliga 22-23 grader i luften. Familjen har spelat lite kubb, lite krocket och latat sig i trädgården. Stenpartiet har funnits som en grå dimma av dåligt samvete i perifirin, men vi har försäkt att inte låtsas om det. Det var bara när några felkastade kubbpinnar letade sig upp bland de spridda stenarna som vi blev plågsamt påminda om vårt dåliga samvete. Men det tar vi hand om en lagom molnig dag, när det varken är strålande sol eller spöregn.

En helt ljuvlig helg, med andra ord. Så där lagom lat och behaglig. Höstdimma på morgnarna, ljumma sommarvindar på dagarna. Mmm ... augusti är härlig! Nu är det redan söndag kväll, och eftersom makarna MacGregor blev herr och fru för exakt tolv år sedan idag så kan det tänkas att helgen får ett trevligt avslut med lite bubbel. Here's to another twelve years! And more!

(Ni vet väl vad som gör ett äktenskap långt och lyckligt? Enligt en äldre herre som levt i många och lyckliga år med sin hustru kan det sammanfattas i två ord - Yes, dear!)

Så var första skolveckan till ända, utan alltför stora katastrofer. Pappan har varit med Moira varje dag. Eller i alla fall funnits inom skolgårdens gränser, Moira vill inte alltför gärna att han är inom synhåll från henne och klassen. Klassrummet är således förbjudet område, men idag var fröken sjuk och pappan fick lov att rycka in som extraresurs och det fick Moira lov att acceptera.

Värst var gårdagen när hon hann med tre känningar mellan 08.20 och 14.00. Vi måste justera ner insulindoserna efter sommarlovets regniga dagar med låg aktivitetsnivå. Nu springer hon mer än hon går och står mer än hon sitter. Bränner mycket energi och äter mindre = mindre insulin behövs.

Det är bra att pappan ska vara med Moira även nästa vecka. Det är tydligt att den nya personalen ännu inte vet hur de ska agera när Moira får en känning. Fullt förståerligt, men med några dagar till ska de nog få kläm på det viktigaste. Planen är att pappan bara ska finnas i bakgrunden i slutet av nästa vecka, så att personalen själva får hantera allt som sker under dagen, och bara kalla in pappan när det uppstår tveksamheter.

Det är svårt att släppa ansvaret för Moira till den nya personalen. Vi har inga tvivel om att det kommer att gå bra, men vi har haft sån koll på henne under sommaren och helt plötsligt har vi inte alls samma koll längre. Dessutom annonserade hon vid middagen i dag att hon inte kommer att ringa till oss på luncherna i fortsättningen för det behöver hon inte längre. Rys! Men jag antar att det är ett gott tecken på att hon känner sig säker med sin diabetes, det är ju ändå hennes sjukdom och det är hon som till slut måste lära sig att ta hand om sig själv. Vi kan ju inte hänga henne i hasorna tills hon gifter sig! Även fast pappan gärna hade velat vara kvar tätt vid hennes sida längre än så.

Motorgräsklipparen var inte död, åtminstone inte enligt gräsklipparmekanikern som "fixade" till problemet. Enligt honom hade jag kört på en sten eller något liknande,

- Har jag inte alls, sa jag, det sa bara klang, bom bang. Jag gjorde ingenting!

Han övertalade mig dock, eller snarare sagt orkade jag inte diskutera eftersom han sa att problemet var lätt att avhjälpa. Det var någon säkerhetsmutter (eller något liknande) som gått av och då är det omöjligt att få igång maskinen. 175 kronor tog han för besväret eftersom skadan inte gick på garantin (säg den skada som gör det). Men det var i alla fall värt det tyckte jag och lättade på lädret.

Idag var det dags att klippa gräset igen. Jag tog fram min nu fullt fungerande fräsiga Stiga Multiclip 46. Tre tryck på choken och ett drag i tåten så dundrade denna vidunderliga maskin igång igen och grannskapet fylldes med det sköna knattret från gräsklipparmotorn. Tyvärr var det inte det enda grannskapet fylldes med. Det började att ryka något alldeles förskräckligt om maskinen och snart var vår tomt, grannarnas tomter och jag helt täckta av röken. Jag släppte på gasen, stängde av motorn och ropade på frun. Hon kom ut på altan och sa,

- Herregud, vad håller du på med?

- Är det inte första maj idag? replikerade jag.

Hon struntade i min kommentar och sa bara,

- Vad har hänt? och tittade styggt på mig.

Just den stygga blicken förtjänade jag inte, men samtidigt så förstår jag henne eftersom jag ofta har gjort mig förtjänt av sådana blickar (fast sanningen å säga så tittar hon inte styggt på mig så ofta som hon borde). Jag är totalt oteknisk och har ingenting att göra med maskiner eller tekniska prylar, men jag kan inte låta bli att peta på saker och ting om något hänt och förvärrar då oftast problemen. Sen står jag där och ser oskyldig ut och svär mig fri från all inblandning i nämnda händelser. Men den här gången så var det verkligen inte mitt fel och frun förstod detta direkt.

- Motorn har skurit eller så är det något annat fel på den, sa hon om gräsklipparen som fortfarande stod och bolmade värre än Harry Schein och John Silver tillsammans. Du får ta tillbaka maskinen till reparatören.

- It´s a jungle out there, som någon filmstjärna sa. Gräset växer vidare och klipparna strejkar, vad gör man? Inte vet jag men om inte den här reparationen går på garantin så tänker jag istället investera i en lie, eller möjligtvis någonting som själv kan beta av vår långhåriga matta.

I ett moln av rök försvann mitt hopp,

det finnes inte mer.

Gräsklipparen har kört sitt sista lopp,

Jag förstår ej vad som sker.

Den skar sig visst som frun min sa,

det är det enda jag vet.

Med maskiner och mojänger får det nu vara bra,

det är dags att köpa en get.

Idag var den första riktiga skoldagen på terminen för båda barnen, och för mig också. Jag har varit med Moira hela dagen och kommer så att vara veckan ut. Eftersom vi levt lite annorlunda på sommarlovet med tider och rörelse så måste vi se över Moiras doser igen. Hennes första mellis blir nu en halvtimme tidigare, lunch äter de redan 10.50 (undrar om man skulle kunna tvinga vuxna att inta lunchen så nära på frukosten?) och eftermiddagsmellis blir klockan 14.00, en timma tidigare än vi varit vana med nu. Dessutom så äter vi frukost bra mycket tidigare och även middagen blir då förflyttad. Det blir lite pussel och gissningslekar men vi bör nog ha kommit fram till en lagom insulindos till slutet på veckan.

I stort sett så var det en riktigt bra skoldag. Moira fick direkt byta plats och sitter nu bredvid en hon känner och kan känna sig trygg med. Fröken och fritidspedagogen var alldeles förträffligt trevliga och hade lagt upp ett mycket bra program för dagen. Eleverna skötte sig också exemplariskt under alla lektioner. De satt där och tindrade med ögonen precis som man föreställer sig att barn gör på första skoldagen. Själv satt jag längst bak och tindrade inte ett dugg. Jag hade fullt sjå med att försöka hålla ögonen öppna.

Moira var spänd igår när hon gick och lade sig för natten kl. 21.00 men hon somnade direkt, precis som vanligt. Sen brukar hon sova rakt igenom hela natten, oavsett hur många kontroller, insulininjektioner och bränslepåfyllningar med smörgåsar vi gör. Men inte inatt, inte. När jag gick och la mig vid 23.00 och kontrollerade hennes blodsocker så vaknade hon. Sen var det kört.

"Jag kan inte sova" sa hon och vred sig som en orm i sängen.

"Det killar i benen" sa hon, "jag måste upp och röra på mig."

Själv var jag trött och ville sova så jag föreslog att hon skulle ligga still och tänka på något annat än skolan, då skulle hon säkert somna. Hon gjorde det också, i hela 15 minuter. Ända tills jag gjorde det fatala misstaget att nysa. Nu var hon klarvaken och det killade mer än någonsin i benen och hon ormade sig fram och tillbaka vilket gjorde så att jag inte hade en chans att somna. Vi höll på och tjafsade med varandra fram till kl. 01.30 då jag kontrollerade henne (en och en halv timme för tidigt) eftersom jag var orolig för att det var något som var fel. Blodsockerhalten var perfekt! Vid 02.00 började jag bli desperat, mina ögon gick i kors men så fort jag höll på att somna så petade hon på mig och sa igen:

"jag kan inte sova, det går bara inte."

Drastiska tider kräver drastiska åtgärder så för att lugna ner henne så satte jag på en film, Hitta Nemo (vilken god far jag är som låter barnet titta på Dvd mitt i natten).  Det var kanske inte det mest genomtänkta valet av film då Nemo precis i början på filmen går (simmar) till sin första skoldag. Den fyllde dock sin funktion för mig, jag somnade och blev inte störd under hela filmen. Efter 96 minuter väckte hon mig och upplyste mig att filmen var slut. Sedan kunde jag inte somna om. Det kunde däremot hon göra. Äntligen.

När mamman kom in på morgonen var jag bra mosig, Moira var väl också lite trött men mest exalterad över att hon skulle få gå till skolan. Inatt blir det en tidig sänggång för flickebarnet och mig. Jag hoppas bara att den värsta spänningen har lagt sig så fröken på skolan slipper ha en halvsovande förälder längst bak i klassrummet.

Vi kunde inte hitta katten här på kvällen. Hon brukar alltid komma när vi ropar men nu dök hon inte upp. Vi började nästan oroa oss för att Kitty hade smitit ut när vi öppnat ytterdörren. Till slut så hittade mamman Kittykatten. Hon låg nerbäddad i soffan under ett täcke och endast hennes lilla huvud stack ut. Fotot vi publicerat här nedan gör inte situationen rättvisa. Kittys teckning gjorde att hon smälte in i kuddens färger, så vi ett hastigt ögonkast syntes hon inte.

Kamouflagefärgad kisse. Hoppas pappan ser henne innan han sätter sig ner ...

Hon är nu återbördad till familjen (trots att hon aldrig var borta). Vi har gullat extra mycket med den lilla katten och hon har nog undrat varför hon fått så mycket uppmärksamhet. Och jag har bestämt mig för att aldrig mer slänga mig i soffan utan att först kontrollera om den lilla hårbollen ligger där eller inte.

Idag har Moira opch jag varit på upprop i skolan. Moiras skola tjuvstartade terminen redan klockan 17.00 idag med att all personal presenterade sig och att alla fick gå till sina respektive klassrum för upprop. Det tog cirka 45 minuter och sen så gick Moira och jag hem. Alla andra stannade kvar efter uppropet.  För en skolstart, som rektor sa i sitt tal, är ju lika viktig att fira ett upprop som en avslutning. Och viktigast av allt var, enligt rektor, att alla blir sedda och att alla får gå i skolan och lära sig efter deras egna förutsättningar. Därför, fortsatte rektor, så samlas vi alla ute på gården efter uppropet så att vi kan se varandra och fira med ett stort bull- och saftkalas. Rektor poängterade både det här med att bli sedda och att fira med bullar flera gånger i sitt tal. Som vanligt så syntes inte min dotter i hennes visioner om skolan och läsåret. Det är nog bara friska barn som får plats och får synas när rektor lägger upp terminsplanerna.

Moiras fröken var dock mycket trevlig och uppropet gick bra om man bortser från att de placerat Moira bredvid en flicka som hon aldrig umgåtts med eftersom de inte gått i samma klass tidigare och eftersom de, de få gånger de haft med varandra att göra, inte kommit överens. Jag frågade vad tanken var med detta och fröken berättade att det var Moiras förra fritidspedagog som sagt att det skulle nog gå bra. Att alla andra av Moiras gamla klasskamrater fick sitta bredvid varandra var något som förvånade mig då Moira är den enda med ett medicinsk handikapp som kräver att hon har kompisar hon kan lita på i närheten. Den nya fröken var också förvånad och erbjöd  direkt att Moira skulle få byta plats. Vi har dock bestämt oss för att vänta en dag. För det första så skulle det se konstigt ut, det vill säga bli pinsamt för Moira och för det andra så ville jag ge fröken lite betänketid så att hon då kanske kan flytta om lite mer. Samtidigt påpekade jag att det vore bra om Moira satt lite längre fram än längst bak så att fröken kunde hålla ett litet öga på henne. Det syns bättre på nära håll när hon blir låg. Har man tre bänkrader med elever framför henne så kan det bli svårt att upptäcka om hon uppför sig lite konstigt.

Imorgon, direkt efter skolan slutar har jag bestämt träff med fröken så bara hon och jag får sitta ned i lugn och ro. Jag hoppas verkligen att skolan lyssnar och tar till sig denna gång för gör de inte det så måste jag gå vidare på något sätt. För Moiras skull tänker jag inte sitta still, tiga och ta emot. Det är dags att skolan visar att de är de proffsiga pedagogerna de utger sig för att vara för nu är tålamodet slut.

Jag har då aldrig riktigt förstått tjusningen med golf. En snobbsport som dessutom är långsam och tråkig. Ja, åtminstone tyckte jag det innan barnen tog upp denna ädlaste (märker ni möjligtvis ett ändrat tonfall?) av sporter. Och att den har sitt ursprung i mitt eget hemland gör ju inte saken sämre.

Moira har, som ni tidigare läsare av denna blogg vet, gått på golfskola i sommar. Sean klarade av sitt gröna kort redan förra sommaren. När golfskolan tog slut så ändade dock inte säsongen för barnen utan de har vid första möjliga ögonblick dragit iväg oss intet ont anande föräldrar till rangen för att tömma vårat förråd av tior. Eftersom vi inte är så bevandrade i hur man slår och står och så vidare har barnen övat själva. Vi har dock märkt att vissa slag/poser eller vad ni nu vill kalla det inte har varit perfekta så vi bestämde oss för att barnen skulle få några privatlektioner. Det låter lite dyrt och snofsigt men det var det inte. Det var billigt och familjärt. Idag har Moira varit på sin första privatlektion. I en dryg halvtimme hade hon lärarens fulla uppmärksamhet och genom hans handledning gjorde hon stora framsteg. Jag (pappan i det här fallet) satt först bredvid och tittade men blev efter ett tag uttråkad och började tjonga iväg några bollar själv. Det positiva man kan säga om mina slag är att de kommer långt och högt. Det negativa är att man aldrig vet var de hamnar. Jag tror att golfläraren uppmärksammade detta för när Moira var klar så sa han till mig,

- Ja, det kanske är dags för pappa att ta några lektioner också.

- Eh, jag bara slår för att det är skoj, svarade jag, lite tidsfördriv helt enkelt.

- Ja, men man blir aldrig för gammal för att lära sig, sa han då.

Det är helt klart att jag ska lämna golfen till barnen i familjen. Moiras slag är som en smekning att beskåda och när jag inte spred bollar som en dyngspridare stod jag och myste av beundran när hon slog. Hon har det i blodet den lilla ärtan (fast troligtvis från några generationer längre bak än min). Jag har äntligen lärt mig att acceptera denna sport, ja till och med älska den. Åtminstone när det är mina barn som står för golfunderhållningen. 

En vacker fjäril har hittat till en av våra många maskrosor i gräsmattan. Det verkar som om man kan få ett ett spännande djurliv i trädgården om man inte rensar och klipper så ofta!  Något vi med glädja tar fasta på, delvis eftersom vi inte längre har en fungerande gräsklippare. Men imorgon ska den tillbaks till affären, och har vi tur får vi inte tillbaks den förrän efter första frosten, för då ska man visst inte klippa gräset mer för säsongen, är det inte så?

Min nyinköpta gräsklippare är död. Den gick hädan imorse ute på gräsmattan. Den somnade inte in tyst och stilla utan den lämnade detta jordeliv med en rejäl skräll.

Nyinköpt var den som sagt,

gul och fin,

med  en svag doft av bensin

men nu är det något som dess liv bragt.

Jag blir smått sentimental som synes för jag älskade verkligen denna manick. Jag har aldrig ägt en motordriven gräsklippare förut och dessa två månader som gräsklipparen har funnits i familjen har varit ljuvliga. När jag skulle dra igång maskinen imorse så var allt lugnt och stilla. Grannarna sov säkerligen djupt efter sina festaktiviteter igår och inte en kotte syntes till. Gräset hade äntligen torkat (frun semester är på upphällning och detta betyder givetvis att regnet också är det), klockan var kvart över tio och förutsättningarna för en lyckad gräsklippning såg goda ut. Tre tryck på choken, ett snabbt ryck i motortåten (har ingen aning om vad det där lilla repet kallas) och sen skulle det bara vara att köra. Gräsklipparen bara hostade till och gick inte igång. Konstigt tänkte jag, så har den aldrig gjort förut, kanske var det slut på bensin. Bensintanken var nästan full så det var inte det som var problemet. Två tryck till på choken och så drog jag till ordentligt i tåten. Krasch, bom bang sa det och gräsklipparen hostade inte till den här gången, den skrek istället och jag hörde ljudet av metall som bröts av. Smått chockad backade jag först bort från maskinen som stod där och gjorde sina sista dödsryckningar. När den sen stillat sig gick jag fram och lyfte på den för att se hur det var med underredet. Rotorn hade lossnat, skruvar, muttrar och annat hade gått av och jag förstod genast att det var kört. Nu har vi ju garanti på den så imorgon ska jag iväg och försöka få en ny, det borde ju inte vara något problem tycker man. Dock kvarstod problemet med gräsmattan som behövde klippas.

Vi får besök imorgon så jag tänkte att det var dags att snygga till lite i trädgården, därav rycket med gräsklipparen (att det var uppehåll ute kan också ha varit en av anledningarna). Man vill ju inte att hemmet ska se helt förfallet ut så något behövde ändå göras trots min gräsklippares hädangång. Jag äger ingen lie så det var bara att leta reda på den gamla handjagaren som jag lämnat för död djupt inne i trädgårdsförrådet. Jag tror att den blev glad över att få komma ut i ljuset för den fungerade alldeles utmärkt, inte alls som jag kom ihåg sen sist. De första fem minuterna gick jag omkring och funderade på hur jag kunde ha varit så dum att köpa en bensindriven maskin. Det här var ju roligt och gav dessutom kroppen välbehövlig motion! Efter de första fem minuterna hade gått så kom jag plötsligt ihåg varför jag köpt en bensindriven maskin. Handjagaren började att halka i det daggvåta gräset och klippte inte alls så snyggt som den gjort i början. Helt plötsligt var det inte så lätt att putta den. Jag fick kämpa och dra så att svetten lackade. Sen gav ryggen upp, och när min rygg ger upp så ger även jag upp. Nu är gräsmattan på framsidan och gaveln klippt, baksidan är lika vildvuxen som vanligt. Men vad gör man? När både gräsklipparen och ryggen plötsligt dör samma dag så får man helt enkelt vänja sig vid en något långhårig gräsmatta, vare sig man vill eller inte!

Vi är lättade och glada. Dagens "föreläsning" på Moiras skola gick över förväntan. Vi hade trott att ett par, tre lärare/pedagoger skulle träffa oss för att få information om Moiras diabetes, så döm om vår förvåning när tolv (12) personer nyfiket lyssnade och frågade om blodsockervärden och insulinsorter. De var mycket intresserade och fick oss att känna oss väl till mods. Just nu känns det som om det kommer att gå bra i nya klassen. Skönt! Dessutom visade det sig att en av lärarna tidigare haft en elev med diabetes, och en fritidspedagog har bekanta med barn med diabetes, så vi känner att det finns en förståelse för hur Moira har det.

Rektor passerade förbi som hastigast, och vi utbytte ett stelt "hej". Vi har beslutat oss för att inte bråka mer om allt bullfestande, utan försöka driva en allmän hälsokampanj för skolan via andra vägar än just rektorerna, eftersom de inte direkt verkar inne på vår linje. Flera av lärarna, däremot, instämde helt i vårt resonemang om att det är för mycket socker som belöningar och för att fira saker i skolan. Skönt med stöd därifrån, vi får hoppas att det håller i sig och att vi kanske har positiv inverkan för deras engagemang i hälsofrågor.

Som en del i det pedagogiska upplägget fick Moira demonstrera för lärarna hur man tar ett blodsockerprov. Försöket gjordes på pappan, som trots sin nålsticksvana blev riktigt svettig i händerna när lancetten kom fram. Svettigare ändå blev han när mätaren tickade fram 7,6. Normalt ligger en icke-diabetiker mellan 4-7, så för en sekund trodde han förmodligen att nu var det kört. Men vi hade ätit lunch strax innan, så det hade sin naturliga förklaring. Puh! Mamman har nog med att kolla en diabetiker på nätterna, det vore just fint med en till ...

Det börjar bli tjatigt nu men än en gång så startar jag inlägget med, DET REGNAR! Tar det aldrig slut? Våra badkläder har torkat ihop och flagnat i små bitar, badringen och badmadrassen är sedan länge totalt ihoppysta och förrådet av solkräm börjar nu att svämma över. Vad ska man göra?

Vi skickade bort sonen för ett par dagar. Han skulle iväg med en kompis och sitta och titta på när regnet faller ner inifrån en sommarstuga någonstans. Kvar är då dottern som skall roas och det är inte alltid det lättaste. Efter mycken tanke och möda bestämde vi oss för att åka ner på stan och se om vi kunde köpa oss en meningsfylld fritid, konstnärsbutiken var målet. Vi gick därifrån betydligt fattigare än när vi kom men mamman och pappan och dottern fick alla något att leka med. Utan tvivel var mammans saker dyrast och pappans billigast (det är ett mönster i den här familjen) men vi var nog alla lika lyckliga. Mamman fick akvarellfärgerfärger, ergonomisk pensel och akvarellpapper. Pappan fick ett par olika pennor och dottern fick cernitlera i regnbågens alla färger.

Nu ska vi försöka locka fram våra konstnärssjälar och skapa stordåd vid köksbordet som får tjänstgöra som vår ateljé. Först ska vi bara vila lite och samla oss efter stadspromenaden. Vad det måhända bli för alster som vi producerar återkommer vi om, kanske!

Jag kom precis hem från golfbanan där Moira varit på sista dagen i sommaren golfskola. Vilka framsteg hon gjort! Idag hade de tävling och dottern var fantastiskt duktig (det säger jag inte bara för att jag är hennes far, hon var verkligen det). Hon fick också sitt första golfpris någonsin, en illrosa golfboll. Så vi var på ett strålande humör när vi svängde upp med bilen hemma. Det goda humöret höll sig lika länge som en isglass i Sahara.

Mamman visade mig de trevliga breven från rektor, ett till oss och ett till Moira. Jag undrar vad rektor tänkte när hon skrev "Därefter firar vi det nya skolåret med saft och bulle på vår fina skolgård" i brevet som var personligen riktat till Moira? Och i brevet till oss skriver hon, "Vår målsättning är att leda en skola där alla blir sedda..." samt att de skall arbeta med skolans värdegrund. Har skolan lyckats med det omöjliga genom att misslyckas med sina intentioner redan innan skolstart? Ja, jag tycker det. Moira har de då inte sett, det är precis likadant som förra terminen. Bull- och saftkalas för att det är skolstart, tårta, glass och godis när det är skolavslutning. Ni kanske tycker att jag är lite stingslig och överdriver men när skolstarten börjar så här så bävar jag inför resten av terminen. Blir det fredagsmys (och mys i skolan stavas socker), blir det glass varje födelsedag, blir det godis på utflykterna och blir det en sjö av socker i november/december då vi närmar oss jul? Jag vill ju inte måla fan på väggen men det är såklart att man blir orolig när terminen börjar så här.

Igår efter TV 4-programmet om diabetes kände jag mig nedstämd. Det var helt enkelt inte roligt att höra vissa av sakerna de sa. Om det är sant eller inte vet jag inte eftersom informationen vi fått har pekat på annat. Jag tyckte att jag lyckats kasta av mig domedagskänslan som jag fick av programmet (i princip alla fick komplikationer och man måste mista både det ena eller andra för att få ställa sig i kö till transplantation) och tagit programmet för vad det var, ett kommersiellt reportage i en kommersiell kanal. Känslan kom tillbaka med breven från rektor, det kanske är så att ingen bryr sig och framtiden för min dotter inte ser bra ut, TV 4 kanske hade rätt? Men jag säger som mamman skrivit i ett tidigare inlägg, jag tänker inte lägga mig ner och ta det här. Att ta bort bull- och saftkalaset kommer skolan aldrig att göra men är det så att de tänker fortsätta i den här stilen så kommer det att bli andra bullar. Och de kommer sannerligen inte att smaka sött!

Skolstarten står för dörren och det betyder att vår kamp börjar igen. I dag damp välkomstbrevet till Moiras upprop ner i brevlådan. Uppropet sker på tisdag kväll kl 17.00 och avslutas med stort bull- och saft kalas på skolgården. Undertecknat rektorerna.

Suck.

Vad gör vi nu? Allt som vi pratat om under de hetsiga diskussionerna med rektorerna under vårterminen verkar vara helt borta. Gone with the wind. Det verkar som om vi får börja om från början. Inte svårt att gissa vilka argument som kommer att tas upp från skolans sida om vi har synpunkter på tidpunkt (middagstid för Moira - och kanske för de flesa familjer, eller?) och sockerfesten:

 "Men alla andra barn ska väl inte behöva försaka bullar och saft bara för att Moira har diabetes! Och hon ska ju i alla fall vänja sig med att det finns frestelser runt henne".

Vi har hört det förr och vi ser inte fram emot att höra det igen. Moira längtar till skolan, hon saknar sina kompisar och längtar efter att få börja trean. Hon hoppas att de ska få såna där riktiga bänkar med lock så att hon kan ha sina diabetesgrejer med sig och inte behöva springa iväg när hon ska kolla sig. Vi ska göra allt i vår makt för att Moira ska ha det bra i skolan, så nu kavlar vi upp ärmarna än en gång och bereder oss på strid.

Vi har precis sett dokumentären på TV4 som vi skrev om i ett inlägg nedan, "Vi kan rädda dem", med Bo Holmström. Känner oss lite avslagna så här efter sändningen. Vi hade hoppats på mer om stamcellsforskning och mindre om svåra komplikationer. Men, men, vad kan man förvänta sig av ett kommersiellt TV-bolag som vill ha höga tittarsiffror - då drar förstås njurpaj, benbrott och blindhet fler tittare. Att Bo Holmström så snart tillfälle bjöds ledde frågan till " ... och det kan man alltså dö av?" verkar vara en jakt på sensationsrubriker och inget annat.

Samtidigt så blir man som förälder till ett barn med diabetes nedstämd av uttalandet från en av läkarna att senkomplikationer drabbar alla diabetiker förr eller senare, och att dagens hjälpmedel med mätare och insuliner endast fördröjer komplikationerna med 5-10 år. Våra läkare hävdar att så inte är fallet - tvärtom tror de att vi kanske inte kommer att få se särskilt mycket, om alls några, komplikationer hos dagens barndiabetiker när de är äldre. Vem ska man tro på?

Men det var ändå ett bra program för donationsregistret, och det är ju alltid lovvärt.

Idag regnade det inte när vi vaknade. Fantastiskt egentligen med tanke på att det har regnat konstant här på sistone.

Vi samlar regnvatten i barnens pool. Det är fullt nu ...

Först blir man på riktigt gott humör men sen när man tittar ut i trädgården så dalar humöret direkt. Surdegarna som har legat ogjorda måste tas om hand om. Och framförallt så är det sluttningen som jag skrivit om tidigare som borde ses över. Både min fru och jag gick ut för att få lite ordning på stenpartiet (läs stenhögen) men då upptäckte frun att hallonbusken skulle plockas. Hon satte igång med det medan jag stod och försökte se upptagen ut i sluttningen.

- Hur går det, ropade frun runt hörnet.

- Jovars, svarade jag, jag tänker bara lite på hur jag ska lägga stenarna.

- Maskar du? ropade hon.

Vi har varit gifta i snart 12 år (21 augusti) så min fru känner mig alldeles för väl.

- Nej inte alls, svarade jag, och böjde mig ner för att plocka upp dagens första sten. Jag tror att jag till och med hann placera den på något lämpligt ställe innan kom för att hjälpa till (och få fart på mig). Vi höll väl på i någon timme innan vi gav upp. Barnen skulle ha lunch så frun gick iväg för att ta hand om det. Tidigare hade hon sett en geting krypa in i ett hål i väggen så det blev min uppgift, bra mycket roligare än att langa sten. Som ni ser på bilden så ser det fortfarande anskrämligt ut i sluttningen. Vi får väl se om vi orkar ut någon gång till i veckan.

Inte går det fort - och fel blir det också.

Ett problem är att hinna med. Regnar det så vill man inte stå där ute och flytta stenar fram och tillbaka. Det är förenat med livsfara som jag säger till frun, du vet hala stenar och massiva jordskred för att leran blir så tung. Sen när solen skiner så är det så mycket annat som drar. Idag när vi hade gett upp på stenpartiet så var jag ute i skogen i två timmar och plockade lite kantareller och sen så var det golfbanan med barnen. Det kanske är så att slutförandet av projektet i sluttningen får vänta till terminen på Högskolan börjar igen. Då är det så många böcker som ska läsas och rapporter och tentor som ska skrivas så att stenjobbet kanske till och med blir lockande.

Vår katt Kitty får inte gå ut. Hon får finna sig i att stanna här hemma. Det har ingenting att göra med det usla semestervädret som råder utanför våra fönster. Kitty har fått bli en innekatt efter det att vår förra katt Sam blev helt förvildad av sin utevistelse. De enda gånger han kom hem var när det var matdags, toadags eller sovdags (och då sov han någonstans där vi inte var). Att han dessutom fick för sig att Moira var ett av hans byten gjorde inte saken bättre.

Vi tog det säkra före det osäkra när Kitty kom till oss och vi bestämde att hon skulle bli en innekatt. Det har visat sig vara ett lyckodrag, maken till kelig katt har vi knappt träffat på någonstans. Hon tassar efter oss vart vi än går härinne och tycker inte om att vara ensam. Så det är som det gamla talesättet "Bättre en katt i handen än tio i skogen".

En katt i handen.

Regnet fullkomligt öser ner och alla aktiviteter utomhus har lagts på is. Arbetet i stensluttningen står helt still fortfarande, några skogsutflykter är det inte på tal om och inomhuslivet går på rutin. Ni vet, diabeteskontroller, vad ska vi äta, är det något på TV, ska vi spela spel och så vidare? Inget nytt alltså utan samma gamla vanliga liv i det MacGregorianska hushållet.

Det är lördag idag och som alla andra barnfamiljer ställs vi inför problematiken med lördagsgodis, ty även i diabetesfamiljer så önskar barnen detta. Det är inga mängder att tala om men just den där lilla chokladbiten får Moira att känna sig precis som ett friskt barn. Ju mer Moira rör på sig, ju mindre insulin behöver man ta till godiset (hon måste dock alltid ha en viss dos). Och en sådan här regnig dag när ingenting händer får man inte vara rädd för att putta till ordentligt med insulinet så att dottern inte går och blir hög. Moira väljer alltid sitt lördagsgodis själv (i samråd med förälder) och inte blir det mycket som stoppas ner i hennes lilla godisburk. Det gäller för henne att välja godis som hon tycker om. Samtidigt kommer problemet med att hon vill pröva nytt ibland och det får inte smaka dåligt för det är en vecka kvar till nästa godisranson. Hennes lördagsgodis brukar bestå av några bitar choklad och en liten samling "mjukt" godis. Ahlgrens bilar är en av favoriterna och då de rosa bilarna. Vi häller  aldrig upp bilar (svårt att hälla någonting i dessa mängder) utan pillar enbart ut de rosa åt lillflickan så att hon får just de hon tycker om. Chokladen är företrädelsevis Marabou mjölkchoklad men ibland så smyger det sig in ett Kinderägg eller liknande.  Av det här lilla blir dottern både lycklig och nöjd. Tänka sig att det krävs så lite för att öka hennes livskvalitet och tänka sig, det blev ett inlägg om kvalitet till slut.

Vädrets makter är fortfarande emot vårt sommarfirande. Något bad blev det inte heller idag. Och efter att ha "tvingat" barnen till att spendera ett par timmar i en fuktig skog med oss så lovade vi att vi skulle göra något roligt också.

- Vi går på bio, sa vi, och barnen tyckte att det var en synnerligen god idé.

När vi bodde i Stockholm fanns det mycket att välja på i bioväg. Alla filmer, en massa biografer och i princip vilken tid som helst på dygnet. Det är inte riktigt lika lätt här i Falun. För det första så finns det bara en biograf som visar 4-5 filmer och för det andra så har de inga matinéer. Det är endast kl. 18.30 och 21.00. Ingen av desa tider är särskilt idealisk för oss med tanke på Moiras diabetes. Efter att ha rådgjort med barnen bestämde vi oss för att gå och se Världarnas krig med Tom Cruise. Ingen barnfilm måhända men å andra sidan så fanns det inga barnfilmer som barnen ville se.

Eftersom filmen var två timmar lång så fick vi packa med oss matsäck för kvällis och ta med både Levemir och NovoRapid, både långtidsverkande- och måltidsinsulin alltså. En liten Maglite-ficklampa fick tog vi också med så att vi skulle kunna hitta rätt för insulininjektionerna. Vi poppade egna popcorn hemma, de som de säljer på biografen är dränkta i fett och inte särskilt bra för hennes blodsockervärde. Lite biogodis i form av choklad och Ahlgrens bilar köpte vi på plats och Moira fick några godisbitar. Hon är nöjd med det lilla hon får och det känns jätteskönt för oss föräldrar. När man går på bio så bullar de flesta upp med popcorn hinkar stora som skottkärror, läsk modell gigantisk och godispåsar som skulle få påskharen att dregla av avund. Sedan sitter de och fullkomligt vräker i sig under hela filmen och går troligtvis därifrån lätt illamående. Moira sitter förnöjt och smaskar på sina fåtal godisbitar och går därifrån välmående. Det är inte alltid negativt att ha ett barn med diabetes.

Insulininjektionerna gick jättebra i biomörkret och Moira var strålande duktig. Filmen var ... ja, vad var den egentligen?  Vissa av scenerna var ganska läskiga så Moira blundade sig igenom en del av filmen. Men hon missade inte något viktigt.  Regisserad av Steven Spielberg - detta brukar gälla som kvalitetsstämpel, men det stämde inte den här gången. Vårt omdöme om filmen är alltså - riktigt usel.

En av fördelarna med att bo "på landet" är närheten till skogen. Vid den här tiden på året spritter det i pappans ben, han längtar efter kantarelljakten! Eftersom det har varit ganska regnigt den senaste tiden och ändå ganska varmt så gav vi oss ut i skogen i dag. Hela familjen var med och vi hade väldigt trevligt hela tiden. Inte ett endaste gnäll, det ni! Väl hemma har vi rensat och rensat och kan nu stoltsera med följande skörd:

Vad gör vi nu med allt detta? Blåbärsbullar blir det i alla fall, och kanske en smoothie på hallon och smultron ikväll. Men vad gör vi med kantarellerna? Smörstekta på en skiva gott bondbröd är i och för sig aldrig fel, men vad kan man göra mer?

Moira har golfträning mellan 10.00 och 12.00. Den första timmen så övar de olika slag med olika klubbor och den andra timmen så får de spela tre hål på banan. Sean som redan tagit grönt kort stod och övade sina slag på driving rangen. Han gjorde stora framsteg genom att ändra lite på sin kroppsställning när han slog ut. Tänk att så lite kan göra sådan skillnad. Moira har på något sätt en naturlig golfsving inplanterad i kroppen. Svisch säger det bara och det är hur snyggt som helst. Själv brukar jag också roa mig med att slå några bollar den första timmen och bollarna hamnar då överallt förutom där jag siktar. Och den naturliga golfsvingen har dottern definitivt inte ärvt av mig.

När Moira spelar på banan så är jag alltid med. Jag fungerar som en sorts halvcaddy.

- Bär klubborna men säg ingenting, som Moira brukar säga till mig.

Så jag stretar med bärandes klubbor och diabetesväskan med kontrollapparatur, vatten, söt dricka, smörgås och Dextrosol. Det är ett tungt arbete som inte alltid tycks löna sig eftersom dottern oftast är irriterad på mig. Men idag var det värt det.

När vi var på åttonde hålet, ett hål med vattenhinder och allt, så stegade Moira upp till utslagsplatsen som första person och peggade upp. Hon siktade och provsvingade och sen klämde hon i för kung och fosterland, eller åtminstone för pappa hoppas jag, och slog iväg bollen. Direkt när jag hörde träffen av golfklubban som träffade bollen förstod jag att det var ett bra slag. Det är ett ljud som jag lärt mig känna igen efter många långa dagar sittandes och tittandes på alla golfspelare på rangen. Jag svär att jag redan satt i Monaco och räknade prispengar när jag hörde den träffen. Annika Sörenstam kan pensionera sig, nu är det Moiras tid. Lite storhetsvansinne fick jag nog när jag såg bollen segla iväg i en perfekt båge, duckandes sandbunkrar och vattenhinder för att hamna precis vid green. Jag fick nästan bita mig själv i läppen för att inte skrika. Men det bästa av allt var ändå inte slaget, och inte heller mina visioner om grandiosa segrar i framtiden. Det bästa av allt var när Moira gick ifrån utslagsplatsen med ett litet leende på läpparna, kom fram till mig och höll om mig och log ett stort förnöjt leende när hon tittade upp på mig. Då är mitt kånkande och hennes irritation mot mig bortblåst ur mitt sinne och jag är riktigt lycklig. 

När man har haft semester någon vecka och varvat ner från jobbet så börjar dagarna flyta in i varandra. När var det egentligen vi var och badade? I går? Eller dagen för det? Vad är det för dag i dag egentligen? Helgerna blandas med vardagarna och man har ingen koll på någonting längre. Och det är väl ganska sunt kan jag tycka - det måste ju ändå vara ett tecken på total avkoppling!

Sent i går kväll tittade jag och maken på sena nyheterna och väderleksrapporten. Jag har ju inte direkt haft tur med semestervädret, men prognosen för i dag såg faktiskt helt OK ut. Solsken! Här ska det badas! Vi planerade för en tripp till badanläggningen, och förberedde pastasallad och annan packning.

Vi väckte barnen tidigt i morse (nåja, allt är ju relativt, 08.00 är ju inte direkt att vara uppe med tuppen, men sonen har skaffat sig riktiga tonårsvanor redan, sover gärna fram till lunch ...) och stressade på dem sådär lite lagom. "Upp och hoppa, ät frukost nu för vi ska snart iväg". Inga protester till vår stora förvåning, utan de masade sig ut i köket och bredde sina mackor. Men framåt 08.30 försvann solen. Tittade ut och såg bara stora grå sjok över himlen. Jaha, så var det med de planerna.

"Jag vet, vi kan ju åka till Äventyrsbadet istället!" kläckte maken ur sig. Strålande idé tyckte jag, ända tills Moira pep "Men, vi har ju golf på tisdagar!". Man såg hur hon led av att behöva förmedla den nyheten, eftersom Äventyrsbadet förmodligen lät bra mycket mer lockande än golfträningen. Tur att barnen har lite koll på tillvaron i alla fall, när vi vuxna inte har det. Golf fick det bli.

Efter lunch hade vi jättetråkigt. "Jahaingeåjöööö" som Moira säger (Den ni! Dagens språkövning!). Så vi tjejer tog bilen till Kupolen i grannstaden och shoppade loss. Det är ju skolstart snart och Moiras garderob behövde förnyas lite. Vår nya favoritbutik är Cubus, de hade precis allt i perfekt storlekar, färger och passform. Halleluja!

Idag har vi knappt varit utanför dörren. Vi har regnat inne! Vi hade många grandiosa (nåja) planer över hur dagen skulle te sig men ack så vi bedrog oss. Vi klev upp ganska tidigt så att vi skulle hinna göra det nödvändiga, ni vet de där tråkiga sakerna. Mamman putsade fönster och pappan dammsög medan barnen roade sig själva. Bad, golf och kanske en liten flanering på stan var uppe på agendan. Så fort mamman var klar med fönsterna så började det att ösa ner från skyn. Det var inga små regndroppar utan regnet hamrade ner på tomten med raketfart. Dock såg vi en ljusning i horisonten så vi sa till barnen att bad stryker vi, det tar vi imorgon, men golf blir bra så fort det slutar regna.

Till slut så blev det uppehåll och barnen var genast framme och frågade,

- Ska vi åka och spela golf nu?

Vi tittade på klockan och konstaterade att det var en halvtimma kvar till mellis så vi lovade att åka så fort vi ätit. Vi satt allihop vid köksbordet och diskuterade vilka klubbor som skulle användas, ja barnen diskuterade. Vi föräldrar kan knappt skilja på en järnklubba och en driver. Och vad är egentligen den här sandwichen som Sean pratar om? Kan man äta den? Mitt i diskussionen öppnade sig himlens portar igen. Barnen tittade anklagande på oss, som om vi var skyldiga till skyfallet. Katten drog sig åter från sin utkiksplats i fönstret och kröp surmulet ner på en köksstol. Jag kan svära på att även Kitty tittade på oss med en anklagande min. Hennes chans till att röja friskt alldeles själv här i hemmet hade spolierats, vårt fel utan tvekan.

Vi försökte att roa barnen under dagen med spel och lekar, katten fick roa sig själv, men lite sura har de varit över att inte komma ut. Eftersom det regnat mer eller mindre hela dagen nu så har de suttit och tryckt inomhus med näsorna upptryckta på mammans nytvättade fönster och längtat sig bort. Så någon större glädje över att vi försökt engagera oss har de inte visat. Och visst förstår vi dem, när det är sommarlov så skall man vara ute och leka, inte sitta hemma och spela spel med stenåldersföräldrarna. Nu satsar vi stenhårt på bad imorgon istället. Mamman vågade sig ut i syndafloden och tog sig ner till affären och kom hem med ingredienserna till pastasallad som vi skall ha på badet imorgon. Vi får väl ta med oss paraply så vi kan skydda maten. Om vi blir blöta spelar ingen roll, vi har lovat barnen att vi skall bli blöta imorgon men då hoppas vi att det är poolen som står för vätan.

Kitty gjorde det enda vettiga en sådan här regnig dag - låg och vilade på köksstolen.

Så här kan en helt vanlig dag se ut för oss som har barn med diabetes. Det är ganska inrutat med tider, blodsockerkontroller, mat och insulin.

03.00 - Väckarklockan ringer. Kollar Moiras blodsocker i mörkret (blodsockermätare med inbyggd belysning) som visar sig vara 3,8. Hämtar 1/2 glas mjölk och en halv macka. Väcker Moira som dricker och äter halvsovandes. Vi somnar om.

06.30 - Väckarklockan ringer. Kollar Moiras blodsocker. 6,5. Perfekt, då kan hon få lite sovmorgon så här på sommarlovet. Men först är det Levemir, en spruta i benet. Moira halvsover fortfarande när jag ger injektionen. Läser en bok, det är för ljust för att somna om.

08.00 - Dags för frukost. Kollar Moira igen för säkerhets skull. 5,2. Hon får frukost på sängen (lite lyx måste man få ibland). Men först NovoRapid, injektion i magen. Vi stänger sovrumsdörren, Kitty är alldeles för spattig för att få vara med i sängen och vill bara äta upp leverpastejen.

10.00 - Dags för mellis. Kollar blodsockret. 8,9. Moira vill ha ett digestivekex och Fun light. Insulin i magen förstås.

12.00 - Lunchtime! Vi är på stan och här finns inte sådär vansinnigt mycket att välja på. McDonalds eller Åhléns. På McDonalds kan vi läsa oss till hur mycket fett och kolhydrater maten innehåller, och så brukar vi byta ut pommes frites mot morötter. Rätt OK. På Åhléns är det pannkakor som gäller (tycker Moira) och hur de är näringsmässigt går väl att diskutera. Idag har hon klänning på sig vilket komplicerar saker ytterligare, hon vill inte dra upp den förstås utan vi smyger in på toa och tar sprutan där istället. (Detta kostar oss fem spänn på Åhléns, inte för att fem spänn spelar någon roll men man tycker att det borde vara gratis att besöka de privata faciliteterna för att ta en insulininjektion). Idag blir det McDonalds, där bjuder de gentilt på polletten till toaletten om man ber snällt i kassan. Oops! Blodsockret är nu 13,9 - var kom det ifrån? Hon är inte så hungrig vilket är helt normalt när man har högt blodsocker. Får lite extra insulin för att kompensera för lunchen och få ner värdet något.

14.00 - Vi är hemma igen och jag hann inte ens ropa på Moira för mellis, hon har en känning och det visar sig att hon har 2,8. För mycket insulin till lunchen alltså. Nåväl, bättre lycka nästa gång. Hon rynkar på näsan åt Festisen - Cactus Lime. Vill hellre ha Strawberry Grapefruit. Noteras på inköpslistan. När hon inte känner sig lika skakig längre har blodsockret börjat stiga och hon kan få sitt mellis som vanligt, smörgås och mjölk. Och insulin efter att hon har ätit.

17.30 - Middag. Kyckling och potatisklyftor. Potatis är inte sådär jättebra för Moira, blodsockret stiger ganska häftigt, men klyftpotatis är i alla fall bättre än kokt potatis. Och ibland måste vi få äta potatis, annars dör vi av abstinens! Råa morotsstavar ger extra arbete åt magsäcken. Blodsockret har stigit ganska mycket, 14,3, en rekyl från det låga värdet tidigare. Viktigt att komma ihåg att inte lockas att ge för mycket insulin, då kan hon sjunka som en sten senare. Får insulinet innan maten eftersom hon ligger högt.

19.30 - Dags för andra dosen Levemir. Inleds med "tatten", in i sovrummet och sängen, injektionen tas i höger lår mot morgonens vänster. Måste variera oss så att det inte blir några knölar som ger sämre upptagningsförmåga.

20.30 - Kvällis. Kollar blodsockret igen, nu har hon 5,5. Riktigt bra, då kan vi köra normaldos insulin och ett bra kvällsfika med långsamma kolhydrater. Fullkornsmacka, mjölk, grönsaker.

23.00 - Sista kollen för dagen. Sticker för 8:e gången idag. Varierar även fingertopparna så att de inte ska bli ömma. Tar aldrig i pekfingrar och tummar, och aldrig mitt på fingerblomman, utan längs kanterna. Hon ser ut som om hon gått en rond med en ilsken igelkott på fingerspetsarna. 4,6. Hmm ... lite lågt. Avvaktar en stund för att se vart hon är på väg.

24.00 - Kollar igen och har man sett - hon har stigit till 6,5! Perfekt, då kan jag sova till 03.00 utan att oroa mig.