MacGregor - att leva med diabetes

Nyligen var vi ute och reste, precis som man gör i semestertider. Som alla andra familjer så åker även diabetesfamiljer på semester och allt är sig egentligen likt om man bortser från packningen. Vi har nämligen en extra väska för alla medikament och hjälpmedel som måste tas med.

Det är inte så att man tar med sig så att det räcker precis, inte vi i alla fall. Vi har väl i princip dubbel uppsättning med oss om något skulle gå sönder/vara oanvändbart eller tappas bort. Allt sprids ut i olika väskor om vi skulle komma ifrån varandra eller om något skulle försvinna på flyget.

När vi kom till Arlanda så var vi lite osäkra inför säkerhetskontrollen. Nu för tiden så får man inte ha med sig någon vätska eller vassa föremål i handbagaget när man flyger så det var med spänd förväntan vi stod och svettades i den kilometerlånga snigelkön till säkerhetskontrollen. Med tanke på att vi hade en hel hög med kanyler och en massa insulin nedpackade i handbagaget så visste vi inte vad som skulle hända trots vårt läkarintyg. Vänner till oss som flugit tidigare har sagt att det inte alls var något problem men det var pirrigt ändå. Speciellt med tanke på att det tog så lång tid och att det stod "Now Boarding" på vårt flightnummer på displayerna. Vi var ute i god tid men det tycktes resten av dagens resenärer på Arlanda också vara.

Vi hann med vårt flyg, även om det var med andan i halsen, så det var tur att  säkerhetskontrollen på Arlanda inte var något som helst problem. Pumpen passerade metalldetektorn och ingen var intresserad av att se vårt läkarintyg för allt vi hade med oss. Det var bara pappan som fick ta av sig det mesta eftersom han pep konstant när han försökte ta sig igenom kontrollen. Allt var alltså lugnt, åtminstone tills vi bytte flygplan i Paris.

Vi flög reguljärt, först till Paris och sedan vidare till Montpellier. På Charles de Gaulles, en av Paris hårt trafikerade flygplatser, tog det tvärstopp. Innan man gick igenom säkerhetskontrollen där så stod det en skylt om att man måste säga till om mediciner och annat som man hade med sig och som de goda och ärliga svenskar vi är så gjorde vi det. Insulinet var väl inget problem för säkerhetsvakten men när hon såg Glucagon-sprutan så drog hon åt sig öronen (sanningen å säga så är även jag lätt rädd för den). -Non, is no possible sa damen på engelska med fransk accent. Mycket mer klarade hon inte och säga på engelska så vårt läkarintyg som var skrivet på just engelska imponerade inte ett dugg på henne. -Non, och sedan så svamlade hon iväg på franska och det är väl inte riktigt faderns starka sida. Som tur var förstår modern i familjen en hel del och kan göra sig någorlunda förstådd så till slut kom vi fram till att de ville ta sprutan ifrån oss. - Non, is no possible svarade modern, även hon på engelska med fransk accent (själv stod jag på sidan och iakttog med stort intresse hur båda bröt på franska när de talade engelska).  Det uppstod ett status quo, modern var benhård och så även säkerhetsvakten. Till slut lyckades säkerhetsvakten få fram att vi behövde ett intyg varav modern tog fram läkarintyget igen vilket säkerhetsvakten nekade till och pekade på "La Information" som låg utanför säkerhetsområdet. Modern gick tillbaka igenom metallkontrollen fast först hade hon spänt ögonen i mig och sagt, -Nu släpper du inte taget om sprutan, vänta tills jag är tillbaka! Jag, som den lydiga make jag är, stod kvar med barn och spruta med ett litet menlöst leende på läpparna medan säkerhetsvakten tittade nedlåtande på mig. Ett par minuter senare kommer modern tillbaka, nu med en skotsk dam som arbetade vid informationsdisken i släptåg. Hon tittar vare sig på sprutan eller läkarintyget utan talar om för säkerhetsvakten att allt är OK och så skrev hon under något papper som modern också signerade. Sedan var det fritt fram igen.

Man undrar egentligen varför de gick igenom hela den charaden eftersom den skotska damen omöjligen kunnat veta om vi var terrorister eller inte. De är konstiga de där fransmännen, och det grundar jag inte bara på mötet i säkerhetskontrollen. Vi var i Frankrike i nästan tre veckor så vi hann med att förundras över många andra ting också. Men det är kanske det som är charmen med att åka bort, allt är inte som hemma och det är väl tur att de håller på säkerheten trots allt, även om vi inte förstår vad det är de gör och varför alla gånger

För tillfället så är det varmt här i Falun, väldigt varmt. Det är inte så att jag klagar för det här har vi väntat på hela vintern. Solen, värmen och kvällar som man kan spendera ute på altanen istället för framför TV:n, det är alldeles underbart. Men det är som sagt varmt. Speciellt varmt är det på nätterna då man ligger och vrider och vänder på sig och försöker fånga några sömntimmar i den kvava luften i sovrummet. Dottern vill inte ha takfläkten på (- Jag kan inte sova då för den låter så, säger hon och somnar på två sekunder även om grannarna har brakfest på altanen bara några meter från vårt sovrumsfönster) så man låter snällt bli. Ej heller vill hon ha fönstret öppet (- Jag kan inte sova med surrande insekter, säger hon och somnar på två sekunder med TV:n på med något naturprogram om skrikapor i Afrika) så det förblir stängt. Istället så ligger man där och svettas och försöker vila sig igenom nätterna genom att räkna får, kaniner, katter och andra gosedjur som också har kommit in i min frus och min säng som en extra bonus tillsammans med dottern.

I natt sov jag, pappan, inte så bra. Det var varmt och kvavt och dottern var mest hög hela natten vilket gjorde mig låg. Efter ett idogt inpumpande av insulin varannan timma lyckades jag få ned henne på en acceptabel nivå vid halvsju tiden på morgonen. Jag somnade då helt utmattad, uttorkad och irriterad (som man lätt blir utan sömn och luft) som en stock. En halvtimma senare så vaknar jag av att dottern petar på mig och säger, -Pappa, pappa, får jag ligga närmare dig? Utan att vänta på svar kryper den lilla varma personen tätt intill mig, håller om mig och säger, - Jag hade den läskigaste mardrömmen så kan du hålla om mig? Dottern somnar snabbt om och hennes varma utandningsluft söker sig rakt upp i ansiktet på mig. Det blir ännu varmare och ännu svårare för mig att sova men vad gör man? Man ligger kvar och ligger still så att man inte ska väcka den lilla prinsessan. Det finns tillfällen här i världen då man trots sin sömnlöshet kan kliva upp på morgonen med ett leende på läpparna, det här var ett av dem.

Så var äntligen en månads pina över. I morse ringde Bayers föräljningschef och meddelade att vi vunnit tävlingen. Det är ju helt galet! VI VANN!!!!! Det var tydligen väldigt jämnt mellan oss och tvåan och det skiljde bara några röster när allt var räknat och klart. Stort tack till alla som röstat på oss och till alla som uppmanat sina nära och kära att göra likadant. Varenda röst som ni hjälpt oss att dra in blev betydelsefull i slutänden. Tack!

Så nu börjar allvaret. Det är inte så många veckor kvar till lägret, så nu har jag och Anette mycket att stå i om vi ska få detta att bli bra. Men med 50.000 små vänner så kommer vi en bra bit på väg ... :-))

Vi är jätteglada över detta, förstås, och jag vet att det finns många barn här i Dalarna som är lika glada och som kan se fram emot en alldeles väldigt fantastisk och rolig lägervecka i Tandådalen.

Nu är omröstningen klar. Men inte är vi klokare för det! När sidan för omrästning stängdes sent igår kväll så stod det vääääldigt lika. Därför kommer Bayer att kontrollräkna rösterna manuellt, så vi får förhoppningsvis veta hur det har gått i början av nästa vecka. Vi återkommer förstås när vi vet.

Tack till alla som hjälpt oss och röstat för att barnen ska få en cirkusskola i sommar!

Inatt 03.05, det stod så på klockan i alla fall, så vaknade jag pappan upp ganska så abrupt. Jag fick ett helt glas med vatten hällt i ansiktet. Man kan väl säga att det blev ganska så blött, det kändes ungefär som om jag satt under Niagarafallet och jag vaknade fortare än kvickt med ett skrik. Jag såg mig snabbt om för att se vem som gjort detta mot mig men det enda jag såg var min egen hand som höll i ett tomt glas ovanför mitt huvud. Dottern hade också vaknat till och frågade med ganska så stora och uppspärrade ögon, - Vad gör du?

Jag kunde inte riktigt svara på dotterns fråga utan lugnade henne med att allt var OK så hon kunde somna om. Själv fick jag slita bort både kuddar, madrass, lakan och täcke och hänga dem ute i köket på tork. När min fru klev upp i morse och såg resterna av mitt vattenkrig måste hon ha trott att jag var galen, och helt fel har hon nog inte.

Jag har funderat under dagen varför jag gjorde som jag gjorde och det enda vettiga svaret är att jag stängt av väckarklockan för nattkollen kl. 03.00 och somnat om. När min hand upptäckte att jag inte kollat dotterns blodsocker så tog den ett eget beslut och väckte mig på snabbaste sätt. Någon annan förklaring finns inte förutom den att man är så otroligt trött jämt så man ska inte förvånas över att man gör korkade saker. Dottern förresten, jo, hon var lite hög så hon fick också lite vätska. I det fallet nöjde sig min hand med en enhet insulin, det fanns ju ingen anledning till att väcka henne igen.

Det börjar att likna en följetong det här, och det är inte diabetesen jag tänker på då utan det är vädret. Jag vet egentligen inte varför jag ältar om vädret (troligtvis är det åldern och brist på diskussionsområden, hur har vädret varit?) men jag måste faktiskt delge er de senaste utvecklingarna på väderfronten. I går så var jag och frun på en kort promenad innan middagen och solen sken över Falun. Det var till och med så ljuvligt att vi vågade oss in i skogen ovanför oss och där knoppade träd och buskar och man kunde riktigt känna hur våren var i antågande. Tidigare under veckan var vi också och bytte till sommardäck på både vår bil och svärföräldrarnas bil som vi har till låns. Skidorna och sparkarna har magasinerats och cyklarna har pumpats, oljats och putsats upp. Jag har också legat i startgroparna för den årliga introduktionen av mina shorts och alla vinterkläder har stuvats undan (två gånger) i en mörk garderob längst bort i huset. I morse när jag var uppe vid 06.00 efter dagens första blodsockerkontroll så låg gräsmattan ännu grön. Två timmar senare såg det ut så här:



På fredag fyller dottern år, hon har planerat för en massa utomhusaktiviteter med sina kompisar på kalaset, studsmatta och boll-lekar bland annat. Hoppas att hon inte blir besviken när hon får veta att det blir snöbollslekar och snögubbetävlingar istället. Jag tror att jag än en gång drar mig åter och låter frun berätta de goda nyheterna. Själv måste jag gå och leta reda på snöskyfflarna igen.

När man lever med diabetes så lär man sig en massa nytt, jag tänker speciellt på hur man skall äta och sköta om kroppen men det är även ett flertal nya ord som man aldrig använt sig av förut. Innan Moira skaffade pump hade jag ingen aning om vad ocklusion var, vi kan väl säga att min intressesfär inte sträckte sig så långt. Ocklusion, det låter egentligen som någonting drastiskt, någonting farligt helt enkelt. Och det är det väl också antar jag men eftersom jag nu vet vad det betyder så hetsar jag inte upp mig nämnvärt när det inträffar.

Så vad är då ocklusion kanske några sitter och undrar när de läser det här. Ja, det är inte vad jag föreställde mig första gången jag hörde ordet. Jag såg en rejäl härdsmälta framför mig, ett nytt Tjernobyl fast tio gånger värre och ett landskap som är obrukbart i tusentals år. Kanske det blir så också om en ocklusion skulle inträffa i ett kärnkraftverk men nu var det ju inte det som jag lärde mig. Ocklusion blir det när det är stopp någonstans i pumpen/slangen som Moira använder. Katastrofläge ska vi väl inte kalla det för, om man nu upptäcker i tid, men något bör göras fort. Idag har Moira legat bra hela dagen men vid kvällis, två och en halvtimma efter den senaste blodsockerkontrollen så hade hon 22,8 i blodsockervärde. Min fru, som inte är lika hysterisk som jag, tog genast pumpen och tryckte fram ett par enheter. Då kom det där nya fina ordet upp, ocklusion. I vanliga fall så hade jag troligtvis sprungit i cirklar och skrikit om jordens undergång men nu när jag visste vad det var så kunde vi agera lugnt och fint.

Nu väntar bara en lång och sömnlös natt eftersom det blir flera blodsockerkontroller och små åtgärder till och från när sådant här inträffar. Visst blir det jobbigt men ändå känner man ett visst lugn och det är alltid något sa han som ingenting fick. Vi får se hur jag känner imorgon när jag ska jobba hela dagen med min nya klass. Ungarna får kanske slå upp ordet ocklusion i ordlistan och förklara det medan magistern sätter sig och blundar i ett hörn.

De senaste dagarna i Falun har varit alldeles underbara. Våren har kommit rekordsnabbt och i princip all snö hade tinat bort (om man bortser från högen som var kvar efter pappans enorma snöhaj). Vinterkläder har stuvats undan och både färg och leenden har kommit tillbaka i människornas ansikten. Speciellt dottern har uppskattat detta väderomslag. Hon har hela vintern tyckt att det varit jobbigt med vinterkläderna för det är alltid någonstans det klämmer och drar i slangen hon har till pumpen. Men nu när solen tittade fram så kunde hon knäppa upp jackan och allt kändes bra igen, hennes bekymmer med pumpen försvann lika fort som snön tinade bort. Även jag, pappan, har uppskattat att snön försvunnit på ett naturligt sätt. Snöskyfflarna har packats undan och min rygg har rätats ut, alldeles underbart har jag också tyckt att det varit.

I morse när jag klev upp så var jag mycket trött, natten hade varit ganska jobbig så ögonen ville inte riktigt vara med. Jag försökte desperat gnida liv i ögonen men hur jag än försökte så låg ett vitt dis kvar. Frun kom gående i köket och såg mig stå vid köksfönstret och sa, -Har du sett? Jag ser inte så bra just nu tänkte jag men sedan så vaknade även hjärnan till, det var inget fel på mina ögon. Utanför så var det halv snöstorm och gräsmattan som hade börjat lysa grön låg nu igen under ett djupt snötäcke. -Jag går och lägger mig, sa jag till frun, väck mig när våren kommer! Jag tänker inte berätta för dottern att hon måste ta fram vinterkläderna igen, det får frun göra, jag är upptagen med att förfina min björnimitation, åtminstone till nästa blodsockerkontroll.

Att äta nyttigt är bra, det vet i princip alla. Att många ändå inte äter nyttigt, det vet vi också. Media har uppmärksammat detta på sistone, det är artikelserier om sockerberoende, skrämmande rubriker som skriker ut att vi håller på att äta oss till döds och det ena och det andra förslaget om hur man skall lägga om sin kost. Det är inte bara tidningar utan även TV-program som ska hjälpa oss till ett bättre liv, och det tycker jag, pappan, är bra. Innan vår dotter fick diabetes hade i alla fall inte jag någon större koll på vad vi i familjen petade i oss, och inte kände jag något behov av att ta reda på det heller. Allt mediapådrag fungerar som en väckarklocka och hjälper till att skapa debatt och kunskap om maten vi äter, något som kanske saknats förut.

Även livsmedelskedjorna har uppmärksammat detta och man försöker följa trenden. Jag skriver trenden för att det är så jag tror att kedjorna ser på saken, inte är det för att de är rädda om vår hälsa. Vår familj handlar hos de flesta livsmedelsbutikerna men oftast blir det Hemköp eftersom det ligger på vägen hem från skolan. Hemköp är en av kedjorna som verkligen vill visa att de bryr sig. De har byggt om i en av butikerna och på ett flertal platser i butiken så ser man stora gröna utropstecken. Utropstecknet är Hemköps vägvisare till moderna och sunda matvanor skriver de i en liten folder som finns att få och där står det också att man kan hitta enkla hälsotips på skyltar runt om i affären. Man har dessutom en godisfri kassa (som ligger precis vid glassboxen i vår butik) men tyvärr är den inte alltid öppen. Sedan har man en helt ny produktserie som heter Hemköp Nyttiga, nyckelhålsmärkta varor som kyckling, skinka, ärter och skorpor. För att visa att man nu verkligen menar allvar med hälsosatsningen står det i foldern att personalen har fått en grundutbildning i frågor som rör mat och hälsa och de som har ett extra ansvar för den biten har knappar som det står Fråga mig om Hälsa! på. Än så länge har jag inte hittat någon sådan personal, för att vara helt ärlig tycker jag det är svårt att hitta personal överhuvudtaget i butiken förutom de stackars stressade medarbetarna som sitter i kassan. Däremot hittade jag det här när jag letade som bäst för att fråga en hälsofråga:



Garanterat fria från fullkorn! Ja, det låter ju bra. När jag tittade på innehållsdeklarationen så stod det, Socker, veg fett (delvis härdat), mandel, vetemjöl och en massa annat jag inte kommer ihåg plus fem olika E med en massa siffror. Enligt allt jag nu lärt mig om kost så insåg jag att detta kanske inte var så nyttigt så jag vände mig om och hittade istället det här;



Såklart man vill ha ett gott hjärta, det får man ju när man äter nyttigt! Innehållsdeklarationen här var lika bra som den förra, Vetemjöl, socker, veg fett (delvis härdat), emulgeringsmedel och E 450, 471, 500.

Givetvis hittade jag ingen för att fråga om de här produkterna var hälsosamma så jag bestämde mig för att inte köpa dem. Jag förstår att butikerna lever på att sälja just sådant här och att konsumenten faktiskt måste ta ett eget ansvar. Det jag retar mig på är den nya profilen där man talar vitt och brett om hur hälsosamt det är att handla på Hemköp och när man vänder sig om i butiken så är den fylld med mer onyttigheter än hälsosam mat. Det kanske bara är jag men jag tycker nog att man bör leva som man lär, åtminstone lite!

Vart man än går och vart man än vänder sig så lockar man av allt det "goda" som erbjuds på stan. Det är bullar och det är kakor och det är allt som är onyttigt och det är dessvärre oftast gott! För att hålla formen försöker jag (ibland desperat) att gå på en LCHF (low-carb high-fat) diet. Egentligen är det inte en diet, det är en livsstil. Magen mår bättre, jag mår bättre och de där extra kilona håller sig borta. Tyvärr har man ändå ett sug ibland och när det börjar vankas semlor och Fettisdag så är det svårt att behärska sig. Tur att man kan stava till ordet karakter!

I dag är det söndag och det är nog första gången jag sitter framför datorn på hela helgen, jag har spenderat all tid i soffan istället. Inte för att jag är slö utan för att det är synd om mig!

I fredags var jag ute och skottade snö för typ tionde gången på två dagar och när jag snyggade till vid vår carport så sa ryggen stopp. Sa och sa, den snarare skrek stopp. Vår tomt är inte inte den allra största men eftersom det var så många skottningsomgångar samt att jag inte fått någon hjälp av våra grannar på vår gemensamma uppfart så hade ryggen fått nog. Som vanligt stannar mina grannar inne tills jag är klar med uppfarten, då släntrar de ut och skottar sina egna tomter, trevligt värre! Nu är det slut på det i alla fall eftersom jag inte är kapabel att ens lyfta skyffeln längre, uppfarten får antingen snöa igen eller så får grannarna ta sitt ansvar för första gången på fem år (som om!). Det är bara att hoppas att det inte blir så mycket mer snö i år.

Jag hade planerat att sitta framför datorn och jobba med mina studier hela helgen (på grund av att jag fick ta ledigt från högskolestudierna två dagar under veckan eftersom Moira hade en halv friluftsdag där jag var så illa tvungen att vara med, och den andra halvan av dagen hade de inga lektioner (!?), samt ett skoldistriktsmästerskap i innebandy där hennes skola inte skickade med någon vuxen (blixtutryckning av mig) men mer om det i ett senare inlägg kanske) men det blev inget av det på grund av ryggen. Smärtan kan bäst beskrivas som en tjock, trubbig, rostig spik som maler mellan nacken och ryggraden. Tyvärr är det inte allt, längst ned, där ryggraden tar slut känns det som om jag har två stycken sylvassa cd-skivor som glider åt var sitt håll (vilket de inte ska göra) så fort jag rör mig lite fel. Det är alltså synd om mig.

I fredags när jag som bäst låg och åmade mig i soffan så ringer telefonen. Jag ropar på sonen och ber honom svara och det är mamman som ringer från jobbet (det är alltså pappan som skriver detta, endast män kan vara så ynkliga!) och undrar om hon ska handla något. -Näe, snyftar jag till svar, be mamma komma hem och ta hand om mig och berätta för henne hur synd det är om mig, säger jag till sonen. Jag får veta från sonen att mamman ska skynda hem så jag gosar in mig i kuddarna likt sir Vääs i Walt Disneys Robin Hood och väntar på att bli uppassad.

Tio till femton minuter senare så öppnas dörrarna och mamman ropa hallå. -Här inne är jag älskling, svarar jag ömkligt, och förväntar mig att få en varm och fuktig frottéservett på pannan och några vänliga ord om hur synd det är om mig. Mamman linkar då in i vardagsrummet och säger med sprucken röst, -Det är synd om mig! -Synd om dig, utbrister jag, synd om dig? Här ligger jag och är så nära rullstolsbunden som man kan bli och så kommer du och säger att det är synd om dig! Mamman haltar betänkligt när hon närmar sig och så visar hon upp sin arm och sitt ben. Hon har en bula som påminner om en tennisboll under höger armbåge och hon är allmänt blåslagen och uppskrapad på benet. - Jag halkade på parkeringen på jobbet säger hon, det var som en isbana! Det är svårt att mäta sin smärta med så pass synliga skador så jag fick tona ned min begäran om fulltidsservice, även om det tog emot.

Vi har gått (ja, det var nog en överdrift, släpat stämmer nog bättre) runt här hemma hela helgen och tyckt synd om oss själva, gnällt och ynkat oss. Allt har som vanligt blivit gjort här hemma fast det har låtit lite mer än vanligt. - Aj, oj, stön och pust har hörts från köket och tvättstugan när maten lagats och tvätten hängts. Man skulle kunna tycka att mamman borde visa mera hänsyn och inte låtit så mycket eftersom jag försökte vila i soffan. För det har varit mest synd om mig, jag har ju knappt kunnat gå. Jag är ju trots allt karl och det vet ju alla att när en karl har ont så är det inte att leka med.

Åh nej! Den är på väg! Avesta lasarett har stängt på grund av vinterkräksjukan, likaså en avdelning på Falu lasarett. Kan man gå i sterilt ide och komma fram sådär i april när epidemin är över? Mardrömmen för oss med barn med diabetes är att drabbas av magsjuka i alla former, och den äckligaste av dem alla, vinterkräksjukan, vill vi inte ens tänka på ...

Helgens loppis gick bra, över förväntan till och med. Så vi åkte till Kupolen i Borlänge i söndags (för i Falun är allt stängt på söndagar, just när vanligt folk är lediga så vill man inte sälja några saker utan har stängt så att alla åker och spenderar sina pengar i grannkommunen istället ... mutter ...) och spenderade en del av vinsten. Tänk att Moira har ärvt precis den där shopping-genen som vi hoppades skulle hoppa över en generation. Hon har inga som helst problem att spendera pengar, och hon kan ju argumentera som en gud inför varje inköp också! Helst drar hon med sig pappan in i butiken, för han har väl en och annan soft spot för prinsessan. "Men titta pappa vilken snygg vinterjacka, jag har ju faktiskt ingen vinterjacka för jag växte ur den gamla och den andra jag har är inte skön" Eller snygg eller rätt färg eller lagom längd eller för varm eller för kall eller något annat som ju faktiskt låter vettigt just då i alla fall. Så en ny jacka till henne blev det.

Sedan var det dags att prova vinterskor. För här ute på landet måste man vara ute i god tid, annars tar det helt enkelt slut i affärerna och man får åka till Stockholm och shoppa istället. (Hmm ... märks det att jag just nu tycker att shopping i Falun suger?). Även när det gäller inköp av skor har hon ärvt någons (?) gener och avfärdade snabbt alla vanliga vinterkängor. Men när de små tassarna gled ner i ett par röda Ecco-kängor som förstås kostar dubbelt så mycket som alla andra sken hon upp som en sol. "De här var jättesköna! Och snygga!". Vad gör man - betalar och ser glad ut. Skor måste hon ju ha. Men jag ser nog hur pappan sneglar på mig i smyg, och jag anar att han drar vissa paralleller mellan mor och dotter, skor och shopping. (Till mitt försvar kan nämnas att denna gen inte heller i mitt fall hoppade över en generation. Jag är upplärd av en mästare.)

Börjar man bli gammal eller vad.
Dottern kommer nynnande på en gammal Beatleslåt:
- You say no, I say yes, you say stop and I say go, go , go! Oh no! You say goodbye and I say hello. Hello, hello, I don't know you say goodbye I say hello.
- Har du hört den förut mamma?
Hmm ... vad svarar man på det?