Adventskalender
För några år sedan broderade jag en adventskalender till barnen. Det tog visserligen ett par år för den att bli färdig, men till slut hängde den i alla fall där i hallen, med 24 små ringar längst ner i kanten som bara väntade på att bli fyllda med små söta paket, ett för varje dag fram till jul. Enkel matte: 2 barn x 24 dagar = 48 små saker som ska letas rätt på i olika butiker, slås in i pyttesmå paket och hängas upp för att åstadkomma det där särskilda glittret i de små barnaögonen när de skall öppnas varje morgon.
Det där var väl kul i ett par år. Tills jag tröttnade rejält på att leta småsaker på varenda tjänsteresa för att hinna få ihop till 48 paket innan 1:a december! Förra året blev en riktig nödlösning, jag skäms nästan för att skriva det men jag gör det ändå - dietorelle varvade med femkronor. Kan det bli mer fantasilöst?
Så i år har jag hämtat inspiration från en fantastisk Australisk blogg - Loobylu. Claire håller som bäst på att göra en kalender till sin dotter, där varje dag bjuder på en lapp med något roligt som familjen ska göra tillsammans samma dag. Det är ju strålande! Det är naturligtvis så det ska vara! Det är ju liksom hela grejen med advent, att mysa, umgås och vänta in julen tillsammans. Så jag har börjat plita ner aktiviteter som familjen MacGregor ska ägna sig åt kommande vinterkvällar. Här är några exempel:
Det där var väl kul i ett par år. Tills jag tröttnade rejält på att leta småsaker på varenda tjänsteresa för att hinna få ihop till 48 paket innan 1:a december! Förra året blev en riktig nödlösning, jag skäms nästan för att skriva det men jag gör det ändå - dietorelle varvade med femkronor. Kan det bli mer fantasilöst?
Så i år har jag hämtat inspiration från en fantastisk Australisk blogg - Loobylu. Claire håller som bäst på att göra en kalender till sin dotter, där varje dag bjuder på en lapp med något roligt som familjen ska göra tillsammans samma dag. Det är ju strålande! Det är naturligtvis så det ska vara! Det är ju liksom hela grejen med advent, att mysa, umgås och vänta in julen tillsammans. Så jag har börjat plita ner aktiviteter som familjen MacGregor ska ägna sig åt kommande vinterkvällar. Här är några exempel:
- Fotbad och målade tånaglar för den som vill
- Göra smällkarameller
- Skriva brev till tomten
- Åka och bowla
- Gå på bio
- Spela fia med knuff
- Äta middag på restaurang
- Åka snowracer
- Lägga pussel
- Göra egna julkort
- Sova på vardagsrumsgolvet
- Ta en promenad jättesent och titta på stjärnorna
- Gör en snögubbe (om det inte finns någon snö: Klia pappa på ryggen)
- Gör snöänglar (om det inte finns någon snö: Klia mamma på ryggen)
De två sista får jag modifiera lite, med vädret vi har just nu så blir det två glada föräldrar och två mindre glada barn annars. Men det saknas några än så länge - kan ni komma på fler saker? Tipsa gärna! (Ni som känner och umgås med våra barn har härmed tystnadsplikt om innehållet i detta inlägg.)
Snart kommer de hem!
Nu har jag, mamman, varit utan min familj sedan i fredags. De drog på en minisemester till Finland - de delar allihop ett intresse för wrestling (amerikansk låtsasbrottning) och nu var det dags för den årliga turnéns stop i Helsingfors. Kvar i Falun blev jag. Och katten.
Det har varit otroligt skönt att bara få rå sig själv i några dagar. Jag har bara njutit och gjort saker som jag själv velat, i den takt jag känt för och framför allt fått göra färdigt saker i fred. De har ringt ett par gånger under resans gång och både pappan och barnen har kvittrat i luren och låtit fullkomligt nöjda med tillvaron. Moiras värden har varit riktigt bra, så jag har helt kunnat släppa oron för henne och tvångstankarna som följer med att veta att ens unge med diabetes befinner sig någonstans mitt på Östersjön, långt ifrån all akutsjukvård. De verkar ha fixat det bra på egen hand.
De kommer hem till Falun idag, och då förväntar sig nog pappan att jag ska vara utvilad och pigg, redo att sova flera nätter i sträck med Moira. Men trots att helgen varit superskön så har jag inte sovit så där värst bra. Jag har sympativaknat klockan 03.00 varje natt, det händer liksom med automatik nuförtiden, då har jag skickat en tanke till familjen och pappan som säkert också var (yr)vaken ungefär samtidigt. Sedan har katten krafsat på dörren vid fyratiden varje natt, hon måste känna på sig att allt inte är som vanligt och har purrandes velat krypa ner i slafen med den enda kvarvarande familjemedlemmen. Vid sextiden har jag larvat upp i köket, njutit av att sätta fötterna på det ljumma klinkersgolvet och sedan har dagarna varit i full gång. Förutom i morse, när jag faktiskt gick upp klockan 04.00 eftersom katten tyckte det verkade vara en bra tid att börja dagens bus på och levde om så att det var omöjligt att somna om. Men inatt tar jag med glädje nattvakten med Moira, jag ska ligga nära och snusa på min lilla älskling.
Det har varit otroligt skönt att bara få rå sig själv i några dagar. Jag har bara njutit och gjort saker som jag själv velat, i den takt jag känt för och framför allt fått göra färdigt saker i fred. De har ringt ett par gånger under resans gång och både pappan och barnen har kvittrat i luren och låtit fullkomligt nöjda med tillvaron. Moiras värden har varit riktigt bra, så jag har helt kunnat släppa oron för henne och tvångstankarna som följer med att veta att ens unge med diabetes befinner sig någonstans mitt på Östersjön, långt ifrån all akutsjukvård. De verkar ha fixat det bra på egen hand.
De kommer hem till Falun idag, och då förväntar sig nog pappan att jag ska vara utvilad och pigg, redo att sova flera nätter i sträck med Moira. Men trots att helgen varit superskön så har jag inte sovit så där värst bra. Jag har sympativaknat klockan 03.00 varje natt, det händer liksom med automatik nuförtiden, då har jag skickat en tanke till familjen och pappan som säkert också var (yr)vaken ungefär samtidigt. Sedan har katten krafsat på dörren vid fyratiden varje natt, hon måste känna på sig att allt inte är som vanligt och har purrandes velat krypa ner i slafen med den enda kvarvarande familjemedlemmen. Vid sextiden har jag larvat upp i köket, njutit av att sätta fötterna på det ljumma klinkersgolvet och sedan har dagarna varit i full gång. Förutom i morse, när jag faktiskt gick upp klockan 04.00 eftersom katten tyckte det verkade vara en bra tid att börja dagens bus på och levde om så att det var omöjligt att somna om. Men inatt tar jag med glädje nattvakten med Moira, jag ska ligga nära och snusa på min lilla älskling.
Nya roller
Snart har Moira haft diabetes i ett och ett halvt år. Hon har lärt sig massor och mognat en hel del. Nu börjar hon kräva att få vara mer delaktig i de dagliga besluten, hur mycket insulin hon ska ta och vad hon ska äta. Det är ju helt suveränt! Det känns bra att vi inte tvingat henne att ta något större ansvar tidigare, utan att det har fått komma naturligt, på hennes villkor.
Nu gäller det bara att hitta rätt väg och att låta henne successivt få ökat ansvar. Vi börjar så smått med mellisdosen, där har hon lärt sig hur mycket insulin hon behöver för en macka respektive för ett glas mjölk, så nu ringer hon mer för att få en bekräftelse på att hon tänkt rätt än för att vi ska tala om för henne vad hon ska göra. Vår duktiga lilla stora tjej!
Nu gäller det bara att hitta rätt väg och att låta henne successivt få ökat ansvar. Vi börjar så smått med mellisdosen, där har hon lärt sig hur mycket insulin hon behöver för en macka respektive för ett glas mjölk, så nu ringer hon mer för att få en bekräftelse på att hon tänkt rätt än för att vi ska tala om för henne vad hon ska göra. Vår duktiga lilla stora tjej!
Ska vi tordas?
I morse ringde vår omtänksamma diabetesläkare och ville updatera sig på Moiras nattvärden. Ja, du läste rätt - hon ringde oss! Utan att vi tjatat eller bönat eller bett (det brukar vi aldrig behöva göra heller). Härlig känsla att hon faktiskt bryr sig och följer upp Moiras diabetes. Vi har ju kämpat ett tag med höga nattvärden med eländig sömn som följd för oss, men senaste veckorna har det sakta men säkert blivit bättre. Med hjälp och råd från vår läkare har vi höjt Levemirdosen till natten rejält, och det verkar faktiskt fungera. Nu ligger hon runt 8-11 vid tre-tiden, när hon var som högst låg hon runt 17-20 varje natt. Hon somnar och vaknar på fina värden, så nu får vi faktiskt känna oss nöjda för ett tag tycker jag!
Nu när nattvärdena börjat dala, är det då inte dags att vi låter henne sova hela natten? Eller rättare sagt, att vi tillåter oss själva att sova hela natten? Hmm ... vi får nog kolla ett par nätter till, men sedan ska vi banne mig testa. Reclaim the night!
Nu när nattvärdena börjat dala, är det då inte dags att vi låter henne sova hela natten? Eller rättare sagt, att vi tillåter oss själva att sova hela natten? Hmm ... vi får nog kolla ett par nätter till, men sedan ska vi banne mig testa. Reclaim the night!
Bärgning? Ja, tack!
Vi är ju inte direkt några garage-meckare, så beslutet att köpa nybil har alltid varit enkelt för oss. Så slipper man alla bekymmer och byter in till en ny nybil när den förra börjar uppvisa de klassiska ålderskrämporna och garantin har gått ut. Så fungerar det i teorin i alla fall. Men vår Renault måste vara ett riktigt måndagsexemplar, för på knappt tre år har vi fått ringa på bärgare tre gånger. Är det normalt, eller?
Senaste gången var i går. (Jag skriver inte sista, för det lär det väl inte vara - med vår statistik). På en söndag, naturligtvis, det är ju då sådana här saker händer. Vi drog till Gävle och IKEA på lördagen, stannade i stan över natten och skulle åka hem igen på söndag morgon. Men, så underligt det luktade om vänster bakhjul när man gick förbi? Och så varmt det var i hjulhuset! Trots att vi bara kört en liten bit. Ringde på assistans från IKEA parkeringen och den snälle bärgningsbilskillen kunde konstatera att vi nog gjorde bäst i att inte köra vår bil 8,6 mil genom skogen ...
Så han körde upp bilen på rampen och hela familjen packade in oss i förarhytten för en annorlunda hemfärd mot Falun. Han lämpade av oss på Volvo-verkstaden där killarna skulle titta på bilen idag. De ringde precis och sa att bromsklossarna legat på bakhjuelt till och från och nu var helt slut. Vi får hämta bilen idag, så det var ju snabbt jobbat. 1306:- fattigare blir vi på kuppen. Jag undrade och det kanske kunde det vara samma problem vi uppmärksammat dem om vid senaste servicen? Bilfan gnisslar nämligen när man svänger, men inte alltid. De hittade inget då när vi bad dem undersöka saken (fast de tog betalt för undersökningen ändå, förstås, vem jobbar gratis nu för tiden?).
På hemvägen svänger vi förbi Toyota och tittar på vad de har i sortimentet. Eller Ford kanske. Mitsubishi? Vad som helst utom Renault helt enkelt.
Senaste gången var i går. (Jag skriver inte sista, för det lär det väl inte vara - med vår statistik). På en söndag, naturligtvis, det är ju då sådana här saker händer. Vi drog till Gävle och IKEA på lördagen, stannade i stan över natten och skulle åka hem igen på söndag morgon. Men, så underligt det luktade om vänster bakhjul när man gick förbi? Och så varmt det var i hjulhuset! Trots att vi bara kört en liten bit. Ringde på assistans från IKEA parkeringen och den snälle bärgningsbilskillen kunde konstatera att vi nog gjorde bäst i att inte köra vår bil 8,6 mil genom skogen ...
Så han körde upp bilen på rampen och hela familjen packade in oss i förarhytten för en annorlunda hemfärd mot Falun. Han lämpade av oss på Volvo-verkstaden där killarna skulle titta på bilen idag. De ringde precis och sa att bromsklossarna legat på bakhjuelt till och från och nu var helt slut. Vi får hämta bilen idag, så det var ju snabbt jobbat. 1306:- fattigare blir vi på kuppen. Jag undrade och det kanske kunde det vara samma problem vi uppmärksammat dem om vid senaste servicen? Bilfan gnisslar nämligen när man svänger, men inte alltid. De hittade inget då när vi bad dem undersöka saken (fast de tog betalt för undersökningen ändå, förstås, vem jobbar gratis nu för tiden?).
På hemvägen svänger vi förbi Toyota och tittar på vad de har i sortimentet. Eller Ford kanske. Mitsubishi? Vad som helst utom Renault helt enkelt.