Väckt mitt i natten, igen!
Ja, kära läsare, det har hänt igen. Pappans sömncykel har än en gång rubbats men denna gång så är jag glad över det. Det var så att jag, trött som alltid, på något sätt lyckades stänga av min väckarklocka vid 03.00 utan att vakna. Det är inte bra eftersom jag bör kontrollera dotterns blodsocker då. Vid cirka 04.10 vaknar jag av att en liten hand kliar lätt på min rygg och jag hör en ännu mindre röst säga, - Pappa, jag är skakig!
Min väckarklocka låter som sju svåra år men den sover jag med lätthet igenom. Min dotters försynta lilla petande och hennes tysta viskande uttalande får mig att flyga upp ur sängen, det är bra konstigt det. Dottern hade 2,9, lågt i klass med Glocalnet, så det var en balja söt saft som gällde direkt. En stund senare så blev det en nattsmörgås och sedan somnade hon om som en stock. Själv låg jag och tittade på henne länge, inte ett dugg irriterad över att ha bli väckt. Tänk att hon själv vaknade när hon var låg, det är en trösterik tanke som förhoppningsvis kommer att göra att man själv sover bättre i fortsättningen.
Störd sömn
I natt sov jag, pappan, inte så bra. Det var varmt och kvavt och dottern var mest hög hela natten vilket gjorde mig låg. Efter ett idogt inpumpande av insulin varannan timma lyckades jag få ned henne på en acceptabel nivå vid halvsju tiden på morgonen. Jag somnade då helt utmattad, uttorkad och irriterad (som man lätt blir utan sömn och luft) som en stock. En halvtimma senare så vaknar jag av att dottern petar på mig och säger, -Pappa, pappa, får jag ligga närmare dig? Utan att vänta på svar kryper den lilla varma personen tätt intill mig, håller om mig och säger, - Jag hade den läskigaste mardrömmen så kan du hålla om mig? Dottern somnar snabbt om och hennes varma utandningsluft söker sig rakt upp i ansiktet på mig. Det blir ännu varmare och ännu svårare för mig att sova men vad gör man? Man ligger kvar och ligger still så att man inte ska väcka den lilla prinsessan. Det finns tillfällen här i världen då man trots sin sömnlöshet kan kliva upp på morgonen med ett leende på läpparna, det här var ett av dem.
Bad things happen!
Dottern var och badade med skolan häromdagen, trevligt. Tyvärr så la pumpen av och pappan fick göra en brandkårsutryckning, mindre trevligt. Det var bara att slänga sig i bilen och köra genom stan i en fart som hade gjort Michael Schumacher grön av avund. Dock, och det måste tilläggas för säkerhets skull, jag höll mig inom lagens råmärken (nästan). Det är vid sådana här tillfällen som man önskar att man hade fått en siren och ett blåljus till bilen, "in case of emergency". Alla föräldrar till barn med diabetes borde givetvis utrustas med sin egen utryckningsbil eftersom man rycker ut så ofta. Nåja, lätt överdrift men man känner verkligen hur adrenalinet pumpar och orden man har för diverse traktorer och äldre bilister, som man utan tvekan alltid hamnar bakom vid dessa tillfällen, lämpar sig inte för tryck.
I alla fall, för nu märker jag att jag är på väg att köra fel med detta inlägg, dotterns badande och pumpfel, det var dit vi skulle. När jag kom fram så låg två av dotterns lärare på en filt och solade medan barnen sprang omkring på stranden. Jag kom med andan i halsen, springandes som en gasell genom buskagen (nåja, skadskjuten älg kanske är mer nära sanningen) och rusade fram till fröknarna, - Var är dottern? lyckades jag få fram genom andetagen. Ja, hon är nog och badar, säger den ena och ingen av dem ser särdeles bekymrad ut. Under en sekund funderade jag på om mamman, som ringt mig och informerat mig om min stundande akutinsats, hade blivit rätt informerad. Jag bestämmer mig i alla fall för att fråga om pumpen och får då svaret, - Ja, här är den, det var visst något som var fel. Pumpen låg på filten, mitt i det för Falun starka och varma solskenet. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera i sådana här situationer, ska man bli arg eller ska man beundra fröknarnas sätt att ta det så kallt? Jag struntade istället i att reagera och tog tag i pumpen och bad dem leta reda på dottern åt mig istället. Hon är nog därnere vid vattnet var svaret jag fick. Min blick räckte nog för att tala om vad jag tyckte om det svaret så "low and behold", de ställde sig upp.
Medan jag fipplade runt, och det är nog den bästa beskrivningen jag kan använda, med pumpen så dök dottern upp och jag bad henne plocka ihop sina grejer så att vi kunde åka. Som tur var hade hon inte med sig allt, de hade lämnat kvar det mesta på skolan så vi fick ta oss en snabbtur dit innan vi åkte hem och böt ut insulin, slang och nål. Pumpen gick igång och såg ut att fungera på alla sätt och vis men inte kom det ut något insulin. Den lätt hysteriske fadern fick då slänga sig i bilen igen, köra ned och hämta modern på jobbet och be henne hjälpa till. Eftersom hon inte fipplar lika mycket som jag och dessutom inte är hysterisk så löste sig allting. Det är tur att jag har min tekniska fru, annars vet man inte riktigt hur det skulle gå.
Jag har i alla fall lärt mig en del av detta. 1. När dottern badar i sommar ska en Frio-påse medtagas så att pumpen kan ligga sval och skyddad från solen. 2. Be inte fröknarna om hjälp, tala istället om vad de skall göra. 3. Kör inte så fort, det är bättre att komma fram än inte alls. 4. Se till att modern finns i närheten, det löser sig alltid då, även när "bad things happen".
Att släppa taget
När ska vi släppa taget om dotterns diabetes? Det är en fråga som sysselsätter både oss och dotterns skola. I fallet med skolan så kommer vi nog aldrig att släppa taget eftersom deras lösning är att lämna över allt ansvar till vår dotter. Visst ser jag att dottern måste ta mer ansvar själv, det är viktigt. Som utbildad pedagog, lärare och inte minst pappa, så förstår jag att det är ett steg i hennes utveckling. Men det måste ändå finnas någon sorts kontroll från antingen skolan eller föräldrarna och så länge skolan envisas med att servera mat som inte är bra för henne (eller någon annan heller för den delen), sälja godis och kakor till eleverna och bjuda på glass och socker i tid och otid samt lämna eleverna utan tillsyn under långa perioder eller skicka dem över halva stan utan vuxet sällskap så har jag svårt att släppa taget. Min dotter är trots allt ett barn och barn vill gärna göra som andra barn, trots att de vet att det inte är nyttigt för dem. Det gäller väl egentligen vuxna också, hur många rökare finns det inte, inte minst på dotterns skola där de vuxna säger att hon ska ta ansvar för sig själv när flera av dem inte klarar av att ta ansvar för sina egna kroppar!
Men visst, någon gång så måste vi släppa taget, det är vi fullt medvetna om. Vi tycker ändå att det går framåt med det, vi är inte fullt så kontrollbenägna som vi var i början av dotterns sjukdom. Jag kommer ihåg att jag knappt vågade gå ned till brevlådan för att hämta posten den första tiden. Senare så tog jag mig ned till brevlådan, fast då med mobiltelefonen i högsta hugg (och det är väl en sisådär 30 meter dit) och numera tänker jag inte ens på det utan stolpar ned dit utan att säga till (nästan i alla fall). Se, det är framsteg det! Min fru och jag har också börjat våga oss ut på promenader och dottern är då hemma med sin bror, vi låter henne följa med kompisar hem efter skolan utan att vi ligger utanför och spanar i buskarna och hon går själv fram och tillbaka till sin kompis som bor här uppe en 500 meter ifrån oss. Vi blir bättre och bättre på att låta henne föreslå hur många enheter hon ska ta och överhuvudtaget så blir hon mer och mer involverad. Men att släppa taget bara för att skolan vill kunna svära sig fria och inte behöva ta sitt ansvar, det går inte. Jag släpper taget när skolan visar att de verkligen förstår hennes situation och själva tar det ansvar som de har för alla elever, även de elever som inte är som alla andra.
Snart är det i alla fall sommarlov så vi kan släppa taget om skolproblemen. Det blir drygt två månaders respit från skolan och dottern växer så det knakar. Snart så är det väl hon som kommer att be oss släppa taget och det ser jag verkligen fram emot, även om jag alltid kommer att försöka klänga mig fast på något sätt!