Svar på tal
Det förra inlägget som gjordes väckte lite upprörda känslor och vi fick en kommentar som vi faktiskt väljer att svara på här. Varför? Jo, debatt om detta ämne är mycket viktigt så därför hoppas vi att flera människor hör av sig med sina åsikter.
För det första vill vi göra klart att vi inte vill, eller kan, förbjuda allt firande i skolan. Vi vill bara att det ska vara någon måtta på det. En bulle, eller en glass någon gång är ingen fara på taket. Tio bullar åt gången är inte bra, vare sig man är diabetiker eller inte. Det är det överdrivna frosseriet som vi vänder oss emot! Och samtidigt kan man faktiskt inte fira allting med att äta någonting sött men enligt kommentaren vi fick så är det väl inte så farligt. Det blir ett långt inlägg det här för vi tänker punkta upp resonemanget som förs i kommentaren och det var en lång kommentar.
Det är varje vuxen persons skyldighet att känna till vad man ska respektive inte ska äta, men detta gäller inte barn! Det är skolans skyldighet att beaktta detta för det är de som har tillsynsansvaret under skoltid. Vår dotter vet mycket väl vad hon får och inte får äta, men varför ska hon och alla andra elever äta saker som inte är nyttiga för dem i firandets tecken varje vecka? De enda som egentligen behöver socker är diabetiker (för att stabilisera ett lågt blodsocker) alla andra klarar sig mycket bra utan. Vår fantastiska kropp ser nämligen själv till att omvandla näring i form av fett och protein till den glukos som behövs för att vi ska fungera.
"Att man som barn vill fira sin födelsedag med sina fritidskompisar är väl en bra sak?" skrivs det i kommentaren. Suck. Här kommer så ännu ett räkneexempel från min sida. I dagens klasser som bara växer och växer så är man i runda tal 30 elever. Det betyder att i rättvisans namn så ska alla få fira sin födelsedag i skolan med socker på något sätt. Det är trettio veckor det. Sen så var det väl inget fel med att vilja fira att skolan snart är slut enligt kommentaren, och så ska vi givetvis fira att skolan faktiskt är slut. och sen är det jul, påsk, pingst, namnsdagar, snart andra lov, skolstart, Nationaldag, Barnens dag, FN-dagen och så vidare. Det går att hitta något att fira varje dag om man anstränger sig, och det är väl bra att man firar men varför ska man jämt och ständigt fira med socker? Dagens ungdom behöver inte det, det är inte nyttigt utan rent hälsovådligt men det spelar väl ingen roll bara man får äta något sött. Socker är beroendeframkallande, precis som alkohol och tobak, så om man resonerar som vår kommentator gör kan man väl lika gärna ha rökpauser i skolan också. Det borde ju vara en mänsklig rättighet. Jag tycker om att fira med ett glas vin eller liknande när jag fyller år. Det borde då vara passande att jag tar med mig ett par flaskor till jobbet och bjuder alla på ett glas, det vore ju jättetrevligt. Och om det nu finns någon nykter alkoholist på mitt jobb så kan ju den personen bara tacka nej, den personen vet ju hur onyttigt det är för just honom eller henne. Att jag skulle fresta personer som inte bör dricka alkohol med mitt vin spelar ju ingen roll enligt kommentatorns åsikt, de kan ju ta och dricka ett alkoholfritt alternativ!
Min skola för alla blir en skola för ingen på grund av att barnen inte får festa till på sötsaker, skriver kommentatorn. Jag vet egentligen inte hur jag ska svara på något så urbota dumt! Var någonstans i läroplanen står det att skolan ska skapa en gemenskap genom att servera onyttigheter till barnen? Det resonemanget är ungefär lika dumt som det kommentatorn för över sin synskada och det orättvisa i att han inte kan ta körkort. Vad man ska ha klart för sig är att det inte är någon rättighet att jämt och ständigt stoppa i sig sötsaker. Det leder till ohälsa, skapar ett beroende och förstör tänder, både för diabetiker och ickediabetiker. Vill man fira hemma så är det upp till var och en. I skolan som är obligatorisk ska inte barnen behöva utsättas för detta var eviga vecka. Jag förespråkar inte ett totalt godisförbud men det måste vara med måtta och jag blir uppriktigt sagt orolig när jag läser det kommentatorn avslutar sitt inlägg med, "Om ni faktiskt lyckas få igenom ett totalt godisförbud på skolan kommer syndabocken givetvis bli den elev som inte kan äta sockret och således stoppat de andra från att göra det. Den mobbning och utfrysning det kan leda till vill jag inte spekulera i". För det första betvivlar jag det starkt eftersom du tar ifrån barnen deras intelligens genom ett sådant uttalande, för det andra så är det skrämmande att du tror att ett sockerberoende kan leda till att man börjar frysa ut och mobba andra när man inte får tillfredsställa sitt behov. Du kanske borde dra ned lite på din sockerkonsumtion du också!
Kommentaren går att läsa under förra inlägget Du blir vad du äter! Vad tycker andra läsare? Hör gärna av er med kommentarer, både för och emot.
För det första vill vi göra klart att vi inte vill, eller kan, förbjuda allt firande i skolan. Vi vill bara att det ska vara någon måtta på det. En bulle, eller en glass någon gång är ingen fara på taket. Tio bullar åt gången är inte bra, vare sig man är diabetiker eller inte. Det är det överdrivna frosseriet som vi vänder oss emot! Och samtidigt kan man faktiskt inte fira allting med att äta någonting sött men enligt kommentaren vi fick så är det väl inte så farligt. Det blir ett långt inlägg det här för vi tänker punkta upp resonemanget som förs i kommentaren och det var en lång kommentar.
Det är varje vuxen persons skyldighet att känna till vad man ska respektive inte ska äta, men detta gäller inte barn! Det är skolans skyldighet att beaktta detta för det är de som har tillsynsansvaret under skoltid. Vår dotter vet mycket väl vad hon får och inte får äta, men varför ska hon och alla andra elever äta saker som inte är nyttiga för dem i firandets tecken varje vecka? De enda som egentligen behöver socker är diabetiker (för att stabilisera ett lågt blodsocker) alla andra klarar sig mycket bra utan. Vår fantastiska kropp ser nämligen själv till att omvandla näring i form av fett och protein till den glukos som behövs för att vi ska fungera.
"Att man som barn vill fira sin födelsedag med sina fritidskompisar är väl en bra sak?" skrivs det i kommentaren. Suck. Här kommer så ännu ett räkneexempel från min sida. I dagens klasser som bara växer och växer så är man i runda tal 30 elever. Det betyder att i rättvisans namn så ska alla få fira sin födelsedag i skolan med socker på något sätt. Det är trettio veckor det. Sen så var det väl inget fel med att vilja fira att skolan snart är slut enligt kommentaren, och så ska vi givetvis fira att skolan faktiskt är slut. och sen är det jul, påsk, pingst, namnsdagar, snart andra lov, skolstart, Nationaldag, Barnens dag, FN-dagen och så vidare. Det går att hitta något att fira varje dag om man anstränger sig, och det är väl bra att man firar men varför ska man jämt och ständigt fira med socker? Dagens ungdom behöver inte det, det är inte nyttigt utan rent hälsovådligt men det spelar väl ingen roll bara man får äta något sött. Socker är beroendeframkallande, precis som alkohol och tobak, så om man resonerar som vår kommentator gör kan man väl lika gärna ha rökpauser i skolan också. Det borde ju vara en mänsklig rättighet. Jag tycker om att fira med ett glas vin eller liknande när jag fyller år. Det borde då vara passande att jag tar med mig ett par flaskor till jobbet och bjuder alla på ett glas, det vore ju jättetrevligt. Och om det nu finns någon nykter alkoholist på mitt jobb så kan ju den personen bara tacka nej, den personen vet ju hur onyttigt det är för just honom eller henne. Att jag skulle fresta personer som inte bör dricka alkohol med mitt vin spelar ju ingen roll enligt kommentatorns åsikt, de kan ju ta och dricka ett alkoholfritt alternativ!
Min skola för alla blir en skola för ingen på grund av att barnen inte får festa till på sötsaker, skriver kommentatorn. Jag vet egentligen inte hur jag ska svara på något så urbota dumt! Var någonstans i läroplanen står det att skolan ska skapa en gemenskap genom att servera onyttigheter till barnen? Det resonemanget är ungefär lika dumt som det kommentatorn för över sin synskada och det orättvisa i att han inte kan ta körkort. Vad man ska ha klart för sig är att det inte är någon rättighet att jämt och ständigt stoppa i sig sötsaker. Det leder till ohälsa, skapar ett beroende och förstör tänder, både för diabetiker och ickediabetiker. Vill man fira hemma så är det upp till var och en. I skolan som är obligatorisk ska inte barnen behöva utsättas för detta var eviga vecka. Jag förespråkar inte ett totalt godisförbud men det måste vara med måtta och jag blir uppriktigt sagt orolig när jag läser det kommentatorn avslutar sitt inlägg med, "Om ni faktiskt lyckas få igenom ett totalt godisförbud på skolan kommer syndabocken givetvis bli den elev som inte kan äta sockret och således stoppat de andra från att göra det. Den mobbning och utfrysning det kan leda till vill jag inte spekulera i". För det första betvivlar jag det starkt eftersom du tar ifrån barnen deras intelligens genom ett sådant uttalande, för det andra så är det skrämmande att du tror att ett sockerberoende kan leda till att man börjar frysa ut och mobba andra när man inte får tillfredsställa sitt behov. Du kanske borde dra ned lite på din sockerkonsumtion du också!
Kommentaren går att läsa under förra inlägget Du blir vad du äter! Vad tycker andra läsare? Hör gärna av er med kommentarer, både för och emot.
Du blir vad du äter!
Är det någon som sett TV-programmet Du är vad du äter som går på TV3? Det är ett program där folk som antingen är överviktiga eller undernärda på grund av dålig kost får sig en tankeställare och hjälp med att ändra sina kostvanor. Den kanske mest talande delen på hela programmet är när allt vad deltagarna brukar äta under en vecka bullas upp på ett bord. Man får liksom en vision av att något är fel då. Jag såg något liknande idag!
Oftast när jag, pappan, skriver så är det något som är snett i skolvärlden, så också denna gång. Vi har under de två sista veckorna blivit informerade om fritidsfesten som skulle gå av stapeln idag via veckobrev men även via telefon. I veckobreven har det stått att alla barn som ska vara med på festen ska ha med sig något "smaskigt" hembakat, i telefonen har vi upplysts om att alla kommer att ha med sig bullar, kakor och liknande. Till oss ringer de givetvis för att förvarna eftersom de vet att vi är lite känsliga för sådant. Jag antar att de anser att de sköter sitt jobb alldeles utmärkt då. Fritidsfesten började på skoltid så de ville varna om att vi kanske borde hämta Moira tidigare så att hon slapp alla frestelser. Jag förstår nu att alla de diskussioner vi haft inte har gett någonting alls.
Skolan som min dotter går på är inte särskilt bra på att räkna. Om alla barnen i alla klasser tar med sig tårta, bullar och kakor för i genomsnitt tio personer (och då tar jag i i underkant) så betyder det samtidigt att alla barnen själva kan stoppa i sig tårta, bullar och kakor för tio personer. Ur ett kostmedvetet perspektiv får jag inte ihop den ekvationen men det verkar inte vara någon annan som tänkt så långt. Det viktiga är att borden dignar av gotter så att det ser bra ut. Jag drar genast slutsatsen att ingen av personalen har sett Du är vad du äter. När barnen väl släpps lösa på borden så fullkomligt vräker de i sig och tankarna går till filmen Brakfesten med Marcello Mastroanni. Det vill inte vi vara med om så jag hämtar lydigt dottern innan tillställningen sätter igång. Det är förvånansvärt att inte skolan har tagit till sig av den pågående debatten om kostvanorna. De trampar på i samma spår som de alltid gjort och vill inte ens tänka på att det de gör faktiskt är förkastligt.
Är det här rätt sätt att fira på? Skolan hjälper till att ge barnen ett felaktigt förhållningssätt till mat och firande. Man behöver inte gå till överdrift! Vad värre är, enligt min åsikt, är att de exkluderar min dotter från undervisningen i en skola som ska vara till för alla. Hennes diabetes är inte något som de tar hänsyn till, även om de tror det själva, när de ringer och förvarnar mig. De pekar bara ut henne ännu mer och gör man så i andra sammanhang så finns det ett annat ord för det, mobbing.
Oftast när jag, pappan, skriver så är det något som är snett i skolvärlden, så också denna gång. Vi har under de två sista veckorna blivit informerade om fritidsfesten som skulle gå av stapeln idag via veckobrev men även via telefon. I veckobreven har det stått att alla barn som ska vara med på festen ska ha med sig något "smaskigt" hembakat, i telefonen har vi upplysts om att alla kommer att ha med sig bullar, kakor och liknande. Till oss ringer de givetvis för att förvarna eftersom de vet att vi är lite känsliga för sådant. Jag antar att de anser att de sköter sitt jobb alldeles utmärkt då. Fritidsfesten började på skoltid så de ville varna om att vi kanske borde hämta Moira tidigare så att hon slapp alla frestelser. Jag förstår nu att alla de diskussioner vi haft inte har gett någonting alls.
Skolan som min dotter går på är inte särskilt bra på att räkna. Om alla barnen i alla klasser tar med sig tårta, bullar och kakor för i genomsnitt tio personer (och då tar jag i i underkant) så betyder det samtidigt att alla barnen själva kan stoppa i sig tårta, bullar och kakor för tio personer. Ur ett kostmedvetet perspektiv får jag inte ihop den ekvationen men det verkar inte vara någon annan som tänkt så långt. Det viktiga är att borden dignar av gotter så att det ser bra ut. Jag drar genast slutsatsen att ingen av personalen har sett Du är vad du äter. När barnen väl släpps lösa på borden så fullkomligt vräker de i sig och tankarna går till filmen Brakfesten med Marcello Mastroanni. Det vill inte vi vara med om så jag hämtar lydigt dottern innan tillställningen sätter igång. Det är förvånansvärt att inte skolan har tagit till sig av den pågående debatten om kostvanorna. De trampar på i samma spår som de alltid gjort och vill inte ens tänka på att det de gör faktiskt är förkastligt.
Är det här rätt sätt att fira på? Skolan hjälper till att ge barnen ett felaktigt förhållningssätt till mat och firande. Man behöver inte gå till överdrift! Vad värre är, enligt min åsikt, är att de exkluderar min dotter från undervisningen i en skola som ska vara till för alla. Hennes diabetes är inte något som de tar hänsyn till, även om de tror det själva, när de ringer och förvarnar mig. De pekar bara ut henne ännu mer och gör man så i andra sammanhang så finns det ett annat ord för det, mobbing.
Kattmonster
Vår söta lilla kattflicka har visat sig vara ett monster. Den gråvita hårbollen, som alltsom oftast ligger på rygg med tassarna i vädret och purrar när man kliar henne under hakan, har alltså betydligt mörkare sidor än vad man lockas att tro. Hon är en nattmarodör.
Varje kväll slumrar hon godmodigt på sin filt där hon har uppsikt över vardagsrummet. Hon gör inte många knop mellan sju och elva. Spanar in familjen när vi pysslar med våra kvällsbestyr och öppnar höger öga lite lätt när vi gör sista blodsockerkontrollen innan natten. Hon ligger kvar på filten en stund till och har man tur så sover hon i alla fall till klockan tre.
Det gjorde hon inatt. Men sen vaknade hon. Och röjde. Kom på efter en stund att det inte var så skoj att jaga dammtussar på egen hand, utan ville ha sällskap. Hon brukar inte vara kräsen, vilken familjemedlem som helst duger och i natt blev jag, mamman, offer. Från klockan tre stod hon utanför sovrumsdörren och krafsade och jamade övergivet. "Kom och lek då! Jag är vaken nu! Ska vi jaga min svans? Kom nu!"
Eftersom det var min "sovnatt" så var hennes närmanden inte välkomna. Det är just de nätterna som man inte vill bli väckt klockan tre. Så jag satte i öronpropparna, drog på ögonmasken (sommaren är tydligen här, tro det eller ej men det börjar faktiskt ljusna vid den tiden) och försökte somna om. Hur det lyckades? Låt mig säga så här - jag är inne på min andra espresso och klockan är halv nio.
Varje kväll slumrar hon godmodigt på sin filt där hon har uppsikt över vardagsrummet. Hon gör inte många knop mellan sju och elva. Spanar in familjen när vi pysslar med våra kvällsbestyr och öppnar höger öga lite lätt när vi gör sista blodsockerkontrollen innan natten. Hon ligger kvar på filten en stund till och har man tur så sover hon i alla fall till klockan tre.
Det gjorde hon inatt. Men sen vaknade hon. Och röjde. Kom på efter en stund att det inte var så skoj att jaga dammtussar på egen hand, utan ville ha sällskap. Hon brukar inte vara kräsen, vilken familjemedlem som helst duger och i natt blev jag, mamman, offer. Från klockan tre stod hon utanför sovrumsdörren och krafsade och jamade övergivet. "Kom och lek då! Jag är vaken nu! Ska vi jaga min svans? Kom nu!"
Eftersom det var min "sovnatt" så var hennes närmanden inte välkomna. Det är just de nätterna som man inte vill bli väckt klockan tre. Så jag satte i öronpropparna, drog på ögonmasken (sommaren är tydligen här, tro det eller ej men det börjar faktiskt ljusna vid den tiden) och försökte somna om. Hur det lyckades? Låt mig säga så här - jag är inne på min andra espresso och klockan är halv nio.
Så ikväll är det Stora Aktivitetskvällen för kisse. Här ska lekas! Hela artilleriet av studsbollar, pingisbollar, garnnystan, presentpapper och vadsomhelst annat som kan användas för kattlek ska fram. Hon ska vara så slut när det är sovdags att tungan hänger ut. Så kanske hon sover hela natten.
Skaffa en egen mage
Moiras mage är prickig och full med blåmärken efter alla stick med insulinpenna. Det blir ju sådär 5-6 stick varje dag, utöver de hon får i låret, så det är ju inte så konstigt om det lämnar några spår. Men magen blir lite öm också på sina ställen, och vissa dagar är Moira mer trött på sin diabetes än andra. Som i morse när pappan letade lämpligt ställe att ge frukostinsulinet på. Moira drog ner tröjan och fräste:
"Skaffa dig en egen mage att sticka på."
Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.
"Skaffa dig en egen mage att sticka på."
Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.
The Dark Side
Hur lagar man mat som är både god och nyttig? Och som hela familjen kan tänka sig att äta? Oftast lagar jag, mamman, middagsmaten och dår får resten av familjen äta det som står på bordet eller vara utan. Men det är klart att jag försöker laga mat som jag vet att åtminstone majoriteten av familjen gillar så ofta som möjligt. Därför serverar jag inte fisk så ofta. Jag fullkomligt älskar fisk, inte minst lax som går att variera i oändlighet och som innehåller omega-3 som vi behöver. Men nyttan med fisk väger inte upp smaken av den, om man ska lyssna på Moria och pappan. Sean äter det mesta, men senast igår valde han köttbullar framför laxen. Några räkor smusslade han till sig, men fisken ville han inte äta.
Familjen fick sig en lektion igår (igen) om fiskens fantastiska egenskaper och smak. Till och med pappan höll med om att vi ju faktiskt borde äta fisk oftare och lovade att om jag lagar till fisk så äter han, minst en gång i veckan. Han fick då en mörk blick av Moira som väste:
"Don't go to the dark side, pappa".
Enligt henne är det alltså lika illa att äta fisk som att skaffa sig en dödsstjärna och spränga planeter i rymden. Gissa vad som står på menyn idag?
Familjen fick sig en lektion igår (igen) om fiskens fantastiska egenskaper och smak. Till och med pappan höll med om att vi ju faktiskt borde äta fisk oftare och lovade att om jag lagar till fisk så äter han, minst en gång i veckan. Han fick då en mörk blick av Moira som väste:
"Don't go to the dark side, pappa".
Enligt henne är det alltså lika illa att äta fisk som att skaffa sig en dödsstjärna och spränga planeter i rymden. Gissa vad som står på menyn idag?
Vi måste vara tokiga
Moiras knä är lite bättre nu. Hon har legat i soffan i ett par dagar och blivit uppassad och buren dit det behövts, både till sängen och toan. Vår egen lilla prinsessa. Men när filmförrådet tog slut idag och datorabstinensen blev för svår så överkom hon smärtan och kravlade sig upp och hoppade på kryckor till arbetsrummet. Det gör fortfarande ont, men mest kliar det under bandaget och det kan vi inte göra så mycket åt. Hon kommer till och med att kunna gå till skolan i morgon, sen får vi väl se hur länge det dröjer innan hon ringer till mamman och vill bli hämtad.
Ibland undrar man hur man är funtad egentligen. Dagen efter Moiras förskräckliga olycka beställde vi en ny cykel till storebror och en studsmatta till dem båda. En cykel till brorsan var planerat och behövligt. Men en studsmatta??? Har MacGregors fullständigt tappat omdömet och planerar att skaffa klippkort på akuten eller? undrar ni säkert. Men faktum är att förra sommaren bodde Moira praktiskt taget hos en kompis med studsmatta och hennes blodsocker låg jättefint när hon hoppade. Så nu tänkte vi att hon skulle få fortsätta hoppa (när knäet väl har läkt) men under uppsikt av föräldrarna den här sommaren.
Förresten har Moiras blodsocker aldrig legat så jämt och fint som det gjort när hon legat i soffan hela dagarna. Nu när hon är uppe och skuttar igen så gör blodsockret detsamma. Hmm ...
Ibland undrar man hur man är funtad egentligen. Dagen efter Moiras förskräckliga olycka beställde vi en ny cykel till storebror och en studsmatta till dem båda. En cykel till brorsan var planerat och behövligt. Men en studsmatta??? Har MacGregors fullständigt tappat omdömet och planerar att skaffa klippkort på akuten eller? undrar ni säkert. Men faktum är att förra sommaren bodde Moira praktiskt taget hos en kompis med studsmatta och hennes blodsocker låg jättefint när hon hoppade. Så nu tänkte vi att hon skulle få fortsätta hoppa (när knäet väl har läkt) men under uppsikt av föräldrarna den här sommaren.Förresten har Moiras blodsocker aldrig legat så jämt och fint som det gjort när hon legat i soffan hela dagarna. Nu när hon är uppe och skuttar igen så gör blodsockret detsamma. Hmm ...
Knäsvag
Idag så var det dags att ta ut trädgårdsmöblerna och göra rent på altanen efter jobbet. Solen sken och det var väl egentligen årets första riktiga vårdag. Barnen njöt i fulla muggar när de serverades sin middag sittandes ute i solskenet på altanen. Mamman och jag var väl inte riktigt lika lyckligt lottade, vi slängde i oss maten i köket så att det skulle finnas lite tid över till att fixa allt utomhus. När barnen var klara så ville Moira cykla. Sagt och gjort, cykeln togs fram och putsades och pumpades och sen så bar det iväg för henne. Sean stannade kvar på tomten och luftade katten (i koppel) medan mamman och jag tog tag i vårstädningen.
När vi var på baksidan tyckte jag mig höra dotterns röst så jag gick runt knuten och ner till vägen. Jag såg henne inte men jag tyckte mig höra ett barn som grät. Eftersom jag precis slängt kryckorna själv så gick det inte så fort när jag rörde mig men när jag väl hade tagit mig ner runt vägböjen och såg vad som hade hänt gick det lite fortare. Aldrig har en halt person sprungit snabbare! Dottern hade rasat på cykeln, rejält. Som tur var hade hon hjälm men armbågarna var uppskrapade och knäet såg inte riktigt ut som ett knä ska göra, det hängde köttslamsor från det och Moira skrek ut sin förtvivlan. Jag var snabbt framme och plockade upp henne och bar henne hem. På tomten såg mamman att jag kom gående med min lilla prinsessa och hon sprang oss till mötes. Efter en snabb titt av mamman så var det direkt in i bilen och det bar iväg till akuten. För att göra en lång historia kort, cirka 12 stygn (vi slutade båda att räkna vid 10) senare så fick vi åka därifrån och nu ligger vår lilla dotter utmattad och slumrar i sängen. Vi räknar med en tuff natt, när bedövningen släpper så kommer det nog att kännas rätt rejält i knäet. Tur att hon blivit så bra på att svälja tabletter, en och annan alvedon kan komma att behövas.
Den här dagen började med ett fruktat tandläkarbesök, vilket var nog så traumatiskt - kändes det just då i alla fall. En envis mjölktand fick hjälp på traven att lossna, tandläkaren la lite bedövningssalva eftersom hon absolut inte ville ha någon spruta (om hon bara vetat vad som väntade henne senare samma dag - bedövningssprutor rakt i ett öppet sår är inte att leka med men där hade hon inget val!) och vips! så hade han plockat bort den lilla tanden. Fröken skrattade lättat och spottade blod en stund. Då trodde vi att vi hade sett nog med blod för en dag, men så blev det ju inte.
Storebror uppförde sig exemplariskt genom allt detta. Tog in katten, plockade in det vi inte hann städa undan i trädgården, stängde förrådet och oroade sig för sin lillasyster när vi var på akuten. När sådant här händer ser man att de verkligen bryr sig om och tycker om varandra, och det är en värmande tanke i allt elände.
När vi var på baksidan tyckte jag mig höra dotterns röst så jag gick runt knuten och ner till vägen. Jag såg henne inte men jag tyckte mig höra ett barn som grät. Eftersom jag precis slängt kryckorna själv så gick det inte så fort när jag rörde mig men när jag väl hade tagit mig ner runt vägböjen och såg vad som hade hänt gick det lite fortare. Aldrig har en halt person sprungit snabbare! Dottern hade rasat på cykeln, rejält. Som tur var hade hon hjälm men armbågarna var uppskrapade och knäet såg inte riktigt ut som ett knä ska göra, det hängde köttslamsor från det och Moira skrek ut sin förtvivlan. Jag var snabbt framme och plockade upp henne och bar henne hem. På tomten såg mamman att jag kom gående med min lilla prinsessa och hon sprang oss till mötes. Efter en snabb titt av mamman så var det direkt in i bilen och det bar iväg till akuten. För att göra en lång historia kort, cirka 12 stygn (vi slutade båda att räkna vid 10) senare så fick vi åka därifrån och nu ligger vår lilla dotter utmattad och slumrar i sängen. Vi räknar med en tuff natt, när bedövningen släpper så kommer det nog att kännas rätt rejält i knäet. Tur att hon blivit så bra på att svälja tabletter, en och annan alvedon kan komma att behövas.
Den här dagen började med ett fruktat tandläkarbesök, vilket var nog så traumatiskt - kändes det just då i alla fall. En envis mjölktand fick hjälp på traven att lossna, tandläkaren la lite bedövningssalva eftersom hon absolut inte ville ha någon spruta (om hon bara vetat vad som väntade henne senare samma dag - bedövningssprutor rakt i ett öppet sår är inte att leka med men där hade hon inget val!) och vips! så hade han plockat bort den lilla tanden. Fröken skrattade lättat och spottade blod en stund. Då trodde vi att vi hade sett nog med blod för en dag, men så blev det ju inte.
Storebror uppförde sig exemplariskt genom allt detta. Tog in katten, plockade in det vi inte hann städa undan i trädgården, stängde förrådet och oroade sig för sin lillasyster när vi var på akuten. När sådant här händer ser man att de verkligen bryr sig om och tycker om varandra, och det är en värmande tanke i allt elände.
Min tand är lös
Vilken vånda! En av Moiras tänder är jättelös och större delen av kvällen har hon ägnat åt att bestämma sig för om hon litar tillräckligt mycket på mamman för att låte henne ta bort den eller inte. Mamman har hurtigt presenterat det gamla välkända sytrådstricket: dubbel tråd i en ögla glider på plats runt den lilla lösa tanden, tänk på nåt annat och vips! så är tanden borta. Men inte. Hon har knipit ihop läpparna och väst i mungipan att hon måste fundera en stund till. Och en stund till.Till slut har hela kvällen gått och ingen tand har lämnat Moiras mun. Det är ett under att den sitter kvar ännu, den är så lös att den nog skulle lossna om hon bet i en sockerkaksskiva (som mormor gjorde en gång när hon var barn - helt sant!). Men vem vet - tandfén kanske hämtar den i natt ...