Skiftarbete
Inatt har jag sovit och jag har sovit gott, det hör till ovanligheterna. Det är första gången på evigheter som jag kan känna att jag är någorlunda pigg. Vi har i en månads tid varit utvisade från vårt hus på grund av renovering och den månaden har spenderats i svärmor och svärfars hus. De har i sin tur spenderat en månad utomlands så trångt har det inte varit. Sömnproblemen har varit de gamla vanliga - varje natt har vi varit uppe och kontrollerat dotterns värden flera gånger och varje natt har vi fått putta på med mer insulin. Det har tärt en del på oss, såpass mycket att vi utarbetade en plan för att vila upp oss.
Vår geniala plan var att vi istället för att ta varannat nattvak skulle var och en ta flera nätter i rad så att den andra personen fick sova ut ostört ett flertal nätter. Frun tog det första passet med tre nätter på raken. Det låter mycket, men eftersom hon skulle åka iväg och hälsa på sina föräldrar i fem dagar så skulle hon få chansen att vila upp sig och sova ordentligt. Själv kände jag efter de tre nätterna att jag nästan började bli människa igen men det försvann ungefär lika snabbt som fruns flygplan flög till Frankrike. Efter fyra sömnlösa nätter och fem långa dagar med jobb, skola och alla vardagliga bestyr i en främmande tillvaro så balanserade jag på gränsen till vansinne. Det enda som höll mig uppe och igång var tanken på att frun skulle komma hem, utvilad och pigg, och jag skulle få chansen att dra mig undan från blodsockerkontroller, insulininjektioner och nattmackor för ett flertal nätter.
Vår briljanta plan gick i stöpet. Sista dagen frun var borta var jag också borta, mentalt. Jag gick som en zombie genom huset och utförde i och för sig allting som skulle utföras men jag har inget direkt minne av det jag gjorde. Kanske inte så bra när man skall hålla reda på en liten flicka med diabetes. Halv elva på kvällen skulle fruns tåg rulla in på station så sovandes körde jag ner till station för att hämta henne. När tåget tuffade in började jag att vakna till, ett litet leende spred sig på läpparna och jag såg mig själv sovandes i åtminstone två-tre nätter i rad. Ut på perrongen klev min räddare i nöden och vi gick mot varandra precis som i en gammal svartvit film från Hollywood. Skillnaden var väl att jag inte såg lika pigg ut som Clark Gable brukade göra men min fru däremot, hon skulle kvittra mer än Katherine Hepburn i sina glans dagar. När jag kom närmare så såg jag till min förskräckelse att det inte var en skuttandes och kvittrandes Hepburn som kom. Det var en något trött och glåmig, om än leendes, fru som närmade sig på perrongen. Efter tre nätter med dottern hade frun också sett fram emot att få vila upp sig men kyrkklockor och kraftiga snarkningar från omvärlden hade hållit henne sömnlös i fyra nätter till. Hon var om möjligt ännu tröttare när hon kom hem än när hon åkte. Mina påsar under ögonen som faktiskt stramat upp sig för en sekund föll nu brutalt ner på marken och jag fick släpa dem tillbaka till bilen. Diskussioner över vem som var tröttast och vem som var i mest behov av sömn fördes och det hela slutade med att vi gick direkt tillbaka till vårt varannan-natt system.
Nu är jag åtminstone halvt utvilad, eller kanske snarare sagt halvt uttröttad och det fungerar. Den natt man får sova tar man tillvara på så att man orkar med den nästkommande. Det får räcka för tillfället.
Vår geniala plan var att vi istället för att ta varannat nattvak skulle var och en ta flera nätter i rad så att den andra personen fick sova ut ostört ett flertal nätter. Frun tog det första passet med tre nätter på raken. Det låter mycket, men eftersom hon skulle åka iväg och hälsa på sina föräldrar i fem dagar så skulle hon få chansen att vila upp sig och sova ordentligt. Själv kände jag efter de tre nätterna att jag nästan började bli människa igen men det försvann ungefär lika snabbt som fruns flygplan flög till Frankrike. Efter fyra sömnlösa nätter och fem långa dagar med jobb, skola och alla vardagliga bestyr i en främmande tillvaro så balanserade jag på gränsen till vansinne. Det enda som höll mig uppe och igång var tanken på att frun skulle komma hem, utvilad och pigg, och jag skulle få chansen att dra mig undan från blodsockerkontroller, insulininjektioner och nattmackor för ett flertal nätter.
Vår briljanta plan gick i stöpet. Sista dagen frun var borta var jag också borta, mentalt. Jag gick som en zombie genom huset och utförde i och för sig allting som skulle utföras men jag har inget direkt minne av det jag gjorde. Kanske inte så bra när man skall hålla reda på en liten flicka med diabetes. Halv elva på kvällen skulle fruns tåg rulla in på station så sovandes körde jag ner till station för att hämta henne. När tåget tuffade in började jag att vakna till, ett litet leende spred sig på läpparna och jag såg mig själv sovandes i åtminstone två-tre nätter i rad. Ut på perrongen klev min räddare i nöden och vi gick mot varandra precis som i en gammal svartvit film från Hollywood. Skillnaden var väl att jag inte såg lika pigg ut som Clark Gable brukade göra men min fru däremot, hon skulle kvittra mer än Katherine Hepburn i sina glans dagar. När jag kom närmare så såg jag till min förskräckelse att det inte var en skuttandes och kvittrandes Hepburn som kom. Det var en något trött och glåmig, om än leendes, fru som närmade sig på perrongen. Efter tre nätter med dottern hade frun också sett fram emot att få vila upp sig men kyrkklockor och kraftiga snarkningar från omvärlden hade hållit henne sömnlös i fyra nätter till. Hon var om möjligt ännu tröttare när hon kom hem än när hon åkte. Mina påsar under ögonen som faktiskt stramat upp sig för en sekund föll nu brutalt ner på marken och jag fick släpa dem tillbaka till bilen. Diskussioner över vem som var tröttast och vem som var i mest behov av sömn fördes och det hela slutade med att vi gick direkt tillbaka till vårt varannan-natt system.
Nu är jag åtminstone halvt utvilad, eller kanske snarare sagt halvt uttröttad och det fungerar. Den natt man får sova tar man tillvara på så att man orkar med den nästkommande. Det får räcka för tillfället.
Kallt, det är kallt!
I dag är det utflyktsdag för hela Morias skola. En massa roliga saker står på agendan för barnen, men vi föräldrar märker mest av matsäcksplanering och - inte minst - påklädningsbekymmer. Visserligen är det kallt ute nu, men de ska hålla igång hela dagen så de får inte ha för varma kläder på sig för då blir de svettiga. Vi körde med lager-på-lager metoden, men plockade tydligen inte på tillräckligt många lager. Strax före lunch ringde lilltjejen:
- Hej mamma! Jag ffffrrrryyyyyyysssser ... (tänderna skallrar) ... och jag är JÄTTEhungrig! Jag vill äta en macka, men jag kan inte kolla mig.
- Kan inte kolla dig? Varför inte det då?
- För att fingrarna är jättekalla och det går inte att klämma fram nåt blod! Men jag vill ÄTA! (vi diabetesfamiljer råkar ut för lite annorlunda problem i vår vardag än andra familjer).
- Då får du ta ett äpple utan insulin, men ska du äta macka så måste du faktiskt värma händerna och kolla dig först.
- Men jag har redan lånat en tröja av fröken för hon hade fler lager men jag fryser ändå! (nu är det tjockt i halsen, och gråten är nära.) Och jag är HUNGRIG!
(Inte nog med att vi är en extra "besvärlig" familj med diabetesen, nu skickar vi ungarna med för lite kläder också så de måste låna frökens ... Pinsamt.)
Efter en mugg varm Canderel kakao (sockerfri oboy) och en lånad mössa (frökens, den också) att värma händerna i så ringde hon än en gång. Nu var det kvitter i luren och hon låg ganska bra, 8,2. Dags för matsäck med fiberrika pannkakor! Här är receptet, för den som vill ha lite långsammare kolhydrater som man står sig på en stund:
Ca 8 pannkakor
1 1/2 dl vetemjöl special fullkorn
1/2 dl grahamsmjöl
1/2 dl PO-fiber (finns på glutenfria hyllan)
ca 5 dl mjölk, tillsätt lite i taget tills konsistensen blir lagom tjock
2 ägg
1 nypa salt
1 msk rapsolja
Vispa ihop och låt gärna smeten svälla en stund innan man gräddar i medelvarm teflonpanna. Serverar man morotsstavar till så blir det ännu bättre - lite mer för magen att jobba med.
- Hej mamma! Jag ffffrrrryyyyyyysssser ... (tänderna skallrar) ... och jag är JÄTTEhungrig! Jag vill äta en macka, men jag kan inte kolla mig.
- Kan inte kolla dig? Varför inte det då?
- För att fingrarna är jättekalla och det går inte att klämma fram nåt blod! Men jag vill ÄTA! (vi diabetesfamiljer råkar ut för lite annorlunda problem i vår vardag än andra familjer).
- Då får du ta ett äpple utan insulin, men ska du äta macka så måste du faktiskt värma händerna och kolla dig först.
- Men jag har redan lånat en tröja av fröken för hon hade fler lager men jag fryser ändå! (nu är det tjockt i halsen, och gråten är nära.) Och jag är HUNGRIG!
(Inte nog med att vi är en extra "besvärlig" familj med diabetesen, nu skickar vi ungarna med för lite kläder också så de måste låna frökens ... Pinsamt.)
Efter en mugg varm Canderel kakao (sockerfri oboy) och en lånad mössa (frökens, den också) att värma händerna i så ringde hon än en gång. Nu var det kvitter i luren och hon låg ganska bra, 8,2. Dags för matsäck med fiberrika pannkakor! Här är receptet, för den som vill ha lite långsammare kolhydrater som man står sig på en stund:
Ca 8 pannkakor
1 1/2 dl vetemjöl special fullkorn
1/2 dl grahamsmjöl
1/2 dl PO-fiber (finns på glutenfria hyllan)
ca 5 dl mjölk, tillsätt lite i taget tills konsistensen blir lagom tjock
2 ägg
1 nypa salt
1 msk rapsolja
Vispa ihop och låt gärna smeten svälla en stund innan man gräddar i medelvarm teflonpanna. Serverar man morotsstavar till så blir det ännu bättre - lite mer för magen att jobba med.
Inga kolhydrater, tack!
Sedan en tid tillbaks försöker både jag, mamman, och pappan undvika kolhydrater i maten. Det har medfört några tappade kilon och för mig något ännu bättre - en tyst mage. Efter år av knöl, bök och bubbel är magen nu snäll och tyst, jag märker inte ens att jag har en! Är det så här det ska kännas? undrar jag smått chockerad.
Men nya matavanor innebär också nya recept. Böcker av Paulin och Lindberg inhandlas och studeras i detalj. Vad i allt detta low-carb och GI kan tänkas anpassas för just vår familj? Några maträtter har varit riktiga succéer, bland annat det här moset som inte ens den mest inbitne blomkålshataren kan motstå:
Blomkålsmos
1 stort blomkålshuvud
1 rejäl klick smör
2-3 msk crème fraiche
salt & peppar
Gör så här:
Smält smöret i en stor kastrull. Lägg i blomkålen, delad i SMÅ buketter, och lägg på locket. Låt puttra på svag värme i ca 1 timme, rör om då och då så att det inte bränns vid i botten.
När blomkålen är riktigt mjuk, ta av den från plattan och vispa till ett fluffigt mos med en elvisp. Tillsätt crème fraiche, salt och peppar och vispa lite till. Ser ut som potatismos, men smakar blomkål. Perfekt till helstekta kycklingfiléer och en god sallad.
En mindre uppskattad rätt var då kvällens middagstillbehör, broccolimos. Inte för att jag har någon särskild förkärlek för just mosade grönsaker, men man måste ju variera sig i jakten på ersättningar för potatis, pasta och ris. Men den gröna varianten var alltså inget som kommer att serveras igen vid MacGregors middagsbord. Jag lägger inte ens ut receptet, för jag vill inte att någon annan ska behöva göra samma misstag.
En god inspirationskälla om man vill äta low-carb är annars Maria Tausons webbsida.
Men nya matavanor innebär också nya recept. Böcker av Paulin och Lindberg inhandlas och studeras i detalj. Vad i allt detta low-carb och GI kan tänkas anpassas för just vår familj? Några maträtter har varit riktiga succéer, bland annat det här moset som inte ens den mest inbitne blomkålshataren kan motstå:
Blomkålsmos
1 stort blomkålshuvud
1 rejäl klick smör
2-3 msk crème fraiche
salt & peppar
Gör så här:
Smält smöret i en stor kastrull. Lägg i blomkålen, delad i SMÅ buketter, och lägg på locket. Låt puttra på svag värme i ca 1 timme, rör om då och då så att det inte bränns vid i botten.
När blomkålen är riktigt mjuk, ta av den från plattan och vispa till ett fluffigt mos med en elvisp. Tillsätt crème fraiche, salt och peppar och vispa lite till. Ser ut som potatismos, men smakar blomkål. Perfekt till helstekta kycklingfiléer och en god sallad.
En mindre uppskattad rätt var då kvällens middagstillbehör, broccolimos. Inte för att jag har någon särskild förkärlek för just mosade grönsaker, men man måste ju variera sig i jakten på ersättningar för potatis, pasta och ris. Men den gröna varianten var alltså inget som kommer att serveras igen vid MacGregors middagsbord. Jag lägger inte ens ut receptet, för jag vill inte att någon annan ska behöva göra samma misstag.
En god inspirationskälla om man vill äta low-carb är annars Maria Tausons webbsida.
Telefondialog
- Mamman här!
- Ja hej det är jag, Moira.
- Hej gumman! Hur är det?
Suck i luren.
- Jodå ... det är väl OK, jag hade 8,5.
- 8,5 vad bra!
- Ja men, jo men, du mamma ...
- Ja?
Tyst paus. Sedan jättesnabbt:
- Måste jag äta mellis? Kan jag inte bara hoppa över både mellis och sprutan? Snälla, snälla, please?
- Jo, det går väl bra, du står dig nog till middagen ändå.
Tyst paus igen. Sedan, lätt chockat:
- VA? Är det sant? Ingen spruta?
- Ja, det är OK. Ingen spruta om du inte ska äta något.
- Jippi!
- Och sen kommer jag och hämtar dig klockan halv fyra.
- VA! Halv fyra? Men jag vill vara här minst fyra timmar!
- Fyra timmar ... då har fritids stängt för länge sedan! Jag kommer strax efter halv då, säg kvart i fyra istället, är det bra?
- Men det är ju bara en liten stund?
- Nej, det är faktiskt nästan två timmar, det räcker väl?
- Ja två timmar är ju JÄTTELÅNG tid! Hej då!
Klick.
- Ööh ... gumman? Hallå?
- Ja hej det är jag, Moira.
- Hej gumman! Hur är det?
Suck i luren.
- Jodå ... det är väl OK, jag hade 8,5.
- 8,5 vad bra!
- Ja men, jo men, du mamma ...
- Ja?
Tyst paus. Sedan jättesnabbt:
- Måste jag äta mellis? Kan jag inte bara hoppa över både mellis och sprutan? Snälla, snälla, please?
- Jo, det går väl bra, du står dig nog till middagen ändå.
Tyst paus igen. Sedan, lätt chockat:
- VA? Är det sant? Ingen spruta?
- Ja, det är OK. Ingen spruta om du inte ska äta något.
- Jippi!
- Och sen kommer jag och hämtar dig klockan halv fyra.
- VA! Halv fyra? Men jag vill vara här minst fyra timmar!
- Fyra timmar ... då har fritids stängt för länge sedan! Jag kommer strax efter halv då, säg kvart i fyra istället, är det bra?
- Men det är ju bara en liten stund?
- Nej, det är faktiskt nästan två timmar, det räcker väl?
- Ja två timmar är ju JÄTTELÅNG tid! Hej då!
Klick.
- Ööh ... gumman? Hallå?
Ryck upp dig!
Ibland känns livet så där kasst i största allmänhet. Föräldrar till barn med diabetes har många saker gemensamt, konstant trötthet är en av dem. Varierande grad av depression är en annan. Ibland drabbas man av den stora insikten och hopplösheten att det här inte är något övergående, utan kommer att följa familjen livet ut.
Moira är nio år, och ibland suckar jag (mamman) inombords och tänker trött att vi har åtminstone 10 år kvar av nattvak och ständigt pyssel. Just den tanken, att det trots allt finns en ände på eländet, släpper lös ett litet *jippi!* inom mig, ända tills jag stel av fasa inser att när hon flyttar hemifrån så tar hon även mig sig min möjlighet att påverka och hjälpa. Ska jag ringa varje morgon för att väcka henne och påminna om Levemir? Så kan man ju inte hålla på, och jag misstänker att jag inte behöver vänta 10 år på att få se mitt inflytande över hennes liv och diabetes krympa sakta med säkert. Det är ju så det ska vara, men det är lite läskigt.
Men nu tror jag att det är dags att jag rycker upp mig. Som en klok människa sa så sent som igår: "Du måste ta hand om dig själv och ha lite kul, för när du ligger där utslagen och utbränd - vad gör du för nytta för familjen då?". Så sant, så sant. Fler positiva tankar, tack! Så ikväll tror jag faktiskt att det blir lite spa för hela familjen med bastubad, badkarsbad och kanske till och med fotbad. Tända ljus och mysigt kvällsfika är självskrivet. Moira har lånat en bok om kaniner på bibblan, det får bli en stunds högläsning när vi är rena och fina.
Förslag på andra uppiggande och energigivande aktiviteter mottages tacksamt - allt som kan hjälpa mig att rycka upp mig en smula!
Moira är nio år, och ibland suckar jag (mamman) inombords och tänker trött att vi har åtminstone 10 år kvar av nattvak och ständigt pyssel. Just den tanken, att det trots allt finns en ände på eländet, släpper lös ett litet *jippi!* inom mig, ända tills jag stel av fasa inser att när hon flyttar hemifrån så tar hon även mig sig min möjlighet att påverka och hjälpa. Ska jag ringa varje morgon för att väcka henne och påminna om Levemir? Så kan man ju inte hålla på, och jag misstänker att jag inte behöver vänta 10 år på att få se mitt inflytande över hennes liv och diabetes krympa sakta med säkert. Det är ju så det ska vara, men det är lite läskigt.
Men nu tror jag att det är dags att jag rycker upp mig. Som en klok människa sa så sent som igår: "Du måste ta hand om dig själv och ha lite kul, för när du ligger där utslagen och utbränd - vad gör du för nytta för familjen då?". Så sant, så sant. Fler positiva tankar, tack! Så ikväll tror jag faktiskt att det blir lite spa för hela familjen med bastubad, badkarsbad och kanske till och med fotbad. Tända ljus och mysigt kvällsfika är självskrivet. Moira har lånat en bok om kaniner på bibblan, det får bli en stunds högläsning när vi är rena och fina.
Förslag på andra uppiggande och energigivande aktiviteter mottages tacksamt - allt som kan hjälpa mig att rycka upp mig en smula!
Lutande villan i Falun
Huset lutar. Eller i alla fall köks- och hallgolvet, ordentligt. Häll inte i för mycket mjölk i glaset, för då rinner det över på ena sidan, typ (Dock inte riktigt lika illa som det kända tornet på bilden). Lutar har det tydligen gjort sedan långt innan vi köpte huset, men förra ägarna glömde visst bort att berätta den lilla detaljen när vi köpte huset. Det är därför det finns en försäkring som hjälper till vid avslöjandet av dolda fel. Den försäkringen håller vi som bäst på att nyttja, genom att anlita en firma som sliter ut allt - jag menar ALLT - ur köket och hallen, spacklar upp golvet och lägger på ett nytt, jämnt och rakt golv. Vilket himla jobb! Men vi är djupt imponerade av den lilla firman, än så länge i alla fall. De har t.o.m. planerat in snickarens älgjakt nästa vecka, så att övriga resurser förbereder golvet när han är ute skogen och slaktar älg och så att allt är klart för återmontering av köksskåpen när han är tillbaks igen.
Det enda man tycks höra om byggjobbare är spruckna tidsplaner och dåligt gjorda jobb, men vi hoppas få höra till skaran som istället hyllar dem. Våra "killar" har dessutom visat sig ha sinne för detaljer och har kommit med goda smakråd när det gäller val av nytt kakel och klinkers. När jag sluter ögonen så kan jag se det framför mig - hur det kommer att se ut när det är färdigt om några veckor. Vi får väl se om jag känner igen mig när jag öppnar ögonen och skådar ut över det färdigreparerade golvet. Att leva mitt i en renovering vänder förstås upp och ner på saker för oss, men förhoppningsvis kommer det att vara värt det.
Hick
Det är meningen att man ska vänta tio sekunder innan man drar ut nålen när Moira får insulin. Doserna är så små och väntar man en liten stund så får hon med de sista viktiga dropparna. Det går på rutin, den enda omväxlingen är att vi ibland räknar till tio på engelska, eftersom det ändå är vad hon lär sig i skolan just nu. Men i går kväll hade vi ett himla sjå att hinna med de tio sekunderna, oavsett språk, eftersom hon hade hicka. Insulinet till middagen sprutar vi i magen, och ni vet ju hur magen hoppar när man hickar. Situationen var ganska lustig, och vårt fnittrande gjorde inte saken bättre när vi skulle försöka passa in ett sprutstick precis emellan två hickningar. Det gick till slut. Tänk att något så tråkigt kan bli så roligt!
Jag har hört någonstans att det tar 40 smakportioner innan man vänjer sig vid en ny smak. Nu har vi beviset för att det stämmer. Moiras nya favoritbröd är rostbrödet Njuta som är fullt med grova nyttigheter, korn och frön av olika slag. För ett år sedan rynkade fröken på näsan åt det och propsade på mjukt, vitt tunnbröd istället. Trägen vinner!
Jag har hört någonstans att det tar 40 smakportioner innan man vänjer sig vid en ny smak. Nu har vi beviset för att det stämmer. Moiras nya favoritbröd är rostbrödet Njuta som är fullt med grova nyttigheter, korn och frön av olika slag. För ett år sedan rynkade fröken på näsan åt det och propsade på mjukt, vitt tunnbröd istället. Trägen vinner!