MacGregor - att leva med diabetes

Det är meningen att man ska vänta tio sekunder innan man drar ut nålen när Moira får insulin. Doserna är så små och väntar man en liten stund så får hon med de sista viktiga dropparna. Det går på rutin, den enda omväxlingen är att vi ibland räknar till tio på engelska, eftersom det ändå är vad hon lär sig i skolan just nu. Men i går kväll hade vi ett himla sjå att hinna med de tio sekunderna, oavsett språk, eftersom hon hade hicka. Insulinet till middagen sprutar vi i magen, och ni vet ju hur magen hoppar när man hickar. Situationen var ganska lustig, och vårt fnittrande gjorde inte saken bättre när vi skulle försöka passa in ett sprutstick precis emellan två hickningar. Det gick till slut. Tänk att något så tråkigt kan bli så roligt!

Jag har hört någonstans att det tar 40 smakportioner innan man vänjer sig vid en ny smak. Nu har vi beviset för att det stämmer. Moiras nya favoritbröd är rostbrödet Njuta som är fullt med grova nyttigheter, korn och frön av olika slag. För ett år sedan rynkade fröken på näsan åt det och propsade på mjukt, vitt tunnbröd istället. Trägen vinner!