MacGregor - att leva med diabetes

Se där! Första natten på mycket länge utan blodsockerkoll! Vi klappar oss själva på axeln för att vi var så duktiga och lät bli ...

Ett par nätter i rad har hon legat fint så i går kväll bestämde vi oss för att inte kolla klockan 03.00. Visserligen vaknade jag och tittade till Moira, men hon sov så sött, var inte svettig eller visade några andra tecken på att må dåligt, så jag somnade om och sov gott ända till morgonen. Då hade hon 4,0 och fick gå direkt till frukostbordet utan att passera gå. Nu hoppas vi att hon ligger fint ikväll, för då vågar vi nog göra likadant igen. Dessutom är det några chips till kvällsmålet eftersom det är fredag, och det brukar hon stå sig rätt länge på.

Hela familjen har packat prylar hela kvällen inför morgondagens loppis, så nu ska vi gå och sätta oss i soffan en stund med en kopp te. Barnen med smörgås och lite chips, mamman med lite salami och ost och pappan med en kokostopp eller två (low-carb).

När i hela fridens namn ska vi få börja sova på nätterna igen? Vi hade så goda förhoppningar i början när Moira fick sin pump, men hon har än så länge inte haft tillräckligt bra värden för att vi ska kunna låta bli att kolla blodsocker på nätterna. Hon fick en förkylning ganska snart efter att hon fått pumpen, och då blir ju som bekant alla värden upp-och-ner. Sedan verkade det hyfsat ett tag och hoppet återvände, men nu har det varit galet högt några dagar igen. Brorsan har en dunderförkylning, kraxar som en kråka och hostar både dagar och nätter igenom, så man kan väl anta att hon fått en släng av samma bacill men att det inte hunnit bryta ut ännu.

Annars går allt bra med pumpen, hon tycker själv att den är toppen, och nålbytet igår gick så snabbt och smidigt att vi nästan undrade om vi missat något, men det berodde nog bara på att vi vant oss helt enkelt. Skönt!

- Mamma, det killar i halsen, sa Moira precis nu. Jaha, då vet vi vad de höga värdena berodde på. Då blir det nog VAB (vård av barn) i morgon. Tur att vi har återupptäckt sällskapsspelen i familjen. Vi spelade nyss ett par omgångar Pictionary, det var riktigt roligt (säger mamman som egentligen hatar allt vad spel heter - jag är verkligen en usel lek-mamma). Men så länge jag slipper spela Monopol så är det väl OK.

Börjar man bli gammal eller vad.
Dottern kommer nynnande på en gammal Beatleslåt:
- You say no, I say yes, you say stop and I say go, go , go! Oh no! You say goodbye and I say hello. Hello, hello, I don't know you say goodbye I say hello.
- Har du hört den förut mamma?
Hmm ... vad svarar man på det?

Nu har det gått två veckor sedan Moira fick sin kära pump och vi har allihop vant oss vid den och våra nya rutiner. Nålbyte var tredje dag fungerar bra, skönt att vi inte har behövt byta oftare än så än. Fortfarande lite "sjuksyrrevarning" vid nålbytena, med all utrustning och sterila kompresser, men varje nålbyte går smidigare än det förra. Det känns nästan som om vi har koll på läget!

Pumpen har en triljon inbyggda funktioner men vi nosar bara vid ytan än så länge. Fördröjd bolus och allt vad det heter får vi ta senare, när basfunktionerna sitter i ryggmärgen. Det enda jag känner att vi borde göra ganska snart är att koppla upp pumpen mot ett program i datorn så att vi kan ändra namnet på pumpen från Cozmo till Bunny (Moiras önskemål, och det måste ju hon få bestämma. Moira gillar kaniner ...)

Värden fortsätter att ligga rikitigt bra, vissa dagar åt det låga hållet med extra godisintag som resultat för att häva känningarna (vi är restriktiva med godis i vanliga fall så det är välkommet med lite lyx tycker Moira). Nattvärdena har vi inte riktigt fått styr på så än så länge är det det gamla vanliga nattvaket som gäller. Just nu sitter damen i soffan och snörvlar, en liten höstbacill har slagit till. Men vi har konstigt nog inte sett det på blodsockervärdena än.

Överhuvudtaget behöver hon mycket mindre insulin än tidigare, vi har dragit ner alla doser till ca en tredjedel. När vi beräknar måltidsdos så tänker vi just nu på vad hon fick tidigare och så halverar vi den dosen och drar bort lite till. Hm, det lät ju inte så smidigt inser jag nu men vi lär oss snart den nya kolhydratkvoten!

Ibland tror man inte sina öron. Vi hade stolt planterat sista hallonplantan (de vi fick av våra snälla grannar) i höstregnet när en annan (inte lika snäll) granne stod ute på sin altan och rökte. Hon betraktade oss en stund, sedan klämde hon ur sig:

"Men - nu har ni väl allt planterat på våran tomt ändå!"

Till saken hör att vi flyttat häcken ett par decimeter in mot vår husvägg eftersom vi misstänkte att den tidigare häcken svällt ut lite med åren. Men det här gäller alltså en strimma gräsmatta mellan kortsidorna på våra hus, inte precis den del av tomten man spenderar mest tid på. Vi har haft våra kontroverser med den här knepiga grannen tidigare, men man upphör ju aldrig att förvåna sig.

Maken stod snällt kvar och pratade med damen i fråga, förklarade att vi flyttat häcken en bit för att vara på den säkra sidan och undrade vad hon menade med sin kommentar, vad tänkte hon göra nu? (Jag morrade inombords och höll mig undan).

"Jamen, det här får ni allt mäta upp!" sa tanten, fimpade och gick in till sig.

Med tomtkarta och tumstock i högsta hugg mätte vi upp tomten och konstaterade att vi har ca en halv meter tillgodo, utanför häcken! Ha! Det kändes rätt skönt. Vi får väl se vad som händer, med lite tur tar hon hit lantmätaren så får hon svart på vitt vad som är hennes tomt och vad som är våran. Men man blir ju så trött, har inte folk något bättre för sig än att mäta millimetrar på gräsmattan, speciellt när de har så grovt fel?! Kanske kan hon önska sig ett ögonmått i julklapp.

Nålbytet gick bra igår. Den här gången kändes det nästan lite FÖR enkelt, som om jag glömt bort några viktiga steg i hela processen. Men det kanske är så att man vänjer sig snabbt vid alla nya moment, grundkunskapen om insulinbehandling har vi ju redan så det vi behöver ju inte lära oss allt från början. Moira låg väldigt högt timmarna runt nålbytet, men förmodligen är det så att hon blir lite nervös innan och att blodsockret stiger av adrenalinet. Det blir nog bättre med tiden, när hon lär sig att det faktiskt inte gör ont (vi tackar läkemedelstillverkarna för bedövningskrämen emla!) och ännu bättre blir det förstås när hon själv vill sätta nålen, då har hon ju full kontroll över situationen.

I natt blev hon riktigt hög, 16,5. Förmodligen en rekyl från en känning tidigare på kvällen. Men det var så enkelt att knappa fram 1 enhet extra insulin med pumpen, hon vaknade inte ens. Och så hade hon sjunkit till 8,6 på morgonen sedan, så det var ju bra.

Hur vet man att man har sovit för lite? Ett säkert tecken är felsägelser. Som igår när jag konstaterade att min fars armbandsklocka nog behöver lämnas in till optikern. Visserligen kanske optikern SER klockan bra, men det innebär ju inte nödvändigtvis att han kan reparera den ...

"Den här helgen ska vi ta det lugnt, inte göra någonting." Så lät det i slutet av förra veckan, vi har haft det lätt hektiskt här på sistone, och nu var det läge för en riktig slapparhelg. Hasa omkring i tofflor halva dagen, bara sticka näsan utanför dörren för att handla mjölk, typ. På sin höjd promenera i skogen en stund om det behövs kantareller till middagen, men där går gränsen.

Planen höll ända till fredag kväll, när våra supergulliga grannar grävt upp sin hallonhäck och ställt på vår tomt. Vi visste att dagen skulle komma när de skulle göra slag i saken och äntligen gräva upp sina plantor, vi tingade dem för länge sedan för deras hallon är så mycket godare än våra egna maskätna. Men vi trodde kanske inte att det skulle bli just nu, på vår slapparhelg!

Så nu är maken ute och gräver, för det är han så himla bra på. Kommer in ibland och dricker ett glas vatten, sedan tillbaks till kolgruvan igen. Tänk så goda hallon vi kommer att ha nästa sommar! Och så ont i ryggen maken kommer att ha i morgon.

Nu är det dags för mig att sätta ny nål på Moira. Emla-plåstret har verkat en timme nu, så det är dags nu. Sedan ska jag koka blomkålsmos, så det är bäst jag slutar blogga nu ...

Så sakteliga vänjer vi oss vid pumpen. Och så sakteliga känner vi vilken stor skillnad den gör i vår vardag. Så småningom vänjer vi oss förmodligen också med att sätta ny nål i magen var tredje dag, men det dröjer kanske ett tag ... man känner sig lite som en sjuksyrra med alla kanyler, spritsuddar, slangar och ampuller.

Moira är solklart nöjd med sin cozmo-pump. Hon vill absolut inte byta tillbaks till pennorna. Jag tror att hon redan känner vilken frihet pumpen för med sig, att stanna på mellis efter skolan med kompisarna är enkelt nu och snart en vana verkar det som.

Enda kruxet så här långt är insulindoserna. Vi har ju fått dra ner doserna till nästan en tredjedel av vad hon hade tidigare, men vi måste fortfarande sänka doserna lite till. Finlir kan man kalla det, för överlag så ligger hon jättefint nu, jämnt och lågt. Men ganska många känningar, så senaste veckan har det blivit en hel del godis vilket inte är så bra tycker vi. Men inte Moira förstås.