Inget att gnälla över
Oftast skriver vi på bloggen när vi är frustrerade över något - höga nattvärden, många insulinkänningar, oenigheter med skolan och så vidare. När allt bara flyter på funderar vi inte så mycket på diabetesen, utan har fullt upp med livet så där i största allmänhet och har liksom inget som pockar på och som vi bara måste skriva av oss.
Men här kommer en liten lycklig kommentar som skiljer sig från mängden. Det har hänt flera gånger den senaste veckan att Moiras värden varit riktigt fina hela dagar, och till och med hela nätter! Det ni! I natt låg hon runt 6-7 hela natten och vaknade med ett lyckligt leende - humöret påverkas definitivt att höga/låga värden. Fortsätter det så här så ska vi nog tordas hoppa över 03.00-kollen endera natten också! (Hmm ... jag tror ni har hört sådana hoppfulla uttalanden förr också, så vi ropar inte hej ännu, vi bara hoppas så smått ...).
Men här kommer en liten lycklig kommentar som skiljer sig från mängden. Det har hänt flera gånger den senaste veckan att Moiras värden varit riktigt fina hela dagar, och till och med hela nätter! Det ni! I natt låg hon runt 6-7 hela natten och vaknade med ett lyckligt leende - humöret påverkas definitivt att höga/låga värden. Fortsätter det så här så ska vi nog tordas hoppa över 03.00-kollen endera natten också! (Hmm ... jag tror ni har hört sådana hoppfulla uttalanden förr också, så vi ropar inte hej ännu, vi bara hoppas så smått ...).
Klassfest
- Javisst, jag ställer upp, hör jag mig själv säga. Jag sover över med ungarna, det är inga problem.
Biter mig lätt i tungan, men inser sedan att detta är ännu en sak som man får på köpet med diabetesen. Ständigt närvarande klassförälder.
Egentligen är vi inte klassföräldrar nu, men vi vill ju inte lämna över ansvaret för Moira till andra föräldrar som känner sig osäkra med hennes diabetes. En del törs helt enkelt inte ta hand om henne trots instruktioner och vår försäkran om att det är OK (andra skulle vi inte lämna Moira till ens under pistolhot, men det är en annan historia). Så det enklaste för alla inblandade är att vi helt enkelt hänger med på de flesta aktiviteter, såväl friluftsdagar och partyn (diskret i bakgrunden, oftast förpassade till köket och väl utom synhåll för kompisarna) som klassfest med övernattning.
Pappan sov med de små liven på förra årets övernattning, så det är väl min, mammans, tur den här gången. Jag minns vagt att ringarna under hans ögon var mörkare än vanligt morgonen därpå, så det är väl bara att ställa in sig på en sömnlös natt - inget nytt under solen med andra ord. Men det är OK, det ska faktiskt bli riktigt roligt. En chans att lära sig namnen på alla nya klasskompisar också, nu när hon är så stor (går i trean) så träffar man inte barnen och föräldrarna på samma sätt som man gjorde när de var yngre. "Tjena, tjena" i hallen varje morgon och eftemiddag - den tiden är förbi.
Kanske kan jag också diskret smyga in lite kostråd inför kvällens film med tilltugg. Popcorn brukar funka bra, och hittills har i alla fall ingen annan märkt att jag smugit in fullkornsmjöl i pizzabottnarna, borde fungera på klasskamraterna också.
Biter mig lätt i tungan, men inser sedan att detta är ännu en sak som man får på köpet med diabetesen. Ständigt närvarande klassförälder.
Egentligen är vi inte klassföräldrar nu, men vi vill ju inte lämna över ansvaret för Moira till andra föräldrar som känner sig osäkra med hennes diabetes. En del törs helt enkelt inte ta hand om henne trots instruktioner och vår försäkran om att det är OK (andra skulle vi inte lämna Moira till ens under pistolhot, men det är en annan historia). Så det enklaste för alla inblandade är att vi helt enkelt hänger med på de flesta aktiviteter, såväl friluftsdagar och partyn (diskret i bakgrunden, oftast förpassade till köket och väl utom synhåll för kompisarna) som klassfest med övernattning.
Pappan sov med de små liven på förra årets övernattning, så det är väl min, mammans, tur den här gången. Jag minns vagt att ringarna under hans ögon var mörkare än vanligt morgonen därpå, så det är väl bara att ställa in sig på en sömnlös natt - inget nytt under solen med andra ord. Men det är OK, det ska faktiskt bli riktigt roligt. En chans att lära sig namnen på alla nya klasskompisar också, nu när hon är så stor (går i trean) så träffar man inte barnen och föräldrarna på samma sätt som man gjorde när de var yngre. "Tjena, tjena" i hallen varje morgon och eftemiddag - den tiden är förbi.
Kanske kan jag också diskret smyga in lite kostråd inför kvällens film med tilltugg. Popcorn brukar funka bra, och hittills har i alla fall ingen annan märkt att jag smugit in fullkornsmjöl i pizzabottnarna, borde fungera på klasskamraterna också.
Tunga dagar
Ungar kan vara nog så starka och duktiga och kanske är sjuka barn alldeles särskilt duktiga på att acceptera det nya och finna sig i de mest märkliga behandlingar. När det gäller diabetes får barnen en ofrivillig följeslagare som envist stannar vid deras sida dag ut och dag in, vare sig det är skoldag, friluftsdag eller sovmorgon. Diabetesen finns alltid där, det går inte att ta semester från den en dag om man känner för det eller be den dra dit pepparn växer när den bara trilskas.
Men det går i vågor. Ibland går det bra, speciellt när diabeteslägret hägrar i horisonten, då känns det som en gåva (hm, det var väl kanske att ta i men ändå) och då kommer kommentarer som "Tänk om jag INTE haft diabetes - då hade vi ju inte fått åka på läger!". Vissa dagar flyter allt bara på, injektionerna gör inte ont en enda gång och värdena ligger fint (vilket ju också är en definitionsfråga). Härligt!
Men så kommer dagarna när det är tungt. Riktigt tungt. Som igår, när Moira bröt ihop efter att återigen få försvara sin plats i lunchkön med en förklaring om att hon var låg och behövde äta på en gång. Med stöd från läraren, givetvis, men jobbigt ändå. Då ringer hon till mamman (på väg in på ett möte förstås) och gråter. Det tar hårt på ett föräldrahjärta att höra mellan snyftningarna "Jag är så himla trött på diabetesen! Jag orkar inte mer! Jag vet inte vad jag ska göra!".
Det finns ju inte mycket annat man kan göra än att åka dit, krama och trösta. (Pappan var i närheten av skolan och fick göra en utryckning). Inga ord hjälper liksom i de lägena, vad kan man rimligen säga som kan göra att smärtan försvinner? Kramar och förståelse verkar vara det som gör mest nytta. Och det gjorde de definitivt den här gången. Redan på eftermiddagen var det skratt och glada lekar igen.
Men det går i vågor. Ibland går det bra, speciellt när diabeteslägret hägrar i horisonten, då känns det som en gåva (hm, det var väl kanske att ta i men ändå) och då kommer kommentarer som "Tänk om jag INTE haft diabetes - då hade vi ju inte fått åka på läger!". Vissa dagar flyter allt bara på, injektionerna gör inte ont en enda gång och värdena ligger fint (vilket ju också är en definitionsfråga). Härligt!
Men så kommer dagarna när det är tungt. Riktigt tungt. Som igår, när Moira bröt ihop efter att återigen få försvara sin plats i lunchkön med en förklaring om att hon var låg och behövde äta på en gång. Med stöd från läraren, givetvis, men jobbigt ändå. Då ringer hon till mamman (på väg in på ett möte förstås) och gråter. Det tar hårt på ett föräldrahjärta att höra mellan snyftningarna "Jag är så himla trött på diabetesen! Jag orkar inte mer! Jag vet inte vad jag ska göra!".
Det finns ju inte mycket annat man kan göra än att åka dit, krama och trösta. (Pappan var i närheten av skolan och fick göra en utryckning). Inga ord hjälper liksom i de lägena, vad kan man rimligen säga som kan göra att smärtan försvinner? Kramar och förståelse verkar vara det som gör mest nytta. Och det gjorde de definitivt den här gången. Redan på eftermiddagen var det skratt och glada lekar igen.
Dubbelfel
Då har det hänt igen i vår hantering med dotterns insulin. Den här gången var det jag, pappan, som dabbade mig, eller dubblade kanske det heter!
Det var i fredags kväll när Moira skulle äta kvällis. Hon hade varit iväg på kalas ( - Disco heter det, pappa!) och var inte så där överdrivet hungrig eftersom hon hade stoppat i sig popcorn och lite annat under kvällen. För övrigt så var kalaset ( - Discot!) otroligt välordnat med tanke på dotterns diabetes. Det var en sten som föll från mammans (som var med) bröst eftersom man alltid är extra spänd när dottern är bortbjuden någonstans. Tacos, lightläsk och inte något lösgodis så långt ögat kunde se. Var var vi någonstans? Jo, kvällis. Moira var som sagt inte hungrig och vi bestämde oss för att ge insulin efter att hon ätit sitt kvällis. Hon låg bra till i blodsockervärde så det var inget problem med den lilla väntetiden. När hon väl var klar så diskuterade mamman och jag om vi skulle ge en och en halv eller två enheter insulin. Efter ett moget övervägande så bestämde vi oss för två. Jag gick iväg för att hämta insulinpennan men hittar den inte.
- Jag har redan tagit fram den, ropar mamman, den ligger på bordet i vardagsrummet.
Jaha, tänker jag, spatserar dit, klickar upp två enheter (jag hör att det klickar fyra gånger, en gång för varje halv enhet) och injicerar dem i dotterns mage. När jag trycker till tycker jag att det tar alldeles för lång tid innan jag når botten, som om jag trycker ut mer än bara två enheter. Jag blir lite fundersam och går ut i köket och trycker ut två enheter till i vasken, bara för att känna hur det känns. Det gick mycket snabbare än när jag gav dottern sin dos. Hm, tänker jag och går och berättar mitt lilla dilemma för mamman som genast säger,
- Drog du också upp två enheter? Jag hade ju redan gjort det!
Oops, jag gjorde det igen.
Istället för två, hade dottern fått fyra enheter. Mätt som hon var blev hon en aning irriterad när choklad, söt saft och smörgåsar dukades upp inför hennes ögon.
- Ät och drick, sa jag.
- Jag orkar inte, svarade hon, jag är mätt och vill inte ha något mer.
Vi lyckades truga i henne några bitar men det räckte inte på långa vägar. Både kl.23.00 och 03.00 så fick jag väcka den lilla stackaren och tvinga i henne ännu mer att äta. Så kan det gå när man inte är tillräckligt nogrann.
Jag har nu lärt mig att inte förlita mig på enbart hörseln, något som jag egentligen redan borde ha gjort, utan jag tittar varje gång även om det bara är jag som hanterar pennan. Det är så att säga en dubbel kontroll för att hindra att ännu ett dubbelfel uppstår. Vi har dessutom hämtat ut en ny penna så att mammans lilla fadäs med Levemir-injektionen inte ska upprepas. En vacker dag kommer vi att lära oss av våra misstag.
Det var i fredags kväll när Moira skulle äta kvällis. Hon hade varit iväg på kalas ( - Disco heter det, pappa!) och var inte så där överdrivet hungrig eftersom hon hade stoppat i sig popcorn och lite annat under kvällen. För övrigt så var kalaset ( - Discot!) otroligt välordnat med tanke på dotterns diabetes. Det var en sten som föll från mammans (som var med) bröst eftersom man alltid är extra spänd när dottern är bortbjuden någonstans. Tacos, lightläsk och inte något lösgodis så långt ögat kunde se. Var var vi någonstans? Jo, kvällis. Moira var som sagt inte hungrig och vi bestämde oss för att ge insulin efter att hon ätit sitt kvällis. Hon låg bra till i blodsockervärde så det var inget problem med den lilla väntetiden. När hon väl var klar så diskuterade mamman och jag om vi skulle ge en och en halv eller två enheter insulin. Efter ett moget övervägande så bestämde vi oss för två. Jag gick iväg för att hämta insulinpennan men hittar den inte.
- Jag har redan tagit fram den, ropar mamman, den ligger på bordet i vardagsrummet.
Jaha, tänker jag, spatserar dit, klickar upp två enheter (jag hör att det klickar fyra gånger, en gång för varje halv enhet) och injicerar dem i dotterns mage. När jag trycker till tycker jag att det tar alldeles för lång tid innan jag når botten, som om jag trycker ut mer än bara två enheter. Jag blir lite fundersam och går ut i köket och trycker ut två enheter till i vasken, bara för att känna hur det känns. Det gick mycket snabbare än när jag gav dottern sin dos. Hm, tänker jag och går och berättar mitt lilla dilemma för mamman som genast säger,
- Drog du också upp två enheter? Jag hade ju redan gjort det!
Oops, jag gjorde det igen.
Istället för två, hade dottern fått fyra enheter. Mätt som hon var blev hon en aning irriterad när choklad, söt saft och smörgåsar dukades upp inför hennes ögon.
- Ät och drick, sa jag.
- Jag orkar inte, svarade hon, jag är mätt och vill inte ha något mer.
Vi lyckades truga i henne några bitar men det räckte inte på långa vägar. Både kl.23.00 och 03.00 så fick jag väcka den lilla stackaren och tvinga i henne ännu mer att äta. Så kan det gå när man inte är tillräckligt nogrann.
Jag har nu lärt mig att inte förlita mig på enbart hörseln, något som jag egentligen redan borde ha gjort, utan jag tittar varje gång även om det bara är jag som hanterar pennan. Det är så att säga en dubbel kontroll för att hindra att ännu ett dubbelfel uppstår. Vi har dessutom hämtat ut en ny penna så att mammans lilla fadäs med Levemir-injektionen inte ska upprepas. En vacker dag kommer vi att lära oss av våra misstag.
Min syn på saken
Det var länge sedan jag, pappan, skrev något i bloggen och det förklaras bäst genom att läsa mammans tidigare inlägg idag, trötthet! Visst händer det saker dagligen som man skulle kunna dryfta här men när man väl kommer hem från studier och arbete så strejkar både ögon och ork, precis som för mamman i morse.
Man vaknar fort när dörren till lekrummet (den vuxna som inte har nattvaket sover där) flyger upp och mamman ropar,
- Du måste hjälpa mig med Moira, hon har fått sju enheter NovoRapid i benet av mig!
Tankarna börjar direkt att snurra och man hinner föreställa sig en massa innan man lyckats ta sig upp för att se vad som står på. Det är allt från "Varför gjorde du så?", "Där rök den sovmorgonen" till "Ligger hon död där inne?". Man vaknar som sagt fort men det tar ett tag för hjärnan att anpassa sig till verkligheten.
När jag tagit mig in i sovrummet ligger dottern där och proppar i sig skumtomtar och ser allmänt normal ut, om än lite trött. Det blir både en och två chokladbitar också, läsk, saft och annat innan hon deklarerar att hon inte orkar få i sig mer. Under tiden som dottern intar sin något sockerrika frukost försöker mamman förklara för mig i ena andetaget att hon var så trött så hon såg inte skillnaden på pennorna (sprutorna) och i andra andetaget så ber hon dottern om ursäkt för sitt misstag. Man skulle väl kunna säga att min kära fru, mamman, är en aning uppjagad och stressad. Dottern verkar vara allt annat än stressad där hon ligger och tuggar skumtomtar.
Efter ett tag har allt lugnat ner sig och vi blir så normala som vi kan bli. Dotterns värden. som vi kontrollerat ganska så många gånger, är bra och mamman har börjat andas någorlunda normalt igen. Jag säger,
- Det är lugnt, det kan hända vem som helst.
- Lätt för dig att säga, säger mamman, du har ju inte gjort ett sådant misstag.
- I och för sig inte, säger jag, men det är precis vad du sa, ett misstag och det kan hända vem som helst med tanke på vår sömnsituation.
Jag menar verkligen det jag säger också men jag misstänker att mamman känner sig ganska så skyldig ändå. Vi kommer i alla fall överens om att den akuta situationen numera är under kontroll och att vi kan ta det lite lugnare.
Jag förstår min frus upprördhet och jag är inte direkt förvånad över att det som hände hände. Jag har nämligen också varit nära att ta fel vid flera tillfällen. Sömndrucken som man är vid 06.00 på morgonen efter ett nattvak och med grus och annat i ögonen och en hjärna som inte riktigt är med är det inte lätt att se skillnaden på grönt och orange. Det som förvånar mig mest är att det inte var jag som lyckades med detta konststycke först. Det är definitivt dags att byta ut den nuvarande Levemir-pennan vi har till den nya modellen. Inte för att vi är säkra då heller men vi minimerar risken ändå, det är min syn på saken.
Man vaknar fort när dörren till lekrummet (den vuxna som inte har nattvaket sover där) flyger upp och mamman ropar,
- Du måste hjälpa mig med Moira, hon har fått sju enheter NovoRapid i benet av mig!
Tankarna börjar direkt att snurra och man hinner föreställa sig en massa innan man lyckats ta sig upp för att se vad som står på. Det är allt från "Varför gjorde du så?", "Där rök den sovmorgonen" till "Ligger hon död där inne?". Man vaknar som sagt fort men det tar ett tag för hjärnan att anpassa sig till verkligheten.
När jag tagit mig in i sovrummet ligger dottern där och proppar i sig skumtomtar och ser allmänt normal ut, om än lite trött. Det blir både en och två chokladbitar också, läsk, saft och annat innan hon deklarerar att hon inte orkar få i sig mer. Under tiden som dottern intar sin något sockerrika frukost försöker mamman förklara för mig i ena andetaget att hon var så trött så hon såg inte skillnaden på pennorna (sprutorna) och i andra andetaget så ber hon dottern om ursäkt för sitt misstag. Man skulle väl kunna säga att min kära fru, mamman, är en aning uppjagad och stressad. Dottern verkar vara allt annat än stressad där hon ligger och tuggar skumtomtar.
Efter ett tag har allt lugnat ner sig och vi blir så normala som vi kan bli. Dotterns värden. som vi kontrollerat ganska så många gånger, är bra och mamman har börjat andas någorlunda normalt igen. Jag säger,
- Det är lugnt, det kan hända vem som helst.
- Lätt för dig att säga, säger mamman, du har ju inte gjort ett sådant misstag.
- I och för sig inte, säger jag, men det är precis vad du sa, ett misstag och det kan hända vem som helst med tanke på vår sömnsituation.
Jag menar verkligen det jag säger också men jag misstänker att mamman känner sig ganska så skyldig ändå. Vi kommer i alla fall överens om att den akuta situationen numera är under kontroll och att vi kan ta det lite lugnare.
Jag förstår min frus upprördhet och jag är inte direkt förvånad över att det som hände hände. Jag har nämligen också varit nära att ta fel vid flera tillfällen. Sömndrucken som man är vid 06.00 på morgonen efter ett nattvak och med grus och annat i ögonen och en hjärna som inte riktigt är med är det inte lätt att se skillnaden på grönt och orange. Det som förvånar mig mest är att det inte var jag som lyckades med detta konststycke först. Det är definitivt dags att byta ut den nuvarande Levemir-pennan vi har till den nya modellen. Inte för att vi är säkra då heller men vi minimerar risken ändå, det är min syn på saken.
Det får bara inte hända
Så har det då hänt, en av diabetesföräldrarnas värsta mardrömmar (ja, det finns fler än en). Jag, mamman, gav Moira fel insulin. Jag sov riktigt risigt i natt och när det var dags för morgonens långtidsverkande insulin, Levemir, så gnuggade jag gruset ur ögonen men tog ändå fel spruta och gav henne 7 enheter NovoRapid istället. Pennorna (sprutorna) för Levemir och NovoRapid är av samma fabrikat, en är grön och en är orange, och trots att vi har skrivit lappar och klistrat på för att hjälpa till att särskilja dem så är det lätt att ta fel.
Jag blev alldeles kall när jag insåg vad jag hade gjort. NovoRapid är direktverkande, och en så hög dos som 7 enheter har vi ALDRIG gett henne - hon har helt enkelt aldrig ätit tillräckligt mycket för att det skulle behövas så mycket insulin, inte ens till en pizza eller lördagsgodiset. Jag var väldigt trött innan, men nu blev jag helt klarvaken. Sprang och hämtade ett helt glas söt festis till att börja med, sedan väckte jag pappan för rådslag. Stackarn, han som skulle få sovmorgon ...
Den senaste timmen har vi matat Moira med söt dricka, Pommac (- Åh, vad gott, jag hade glömt vad gott det är med Pommac! utbrast Moira) och diverse söta livsmedel. Skumtomtar franns kvar från i julas, så några såna har hon fått. Jag ville helst att hon skulle äta en smörgås också, men nu har hon ont i magen av allt hon ätit, så det får vänta. Det sista vi behöver är ju att hon kräks också! Jag har kollat blodsockret med jämna mellanrum och det har legat OK, trots att hon själv har känt sig skakig precis som vid en vanlig känning.
Tur att det "bara" var morgondosen på 7 enheter (kvällsdosen är 12 enheter, då hade vi nog fått åka in till lasarettet) och tur att det är söndag så att vi kan vara tillsammans hela dagen och ha Moira under bevakning. På måndag ska jag ringa till diabetesmottagningen och be att få en ny penna utskriven. Det har kommit en ny penna som passar till Levemirampullerna, en silverpenna som inte är lika lätt att blanda ihop med NovoRapiden. Jag kan knappt vänta på att få hämta ut den. Kanske får pappan ge Levemir fram tills dess, det här var riktigt obehagligt och jag känner mig som en usel morsa. Det här skulle ju bara inte få hända.
Jag blev alldeles kall när jag insåg vad jag hade gjort. NovoRapid är direktverkande, och en så hög dos som 7 enheter har vi ALDRIG gett henne - hon har helt enkelt aldrig ätit tillräckligt mycket för att det skulle behövas så mycket insulin, inte ens till en pizza eller lördagsgodiset. Jag var väldigt trött innan, men nu blev jag helt klarvaken. Sprang och hämtade ett helt glas söt festis till att börja med, sedan väckte jag pappan för rådslag. Stackarn, han som skulle få sovmorgon ...
Den senaste timmen har vi matat Moira med söt dricka, Pommac (- Åh, vad gott, jag hade glömt vad gott det är med Pommac! utbrast Moira) och diverse söta livsmedel. Skumtomtar franns kvar från i julas, så några såna har hon fått. Jag ville helst att hon skulle äta en smörgås också, men nu har hon ont i magen av allt hon ätit, så det får vänta. Det sista vi behöver är ju att hon kräks också! Jag har kollat blodsockret med jämna mellanrum och det har legat OK, trots att hon själv har känt sig skakig precis som vid en vanlig känning.
Tur att det "bara" var morgondosen på 7 enheter (kvällsdosen är 12 enheter, då hade vi nog fått åka in till lasarettet) och tur att det är söndag så att vi kan vara tillsammans hela dagen och ha Moira under bevakning. På måndag ska jag ringa till diabetesmottagningen och be att få en ny penna utskriven. Det har kommit en ny penna som passar till Levemirampullerna, en silverpenna som inte är lika lätt att blanda ihop med NovoRapiden. Jag kan knappt vänta på att få hämta ut den. Kanske får pappan ge Levemir fram tills dess, det här var riktigt obehagligt och jag känner mig som en usel morsa. Det här skulle ju bara inte få hända.
Halt värre
Jag, mamman, var på jobbet, telefonen ringde och jag såg på displayen att det var Moira. Inte vid den vanliga tiden, utan strax efter förmiddagsrasten. Då hickar man alltid till och undrar vad som står på.
- Jo, alltså, mamma ... (Moira tvekar och snyftar till i luren).
- Ja?
- Jo alltså på rasten, det var så här jättehalt ute på skolgården och alltså ... det var ju inte meningen, men jag halkade och slog i svanskotan och ena foten och det gör faktiskt JÄTTEONT kan inte jag få komma till dtt jobb, snälla?
- Ööh ...
- Men jag LOOVVAAAR att jag inte ska bli uttråkad! Jag ska bara sitta still och rita och inte tjata alls! Snälla! Please ... (Pussar mig i örat). Byxorna är blöta också, och jag har bara ett par rosa mjukisar som är FÖR KORTA och det är pinigt!
Mammans inre monolog: "Hon har ju ont. Men det går väl över. Mitt stackars barn! Svanskotan gör ju ap-ont att slå i! Men hon låter ju inte särskilt illa däran, mer sugen på att slippa resten av dagen i skolan. Ska jag vara hård och tuff och tala om att det snart blir bättre och att hon får lov att stanna tills pappa kommer och hämtar direkt efter skolan? Men hon kan ju inte vara kvar om hon har så ont. Blodsockret kanske går upp av chocken? Vad är det med ungarna nu för tiden? Inte fick då jag gå hem för att jag slagit mig lite - en stund i frökens knä, torka tårarna och fortsätt räkna matte". Men det som kommer ut ur mammans mun är:
- OK, jag kommer. Packa dina grejor så länge. (Jag är vek. Jag vet.)
När jag väl kom till skolan så var det värsta över, men nu var jag ju ändå där så det var lika bra att hon följde med mig till jobbet. Svanskotan var mycket bättre, och foten verkade OK när hon glatt skuttade fram på väg till jobbet. Hmm ... kanske borde jag ha lyssnat mer till "låt ungen bita ihop och stå ut till klockan två" och inte fallit för mitt ömmande modershjärta. Men Moira var, precis som hon lovat, jätteduktig. En liten stund. Hon satt och ritade i säkert ... hela fem minuter. Hon hade svårt att finna inspiration, så jag bad om en ängel att sätta upp på kontorsväggen. Hon ritade en djävul - what's that about?
Tack och lov har jag trevliga kollegor som bara blir glada över lite ungdomlig nyfikenhet i huset, och Moira fick en introduktion i mikroskopins värld. Hon fick med sig en elektronmikroskopbild på en klyvöppning från ett Oleanderblad i 1500 X förstoring. Storögt tittade hon på det riktiga bladet, sedan på bilden och deklarerade att "Det här ska jag ta med till skolan på måndag". Se där! En naturvetare kanske? Det finns hopp.
En stund senare kunde pappan hämta upp henne. Men först hann hon både ändra bakgrundsbild på min skärm och förmodligen alla andra inställningar på datorn, stolen och det höj- och sänkbara skrivbordet. Suck.
- Jo, alltså, mamma ... (Moira tvekar och snyftar till i luren).
- Ja?
- Jo alltså på rasten, det var så här jättehalt ute på skolgården och alltså ... det var ju inte meningen, men jag halkade och slog i svanskotan och ena foten och det gör faktiskt JÄTTEONT kan inte jag få komma till dtt jobb, snälla?
- Ööh ...
- Men jag LOOVVAAAR att jag inte ska bli uttråkad! Jag ska bara sitta still och rita och inte tjata alls! Snälla! Please ... (Pussar mig i örat). Byxorna är blöta också, och jag har bara ett par rosa mjukisar som är FÖR KORTA och det är pinigt!
Mammans inre monolog: "Hon har ju ont. Men det går väl över. Mitt stackars barn! Svanskotan gör ju ap-ont att slå i! Men hon låter ju inte särskilt illa däran, mer sugen på att slippa resten av dagen i skolan. Ska jag vara hård och tuff och tala om att det snart blir bättre och att hon får lov att stanna tills pappa kommer och hämtar direkt efter skolan? Men hon kan ju inte vara kvar om hon har så ont. Blodsockret kanske går upp av chocken? Vad är det med ungarna nu för tiden? Inte fick då jag gå hem för att jag slagit mig lite - en stund i frökens knä, torka tårarna och fortsätt räkna matte". Men det som kommer ut ur mammans mun är:
- OK, jag kommer. Packa dina grejor så länge. (Jag är vek. Jag vet.)
När jag väl kom till skolan så var det värsta över, men nu var jag ju ändå där så det var lika bra att hon följde med mig till jobbet. Svanskotan var mycket bättre, och foten verkade OK när hon glatt skuttade fram på väg till jobbet. Hmm ... kanske borde jag ha lyssnat mer till "låt ungen bita ihop och stå ut till klockan två" och inte fallit för mitt ömmande modershjärta. Men Moira var, precis som hon lovat, jätteduktig. En liten stund. Hon satt och ritade i säkert ... hela fem minuter. Hon hade svårt att finna inspiration, så jag bad om en ängel att sätta upp på kontorsväggen. Hon ritade en djävul - what's that about?
Tack och lov har jag trevliga kollegor som bara blir glada över lite ungdomlig nyfikenhet i huset, och Moira fick en introduktion i mikroskopins värld. Hon fick med sig en elektronmikroskopbild på en klyvöppning från ett Oleanderblad i 1500 X förstoring. Storögt tittade hon på det riktiga bladet, sedan på bilden och deklarerade att "Det här ska jag ta med till skolan på måndag". Se där! En naturvetare kanske? Det finns hopp.
En stund senare kunde pappan hämta upp henne. Men först hann hon både ändra bakgrundsbild på min skärm och förmodligen alla andra inställningar på datorn, stolen och det höj- och sänkbara skrivbordet. Suck.