Halt värre
Jag, mamman, var på jobbet, telefonen ringde och jag såg på displayen att det var Moira. Inte vid den vanliga tiden, utan strax efter förmiddagsrasten. Då hickar man alltid till och undrar vad som står på.
- Jo, alltså, mamma ... (Moira tvekar och snyftar till i luren).
- Ja?
- Jo alltså på rasten, det var så här jättehalt ute på skolgården och alltså ... det var ju inte meningen, men jag halkade och slog i svanskotan och ena foten och det gör faktiskt JÄTTEONT kan inte jag få komma till dtt jobb, snälla?
- Ööh ...
- Men jag LOOVVAAAR att jag inte ska bli uttråkad! Jag ska bara sitta still och rita och inte tjata alls! Snälla! Please ... (Pussar mig i örat). Byxorna är blöta också, och jag har bara ett par rosa mjukisar som är FÖR KORTA och det är pinigt!
Mammans inre monolog: "Hon har ju ont. Men det går väl över. Mitt stackars barn! Svanskotan gör ju ap-ont att slå i! Men hon låter ju inte särskilt illa däran, mer sugen på att slippa resten av dagen i skolan. Ska jag vara hård och tuff och tala om att det snart blir bättre och att hon får lov att stanna tills pappa kommer och hämtar direkt efter skolan? Men hon kan ju inte vara kvar om hon har så ont. Blodsockret kanske går upp av chocken? Vad är det med ungarna nu för tiden? Inte fick då jag gå hem för att jag slagit mig lite - en stund i frökens knä, torka tårarna och fortsätt räkna matte". Men det som kommer ut ur mammans mun är:
- OK, jag kommer. Packa dina grejor så länge. (Jag är vek. Jag vet.)
När jag väl kom till skolan så var det värsta över, men nu var jag ju ändå där så det var lika bra att hon följde med mig till jobbet. Svanskotan var mycket bättre, och foten verkade OK när hon glatt skuttade fram på väg till jobbet. Hmm ... kanske borde jag ha lyssnat mer till "låt ungen bita ihop och stå ut till klockan två" och inte fallit för mitt ömmande modershjärta. Men Moira var, precis som hon lovat, jätteduktig. En liten stund. Hon satt och ritade i säkert ... hela fem minuter. Hon hade svårt att finna inspiration, så jag bad om en ängel att sätta upp på kontorsväggen. Hon ritade en djävul - what's that about?
Tack och lov har jag trevliga kollegor som bara blir glada över lite ungdomlig nyfikenhet i huset, och Moira fick en introduktion i mikroskopins värld. Hon fick med sig en elektronmikroskopbild på en klyvöppning från ett Oleanderblad i 1500 X förstoring. Storögt tittade hon på det riktiga bladet, sedan på bilden och deklarerade att "Det här ska jag ta med till skolan på måndag". Se där! En naturvetare kanske? Det finns hopp.
En stund senare kunde pappan hämta upp henne. Men först hann hon både ändra bakgrundsbild på min skärm och förmodligen alla andra inställningar på datorn, stolen och det höj- och sänkbara skrivbordet. Suck.
- Jo, alltså, mamma ... (Moira tvekar och snyftar till i luren).
- Ja?
- Jo alltså på rasten, det var så här jättehalt ute på skolgården och alltså ... det var ju inte meningen, men jag halkade och slog i svanskotan och ena foten och det gör faktiskt JÄTTEONT kan inte jag få komma till dtt jobb, snälla?
- Ööh ...
- Men jag LOOVVAAAR att jag inte ska bli uttråkad! Jag ska bara sitta still och rita och inte tjata alls! Snälla! Please ... (Pussar mig i örat). Byxorna är blöta också, och jag har bara ett par rosa mjukisar som är FÖR KORTA och det är pinigt!
Mammans inre monolog: "Hon har ju ont. Men det går väl över. Mitt stackars barn! Svanskotan gör ju ap-ont att slå i! Men hon låter ju inte särskilt illa däran, mer sugen på att slippa resten av dagen i skolan. Ska jag vara hård och tuff och tala om att det snart blir bättre och att hon får lov att stanna tills pappa kommer och hämtar direkt efter skolan? Men hon kan ju inte vara kvar om hon har så ont. Blodsockret kanske går upp av chocken? Vad är det med ungarna nu för tiden? Inte fick då jag gå hem för att jag slagit mig lite - en stund i frökens knä, torka tårarna och fortsätt räkna matte". Men det som kommer ut ur mammans mun är:
- OK, jag kommer. Packa dina grejor så länge. (Jag är vek. Jag vet.)
När jag väl kom till skolan så var det värsta över, men nu var jag ju ändå där så det var lika bra att hon följde med mig till jobbet. Svanskotan var mycket bättre, och foten verkade OK när hon glatt skuttade fram på väg till jobbet. Hmm ... kanske borde jag ha lyssnat mer till "låt ungen bita ihop och stå ut till klockan två" och inte fallit för mitt ömmande modershjärta. Men Moira var, precis som hon lovat, jätteduktig. En liten stund. Hon satt och ritade i säkert ... hela fem minuter. Hon hade svårt att finna inspiration, så jag bad om en ängel att sätta upp på kontorsväggen. Hon ritade en djävul - what's that about?
Tack och lov har jag trevliga kollegor som bara blir glada över lite ungdomlig nyfikenhet i huset, och Moira fick en introduktion i mikroskopins värld. Hon fick med sig en elektronmikroskopbild på en klyvöppning från ett Oleanderblad i 1500 X förstoring. Storögt tittade hon på det riktiga bladet, sedan på bilden och deklarerade att "Det här ska jag ta med till skolan på måndag". Se där! En naturvetare kanske? Det finns hopp.
En stund senare kunde pappan hämta upp henne. Men först hann hon både ändra bakgrundsbild på min skärm och förmodligen alla andra inställningar på datorn, stolen och det höj- och sänkbara skrivbordet. Suck.
Kommentarer:
Trackback