MacGregor - att leva med diabetes

Moiras värden har faktiskt varit ganska OK sedan vi kom hem från diabeteslägret. Men säg den lycka som vara för evigt. Nu är det svängigt som bara den igen, från känning på 3,6 till 16,8 till eftermiddagsmellis. Varför? Vi tror att vi har hittat ett par bovar i dramat och de är båda matrelaterade. Den ena är en viss sorts bröd som ska innehålla en hel massa kostfibrer fast det är ett ljust bröd. - Smaskens, säger Moira. - Tjohej mot nya höjder, säger Freestyle, vår lilla blodsockermätare. Så det är bara att bita i det sura äpplet (eller i det här fallet i det hembakade grova brödet) så fungerar det bättre.

Den andra boven är en lunchrestaurang nere på stan här i Falun. Vi har varit där ett par gånger eftersom de har en hyfsat attraktiv meny för barn (Farmors köttbullar, Musse Piggs hamburgare etc ... hmmm ... undrar just vad Disney skulle tycka om det?) men värdena har skjutit rejält i höjden efter våra besök där. Trodde först att det var en tillfällighet, men nu har vi provat två gånger med samma resultat. Mycket kolhydrater i portionerna verkar det som. Det är svårt att hitta en bra restaurang för barn med diabetes, men Moira har tagit saken i egna händer och planerar att öppna en egen restaurang när hon blir stor. Där ska man kunna äta nyttig - och god! - mat, och det ska noga stå på menyn exakt vad allt innehåller så att man kan planera sin insulindos. Jättebra för allergiker också konstaterar Moira. Vi väntar med spänning.

Ibland funderar jag över hur det är ställt med våra finanser. Alltså inte våra privata finanser, det är inte så mycket att fundera över. Det är statens och kommunens finanser som upptar mina tankar. För länge sedan i min gröna ungdom studerade jag en del. Ni vet, så som de flesta gör för att bli något. Man läser några obskyra ämnen som inte har någon relevans med det man tänker göra och så får man ett betyg som inte heller är särskilt relevant när man söker arbete. Vad har det egentligen med statens finanser att göra kanske ni frågar er? Jo, det ska jag förklara. Jag har ett vagt minne av att jag läste något i samhällskunskapen om hur staten får fart på ekonomin. De sätter igång stora vägbyggen. Vägbyggen drar visst in mycket pengar i arbetsgivaravgifter, moms, inkomstskatt och alla andra skatter man kan tänka sig samt att de färdiga vägarna gör så att städerna de leder till blir mer lättillgängliga för människor och när människor kommer till städer så spenderar de pengar och statens kassakista fylls på. Ungefär något sådant om jag inte missminner mig totalt.

I Falun där vi bor är ekonomin inte särskilt god. Kommunen drar konstant in tjänster inom vård-, skola- och omsorgsområdena och man lägger ner så mycket som möjligt för att spara in på hyreskostnader etc. Det är ju inte bra så vad gör man då? Någon som räknat ut det? Just det, man sätter igång vägbyggen. Och med tanke på vägbyggets omfång så är ekonomin körd i botten just nu.

För att inte avslöja för folk hur svag ekonomin är i kommunen så började man på liten skala. Man byggde rondeller över hela Falun. Det är mest små rondeller, men även några stora och när man väl var i farten så byggde man om de redan existerande rondellerna. De finns nu överallt på de mest besynnerliga platser. Egentligen överallt där de inte behövs. I stadsplanerarnas ofantliga visdom har det också bestämts att där de verkligen skulle behövas, där bygger de inga. Åtminstone verkar det så. Fast om man tänker efter är det ganska så smart. Eftersom man genom att stänga av vissa leder och på så sätt tvingat folk till att åka på de ställena där rondeller behövs bäst men inte finns, troligtvis ökat kollisionerna. Och genom detta så ökar plåtskador och plåtskador är en stor inkomstkälla för stat och kommun. När man väl var klara med rondellbyggena så behövdes det mer pengar för att finansiera ombyggnaden av dem så då drog man på stort.

- Vi bygger om vägen mellan Falun-Borlänge, måste någon av kommunens gubbar ha sagt.

- Varför nöja sig med det, sa säkert någon annan, vi bygger helt nytt istället!

Och så gjorde man. Det byggdes nytt. Men någonstans på vägen (fantastiskt roligt va!) så måste något ha gått fel. Någon, eller några, har drabbats av storhetsvansinne. Vägbygget är enormt. Nu vet ju inte jag hur många människor som åker mellan Falun-Borlänge dagligen men under mina år här i Dalarna har jag då aldrig upplevt någon bilkö. Jag har bott i Stockholm så jag kan vara lite färgad i hur man definierar bilkö men jag har då aldrig behövt stå still i mer än ett par sekunder (om man bortser från rödljus). Det är tvåfiligt och till och med trefiligt på sina ställen. Det finns broar och viadukter, det finns avtagsvägar och vägar som bara tycks leda en tillbaka till den stora leden och det finns så kallade trafikplatser där man bara kan köra åt sidan. Jag åkte på en del av det nya bygget idag och det är ett virr-varr av olika avfarter för att ta sig till COOP som ligger precis utanför staden. Jag får flashbacks till de gånger jag varit i New York och vägarna där som leder från flygplatsen in till Manhattan. Det måste helt enkelt vara för överdimensionerat för trafiken som skall åka där vilket betyder, enligt mina konspirationsteorier, att kommunens kassakista är tom.

Nu har jag börjat undra över hur man tänker finansiera själva bygget, om man nu inte har pengar. Kommer det att bli biltullar som på Manhattan (och Stockholm för den delen också)? Eller är det så att någon smart politiker kommer på att vägen mellan Falun-Leksand bör göras om? Och efter det finns ju Rättvik och Mora och Gävle och...

Så länge det finns knytpunkter att knyta ihop så lär väl kommunens ekonomi vara räddad. Jag undrar bara hur de tänkt när ingen har råd att köra bil eftersom bensinen är för dyr!

Förra året så byggde jag ett katthus med mina egna händer.. Det kanske inte låter så imponerande men man ska veta att dessa händer inte har byggt alltför många saker i sitt liv. Det händer inte så mycket när de skall till att jobba. När jag skulle bygga katthuset så tyckte mamman i familjen att jag skulle göra en ritning först.

- En ritning? sa jag, vad ska jag göra med en sådan?

Enligt mamman så var det bra om man ville få allting rakt och i vinkel och så vidare och så vidare. Jag måste väl erkänna att jag inte lyssnade så mycket på henne. Det var ett katthus som skulle byggas, hur svårt kunde det vara? Det tog sin tid men katthuset blev klart. Målad i samma gula färg som vårt hus, isolerat med frigolit i golv, vägg och tak, snedtak med takpapp, lucka för katten och ena gaveln öppningsbar för när det skulle göras rent i den. Visst låter det proffsigt? Fast så särdeles proffsigt är det inte. Snett är det, och vint, och vissa delar är längre/kortare än de borde vara. Gångjärnen sitter på fel ställe (men det går att öppna gaveln ändå) och hela bygget ser ut som ett litet ruckel. Fast det är jag som byggt det, och utan ritning, så jag känner mig lite stolt i alla fall.

Eftersom vår förra katt som skulle ha använt sig av det lilla huset har gått till de sälla jaktmarkerna så har huset fått stå oanvänt. Och inte kommer det till användning för den nya katten då den ska vara innekatt på heltid. Mitt arkitektoniska storverk var alltså till ingen nytta. Det tär lite på en men med den nya katten kom en ny utmaning. Vi behövde en nätdörr så att altandörren kan stå öppen utan att katten smiter. Nätdörrar var dyra på nätet (ursäkta vitsen) så vi bestämde att en skulle byggas. Äntligen en chans för mig igen att få skapa något med mina händer.

- Vi behöver göra en ritning först, sa mamman.

- Here we go again, sa jag. Det gick ju bra sist jag byggde katthuset, hur svårt kan det vara att bygga en nätdörr?

- Bra och bra, sa mamman, det beror på hur man definerar ordet bra. Jag bygger dörren, sa hon.

En anings stött blev jag, man är ändock mannen i familjen så enligt alla gällande könsroller i samhället så borde det vara jag som snickrade ihop den.

- Den måste bli rak och passa in, sa mamman.

De orden kunde jag inte bestrida. Jag vet med mig själv att det inte finns några garantier för rakhet etcetera när jag sätter ihop något så jag opponerade mig inte mer. Samtidigt skulle det bli intressant att se hur hon skulle lyckas. Inte för att jag betvivlar mamman i familjen, tvärtom, hon är duktig på allt men det skulle bli intressant.

Mamman mätte upp dörrhålet, gjorde beräkningar och sen en ritning. Jag förstod knappt hälften men åkte iväg till brädgården och fick alla pinaler uppsågade. Väl hemma med dessa tog mamman befälet igen och så satte hon igång med sin montering. Jag kände mig en aning överflödig där ute på altanen så jag gick in till barnen och lekte. Någon timma senare så ropar mamman att hon är klar.

- Hon skämtar, tänkte jag, och gick ut för att se vad som stod på. Hon var klar, och inte bara det. Hon hade byggt en sådan där nätdörr som de säljer på nätet!

- Jag behöver bara lite hjälp med att hålla i den när jag sätter upp den i dörrhålet, sa hon.

Den sitter uppe nu, och den är perfekt. Nästa gång det skall byggas något i den här familjen så är det jag som tar fram dammsugaren. Den vet jag hur den fungerar och jag behöver ingen ritning för att hitta dammtussarna på golvet. Min snickarperiod i livet blev kort och inte särskilt intensiv. Resultatet, ett snett katthus. Det är bara att inse sina begränsningar och lämna sådant arbete åt proffsen. Och eftersom jag är gift med ett så blir sakerna gjorda i det här hushållet i alla fall, och rakt dessutom. 

Nuförtiden är det populärt att handla på Internet. Det är lätt och smidigt men kan också vara lite problematiskt. Sen finns det ju också en viss säkerhetsrisk med betalningen. Att lämna ut kreditkortsnummer är kanske inte alltid att rekommendera. Tidningarna skriver titt som tätt om svindlare som kommit över kreditkortsnummer från människor som inhandlat något på nätet, så man bör väl tänka sig för både en och två gånger innan man slår till.

Det händer ibland att jag använder mig av datorn som affär och jag vänder mig då oftast till Ebay för att hitta det jag söker. Auktioner på nätet där det faktiskt finns en chans att göra klipp. I det här fallet trodde jag mig ha gjort ett men ack så fel jag hade. Även jag fick lära mig att det inte alltid är problemfritt att handla på där.

Jag var på jakt efter ett par shorts. Sommaren var annalkande och jag ville ha ett par bomullsshorts som man kunde vara lite "leisure" i. Jag är otroligt "leisure" nu! På Ebay hittade jag ett par röda San Francisco 49ers-shorts av märket Reebok. De såg snygga ut och utropspriset var 0.01 dollar, dvs en cent. I beskrivningen för shortsen så stod det att de var nya, röda och hade "beige trim". Jag såg inget "beige trim" på bilderna men antog att det var tunna revär som satt på sidan av shortsen, helt OK för mig. Jag vann budgivningen, 2 dollar, och fick lägga till 5 dollar för porto och paket. 7 dollar sammanlagt eller cirka 50 kronor enligt den gällande valutakursen då. Strålande tider helt enkelt.

Efter ett par veckor anlände shortsen och de var jättesnygga, framifrån. Den andra sidan däremot lämnade en del att önska. Byxbenen och en bit av bakdelen var röda, jättebra. Men från linningen ner till halva rumpan så hittade jag det beiga trimmet. Det ser inte klokt ut! Det ser ut som om jag går och har halva rumpan bar.

- Man ser ju röven på dig, som sonen sa.

- Det är färgen på tyget och inget annat, replikerade jag men han skrattade bara.

Min fru skrattade och sa att de där får du inte visa dig ute i.

- Det syns ju inget, sa jag i ett tafatt försök att få dem godkända.

- Det spelar ingen roll, sa hon, det ser ut som om det syns något som inte skall synas.

Dottern skrattade nog mest och ingen hade förståelse för att jag tycker de är sköna, jag får inte vistas ute i dem.

Nu använder jag dem bara inne som "mysbyxor". Familjen skrattar fortfarande åt mig och diverse kommentarer om min bakdel fälls. Om de inte slutar med detta elaka tilltag snart tänker jag vända på shortsen och ha bakdelen fram. Få se om de skrattar då också!

Nuförtiden är vi stamkunder på bolaget. I princip varje vecka står vi där med vår nummerlapp och väntar på vår tur. När det väl är vår tur så plockas veckans dos ner i ett flertal gröna kassar som vi får kånka hem. Och inte är det vi föräldrar som får tömma innehållet utan det är barnet som tar allt.

Det är inte lätt att vara förälder till ett diabetesbarn. Besöken på Apoteksbolaget är många och köerna är oftast långa. Men tur är väl ändå att detta bolag finns. Det finns alltid insulin och kanyler och stickor och allt annat vad dottern behöver, och det är precis vad vi behöver.

Igår natt sov jag med Moira och jag sov som en stock. Somnade någon gång vid 01.00 (alldeles för sent men andra omständigheter än Moira gjorde att jag var så illa tvungen att vara uppe länge) och sov sen fram till 03.00 för första kontrollen. Dotterns blodsockervärde var lite högt så jag fick putta på med en enhet. Cirka 03.20 ställer jag min väckarklocka inför nästa kontroll, 06.30. Jag släcker lampan, burrar ned huvudet i kudden och blundar. Precis i det ögonblicket ringer min väckarklocka.

 - Har jag programmerat fel? tänker jag och sträcker mig efter mitt atomur. Nej, 06.30 står det ju. Då ser jag de självlysande digitalsiffrorna på vår klockradio, 06.30 står det där också. Någon hade stulit 3 timmars sömn från mig, jag hann ju inte ens somna innan väckarklockan ringde. Var tog den tiden vägen? Får jag igen den inatt på något sätt? Ligger dessa tre timmar någonstans på en hittegodsavdelning och väntar på mig? Ja, jag vet inte och ingen annan i familjen tycks ta tidsstölden med större allvar. Så eftersom det är ett bristande stöd i denna fråga så vet jag en sak i alla fall. Inatt tänker jag hålla fast i väckarklockan och inte låta någon timma eller två smita iväg.

Pappan i familjen har som sagt börjat ett nytt liv. Motion är A och O för att man ska må bra och orka mycket. Det stämmer nog. Första rundan gicks igår vid middagstid och den andra direkt efter frukost idag. Och pappan känner sig omåttligt pigg. Direkt efter rundan bestämde jag mig för att dammsuga huset. Två snabba glas vatten och en avtagen svettig T-shirt senare var jag beredd att städa upp i hemmet. Det är något som ibland läggs på "vi gör det sedan-listan". "Sedan" kan vara allt mellan en timme och tre veckor.

Men med min nyvunna energi så skulle allt göras direkt. Jag tog ut vår dammsugare från städskåpet. Det är en röd Electrolux Oxygen Hygenica som enligt försäljaren skulle vara jättebra. Hans mamma hade minsann en och den gick som tåget. Blåögd och naiv som man är så gick jag på det. Det är den usligaste, värsta dammsugare som någonsin har rullat på denna jord.

Dammsugaren suger, det gör den. Men det är också det enda den kan göra så den suger verkligen, fett! Visst är det bra att den kan inhalera dammet det håller jag med om, men den bör kunna manövreras till dammet för att detta ska vara möjlig. Det finns inte ett hörn i huset som den inte fastnat på, det finns inte en tröskel som den orkat ta sig över, det finns inte en matta som har legat kvar på sin plats efter att han (ja, dammsugare är manliga varelser enligt min fru) försökt korsa dem. Man får slita och dra, gå tillbaka och lyfta och putta på hela tiden.Jag kanske borde sluta med stavgång och börja dammsuga varje dag istället, det är bra mycket jobbigare. Varför sätter man inte larvfötter på dammsugare? Det vore något för min i alla fall. Familjen skulle slippa höra så många svordomar varje gång vi närmade oss ett hinder. Mamman i familjen säger,

- Men köp en ny då, sluta gnälla!

Hon har väl i och för sig rätt i det. Köper jag en ny så kan jag ju inte gnälla. Men eftersom det var jag som valde den här finns det ingen garanti att det inte går käpprätt åt h-vete den här gången heller. Fast det vore kanske bra, då skulle ju dammsugaren gå någonstans i alla fall.

Jag, pappan i familjen har bestämt mig för att bli en bättre människa. Ja, jag skall åtminstone bli en mindre människa, det där med bättre är nog försent.

Det har blivit alldeles för många sällskapssmörgåsar med dottern på natten (inte för att hon lägger märke till att man håller henne sällskap, men ändå!) och andra stunder. Dottern som rör på sig kopiöst, som alla barn tycks göra, behöver smörgåsarna. Pappan behöver dem inte. De har lagt sig på varandra (kanske för sällskaps skull?) och samlats runt midjan på mig. Det är nu dags att göra något åt det. Första åtgärd är givetvis att inte äta den där smörgåsen, det finns grönsaker och vatten att tillgå om jag behöver ett mellanmål. Den andra åtgärden, och kanske den viktigaste är motionen. Jag är stolt innehavare av ett träningskort på Nautilus men så här på sommaren blir det inte att man utnyttjar det så ofta då jag ständigt är med barnen. En cykel har också inköpts så jag kan åka på cykelturer med barnen men det behövs mycket mer. Därför har jag idag bestämt att jag skall börja med stavgång. När mamman är hemma efter jobbet på vardagarna kan jag stava mig ut i sommarnatten och på helgerna så finns det också tid för stavningsexpeditioner.

Jag var ute på första rundan idag, det tog cirka en timme och en kvart så nu är målet uppsatt. Innan sommaren är till ända så ska samma runda klaras av på en timma. Att det kunde vara så jobbigt att gå stavgång hade jag ingen aning om. Mamman i familjen fick lyfta upp mina armar och fingrar på tangent bordet så att jag skulle kunna skriva det här inlägget. Det värker i princip i hela kroppen men jag känner mig ändock fräsch. En sak lärde jag mig under denna första tur. Mindre kläder, mer vatten och svettband är något som kommer att krävas om det här ska fungera. Jag ser fram emot ännu en runda imorgon.

Och ni som undrar, ja, jag är också en hejare på korsord!

Midsommar i Dalarna, kan det bli mer svenskt och traditionellt än det? Solen sken och det var en härlig dag, precis som det ska vara på midsommar. Många människor hade klätt upp sig i folkdräkter och Små grodorna ljöd från spelmännen. Det var fullt med folk och stämningen var precis som den ska vara på midsommarafton. Det var egentligen bara en sak som irriterade mig, Majstången!

För det första missade vi själva resningen av Majstången, bara detta en höjdpunkt i sig. Firandet skulle börja 15.00 och vi anlände, som det fina folk vi är, 15.05. Då var allt redan igång och Majstången redan rest. Det måste ha gått fort. En riktig majstångsresning ska ta tid! Publiken ska hjälpa till med synkroniserade åhej-rop, resningspersonalen (eller vad det nu heter) ska ta ett par pauser och torka sig symboliskt i pannan innan själva stången sätts på sin plats och fixeras. Det ska vara så nära Las Vegas som man kan komma i Sverige, alltså en riktig show. För det andra så var Majstången som fanns vid festplatsen liten, ja på gränsen till minimal. Ni vet sådana där små majstänger som man köper och sätter på köksbordet (eller om man nu väljer ovanför TVn, balkongbordet etc), den här var större, men inte mycket.

Den lilla Majstången, som jag måste erkänna faktiskt ser större ut på bild!

Den var som sagt, en besvikelse. Men allting annat runt omkring var lyckat så det var ändock en trevlig tillställning. När vi var på väg att gå därifrån inträffade något riktigt trevligt. Moira ville ha en glass. Det var varmt, det var midsommar, så det var hon värd. Vi gick till serveringen och Moira smet in genom dörren först med pappa i släptåg. Hon började att gå igenom glassboxens innehåll medan jag lutade mig över henne. Då hör vi i en röst som en säger,

- Här ska ni inte vara, ni har gått fel. Det här är köket.

Jag tittar upp och ser mig omkring och upptäcker att rösten faktiskt har rätt. Vi är i köket! Jag tar tag i Moira och retirerar ut samtidigt som jag stoppar resten av familjen i dörren. Vi får snällt vandra runt byggnaden och ställa oss i den långa glass/fika/dricka/godis-kön. Det tar tid och irritationen börjar växa när alla framför oss ska beställa en kaffe, en äppelpaj med lite vaniljkräm och en halv kula glass, men pajen är väl inte vara för varm? Och så en godisbit och kan du värma den här vällingen och ...

Men väl framme vid kassan förbyttes irritationen till ren glädje. De hade en glass som såg ut som Puckstång, ni vet den där som GB sålde som antingen var vanilj- eller jordgubbssmak. Pappan gjorde en Homer Simpson och började drägla mer än vad som var passande,

- Aaaaarrrrrrrrggggggghhhh!

Det var himmelriket. En riktig glass. Kommer ni ihåg när GB var svenskt och det fanns olika sorters glasser i normal storlek att välja bland. Puckstång, Top Hat, Smuggler, Päronsplitt, Igloo. Goda glasser med smak av barndomen. Nuförtiden äger något multinationellt bolag GB så det finns 47 sorter Magnum, 17 sorter Cornetto och ingen glass är sig lik den man själv växte upp med (dessutom räcker en glass till ett halvt u-land). Nu var det här inte en GB-glass utan det var en Sia-glass, den hette inte Puckstång utan Lill-Per och det var inte en smak utan två men den var som en smekning i munnen, en fläkt av svunna midsomrar och ren skär lycka. Nu fattas bara att pappan hittar Salta Tigerhuvuden som verkligen smakar som Salta Tigerhuvuden gjorde i hans barndom. Då är hans liv komplett.

Moira med den berömda Lill-Per - fast i pappans huvud heter den fortfarande Puckstång.

Det var alldeles utomordentlig midsommar för vem behöver en Majstång när det finns Puckstång?

Idag har pappan, Sean och Moira varit uppe på Lugnets badanläggning och roat oss. Det var det första utomhusdoppet för i år (om än i tempererad bassäng men ändå!). Vädrets makter har varit goda mot oss och solen strålade mest hela dagen. Det är något som är ovanligt här. Pappan satt i och för sig mest på sidan och njöt av att barnen hade roligt i vattenrutschkanorna så mycket bad blev det inte för honom, men det var ändå njutbart.

Tänk vad upplyftande en liten dag vid poolen kan vara. När vi kom hem kände vi oss alla i god form och livet lekte, åtminstone tills mamman frågade,

- Smorde du in barnen när ni var och badade?

- Smorde in barnen? sa jag, och insåg genast att jag aldrig ens hade tänkt tanken på det. Nja, jag måste ha glömt det.

Det är en sak som jag aldrig brukar glömma. Jag har själv en brittisk hy (vit som snö, men röd som Rudolfs näsa efter 30 sekunder i solen) och brukar alltid se till att skydda den och då så får sig barnen också en omgång solskyddsfaktor typ 25, men inte den här gången. Så nu sitter vi här alla tre som varningslampor. Natten kommer säkerligen att bli jobbigare än vanligt.

Fy på mig för att jag kunde glömma något sådant viktigt. Som straff så får jag väl sova ensam i lekrummet inatt. Otur!

Katten har kommit, om det nu är en katt. Hon ser mest ut som en hårboll eller en dammtuss. Eftersom det är jag (pappan) som är chef över dammsugningen i huset får jag vara lite försiktig. Dammråttorna får jag suga upp men dammkatten ska vara kvar har frun sagt.

Inatt när jag vaknade för att kontrollera Moira vid 03.00 så hade jag en hårboll mellan hakan och bröstet. Jag blev först smått orolig att det var något jag hostat upp i sömnen men eftersom hårbollen purrade så förstod jag ganska så snabbt att det var Kitty som låg där. Jag flyttade varsamt på henne men hon vaknade till. Där satt hon och glodde på mig och undrade säkerligen varför jag väckt henne. Och eftersom jag väckt henne tyckte hon att det var lika bra att vi lekte. Jag försökte gömma alla mina kroppsdelar under täcket men Kitty lyckades hela tiden hitta något som hon kunde klösa kärleksfullt på. Det blev för mycket för mig så jag tog tag i i henne och bar ut henne från sovrummet och stängde dörren. Efter att ha kontrollerat dottern (henne kan man putta på, dra i, vända, sticka med nål osv utan att hon vaknar) kunde jag konstatera att det bara var att sova vidare. Kitty verkade inte alls ha några sådana tankar med tanke på hur det lät från vardagsrummet. Inga problem för mig dock, i dessa dagar skulle jag kunna somna bredvid en vaktparad som spelar på högsta volym. Så jag sov sött fram till 06.30 då det var dags för nästa kontroll, denna gång utan hårboll.

Så är hon då äntligen hemma, vår kattunge Kitty! Efterlängtad och mer än välkommen. Gosigare och mysigare än vad vi hade kunnat drömma om. Och busigare. Alla gardinlängder är numer utbytta till kappor, eftersom Kitty gillar gardiner. Klorna glider liksom så lätt igenom tyget och det är så lätt att klättra så högt och en kattunge tycker ju att det är så roligt. Men inte matte.

Hon har gnällt en smula efter sin mamma på nätterna, men vi är ju ändå uppe med Moira några gånger varje natt, så det är helt OK. Rent av trevligt med lite sällskap så där vid tre-tiden. Då stryker hon sig kring benen och purrar och purrar ... Väl i sängen igen har hon puffat och buffat, förmodligen letandes efter mamma för en slurk mjölk. Men mattes armhåla har inte mycket att erbjuda (inte drickbart i alla fall) och det har inte heller Moiras gosedjurskanin Angelina. Men försöka duger.

Nu börjar golfsäsongen och varenda kotte verkar spela golf i dessa dagar, så även våra ungar. Vi föräldrar spelar inte själva, men får motionen ändå eftersom vi måste valla barnen runt alla hålen. Sean tog grönt kort förra året så han kan i princip gå själv på banan. Problemet är att han inte är tillräckligt mobil än (golfbanan ligger för långt bort för att cykla) så vi måste stå för transporten dit. Igår när han fyllde år så fick han en ny golfbag med tillhörande vagn och klubbor av mormor och morfar. Jag föreslog att han kunde sätta sig själv i bagen och rulla ner till banan (det borde vara fullt genomförbart med tanke på backen som vi har ner till stan) men tyvärr så nappade han inte på den idén. Så vi skjutsar istället och vi gör det gladeligen. På bilden nedan syns Sean med sin nya golfutrustning.

Moira började sin första golflektion idag. Hon fick lära sig hur man greppar klubban och lite olika säkerhetsregler (som ändå glömdes bort ibland när det var som roligast). Dessutom fick hon gå tre hål på banan. Det tar sin tid när man slår cirka fem meter i genomsnitt per slag. Pappan (som än en gång fick visa prov på sin uthållighet) gick med och höll på att dö av törst i värmen. Vattnet som jag hade med vågade jag inte dricka upp för dotterns skull. Det positiva med den lilla rundan var att även Moira undvek vattnet, den lilla konstgjorda sjön i mtten på ett av hålen. Bollen stannade precis vid vattenbrynet så pappan slapp vada. Vattnet som vi hade med oss drack hon upp. Golf ska vara en bra sport för diabetiker har jag hört. Lagom takt, lagom tid och lagom ansträngande. Och sen att Moiras diabetessköterska har sitt eget barn i samma grupp som henne gjorde att pappan inte oroade sig ett dugg.

Sean hade en annan taktik. Genom att hälla ut vattnet i sin golfbag (och då menar jag i) så slapp han bjuda pappan. Däremot fick han lite jobb när han kom hem med att torka upp det. Det var, trots allt, en bra golfdag. Moira fick några nya kompisar i gruppen hon gick i och Sean fick flera tillfällen att använda sin nya sandwedge, en speciell klubba som man använder i bunkrarna (konstigt utplacerade sandlådor på banan). På bilden nedan syns Moira öva lite extra efter vår tid på golfbanan.

Det finns ett pro (golfproffs) på Amerika-touren i golf som heter Mimmi Hjorth. Hon kommer från Falun och hon har - diabetes. Här har pappan stora förväntningar på Moira. Han förväntar sig att kunna luta sig tillbaka inom tio år och räkna pengarna som dottern kommer att håva in när hon blir proffs. Nej, skämt åsido. Det är kul att det finns en golfspelare som Moira kan identifiera sig med. Det spelar liksom ingen roll om man har diabetes, man kan bli hur bra som helst i alla fall. Jag är dock nöjd så länge hon har roligt och vi får röra lite på oss. Därför ser även jag fram emot nästa tisdag och nästa lektion.

När man umgås med barn påminns man om sin egen dödlighet. När man umgås med barn och samtidigt gör något aktivt så påminns man om det ännu mer. Det är inte lätt att bli gammal!

På diabeteslägret anmälde sig hela familjen till en fjälltur med cirka 40 andra. Det skulle promeneras uppför ett fjäll som heter Västra Kalven på cirka 850 meters höjd över havet. För mig kunde det lika gärna ha varit 8500 meter och ha hetat Mount Everest.

Som mannen i familjen var jag frivillig att bära matsäcken som förvarades i en ryggsäck. Vi klädde även på oss ganska så friskt med tröjor och jackor (vissa av oss hade även nyinköpta Frank Dandy Superwear långkalsonger, inga namn nämnda men det var inte jag), vandrarkängor och varma byxor. Det var ganska så kyligt så det verkade vara ett smart drag. Här skulle ett berg bestigas i stil, men med varma kläder på. Det fanns både läkare, diabetessköterska och dietist (!) med i gänget så ingen oro fanns för plötsliga blodsockerfall eller andra diabetesrelaterade händelser. Efter cirka fem minuters promenad i makligt tempo började familjen att svettas. Jackor, tröjor och allt annat som var löst lastades nu i pappans ryggsäck. Jag började nu att bli baktung (en annorlunda känsla efter att ha varit framtung under flera år - magen!). Jag började att svettas ännu mer ymnigt och frågade fritidsledaren om det var långt kvar.

- Nej då, svarade hon, stigningen börjar strax bakom hörnet där.

Det var bara att bita ihop och le.

- Vad kul, vad trevligt, var väl några av de ord som jag hasplade ur mig.

Efter att ha gått en bit säger fritidsledaren att det är dags att ta en liten paus och invänta resten av gänget. Jag tackar Gud men har svårt att förstå att det finns folk bakom mig. Otroligt nog så är vi i den första gruppen så jag sätter mig tacksamt på sidan och försöker hämta andan. Barnen springer omkring och samlar stenar och pinnar som de sedan kastar ut i skogen. Ett tag tänker jag att jag ska säga till dem, man vet ju aldrig vad de träffar, men jag bestämmer mig för att låta bli då jag är för upptagen med att andas. Efter ett tag börjar barnen bli otåliga och de frågar om vi inte kan gå vidare. Jag försöker desperat att hyssja barnen men det enda som kommer ur mig är ett tyst väsande, ungefär som när man har en punktering på cykeln. Där sitter man på fjället, punkterad, sjöblöt och pyser ut luft mellan läpparna. Fritidsledaren måste ha uppfattat mitt pysande som ett,

- Visssssssst! som svar på barnens fråga och säger,

- Jamen då går vi vidare.

Efter en evighet säger fritidsledaren att vi snart har gått hälften.

- Hälften, h ä l f t e n ! tänker jag. Är hon inte riktigt klok? Tänk på de stackars barnen, tänk på deras diabetes och tänk på vad som kan hända om de blir låga. Och tänk på stackars mig!

De stackars barnen springer än upp, än ner. De springer i cirklar runt mig och jag famlar tafatt efter någon att ta tag i så jag inte faller omkull. Barnen skrattar högt och jag gråter inombords. Vi går på ett tag till och fritidsledaren deklarerar att de som vill kan ta ännu en paus. De flesta vuxna stannar men jag bestämmer mig för att gå vidare. Inte för att jag inte vill stanna utan bara för att jag är rädd att jag aldrig mer kommer att resa mig om jag gör det. Troligtvis kommer jag ligga kvar där på vintern så skidåkarna kan använda mig som en del av puckelpisten. Självbevarelsedriften driver mig vidare. Svetten rinner nu så kraftigt att jag knappt ser något. Det är som att ha ett eget Niagarafall inopererat i pannan. De svarta fläckarna och stjärnorna som flimrar framför ögonen hjälper mig inte heller att se vem det är som säger,

- Det här var ju kul, kan vi inte gå upp här varje dag?

Till slut, efter att ha dränerat ögongloberna och nypt mig i kinderna, får jag upp ögonen och ser min lilla dotter gå bredvid mig och le.

- För det första, säger jag, så är vi inte uppe på toppen än så den frågan får du vänta med. För det andra, när du ställer den frågan igen så kontollera att pappa är vid liv. Annars finns det risk för att du inte får ett svar då heller.

Hon rynkar på näsan och tittar på mig och sen så springer hon vidare.

Efter ännu en evighet så når vi äntligen toppen. Sonen är först upp av alla och mamman är tätt därefter. Dottern och jag kommer inte heller långt efter. Den sista biten har vi hållt varandra i handen så att jag har kunnat smygdra mig upp en bit. Väl uppe faller jag till marken som en fura.

- Tiiiimber!

Utsikt från Västra Kalven, Sälenfjällen.

När jag väl lyckats lyfta huvudet från marken och torkat bort svetten och mossan som fastnat där ser jag till min fasa att barnen springer omkring och leker och utforskar området. Har de ingen som helst skam i kroppen? Hur orkar de? Mödosamt plockas lunchen som består av pastasallad och pizzabullar upp och jag slukar varenda smula i ett desperat försök att suga i mig energi. Fritidsledaren ställer sig upp och säger att det skall lekas efter maten. Min blick irrar efter en utväg men slutet verkar vara nära. Just som lekarna ska börja säger dietisten (som vi också känner privat) att hon ska gå ner tidigare för att hon ska förbereda något. Jag ser min räddning och erbjuder mig chevaljeriskt att följa med så hon slipper gå ensam. Resten av familjen följer också med och vi påbörjar nedstigningen av fjället. Dietisten är tio år äldre än vad jag är men tempot som hon håller gör att man tror att hon är tio år yngre. Mina knän skriker, vaderna gnäller och fötterna protesterar men på något sätt lyckas jag ta mig ner. De sista 300 meterna ber dottern mig att bära henne.

- Är du inte klok? säger jag.

Hon tittar på mig med tindrande ögon och säger att hon är trött nu.

- Snälla pappa, snälla kan du inte?

En sista kraftansträngning. Upp med henne i famnen och sen så stapplar jag iväg likt en maratonlöpare som är på upploppet efter att ha sprungit 42 kilometer i stekande hetta. Jag raglar till vänster, till höger och är nära att tippa över på sonen som går bredvid men även denna pärs tar jag mig igenom. Kanske inte helskinnad men dock vid liv.

Vi går till poolen sen. Barnen slänger sig i och simmar fram och tillbaka, helt outtröttliga. Själv glider jag ner i bubbelpoolen som en skadskjuten säl och jag hade suttit där än idag om inte poolföreståndaren tvingat mig ur den. Nästa år ska vi säkert upp på toppen igen. Undras om jag inte har fått något sorts förhinder då?

Diabeteslägret i Tandådalen är en helt underbar upplevelse. Ungar i alla åldrar med syskon och föräldrar med ett enda gemensamt - ett eller flera av barnen i familjen har diabetes. Framför allt skönt för diabetesbarnen att känna att de inte är ensamma eller annorlunda, men också för syskonen att hitta nya kompisar som förstår precis hur det är att ha diabetes i familjen.

Det är en härlig syn i matsalen strax innan maten serveras. På varje bord plockas blodsockermätare upp och det sticks och pips både här och där. Det diskuteras vilken dos som är lämplig med tanke på att barnen badat hela dagen (en enorm kaloriförbrännare) och också med tanke på vilken mat som serveras. (Landstinget stod för maten, och åtminstone våra ungar minskade på matintaget när det serverades orientalisk wok som mest liknade kalops.) Insulinpennor trollas fram och lagom doser injiceras på bara magar. Inga nyfikna blickar från omgivningen, utan en avslappnad stämning där diabetesbarnen känner att de är som alla andra.

Vi hade några tuffa nätter i början av veckan med ständiga blodsockerkontroller. Bad hela dagarna och inte så mycket mat krävde rejält minskade insulindoser. Vi fick till och med minska på det långtidsverkande basinsulinet för att hon inte skulle bli alltför låg. Ändå fick vi väcka lilla fröken flera gånger varje natt och mata med smörgås och mjölk. På morgonen borstade hon yrvaket smularna ur sängen och undrade om hon varit låg på natten. Som så många andra diabetesbarn sover hon sig igenom nattmålen och minns oftast ingenting morgonen efter. Det gör dock vi föräldrar som har permanenta svarta ringar under ögonen nuförtiden.

Så är det helt suveränt för oss vuxna också att få träffa andra diabetesföräldrar som man inte behöver förklara något för, de vet precis hur man har det ändå. De mer erfarna delar med sig av sina erfarenheter och stöttar oss "nybörjare". Vi i vår tur berättar om de senaste rönen och tips, som de andra kanske missat att få information om.

Det är ett helt år till nästa gång och vi längtar redan!

Ni som läser den här bloggen kanske har märkt att det varit tyst på sistone. Det beror på att vi har varit borta en vecka på Barn- och ungdomsdiabetesläger i Sälen. Nu är vi tillbaka och kommer inom kort att publicera våra tankar om allt som skedde på lägret (som för övrigt var mycket lyckat).

- Vi blir kvar här i två veckor, Moira har diabetes. Så sa Moiras pappa när han ringde hem från akuten för exakt ett år sedan. Jag och storebror Sean åkte upp till avdelning 34, rum 8, tidigt nästa morgon. Sean valde att inte gå på sin skolavslutning, han ville vara med sin syster istället. Moira kräktes hela tiden och såg fruktansvärt sjuk ut med slangar i båda armarna. Näringsdropp i den ena och insulin i den andra. Mitt barn.

De följande veckorna levde vi som i ett töcken. Nu fattar jag inte att vi kunde ta in så mycket information och vara så duktiga som vi var med att lära oss ta sprutor och allt annat som var helt nytt för oss. Det blev inte särskilt mycket sömn heller, med alla nattliga mätningar och känningar. Utbildning stod på schemat varje dag, och vi bara accepterade detta nya tillstånd och lärde oss så mycket vi kunde. Vid ett tillfälle nämnde läkaren att ett par andra föräldrar hade sagt att efter ett år så är man rätt inne i det, då har man lärt sig hantera diabetesen ganska bra. Ett år! Det kändes som en evighet, vi ville ha kontroll nu meddetsamma, vi ville ju göra det som var bäst för vårat barn från och med nu, inte om ett år!

Visst har det varit tungt, och visst har vi känt oss förtvivlade och som kompletta idioter ibland när inget blivit som vi trott eller förväntat oss. Men jag kan se nu att de föräldrarna hade rätt. Det är först nu, efter ett år, som vi "känner" Moiras diabetes. Det är först nu som vi har lärt oss att acceptera hur oberäknerlig den kan vara. Fullärda blir vi nog aldrig, men den tvekan och osäkerhet som fanns i början har vi kommit över. Vi gör så gott vi kan och det är gott nog.

Nu är partytälten resta på grannarnas tomter och festerna är i full gång. Det bor många studenter på vår gata, och det har varit ganska kul att följa förberedelserna med utsmyckningar av diverse märkliga fordon som de nybakade skulle fraktas i genom staden. Släktingar och vänner njuter nu av buffémat och några oväntade och uppskattade solglimtar, och något säger mig att inte bara Moira kommer att störa vår sömn i natt ... Party, party.

Själva fick vi dela upp oss i morse, eftersom barnen går på olika skolor. Mamman följde med Moira, och pappan med Sean. Moiras avslutning var trevlig, men eftersom det mesta av firandet skedde utomhus i ösregn och både Moira och mamman hade låtit fåfänga gå före funktion så avvek vi i förtid, innan vi frös ihjäl. Den utlovade glassen syntes inte till, och det är vi bara glada för. Kanske insåg någon att vi inte riktigt har hunnit få något glassväder här i Falun?

Första framträdandet på scenen var F-2:orna, däribland Moira. De var jätteduktiga och sjöng så fint om att det mesta av sommaren regnar bort (no shit). För mamman innebar det ett visst mått av nervositet, eftersom oron för en känning alltid finns där vid sådana här tillfällen. Men oron var obefogad, det gick hur fint som helst. Mormor var också med, men hon hade minsann tänkt till och var ordentligt klädd. Hon var torr och varm och hade nog gärna stannat en stund till och väntat på att få höra Den blomstertid, men skjutsade snällt hem oss istället. Till lunch njöt vi av en fin köttbit och potatissallad efter svägerskans smarriga recept. Och tårta till efterrätt för ovanlighetesn skull, vi firade ju att Moira varit så tålig, modig och duktig i ett helt år nu!

Jag kan inte låta bli att skriva om våra vidare äventyr med skolan. Tidigare har jag uttryckt min åsikt om det konstanta sockerintaget som tycks pågå när något ska firas i skolan. Eftersom jag även deklarerade högt vad jag tyckte på skolan så blev det ett möte mellan personalen och oss föräldrar. Det gick, tyckte vi, ganska så bra. Personalen lyssnade och var så förstående. Givetvis skulle vi bli meddelade om något sockerfirande planerades och givetvis skulle de tänka på att inte göra det alltför ofta. Fyllda med tillförsikt (lite överdrivet) gick vi ifrån mötet. Inte för att vi trodde att allt skulle bli bra direkt men det var skönt att få ventilera sig lite och samtidigt så trodde vi faktiskt att personalen lyssnat. Men icke, det tycks ha gått in genom ena örat för att snabbt ta sig ut genom det andra.

Igår gick jag upp till köket i skolan efter skoltid. Vi hade inte fått någon meny för sista veckan (en av de saker som vi poängterade var viktigt) så jag fick i vanlig ordning ta reda på vad som skulle serveras. Väl uppe i köket pratade jag med den köksansvarige som sa att hon precis var på väg att ringa oss! Lite sent med tanke på att tisdagen redan var förbi, men OK. Hon kanske skulle ringa oss, inte för att hon ringt oss förut men chansen fanns ju. Vi diskuterade veckans meny och hon berömde min dotters klass. De var minsann aldrig uppe och hämtade saft i köket. De andra klasserna var där jämt och hämtade saft och det var ju inte så bra. Då tänker jag; Om det nu inte är så bra, varför får de hämta saft överhuvudtaget? Vore det inte bättre att barnen drack vatten istället? Och eftersom du är köksansvarig, varför köper du in saft till att börja med? Men jag sa inget för jag orkar inte. När jag var på väg att gå därifrån säger hon till mig,

- Förresten, vilken sorts glass ska Moira ha på fredag?

- Glass? säger jag, vad då för glass?

- Jo, det är ju avslutning och alla barnen ska få glass.

Det är ingen av personalen som berättat för mig att glass ska serveras men jag antar att de tycker att jag borde förstå det. Det är ju avslutning och givetvis ska det firas med något gott. Mötet vi hade spelade alltså ingen roll. Personalen som har hand om Moira har fortfarande inte sagt något till oss och de har garanterat ingen aning om att jag har pratat med köket. Det ska bli intressant att se hur de löser det här på fredag.

När vi pratade med rektor sa hon bland annat att det finns så mycket frestelser utanför skolan och att Moira kanske måste vänja sig. Vi föräldrar pratade om skolans ansvar och att det inte inte var skolans roll i samhället att vänja vår dotter vid frestelser. Hon ska inte behöva känna sig utanför i skolan. Men så tänkte jag, kanske rektor har rätt, det kanske är bra att hon får vänja sig redan där. Därför tänkte jag föreslå vid vårt nästa möte att de ska börja diskriminera alla flickor som går på skolan. Låt pojkarna ta över (än mer vad de gör idag) och ta all plats. Låt pojkarna fatta alla beslut. Se till att införa mer våld i skolan, diskriminera även invandrare (och speciellt om de är av det kvinnliga könet) och sälj alkohol, tobak och narkotika till barnen. Jag menar, detta sker redan ute i samhället och vore det inte bra om alla barnen blev vana vid det innan de kliver ut i vuxenlivet!

Klart är att jag överdriver, men ibland blir man blir så arg. Givetvis ska barnen få sig en glass på avslutningen, jag säger egentligen ingenting om det. Poängen är att ingen lyssnar och ingen bryr sig om vad vi säger. Det enda personalen behövde göra var att förvarna oss om glassen men nej, det är sådant jag får ta reda på själv. Fredag hade kunnat bli ännu en överraskning för dottern om det inte hade varit för oss föräldrar. Och visst är det kul med överraskningar, då kan man ju fira med socker!

Mamman ringde precis. Nyss framkommen till sitt hotell som hon ska bo på när hon är på tjänsteresan. Pappan sitter framför datorn och har en sömnlös natt med galopperande blodsockervärden framför sig.

- Gick resan bra? säger jag.

- Jovars, flygplatsen var tråkig men flyget gick i tid och den beställda taxin väntade på oss när vi kom fram, svarar mamman.

- Låter ju bra, hur är hotellet?

- Vet du vad som hände? När vi skulle checka in så fanns inte våra bokningar och hotellet var fullbelagt.

- Ojdå, hur gick det då?

- Jag fick Presidentsviten, det var det enda som fanns kvar. Jag är i den nu och jag håller precis på att gå ner för trappan från tornrummet. Det ska finnas en bastu här någonstans på rummet men jag har inte hittat den ännu. Oj, här är den, Gud vad fint och den är varm också.

- Vad kul för dig, säger jag och försöker låta som jag menar det, det var väl trevligt.

Själv sitter jag här och fryser. Mamman lever ett liv i lyx och flärd, och det är hon faktiskt värd, jag menar det (väl medveten om att hon kommer läsa mina blogginlägg när hon kommer hem).

- Har du klippt gräsmattan idag? säger mamman.

- Barnen ropar nu, jag måste gå. Ha det så bra och sov så gott (om du hittar sängen i din jättesvit!) inatt. Vi syns när du kommer hem, puss puss.

Ni som har följt denna blogg på senaste tiden vet att jag har haft tekniska svårigheter med vår nyinköpta gräsklippare. Ni kan sluta att oroa er nu (om ni nu gjorde detta). Jag har på egen hand löst problemet.

Det var fint väder idag så efter jag hade hämtat dottern på skolan bestämde jag mig för att försöka en sista gång med bensindunken. Man vill ju att det ska vara fint när mamman kommer hem. Jag beväpnade mig med en våt handduk och tog tag i korken på dunken. Igår stod jag och svor, fräste och spottade omkring mig. Jag förbannade alla som överhuvudtaget hade haft någon del i produktionen av plastdunken. Idag behövde jag inte ens anstränga mig, locket föll nästan av bara jag tittade på det. Antingen så var dunken rädd för mig eller så hade jag lugnat ner mig och tänkte lite klarare. Hur som haver, problemet var fixat.

Gräsklipparen fungerade alldeles utmärkt. Man kunde till och med använda den som en jordfräs upptäckte jag när jag ställde in lägsta höjden för klippning på den. Kors över vår gräsmatta går ett streck där gräset inte växer längre, eller snarare sagt, det växer nedåt då jag tycks ha vänt på jorden. Fåglarna uppskattar detta ofantligt mycket, de sitter där flockvis och pickar. Jag antar att mamman inte kommer att uppskatta det lika mycket som fåglarna så jag har listigt kamouflerat strecket med det klippta gräset från resterande gräsmatta.

Det var hårt jobb. Dottern var uttråkad och ropade hela tiden,

- Är du inte klar snart? Kan vi inte leka något?

Hon fick vänta, trädgården var igenväxt. Efter gräsklipparen tog jag fram kantklipparen och efter den så ryckte jag ogräs och efter det krattade ihop det lösa gräset. Vår rabarber, som under de tre sista åren knappt orkat ta sig upp ur jorden hade fått spunk. Nu har den brett ut sig och blivit enorm och på toppen tronar en så kallad rabarberblomma. Det heter så, och det vet jag för att våra grannar med gröna fingrar talade om det för mig idag.

Visst är den snygg? Eller den var snygg kanske jag skulle säga. Enligt grannen så skulle man ta bort blomman (som i ärlighetens namn såg mer ut som en blomkål än en blomma). Rabarbern (den ätbara delen) skulle bara bli besk om blomman fick sitta kvar för länge. Alltid lär man sig något nytt. Jag gjorde som grannen rekommenderade och placerade sen blomman som gödning åt rabarberväxten.

- Det gör susen, sa grannen.

- Vad bra, sa jag och insåg att jag lärt mig två saker idag. Den lägger vi rabarber på, nu förstår jag vad det betyder också.

Vår gamla handjagare har gått hädan. Ja, det är alltså vår gräsklippare jag talar om. Den är slut och kaputt, ett minne blott. Inte för att det spelat så stor roll på sistone med tanke på vädret. SMHI utlovade dock i ett svagt ögonblick att solen skulle titta fram så vi bestämde oss för att investera i en ny gräsklippare. Denna gången tänkte vi att den skulle vara bensindriven, det blir så mycket enklare än den manuella och spar på pappans rygg. Sagt och gjort, vi trotsade regnet och tog oss ut till Coop där vi köpte den eminenta maskinen Stiga Multiclip 46, ett 4 takters vrålåk som skulle få sköta jobbet åt oss.Eftersom regnet har fortsatt sin metodiska dränkning av Falu-området har Multiclipen fått stå ensam ute på altanen i väntan på bättre väder. Jag tror att han blev sur för det.

I helgen så slutade det att regna. Pappan (dvs jag) gick ut till maskinen för att göra processen kort med gräsmattan. Först skulle bara olja och bensin fyllas på.

- Då ska vi se, där fyller man på med bensin och där, nä inte där. Vänta nu, var fyller man på  oljan? Kanske om jag lyfter på den här, inte det. Kanske om jag...

Efter mycket tankearbete (vilket inte är min starka sida) bestämde jag mig för att ge upp. Jag hittade helt enkelt inte oljeintaget. Vad man då ska göra är att konsultera manualen. Tyvärr är det så att jag och manualer inte går riktigt bra ihop, vi tycker inte om varandra. Jag brukar komma fram till sidregistret där det står vilken sida den svenska texten är på men efter det går allt utför. Jag bestämde mig helt enkelt för att kalla in experthjälp, mamman som är en hejare på allt som är tekniskt och dessutom är utrustad med ett tålamod som vida överstiger mitt.

Mamman kommer ut och börjar att leta. För det första konstaterar hon att det inte står i manualen, för det andra vankar hon av och an, tittar än hit och dit, känner på det ena och andra (vi pratar gräsklippare här) men hon hittar inte heller något. Det känns nästan som en seger för mig. Inte för att hon kommenterar min dumhet, det gör hon aldrig och Gud ska veta att hon haft sina tillfällen, utan snarare för att jag antog att jag var korkad men att det visade sig sen att jag inte var det. Till slut gav vi upp båda två och gräset växte vidare.

Idag tog jag mig ut till Coop. Efter mycket om och men lyckades försäljaren, först efter att ha rådfrågat en kollega, lokalisera oljeintaget. Väl kamouflerat som en mutter på ett helt obegripligt ställe. Glad i hågen åkte jag hem, fyllde på oljan och tog fram den speciella gräsklipparmaskinbensindunken (fantastiskt långt ord, ungefär lika långt som vårt gräs är nu) (eller säger man kanske högt gräs, jaja, ni vet vad jag menar, tillbaks till historien) och skulle till att öppna den. Det gick inte. Hur jag än vred och drog, hur jag än bände och böjde förblev den stängd. Min högra tumme, mitt högra pek- och långfinger och min stolthet blev sargat (nu pratar jag om den psykiska stoltheten, hur trodde ni att jag försökte öppna dunken?). Dunken är inte bara barnsäker, den är idiotsäker också. Hur löser man ett sådant problem? Tala med teknikern säger ni. Går inte, mamman är på tjänsteresa. Vistt skulle man kunna ta till lite övervåld men med min tur och skicklighet så skulle säkert dunken fatta eld och bränna ner huset så jag lät bli. Det är bättre att huset står kvar med långt, högt, stort, brett, snårigt, vildvuxet (välj själva passande ord) gräs omkring sig än att gräset blir kort och svett av eldsvådan på huset som jag med största sannolikhet skulle orsaka. Mamman blir säkert lycklig av mitt val. Så jag har nu lämnat gräsklipparen till sitt öde. Den står ute på altanen och flinar åt mig när jag tittar ut. För tillfället har den vunnit men vänta bara tills mamman kommer hem. Eftersom hon varken är barn eller idiot (jag faller under en av kategorierna, gissa vilken?) kommer hon att få upp bensindunken och gräsklipparen kommer att bli så illa tvungen att göra skäl för sitt pris. Sen är det höga gräset ett minne blott, åtminstone för en vecka framåt.

Den flinande Stiga Multiclip 46. Snart är det slut på hans vilodagar!

Nu har vi varit och tittat på kattungen igen, och jösses vad de växer! Sex helbusiga kattungar som rullade runt och skuttade som tokiga, inte undra på att både kattmamman och matte såg lite trötta ut. Det är vår kattunge på bilden, det är vi rätt säkra på. Vi är inte fullt lika säkra på vilket kön det är, men senaste budet är att det är en liten kille.

Helt OK, det spelar ingen som helst roll, men då fick vi helt plötsligt namnproblem. Vi trodde sedan förra besöket att det var en kattflicka, och namnet var vi redan på det klara med, Kitty skulle hon heta. Men en kille? Mormor och morfar har en cockerspaniel som heter Elvis, så Presley kom som förslag i bilen hem från kattbesöket. Andra förslag som haglade var Pepsi, Pussel, Tom (Petty), Gösta, Blixten, Kit-Kat och Rudolf. Har du något bättre förslag?

Om en vecka är det skolavslutning. Barnen skall kläs i sina allra finaste kläder och på avslutningen får vi säkerligen höra Den blomstertid nu kommer... ute på skolgården. Solen kommer att gassa på oss föräldrar där vi står stolt med kameran i högsta hugg för att fånga våra små solsken på bild. Skrattande barn kommer att springa barfota på gräsmattan vid skolan och kräva att de får åka och bada i sjön direkt efter avsluningen. Aahhh, jag känner doften av sommar redan nu, eller?

Det har regnat i en evighet här i Falun, och inte tycks regnet ha för avsikt att avta. Falu-kalaset som ska vara en fest för alla har i princip regnat bort och tårarna från försäljarna har blandats med regnvattnet och runnit iväg i Falu-ån. Våra förberedelser inför skolavslutningen, som vi sett så fram emot (vi missade förra avslutningen då Moira insjuknade i diabetes kvällen innan), i år är en anings konstiga. Vi är inte ute i affärerna och letar efter vita klänningar och skjortor och snygga sandaler, vi letar efter vita galoscher och vita regnkappor! Sommaren har bestämt sig för att ta semester i år igen. Vår trädgård som vi skulle vårda ömt denna sommar (förra året vågade vi oss knappt utanför dörren, både diabetesen och vädret satte stopp för det) är vildvuxen. Gräsmattan som har blivit klippt en gång i år växer så det knakar och ogräset frodas i rabatterna. Vi hinner inte ens ut mellan skurarna för det finns inget "mellan", det regnar konstant.

Pappans strumpor och skor på farstukvisten efter ett fruktlöst försök att göra något åt trädgården ser vi nedan. Det är inte vått, det är blött! 

Gungan står alldeles ensam ute i trädgården, inga barn vågar sig ut. Kubb, Krocket och andra sommarspel står och huttrar på altan, ingen vill leka med dem i detta klimat.

Vi har kollat Moiras blodsocker varje natt nu sedan i mars, eftersom de är så hoppiga just nu. Men de senaste dagarna har vi i alla fall kunnat skönja en trend, och i går natt när Moira hde 4,9 vid 23-tiden och fick en halv smörgås och ett par klunkar mjölk så fattade mamman beslutet att i natt skulle det sovas! Enligt trenden så skulle hon klara sig hela natten på smörgåsen och säkerligen vakna på perfekta 5,0 eller så.

Det var inget lätt beslut att fatta, det kändes nästan lite busigt: - Oj, vad vi är vågade som sover en hel natt i sträck! Innan vi skildes åt i hallen (jag till sovrummet och pappan till gästrummet) så konstaterade vi att vi måste ju börja sova om nätterna någon gång, och det skulle säkert gå alldeles utmärkt denna natt.

Snarkade mig igenom natten som en klubbad säl och vaknade förvirrat av väckarklockan 06.05. Kollade Moira och upptäckte att hon hade 20,0. Tjugo komma noll! Nyvaken och grusig i ögonen kanske jag hade gjort något fel, bäst att kolla igen. 20,2. Jag som hade varit orolig snarast för att hon skulle vara låg på morgonkulan, men så är det med diabetes. Ibland har man bara ingen aning!

Hon fick ett par extra enheter direkt på morgonen, sedan har vi pumpat på med större doser än vanligt och nu ligger hon högt, men inte galet högt, till lunchen var det 12,9. Men hon är på gott humör och när jag oroligt frågade henne hur hon mådde tidigt i morse brände hon av ett bländande leende och kvittrade - Jag mår j ä t t e b r a !

Frågan är bara - n ä r ska vi våga sova hela natten igen efter detta? Inte i natt i alla fall, den saken är säker.

Nere på tivolit på Falu-Kalaset så hade de ett par ställen där man kunde kasta antingen bollar eller pilar. Kastade man rätt så vann man något onödigt. Det var åtminstone så jag uttryckte mig för barnen. Dyrt var det också, 20 kronor gången. Att kasta bollar på burkar såg inte alltför svårt ut. Man fick två bollar och skulle kasta ner sex burkar som var staplade på varandra. Barnen kastade varsin gång och lyckades få varsitt tröstpris. Själv avstod jag. När vi gick förbi pilkastningen (en pil 20 kr) så ville barnen försöka att vinna en hatt var.

- Det ser för svårt ut, sa jag, stora tunga pilar och målet (små stjärnor) ser näst intill omöjligt ut att träffa.

- Snälla pappa, kan inte du försöka? Vi vill gärna ha en hatt.

Jag är, om jag så får säga det själv, inte alltför oäven på att kasta Dart och speciellt stadig är jag på handen efter två öl. Eftersom min ölkonsumption är lika med noll dessa dagar tvekade jag en aning men man vill ju ändå visa sig på styva linan inför barnen. Jag brukar inte vara många millimeter (om jag inte träffar förstås) från Bullseye på en darttavla när jag kastar så jag sa,

- Ok barn, watch and learn.

Pappan drämmer iväg den stora pilen och den borrar sig perfekt in i tavlan, men missar målet med ungefär en mil. Barnen skrattar, pappan surar.

- Vi skulle säkert kasta bättre än du.

Sagt och gjort, jag hivar upp 40 kronor och barnen får varsin pil. Sean kastar först och missar med en hårsmån.

- Det var nära, säger jag, men nära skjuter ingen hare.

Moira kastar sen. Pilen seglar iväg som en skadskjuten kråka och får nästan kämpa sig fram till tavlan. Väl där sätter den sig mitt i prick i den lilla stjärnan. Moira blir jätteglad och Sean kommenterar att Moira minsann är bättre på att kasta pil än pappan. Hon får sin efterlängtade gröna hatt och när vi går därifrån fortsätter mobbningen av pappas pilkastartalanger. Jag böjer mig för Moiras perfekta kast men vidhåller att sonen är lika usel som jag så han ska inte skratta åt mig. Dagen efter är vi nere på tivolit och visar mamman var Moira triumferade. Sean bestämmer sig för att försöka en gång till och jag försöker få honom att inse det omöjliga med att träffa stjärnan med dessa felbalanserade och feldimensionerade pilar.

- Det är bara slöseri med pengar, Moira hade tur. Det händer inte en gång till.

Sean prövar i alla fall och borrar in sin pil i en av spetsarna på stjärnan. Han fick också en hatt. Själv vägrar jag kasta för som jag säger så vill jag inte ha en sådan där färggrann sak på huvudet. Fast lite avundsjuk blir man och börjar fundera, "Kanske skulle jag ta mig två öl om vi går ner dit en annan gång, då kommer jag åtminstone garanterat att få se på stjärnor".

Barnen och pappan var nere på stan och kollade in Falu-Kalaset. Det var som pappan misstänkte, en massa krafs, godis, kepsar, T-shirts och snabbmat. Jag räknade till minst fyra mobila Thaimat-serveringar, ett otal korv- och hamburgerställen, sex stycken Langosförrättningar (är det inte bäst före 1990 på sådant?) och en massa annat. Så hälften av alla festivaltält diskvalificerade sig själva direkt för en pappa med ett diabetesbarn. Till barnens stora lycka så hade man smällt upp ett litet tivoli på Stora parkeringen, här skulle det åkas!

Eftersom jag är en hönspappa av stora mått stod jag och begrundade åkattraktionerna och suckade lite högt för mig själv. Barnen sa i kör,

- Snälla pappa, snälla snälla pappa!

Jag började förklara för dem om ambulerande tivolis och riskerna det innebar att sätta sig i deras karuseller och liknande. Skruvar och muttrar som inte satt fast, gondoler som lossnade och krossade allt och alla. Ni vet, sådana där upplyftande kommentarer som bara hönspappor med hönshjärnor kan krysta fram när man inte vet vad man ska säga. Till slut fick jag ändå ge upp. Efter att ha kryssat genom godisstånden, undvikit serveringarna och avfärdat leksaker och nyckelringar som billigt tjafs så fick jag ge med mig inför två par bedjande barnaögon.

- Ok, ni får åka allt som inte lyfter mer en 1 meter över marken.

Det fungerade bra, barnkarusellerna visade sig vara mer än tillräckligt för barnen (och mer än tillräckligt för pappans nerver också, - Sitt ner, håll i er, snurra inte så fort på de där!). Jag trodde vi var klara när vi passerade radiobilarna men där säger barnen unisont:

- Vi vill åka radiobilar nu.

- Kommer inte på fråga, det krockas och man kan få hemska whiplashskador...

- Vad är whiplashskador?

- Ja, det är när nacken åker framåt och bakåt fort och så gör det ont.

- Det låter roligt.

- Nej, det är farligt.

- Det är inte 1 meter över marken.

Vad gör man? Det var ganska så tomt med folk på tivolit och ingen åkte radiobilar så jag bestämde mig för att chansa.

- Ok, om ni åker båda i samma bil och gör det nu.

Båda satt i bilen innan jag avslutat meningen. Grabben som jobbade där satte igång radiobilen direkt när han hade fått biljetter av mig och Sean styrde runt i ensamt majestät på banan. Moira satt bredvid och skrattade så att hon kiknade. De fick åka en ganska så lång stund och drabbades inte av några whiplashskador alls. Det är svårt att göra det när man inte krockar med något. Den enda som var nära en sådan skada var väl jag som stod på sidan och försökte fånga fartdårarna med kameran när de knyckte än hit och dit på banan. En bild lyckades jag i alla fall få in dem på.

Någon förkylning har Moira inte fått ännu, så något virus verkar inte ligga bakom de hoppande och ganska höga värdena. Vi provar vidare med måltidsdoserna så får vi se. Det gäller att ha tålamod och rena detektivtalanger när man försöker hitta anledningen till oväntade värden, både höga och låga. Det kan bero på en hel mängd olika saker, framförallt mat, motion och insulin. Vad åt hon sist, hur mycket åt hon, hur mycket insulin fick hon då och var hon ute och sprang på rasten eller satt hon på trappan och bytte klistermärken?

En dag som denna, då det har fullkomligt ösregnat hela dagen, så har vi lärt oss att vi måste ge lite extra insulin. Hon rör sig mycket mindre en sådan dag än när solen skiner och det blir både cykeltur och Sagan-lekar i skogen. Men attans så mysigt vi haft idag, spelat UNO och varit en sväng på stan. Det är ju Falu-kalas, och redan igår var pappan och barnen på stan och åkte karusell bland annat (det är just vad Moira gör på bilden nedan), och då var vi ju tvungna att åka ner idag igen så att mamman också fick titta på allt (krafs) som var till salu.

I början var vi helt hysteriska på att hitta orsaker till värdena, framförallt eftersom vi var i en "inlärningsfas" och behövde förstå samband mellan orsak och verkan. Nu har vi accepterat att det ibland blir helt oförklarliga höga och låga värden, och det är inte alltid lönt att leta efter orsaken. Vi tillåter oss ibland att rycka på axlarna åt det och koncentrera oss på att behandla värdet istället, och planera för de kommande timmarna. Vi försöker i alla fall att inte gräva ner oss alltför mycket i jakten på Det Perfekta Värdet.

Igår blev vi uppringda av vår handläggare på Försäkringskassan, angående vår vårdbidragsansökan. Vi har haft tur, för våra kontakter med Försäkringskassan går smidigt, vår handläggare är trevlig och förstående och gör alldeles säkert sitt jobb på allra bästa sätt. Men vad hjälper väl det, när vi har ett system där ett gäng icke medicinskt kunniga politiker ska göra en bedömning om hur stort vårdbidrag vår dotter ska ha?

De hävdar att det görs en individuell prövning, men vi har hittills inte hört om några föräldrar till barn med diabetes som inte fått 1/2 vårdbidrag första året och tills de fyllt 7, sedan 1/4 vårdbidrag tills de fyller 16 (om det inte finns fler diagnoser, gluten tex). Anledningen till att vårdbidraget är högre första året uppges vara att det tar tid i början att lära sig om diabetes, och att man lägger ner extra mycket tid på att få barnet att själv acceptera och hantera sin sjukdom. Så efter ett år har man liksom vant sig och sjukdomen är under kontroll då, eller?

Härmed, kära nämndemän, är ni officiellt inbjudna att dela en eller ett par dagar i ett barn med diabetes liv. Tillsammans kan vi oroa oss över låga blodsocker, diskutera insulindos när Moira ringer före lunchen och trösta henne när hon är sugen på en kaka men inte kan få eftersom hon ligger lite högt. På småtimmarna kan vi förtroligt diskutera om huruvida Moira är på väg ur remission eller inte, vi är ju ändå uppe för att kolla Moiras blodsocker och kanske bre en macka eller ge ett par enheter insulin. Då kanske ni skulle förstå att diabetes är en sjukdom som kräver konstant behandling. Dygnet runt, varje dag. Ingen dag är den andra lik, och det ska tas beslut på beslut som kan få förödande konsekvenser om man inte är skärpt och noggrann.

Det är ett hån mot oss föräldrar att hävda att det görs en individuell prövning. Det är slöseri med vår tid och energi att hävda att det krävs en minutiös sammanställning om våra livs varendaste sekund för att nämnden ska fatta sitt beslut, när de ändå använder sig av "praxis". Att det kommer in några ansökningar överhuvudtaget är ett under, men mellan alla provtagningar, mitt i all stress, oro och sömnlöshet, så inser vi att det är viktigt för våra barn och vi trollar fram (för så måste det gå till, hur skulle vi annars hinna?) den tid som behövs för att kartlägga våra liv och skriva ansökan.

Heja alla föräldra till barn med diabetes! Stå på er och överklaga om det behövs! Så länge våra barn har rätten till individuell prövning så måste vi slåss för att de också ska få det. Ju fler av oss som hävdar den rätten, ju lättare får de som kommer efter oss. Vi hoppas att den orken finns när vi får vårt beslut, men det lär ju dröja, det är sex månaders väntetid (innan nämnden lyckas fatta ett beslut som de i praktiken redan fattat).