MacGregor - att leva med diabetes

Visst fick vi lite saker med oss hem, men det mesta har ändå funnit nya ägare under dagen. Vilken kommers! Redan en timme innan loppisen öppnade för allmänheten var handeln i full gång. Vi hade prismärkt det mesta hemma och för vår del spelade det ingen roll vem köparen var - någon som faktiskt ville ha sakerna eller en annan försäljare som köpte billigt av oss och gjorde en liten förtjänst på samma pryl vid sitt eget bord. Ganska intressant, och en helt ny värld för oss.

Moiras värden har legat lite högt i går och idag, så när det var dags för lunch och vi letat oss upp till cafeterian (vars enda utbud i matväg var varmkorv med bröd) så fick Moira en större dos insulin än vanligt för att ta ner värdet något. Men en tugga in i maten kom hon plötsligt på att den där tanden som varit lös det senaste året nu var alldeles i vägen när hon skulle äta och den måste följdaktligen, på hennes halvt hysteriska order, tas ut just nu.

Stressad mamma inser att om inte tanden tas bort kommer hon inte att äta och det är ju inte så bra när hon redan fått insulin. Å andra sidan hade vi ingen sytråd, ingen avskildhet och dessutom tar det ju en stund att plocka bort tanden och det är ju inte heller så bra när insulinet är taget. Hum. Vad gör man? Ber ungen gapa, tar tag i tanden med fingrarna och rycker. Snabbt. Maken till lättat och lyckligt leende har jag sällan skådat hos en unge. Korven kunde ätas upp, värdena har varit OK under eftermiddagen och nu ligger tanden i ett glas med vatten och väntar på tandféen i natt.

Nu är allt packat och klart och förväntningarna är stora inför morgondagens loppmarknad. Barnen har rensat bland sina leksaker och hoppas nu att de kommer till bättre användning hos något annat barn. Vi vuxna har också rensat, en hel del. Att vi hade så mycket saker! Men så har vi hamstrat i rätt många år också. Vi har tyvärr båda två rätt svårt att göra oss av med saker, för de kan ju vara bra att ha i vår framtida husvagn, sommarstuga eller som första uppsättning inredning när barnen flyttar hemifrån. Ni kanske känner igen resonemanget?

Bara att köra iväg sakerna till loppis idag kändes som att slänga av sig en gammal, tung ryggsäck. Det ska bli så skönt att bli av med lite saker! Mardrömmen är förstås att få med sig det mesta hem igen, men vi räknar med mycket folk så här efter avlöning. SMHI talar om en regnig lördag i Falun också, så då kanske folk inte har något bättre för sig än att shoppa lite ...

Så har vi då äntligen varit och tittat på de små kattungarna. En bit utanför stan bor familjen, med egen hage där nyfiken häst och nyrakat får väntade på oss och ville hälsa. Närmare huset kom kattmamman själv promenerande och visade sig vara en mycket trevlig kattdam. Gosade och spann och följde med oss till huset. Vacker var hon också, vit, grå och gul(!). Väl inne i huset fick vi bekanta oss med de små sötnosarna. Sex stycken, knappt två veckor gamla, och fullkomligt bedårande ...

Faktum är att vi hade bestämt oss innan vi åkte dit att vi inte skulle bestämma oss på plats om vi ville ha en av kattungarna, utan vi skulle titta och träffa kattmamman för att se hur hon verkade i sättet, sedan skulle vi vara sansade för en gångs skull och bestämma oss när vi fått diskutera för- och nackdelar på hemmaplan. Vi hade också bestämt att pappan skulle få den avgörande rösten, eftersom han har en förmåga att kunna förhålla sig något mer objektiv när det kommer till söta, ulliga, gulliga husdjur än resten av familjen.

Behöver jag säga att det inte gick som planerat? Han veknade fortare än kvickt och lät Moira och Sean bestämma vilken kattunge de ville ha så fort de tittade bedjande på honom. Fyra av ungarna var redan tingade och det var inget lätt uppdrag att välja mellan de två som var kvar. Barnen valde den med en svart prick på nosen (den får väl heta pricken med vår fantasi) men om vi skulle råka få fel kisse när det är dags att hämta så är det inte hela världen. De var lika fina båda två!

Tiden Före Diabetes - vi tog dagen som den kom, planerade middagen när vi väl stod i affären, gjorde oplanerade utflykter och släppte ut ungarna att leka i skogen bakom huset.

Tiden efter 10 juni 2004, Moiras diabetesdebut - vi har fullständig kontroll över varje minut av varje dag. Veckomatsedlar och familjeaktiviteter. Moira lämnas aldrig utan uppsikt. Vi följer med på varje aktivitet på skolan, utflykter, idrottsdagar och övernattningar. Någon av oss är alltid med. Kalas, lek efter skolan; alltid med mamma eller pappa och "rosa väskan" med diabetesgrejerna i släptåg.

Balansen är svår, att ha kontroll samtidigt som man inte får låta sjukdomen ta över ens liv. Tack och lov är det mest vi föräldrar som oroar oss, Moira har en rätt sund inställning till alltihop. Många säger att det blir lättare med tiden, och vi ska redan nu försöka slappna av lite grann och lita på vår kunskap om Moiras diabetes som faktiskt börjar bli ganska omfattande vid det här laget. Men först ska jag kolla henne klockan elva, sedan klockan tre i natt, sedan vid sex-tiden, och sedan ...

Jag var på möte över lunchen när Moira i normala fall brukar ringa för att meddela blodsockervärde och diskutera lunchdos. Min privata mobil är alltid påslagen för nödlägen, och Moira vet att när de säger i växeln att jag är på möte så kan hon ringa mobilen istället.

När klockan närmade sig elva satte jag mobilen på vibratorläge, så att jag inte skulle störa på mötet när Moira ringde. Men telefonen var alldeles stilla. Kollade ett par gånger så att jag verkligen hade mottagning, och det hade jag. Tre gröna staplar. Tio minuter över elva kunde jag inte vänta längre, utan gick ut från mötet och ringde till skolan. Det visade sig att hon hade ringt till pappans mobil istället den här gången. Tack och lov - då levde hon i alla fall!

Blodsockret var 3,8 men hon hade inte känt att hon blivit låg. Nu drack hon lite mjölk och skulle strax äta lunch och ta sprutan efter maten istället för före som hon brukar. Vilken duktig tjej!

Jag blir helt knäckt av denna konstanta oro, och helt överväldigad av denna duktiga 9-årings rådighet. Den här gången visade det sig att det inte var någon krissituation, men flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, spelar man som förälder till ett barn med diabetes upp diverse skräckscenarion i huvudet. Det tar på krafterna!

För att orka med att kontrollera dottern varje natt turas min fru och jag om att sova med henne. Nätterna med den lilla flickan kan bli ganska så tröttsamma men samtidigt så har man kontroll över situationen. Dock är det skönt att få krypa ner i sängen i gästrummet och sova hela natten. Min fru har under de senaste veckorna klagat på att en fågel väcker henne tidigt när hon sover i gästrummet, och så kan hon inte somna om. Själv har jag inte märkt någonting. Jag har sovit som en stock när jag fått ligga ensam (inte för att det hjälpt med tröttheten) och några fåglar har då inte väckt mig. -Troligtvis så inbillar du dig har jag sagt till frun, är det så att den låter så mycket som du säger så skulle den väcka mig också! -Tror du att den bara kommer varannan natt bara för att irritera dig? Jag har inte riktigt tagit henne på allvar.

Klockan 04.10 igår natt (morse) så började jag ta min fru på allvar igen. Jag vaknade av ett staccatoliknande pip som gick i ett. Högfrekvent var det och de långa pipen pumpades ut värre än ett bil-larm. Och inte tog det slut heller, uthålligare än Duracellkaninen fortsatte fågeln att pipa glatt långt in på morgonkvisten. Jag var på väg ut för att strypa den lilla befjädrade varelsen, förbannade mig själv för att vi tagit katten av daga och försökte använda kuddarna som topps för att stänga ute ljudet. Men vid halvsju tiden tystnade denna varelse från jordens mörkaste hål och jag somnade utmattad om. Nu förstår jag varför frun har varit tröttare än jag vissa mornar när jag sovit med dottern. Från och med nu ska jag aldrig tvivla på vad min fru säger och jag ska alltid se fram emot att få ta nattskiftet med Moira. Fågeln har inte hörts i den änden på huset, än!

Grannen är ute och vårstädar i trädgården. Det dåliga samvetet smyger sig på mig. Men hur ska man orka ta hand om hemmet OCH trädgården OCH arbetet OCH familjen när man har kronisk sömnbrist? Just nu finns det viktigare saker än en välkrattad gräsmatta, och familjen har högsta prioritet.

Moira har en av sina bästa vänner på besök, och efter lunch kommer hennes mamma och hämtar dem båda för fortsatt lek hemme hos dem. Den familjen är den enda vi litar på just nu, förutom mormor och morfar, och som vi kan lämna Moira hos utan att oroa ihjäl oss. Där har hon även sovit över en gång, och även om vi inte direkt kunde koppla av så kändes det skönt att veta att det faktiskt går att låta henne göra saker som andra 9-åringar gör, typ sova över.

Värdena har gått lite upp och ner de senaste dagarna, men inom acceptabla gränser. I förrgår natt fick jag t.o.m. sova hela natten, utan att behöva kolla henne. Visserligen vaknade jag ändå framåt fyra och kände på hennes panna för att se om hon var svettig (tecken på lågt blodsocker) men det var hon inte så jag vände mig om och trynade vidare. Skönt!

Strax före lunch ringde Moira snyftande till mitt jobb. Hon var jättförkyld och trött och orkade inte vara kvar på skolan. "Aha!" tänkte mamman. Där kom förklaringen till de höga värdena! Men tji fick jag, för väl hemma kollade jag henne och då hade hon 4,8. Inte särskilt högt alltså. (Normalt för en person utan diabetes är 4-7, en diabetiker bör ligga mellan 5-8). Å andra sidan hade hon 14,4 till mellis två timmar senare, så nåt galet är det i alla fall.

Tack snälla morfar som agerade taxi och hämtade både mig och Moira och körde hem oss. Jag hade inte bilen idag utan cyklade till jobbet, eftersom jag hade tandläkartid kl 07.10 i morse och resten av familjen behövde bilen. Hu för tandläkarbesök! Tack och lov fick jag en återbudstid med två dagars varsel, så jag hann knappt oroa mig. Jag hade inga hål men blev av med lite tandsten och 760 spänn.

Är helt galet trött idag, trots att natten var ganska OK. Kollade Moira kl 23 och sedan kl 03 och sen upp kl 06, men däremellan sov jag ändå rätt gott! Men jag har så mycket grus i ögonen att jag fick lov att ta lite flextid och sluta tidigare - pallade inte att sitta framför datorskärmen mer i dag.

Och säg den glädje som varar för evigt - Moiras blodsockervärden har varit åt det höga hållet sedan lunchen idag (alla värden över 10). Kanske något tillfälligt, kanske en infektion? Vi får se. Vi märker sällan av hennes höga värden, men eftermiddagen har varit rätt grinig och kanske har det sin naturliga förklaring.

Jag sover i gästrummet, planerar att knyta mig redan vid 21 och somna till Lost. Pappan tar över nattskiftet.

Känner du igen dig? Du vet att du är förälder till ett barn med diabetes när:

• Du använder EMLA innan du plockar ögonbrynen
• Du fick en hel natts sömn förra månaden - den natt du glömde sätta väckarklockan på 03.00
• Någon ber att få en penna och du frågar tillbaka "NovoRapid eller Lantus?"
• Du kollar ditt blodsocker när du råkat sticka dig själv i fingret - synd annars på en så stor fin bloddroppe
• Kattens favoritleksak är en tom teststicksburk
• Du ropar på ditt barn att komma och kolla blodsockret och hela familjen kommer eftersom de vet att det är middagsdags
• Du uppmanar ditt barn att äta grönsakerna efter maten, eftersom hon redan tagit insulin
• Någon på TV får frågan "Vilka tre saker kan du inte leva utan?" och ditt barn ropar "Jag vet, jag vet! Min blodsockermätare, teststickorna och insulinpennorna!"
• Dina vänner ber dig kolla deras barns blodsocker med jämna mellanrum, för att vara på den säkra sidan
• Folk tittar underligt på dig när ditt barn är grinigt och du frågar "Är du hög?"
• Ditt barn får en kalasinbjudan och du ringer upp föräldrarna och säger att "Vi kommer väldigt gärna"
• På kalaset tittar ditt barn på tårtan och meddelar att den inte ser ut att vara värd ett extra stick
• Ditt barns lakan är rödprickiga efter nattliga blodsockerkontroller
• Ditt självförtroende som förälder beror helt och hållet på det senaste HbA1c-värdet
• Hela familjen slår vad om vad nästa blodsockervärde kommer att vara
• Du hittar kanyler och teststickor överallt i huset, och i bilen, och i väskan, och i jackfickorna
• Du ger ditt barn saft och smörgås mitt i natten och konstaterar att hål i tänderna i alla fall är bättre än kramper
• Dina värsta mardrömmar är utflykter och övernattningar
• Du har glömt hur det känns att få "en natts god sömn"
• Någon frågar hur det är med ditt barn - och verkligen menar det - och du bara vill gråta för att någon faktiskt bryr sig
• Du ler igenkännande åt den här listan

Då var det min tur igen. Moiramamman har gått och lagt sig och själv sitter jag här och väntar på att klockan ska bli 23.00. Förr i tiden, B.D (Before diabetes), så var elva en tid man så smått började planera sänggåendet. Nu kan man knappt hålla ögonen öppna efter tio, fast man måste så det är bara att kämpa på. Man ber till Gud att Moiras värden ska vara okey så att man får sova hela natten. Även fast värdena har stabiliserats en aning de sista tre-fyra dagarna (jag har egentligen ingen större koll på tiden så det kan lika gärna vara två som fyra!) hör det till ovanligheterna att man får sova en hel natt. Känner mig helt plötsligt självisk för att jag skrev det där. Givetvis är det Moiras värden som är viktigast, min sömn kommer i andra hand. Men ibland, som idag, så är man så trött så man vet inte vad. Idag höll jag på att droppa av extremt tidigt, redan vid halv åttatiden kände jag hur ögonlocken började sluta sig och kroppen gled längre och längre ned i TV-soffan. Fick lov att sätta mig upp, dricka en snabb kopp té och sen börja plocka med allehanda ting för att få igång cirkulationen igen.

Nu sover resten av familjen och själv sitter man här vi datorn, men jag är inte ensam. Min vän Tröttheten har än en gång gjort mig sällskap och ögonlocken stretar för att hålla sig uppe. Det positiva med det är att de svarta påsarna som numera är en permanent institution under ögonen matchar det gråa håret som sprider ut sig i min kalufs. Det kanske låter som om livet är ganska så negativt när man läser det här men det är det inte. Om cirka en halvtimme får jag gå och lägga mig bredvid min dotter, titta på hennes ljuvliga lilla ansikte och somna. Finns det bättre sätt att somna på? Sen beroende på vad värdet är så får jag sova två, tre eller sex timmar i sträck (om jag har riktig tur). Och även om jag måste upp ett par gånger i natt för att kolla hennes värden så får man väl se det som en ynnest också. Att få vakna upp, inte bara en utan kanske flera gånger per natt, och se den lilla sötnosen ligga där och snusa med sin gosekanin är värt allt sömnbesvär man har. Men jag går som sagt i väntans tider just nu på att få veta hur många gånger det blir i natt.

Moiras värden är fortfarande fina. Lite låg har hon varit vid klockan 23 ett par kvällar, vilket inneburit väckning och macka (då är vi föräldrar inte vatten värda). Men i kväll fick hon lite mindre dos direktverkande insulin till kvälliset, förhoppningsvis blir natten lugn då. Det är pappans natt, så jag ska sova i gästrummet. Med öronproppar, för att slippa bli väckt av fågelkvitter, fyrverkerier eller annat oväsen.

Så var det (äntligen) över. Även om alla flickorna är jättegulliga och trevliga så tar det ändå på krafterna att hålla dem sysselsatta och lyckliga under ett helt kalas. Det blev större efterfrågan på arrangerade lekar och tävlingar än vi förväntat oss, men det vara ju bara roligt. De rusade runt som tossiga, spelade kubb och dansade limbo, så när det vara dags att fika hade de rejäl aptit och jag trodde nästan att de skulle slicka upp smulorna från faten! Kan så små flickor äta så mycket verkligen? Stackars föräldrar, det blir nog ett och annat magknip ikväll ...

Discokulan snurrade konstant i lekrummet, till tonerna av födelsedagsskivan "Best of the Boy-Bands". De slog knut på sig själva i "Twister", ni vet det där spelet där man ska sätta händerna och fötterna på färgade cirklar utan att tappa balansen. Viskleken spårade ur totalt, det blev bara en massa fnitter och inte ens halva meningarna kom fram till sista flickan. Storebror övervakade det hela och såg till att det gick rättvist till och var allmänt behjälplig, vilket vi naturligtvis uppskattade. Ett riktigt lyckat kalas helt enkelt!

Vi har inte kollat Moiras värden en enda gång under kalaset, utan bara gett lite snabbverkande insulin efter att vi sett hur mycket tårta som slank ner. Å andra sidan har hon sprungit konstant i nästan tre timmar, så det ska bli intressant att se hur värdena ligger under kvällen. Nu måste jag gå och vila lite, den här eftermiddagen tog på krafterna!

Hej och hå, är det redan kväll? Jag har ägnat större delen av dagen till att baka och förbereda inför Moiras födelsedagskalas i morgon. Sex glada flickor kommer hit för att busa, leka och fika och Moira är alldeles väldigt förväntansfull. Hon har nyss blåst upp en hel drös ballonger, men klarar inte av att knyta dem själv, så det fick jag göra.

Knyta ballonger är inte heller pappans starka sida, men han är däremot den perfekte lekledaren. Det ligger nog i hans natur, det är inte för inte som han valt att utbilda sig till lärare. Just nu ligger han på golvet i vardagsrummet och målar en tre meters drake grön med vattenfärger. Det blir en variant på "sätt knorren på grisen", men här blir det "sätt vingen på draken" istället!

Vi har en hel del andra lekar på lager också, men erfarenheten säger att två timmar knappt räcker till för alldeles vanlig lek, tatten och så vidare. Dessutom ska vi hinna knö in fika (med bland annat minipizzor med grahamsmjöl i degen och light-ost på toppen - för blodsockrets skull) och fiskdamm, så vi får väl se hur mycket arrangerade lekar det blir.

Moiras värden har legat alldeles väldigt bra i ett par dagar nu, även nattetid, så jag är lycklig nu. Kanske är det den ökande Levemir-dosen som rättat till värdena den här gången, hoppas att det håller i sig ett tag nu.

För lite sömn ger kort stubin. Det fick en av mina kollegor erfara idag när hon provocerade mig bara en smula för mycket för vad mitt sömnlösa jag kunde tåla. Frågan som debatterades var just sömn och att det minsann inte är småfåglarnas fel att jag inte får sova, inte heller borde jag uppröras över grannarnas fyrverkerier vid midnatt i går natt. Fira lite måste de väl få göra om någon fyller jämnt eller så, och det händer väl inte så ofta!

Hon hade alldeles rätt förstås. Men just då såg jag rött och istället för att förklara hur stressande det är att bli väckt när varje minuts sömn man kan få är absolut nödvändig för att man ska kunna fungera hyfsat normalt nästa dag så sa jag nåt mindre trevligt ( - Kom igen när DU har vakat vid ett sjukt barn i ett år!) och gick därifrån.

Kollegan bad senare om ursäkt och såg till att jag fick lite choklad så att jag inte skulle somna under eftermiddagen. Det var sött och då fick jag lite dåligt samvete för att jag överreagerat. Det krävs inte mycket för att tippa en åt det ena eller andra hållet när man lever under stress!

Här sitter man igen och skriver, det blir alltså mitt andra blogginlägg i mitt liv och den första skrev jag igår. Får passa mig så att det inte blir en vana. Idag har jag äntligen skrivit klart min senaste tenta. Denna gång har jag översatt olika bibeltexter från 1330-talet och framåt till nutidssvenska. Problemet med ett sådant arbete är att det inte finns några lexikon att slå i när man vill veta vad hughir, wandir, thäs och andra lustiga små ord betyder. Jag var på biblioteket och försökte hitta ett fornnordiskt lexikon men det var stört omöjligt. Bibliotikarien försvann ner i källaren för att se om hon kunde hitta något användbart. Hon dök upp tio minuter senare med tre stora jättegamla böcker, ni vet sådana som har sidor som ser ut att ha varit på en treveckors solsemester, bruna så att man knappt kan läsa texten. Inte blev det bättre av att bladen trillade ut bara man tittade på böckerna. Att jag dessutom inte hittade ett enda hughir och fick ryggskott av att släpa böckerna till och från bilen när jag skulle hem gjorde mig inte ett dugg lyckligare. Mycket ska man utstå när man går på lärarutbildningen. Jag tror säkerligen att mina blivande elever verkligen kommer att uppskatta när jag tvingar dem att studera Gustav Vasas bibel. Min plan är att arbeta med sju till nioåringar och deras läs- och skrivinlärning så min egen utbildning känns väldigt relevant. Nu är jag klar i alla fall, efter några kvalificerade gissningar, ett blött finger i luften och en eller annan vild chansning så ser det riktigt bra ut.

Tänkte vila mig lite från skrivandet men efter att ha bett Moiramamman som har ont i ryggen att sträcka på sig och Moirabrorsan att sluta nicka basketbollar efter att han kom hem från skolan med en svullen läpp och blodad tand så känns arbetsrummet som en förunderligt trygg plats att fördriva tiden fram till läggdags på!

Ryggskott, muskelsträckning eller en nerv i kläm? Det är alternativen jag funderar på just nu. Ont som f-n gör det i alla fall och jag bävar inför natten. Det är pappans tur att sova med Moira, och med lite hjälp av Distalgesic kan jag förhoppningsvis få några timmars vila. Blir det inte bättre måste jag försöka jaga rätt på en kotknackare i morgon. (Är det medelåldern som kommer smygande? Redan vid 34? En efter en dyker dessa nya krämpor upp, som jag aldrig råkat ut för tidigare! Hu, hemska tanke.)

Nån som mår mycket, mycket bättre än jag i dag är Moira. Superduperfina värden hela dagen, sådär mellan 4,6 och 6,7. För varje värde som ligger bra sprider sig lugn och ro i en diabetesmammas kropp och själ. Andra föräldrar funderar aldrig ens över att deras barns blodsocker konstant ligger mellan 4 och 7, för oss är ett sånt värde både en lättnad och en bekräftelse på att vi fattat rätt beslut några timmar tidigare.

Låt oss hoppas att hon fortsätter kvällen och natten med lika fina värden, så kanske pappan också kan få sig några timmars sömn.

Moiras födelsedag började tidigt i år, ungefär kl. 03.00 på natten. Därav känner jag, Moirapappan som för första gången skriver här på bloggen, en viss trötthet nu när födelsedagen börjar att gå mot sitt slut. Kl. 23.00 igår när jag kollade det blivande födelsedagsbarnets värde så låg hon på  5.2. Bestämde mig för att vara vaken till 01.00 för att se åt vilket håll det barkade. Väl där hade ingenting hänt, 5.6, så det var bara att ställa klockan på 03.00. Vaknar abrupt av klockan och kontrollerar flickebarnet halvt sovandes, 3.2.! Raskt upp ur sängen, en deciliter söt saft serveras till en nyvaken Moira. Under tiden hon dricker saften tinar jag bröd i mikron och tvingar sedan i henne en halv smörgås. Äntligen dags att sova. Jag ger Moira en liten godnattpuss och som den otroligt intelligenta person jag är så säger jag,

-Förresten, grattis på födelsedagen!

Kl. 03.20 frågar Moira för första gången hur många timmar det är kvar till morgonen, andra gången 03.30 och samma fråga kommer sedan i strid ström fram tills det faktiskt är morgon. Mina ögon har nu för länge sedan förslutits och jag skriver det här på känn. Födelsedagen förflöt utan alltför många problem, tror jag, och nu sussar den lilla gott. Det är mammans tur inatt så nu ska jag gå och ägna mig åt min nya favoritsport, att försöka sova ikapp den förlorade sömnen. Godnatt!

Efter dagens besök på diabetesmottagningen känns världen lite roligare. Moiras värden är inte så kassa som vi inbillat oss. Vi fick bekräftelse på att vi gör allt rätt, och några tips på hur vi kan ändra Levemirdosen för att få ner de högsta nattvärdena. Skönt! Vi är visst inte världens sämsta föräldrar ändå.

Jag tog nattskiftet igår trots allt. Pappan var ihärdig i sina övertalningsförsök, men jag gick segrande ur striden. Fick kolla henne flera gånger och pumpa på med extra insulin, men gav för mycket och fick springa och hämta festis klockan fem. Hon hade 3,8 - osäkert om hon skulle klara att vända själv.

Men nu ökar vi som sagt det långtidsverkande insulinet, så det ska bli spännande att se om några dagar hur det går. Morgondagens värden kan dock bli lite hur som helst har jag en känsla av, för då är det Moiras födelsedag! Prinsesstårta är beställd - på order av prinsessan själv.

Trots två nätters dålig sömn känner jag mig riktigt pigg. Fick en kick av mötet med diabetssköterskan och dietisten, har precis fått akupressur som kändes sååå skönt och ska snart ut med tjejerna på en efter-jobbet öl och lite mat. Gissa om jag kommer att sova gott inatt!

Det var min tur att få sova ut i natt, men eftersom våren nått ända till Falun har småfåglarna fått spatt och väckte mig redan halv fem. Efter varje kvidevitt kunde jag känna adrenalinet pumpa, inget kan göra en så klarvaken som vetskapen om att nu MÅSTE man sova. Så nu gäller det att hålla korpgluggarna öppna till klockan elva, då Moiras blodsocker ska kollas inför natten. Sen får jag förhoppningsvis sova några timmar.

Pappan är minst lika trött han men har ändå erbjudit sig att ta en natt till med Moira, men jag ska försöka klara det själv. Det finns en liten, liten chans att jag tar hans erbjudande, men isåfall är det bara för att jag faktiskt är så trött idag att jag är konstant nära att börja gråta.

Imorgon ska vi på kontroll hos Moiras diabetsläkare. Vi fick papper hem med hennes senaste HbA1c (långtidsblodsocker) och det var 6,4. Det är det högsta värde hon haft sen hon blev sjuk, och det känns förstås tungt. Influensan över sportlovet spelar förstås in, men det gör också den senaste tidens höga och hoppiga värden som varit svåra att få någon ordning på. Man vill ju så gärna göra det bästa för sina barn, och inte att de ska behöva lida för att föräldrarna fattar fel beslut. Men vi får hoppas att diabetesteamet kan hjälpa oss med inställningar och annat i morgon.

Urk! Hade planerat en god söndagsmiddag med helstekt fläskkarré, potatis, gränsaker och en god sås. Men tji fick jag. Fläskkarrén som vi inhandlat på Coop luktade skunk så fort vi tog den ur vakumförpackningen. Potatisen, den ekologiska från Hemköp, blev helt missfärgad så fort den kom i vattnet. Kanske inget smakfel på den, men inte såg det trevligt ut i alla fall. Köttet däremot, tordes vi helt enkelt inte äta av rädsla för matförgiftning.

Dagens läxa nummer 1: laga till kött samma dag det inhandlas eller frys in. Tro aldrig på datummärkningen, bara på din egen näsa.

Dagens läxa nummer 2: ha alltid en korv i kylen och ett paket pasta på lut utifall att middagsplanerna går i stöpet.

Barnen misstycker nog inte, men jag hade gärna ätit något annat än korv och pasta på en söndag, när man för en gångs skull faktiskt har tid att laga mat!

Vår grannstad har ett köpcentrum som heter Kupolen. I shoppingväg finns där i princip bara de stora kedjorna, så idag bestämde vi oss för att istället åka till stadens gamla centrum och handla i "riktiga" butiker med lite annat utbud. Men stan var heltom och butikerna få. Vi kanske inte hittade rätt stråk, men efter en timme skakade vi på huvudet, satte oss i bilen och for uppgivet till Kupolen istället. Och helt plötsligt blev det uppenbart varför det var så tomt på stan - alla människor hade tydligen begett sig till köpcentrumet istället!

Vi flydde storstaden för några år sedan för en annan livsstil, lite lugn och ro, ingen stress och ingen trängsel. Idag fick vi en svettig flashback till lördags-shopping i Stockholm. Puh! Vi lyckades i alla fall handla det vi behövde, käkade svindyr lunch (även den i Stockholms-klass alltså) och åkte lättade därifrån. Det lär dröja innan vi förträngt den upplevelsen tillräckligt mycket för att åka dit igen.

Tur att vi inte höjde insulindoserna! Moira har som sagt varit hög på nätterna senaste tiden, men i natt när jag kollade kl 03.00 så hade hon 3,3. Suck. Dricka och något ätbart, sen var det tvärt omöjligt att somna om. För mig alltså. Moira flyttade kuddarna till mitten och låg nära, nära och sov så sött. Mysigt i och för sig, men lite trångt på min kant.

Sen kom mamma och hämtade mig tjugo i sju, vi har för vana att vara med på morgonpasset på Friskis nere i stan på fredagar. Jag var ju redan vaken, så det var väl lika bra att göra något vettigt. Det är slitigt, men ack så skönt när det är över. Då känns det helt OK att unna sig en kaka till kaffet, som det alltid är på jobbet på fredagar. Inger hade bakat Kärleksmums, en hit.

Åt lunch med en reklamtjej som alltid inspirerar mig. Hon berättade om sitt hus som snart är färdigbyggt, så nu blåste hon liv i husbyggarplanerna. Det är en dröm vi har att en gång få bygga vårt eget hus, bestämma precis hur vi vill ha det. Kanske nån gång ...

Nu har vi mumsat tacos, det smakade fint. Pappan kör just nu Sean med kompis till ett disco. Jag har lite svårt att vänja mig vid hur fort han växer. Fredagarna har varit lite "heliga" hemma med mys med familjen, men nu är det annat som lockar. Vi får se hur länge jag orkar hålla mig vaken ikväll, somnar förmodligen i soffan till Fortet.

Vi hade precis börjat diskutera en höjning av Moiras insulindoser när gårdagens och dagens blodsockervärden fått oss att avvakta. Igår kväll vid 21-tiden ropade Moira att hon kände sig skakig. Skönt att hon inte hunnit somna, för det verkar inte som om hon vaknar av en känning, inte ännu i alla fall. Mätaren blippade fram 2,7 så det vara bara att hälla i henne lite avslagen Coca-Cola som hon av någon anledning föredrar vid sådana tillfällen. Och efter en stund en liten bulle.

Bullar är ju normalt sett snabba kolhydrater, med mycket vitt mjöl och vanligt socker. Men dessa hembakade varianter innehåller bara lite fett och socker samt PO-fiber och grahamsmjöl som gör det hela lite långsammare. Och ibland är Moira bara så innerligt trött på dessa mackor som ska ätas ständigt och jämt som mellis, kvällis och dessutom däremellan när hon är låg. Då sitter det fint med en lyxig bulle som variation!

Naturligtvis blev hon hög (rekyl?) så pappan fick ge extra insulin senare på natten. (För jag sov ju i egen kuppe i natt). Hon var hög innan frukosten, men ringde sen från skolan på förmiddagen, då hade hon haft en känning och mätte 3,5. Jag säger då det. Ett himla pyssel är det, att hålla jämna värden.

Så följde en kompis med oss hem efter skolan. Det är verkligen roligt för vi bor en bit utanför stan och Moira har inga kompisar precis i närheten. Och vi är för mesiga/överbeskyddande för att släppa iväg henne till "vem som helst" ännu.

Nyss smällde det till i lekrummet, då hade precis en JÄTTE-ballong (vi pratar en meter i omkrets) smällt. Jag blev skiträdd, men flickorna fnissade hejdlöst. Hoppas trumhinnorna höll ...

I natt har det inte blivit så mycket sova av. Moira hade 4,4 kl 23.00, vilket egentligen är för lågt för att hon ska klara hela natten. Men eftersom hon har varit hög de senaste nätterna så försökte vi ha is i magen och vänta till kl 24.00 för nästa mätning, och se då åt vilket håll det barkade. 5,4 pep mätaren (den är jättecool med upplyst display så man ser vad man gör att utan att behöva tända lampan) så då verkade hon inte vara på väg att bli låg i alla fall.

Men tänk om hon skulle sjunka på efternatten? Satte klockan på 05.00 och kollade då också. 8,1. Finfint. Då fick jag sova en timme till innan det var dags att gå upp.

Så ni förstår att jag har grus i ögonen idag. Längtar tills i kväll, då kan jag gå och lägga mig hur tidigt jag vill för då får jag sova i gästrummet och pappan tar över. Varannan natt byter vi, vi träffas i hallen med kuddar och väckarklocka, minns inte när vi faktiskt sov i samma rum sist! Men det är smällar man får ta, det känns alldeles för osäkert att låta Moira sova i sitt eget rum, för tänk om hon blir låg och inte vaknar ...

Idag har jag semester. Barnen har studiedag - eller det kanske är lärarna som har det? I vilket fall som helst så tog jag chansen att njuta av våren i en förlängd helg. Så härligt att kunna strosa omkring i trädgården, njuta av fågelkvitter, spela spel med barnen - på en måndag!

Jag och Moira har precis kommit in från en cykeltur. Tekniken blir bättre och bättre och vi vågade oss på den långa backen ner mot stan och hem igen. Sean har en kompis hemma, just nu är det SIM's på Playstation tror jag. Till bakgrundsskvalet av "Pughs bästa" - som de dyrkar! "Stockholm, Stockholm, stad i världen, Stockholm, Stockholm, världens stad". Fungerar även för nästa generation! (Förlåt om du fick den på hjärnan nu ...)

Sen ska vi ner på stan och handla lite (skönt att slippa lördagsträngseln) och ta en fika på Du&Ja. Mys, mys, mys, vad härligt med lite semester!

Så var det dags igen, att ta fram cyklarna för första gången. Moiras cykel var på gränsen till för liten redan i höstas, så igår bar det iväg till cykelaffären för att köpa en modell större. Röd och fin är den nya cykeln och en viss dam skulle kunna spricka av stolthet. Storebror Sean cyklade före och Moira kom vinglande bakom. Tänk att det är samma sak varje gång - lite pirrigt och nervöst, lite vingligt som om man glömt hur man gör och så känslan av frihet när man susar iväg!

Största problemet med gårdagens cykeltur var egentligen inte själva cyklandet. Det gick hur fint som helst. Det blev värre när det var dags att stanna. Bromsa, hur gjorde man det nu igen? Trampa bakåt? Eller ta i handbromsen? Det blev ganska många tvärnitar så dammet yrde, några försök till avstigning under rullande färd och ett par krokodiltårar i ren ilska. Men detta avskräckte inte alltför mycket, för om en liten stund ska vi ut idag igen. Bromsträning står på schemat.

Hela familjen sover, endast mamman är vaken. Moira låg åt det låga hållet sent igår (4,7) så det stod klart att hon inte skulle klara natten utan ner kolhydrater. Kanske fick hon för mycket insulin till kvällsmackan?

Det är inte så lätt att väcka en 8-åring kl 23 när de sover som allra sötast. Speciellt inte när man, så fort de öppnar korpgluggarna, sticker fram en macka och mjölk och trugar med glada tillrop att "vakna nu, du måste äta lite". Hon är egentligen en alldeles väldigt trevlig liten dam, men vid såna här natt-måltider växer hornen och hon spottar och fräser och skäller ut oss efter noter. Med all respekt, jag hade nog gjort likadant.

Sen tuggar hon sig sakta igenom mackan, tappar den några gånger för att hon helt enkelt somnar. Ett par klunkar mjölk och så är det dags att somna om. Ingen större övertalning krävs, hon gossar ner sig i kudden och fortsätter sin fridfulla sömn inom 10 sekunder.

Då drar vi föräldrar en lättnadens suck. För nattmacka innebär att hon helt klart står sig ända till morgonen, så vi tar beslutet att inte kolla henne mer förrän framåt morgonkvisten. Lite ångestfyllt är det, för man vill gärna se hur värdena utvecklas efter några timmar. Men, den här gången ska jag sova.

Ställer klockan på 06.00. Stick i fingret (hon sover vidare, är så van vid detta att hon inte vaknar) och väntar sedan otåligt på mätarens utslag. Ju längre tid det tar för mätaren att svara, desto större är risken att värdet ligger utanför det normala, oftast högt. Väntar och väntar. 16,9. Vi sköt för högt - med en halv macka och lite mjölk. Borde ha väntat lite, kanske var hon redan på väg upp av sig självt? Det får vi aldrig veta. Moira ligger på rygg, så hon får ett par extra enheter insulin i magen så hon kan sova vidare en stund. Hon märker inte det heller.