MacGregor - att leva med diabetes

Tack vare bristen på sol under min, mammans, semester så har vi fått tillfälle att ta itu med andra saker än bad, sol och grillkvällar - som förrådsstädning. Har ni hört talas om energislukare? Det är de där sakerna man ständigt har dåligt samvete för och ständigt påminns av när man går förbi, till exempel den där stökiga skohyllan som man passerar arton gånger om dagen och som faktiskt inte borde innehålla vinterkängor i juli.

Vårt förråd är en energislukare. Allteftersom det har blivit stökigare och stökigare (vi har bott här tre år nu och jag kan inte minnas att vi gjort någon ordentlig förrådsstädning sedan dess) har vi tvingats närmare och närmare dörren vid varje motvilligt besök. I förrgår var man tvungen att stå utanför dörren och kasta in papperskassarna från senaste turen till Coop forum, eftersom jag nyligen spillt ut en kruka lecakulor närmast dörren och inte plockat upp dem eftersom det var för stor apparat att överhuvudtaget komma in tillräckligt långt i förrådet för att komma åt.

Men igår regnade det hela dagen (rättare sagt, det började ösa ner när vi precis kommit igång med stenpartiarbetet) så vi fick ta skydd inomhus och medan vi ändå var på gång så att säga så tog vi ett djupt andetag, hämtade svarta plastsäckar och attackerade förrådet i full galopp. Hela familjen sorterade och slängde, barnen gick igenom alla påsksaker och bestämde vad som skulle vara kvar. Hur har vi kunnat samla på oss så många påskägg? En stor hög tog maken till tippen och en ganska stor hög prima prylar får gå till höstens loppis och göra någon annan lycklig.

Där någonstans slog mammans migrän till och jag kunde inte vara med på slutspurten. Medan jag låg nedbäddad med ögonmask och Imigran tog resten av familjen hand om finliret. För mig blev känslan ungefär som i de där makeoverprogrammen där de nervösa bostadsinnehavarna skickas iväg den sista stunden för att designern ska kunna lägga handen vid detaljerna och de återvänder till ett stylat hem med wow-faktor. Jag vaknade lagom till wow:et. Jösses så fint det blev! Jag gjorde mig fler än ett ärende in dit igår, bara för att få njuta av anblicken av de städade hyllorna och känslan av att faktiskt kunna gå på städat golv ända längst in i förrådet för att nå dasspappret.

Förra året så byggde jag ett katthus med mina egna händer.. Det kanske inte låter så imponerande men man ska veta att dessa händer inte har byggt alltför många saker i sitt liv. Det händer inte så mycket när de skall till att jobba. När jag skulle bygga katthuset så tyckte mamman i familjen att jag skulle göra en ritning först.

- En ritning? sa jag, vad ska jag göra med en sådan?

Enligt mamman så var det bra om man ville få allting rakt och i vinkel och så vidare och så vidare. Jag måste väl erkänna att jag inte lyssnade så mycket på henne. Det var ett katthus som skulle byggas, hur svårt kunde det vara? Det tog sin tid men katthuset blev klart. Målad i samma gula färg som vårt hus, isolerat med frigolit i golv, vägg och tak, snedtak med takpapp, lucka för katten och ena gaveln öppningsbar för när det skulle göras rent i den. Visst låter det proffsigt? Fast så särdeles proffsigt är det inte. Snett är det, och vint, och vissa delar är längre/kortare än de borde vara. Gångjärnen sitter på fel ställe (men det går att öppna gaveln ändå) och hela bygget ser ut som ett litet ruckel. Fast det är jag som byggt det, och utan ritning, så jag känner mig lite stolt i alla fall.

Eftersom vår förra katt som skulle ha använt sig av det lilla huset har gått till de sälla jaktmarkerna så har huset fått stå oanvänt. Och inte kommer det till användning för den nya katten då den ska vara innekatt på heltid. Mitt arkitektoniska storverk var alltså till ingen nytta. Det tär lite på en men med den nya katten kom en ny utmaning. Vi behövde en nätdörr så att altandörren kan stå öppen utan att katten smiter. Nätdörrar var dyra på nätet (ursäkta vitsen) så vi bestämde att en skulle byggas. Äntligen en chans för mig igen att få skapa något med mina händer.

- Vi behöver göra en ritning först, sa mamman.

- Here we go again, sa jag. Det gick ju bra sist jag byggde katthuset, hur svårt kan det vara att bygga en nätdörr?

- Bra och bra, sa mamman, det beror på hur man definerar ordet bra. Jag bygger dörren, sa hon.

En anings stött blev jag, man är ändock mannen i familjen så enligt alla gällande könsroller i samhället så borde det vara jag som snickrade ihop den.

- Den måste bli rak och passa in, sa mamman.

De orden kunde jag inte bestrida. Jag vet med mig själv att det inte finns några garantier för rakhet etcetera när jag sätter ihop något så jag opponerade mig inte mer. Samtidigt skulle det bli intressant att se hur hon skulle lyckas. Inte för att jag betvivlar mamman i familjen, tvärtom, hon är duktig på allt men det skulle bli intressant.

Mamman mätte upp dörrhålet, gjorde beräkningar och sen en ritning. Jag förstod knappt hälften men åkte iväg till brädgården och fick alla pinaler uppsågade. Väl hemma med dessa tog mamman befälet igen och så satte hon igång med sin montering. Jag kände mig en aning överflödig där ute på altanen så jag gick in till barnen och lekte. Någon timma senare så ropar mamman att hon är klar.

- Hon skämtar, tänkte jag, och gick ut för att se vad som stod på. Hon var klar, och inte bara det. Hon hade byggt en sådan där nätdörr som de säljer på nätet!

- Jag behöver bara lite hjälp med att hålla i den när jag sätter upp den i dörrhålet, sa hon.

Den sitter uppe nu, och den är perfekt. Nästa gång det skall byggas något i den här familjen så är det jag som tar fram dammsugaren. Den vet jag hur den fungerar och jag behöver ingen ritning för att hitta dammtussarna på golvet. Min snickarperiod i livet blev kort och inte särskilt intensiv. Resultatet, ett snett katthus. Det är bara att inse sina begränsningar och lämna sådant arbete åt proffsen. Och eftersom jag är gift med ett så blir sakerna gjorda i det här hushållet i alla fall, och rakt dessutom. 

Pappan i familjen har som sagt börjat ett nytt liv. Motion är A och O för att man ska må bra och orka mycket. Det stämmer nog. Första rundan gicks igår vid middagstid och den andra direkt efter frukost idag. Och pappan känner sig omåttligt pigg. Direkt efter rundan bestämde jag mig för att dammsuga huset. Två snabba glas vatten och en avtagen svettig T-shirt senare var jag beredd att städa upp i hemmet. Det är något som ibland läggs på "vi gör det sedan-listan". "Sedan" kan vara allt mellan en timme och tre veckor.

Men med min nyvunna energi så skulle allt göras direkt. Jag tog ut vår dammsugare från städskåpet. Det är en röd Electrolux Oxygen Hygenica som enligt försäljaren skulle vara jättebra. Hans mamma hade minsann en och den gick som tåget. Blåögd och naiv som man är så gick jag på det. Det är den usligaste, värsta dammsugare som någonsin har rullat på denna jord.

Dammsugaren suger, det gör den. Men det är också det enda den kan göra så den suger verkligen, fett! Visst är det bra att den kan inhalera dammet det håller jag med om, men den bör kunna manövreras till dammet för att detta ska vara möjlig. Det finns inte ett hörn i huset som den inte fastnat på, det finns inte en tröskel som den orkat ta sig över, det finns inte en matta som har legat kvar på sin plats efter att han (ja, dammsugare är manliga varelser enligt min fru) försökt korsa dem. Man får slita och dra, gå tillbaka och lyfta och putta på hela tiden.Jag kanske borde sluta med stavgång och börja dammsuga varje dag istället, det är bra mycket jobbigare. Varför sätter man inte larvfötter på dammsugare? Det vore något för min i alla fall. Familjen skulle slippa höra så många svordomar varje gång vi närmade oss ett hinder. Mamman i familjen säger,

- Men köp en ny då, sluta gnälla!

Hon har väl i och för sig rätt i det. Köper jag en ny så kan jag ju inte gnälla. Men eftersom det var jag som valde den här finns det ingen garanti att det inte går käpprätt åt h-vete den här gången heller. Fast det vore kanske bra, då skulle ju dammsugaren gå någonstans i alla fall.

Min fru har precis diskat för hand igen och jag har som den gode make jag är torkat disken med en blå- och vitrutig kökshandduk. Vi har kommit varandra mycket närmare nu på sistone sen diskmaskinen började läcka. Och eftersom jag inte snarkar när jag torkar disk så tror jag att dessa korta stunder av fysisk närhet även glädjer min fru. Men säg den glädjen som varar för evigt. Imorgon kommer den nya slangen att installeras, tror vi!

Jag följde den, i mina ögon, dödsdömde expeditens råd att besöka en annan butik. Den hade lite konstiga öppettider så jag fick åka dit tidigt på morgonen för att äntligen lösa slangproblemet. När jag kommer fram till rätt adress upptäcker jag en jättebutik och undrar för mig själv varför jag aldrig lagt märke till den tidigare. Jag kliver in med dottern i släptåg och vi tränger oss förbi ett ganska så stort antal med människor iförda Snickers-byxor och verktygsbälten. Det är stort därinne och vi står och spanar in i virr-varret med hyllor och gångar fulla med verktyg och undrar var vi ska börja leta. Killen i kassan måste ha uppmärksammat oss så han ropar och frågar om han kan hjälpa till med något. Vi kliver fram till honom och börjar förklara hela historien med alla besök hos Henningsons och alla misslyckade försök med deras produkter. Jag berättar också att det är Henningsons som rekommenderat oss hit. Han lyssnar tålmodigt på allt och säger sen,     - Det här är en butik för fackfolk och allmänheten får inte handla här. Dessutom så har vi inga sådana slangar här. - Tack för hjälpen i alla fall svarar jag och lommar moloket och lite skamset ut från butiken. Jag får vända om när jag är halvvägs ut för att plocka med mig dottern som fastnat vid en stor låda full med chokladkakor och andra sockerchocker som är till salu. Den här gången behöver jag i alla fall inte skylla på hennes diabetes utan säger kort, - Vi får inte köpa något här, kom så går vi.

Efter lite febrilt tankearbete har jag nu lyckats få fatt i en slang. Jag ringde helt sonika upp tillverkaren som tog serienummer och alla andra nummer som man kan hitta på diskmaskinen och de har lovat att skicka en slang mot betalning. Den bör vara hos oss imorgon, så ikväll planerar jag att använda så mycket porslin som möjligt så att frun och jag måste trängas vid diskbänken innan läggdags. Det gäller att ta tillfället i akt.

Diskmaskinen började läcka för ett par dagar sen, slangen hade spruckit. Eftersom jag är totalt bortkommen i dessa sammanhang (båda tummarna sitter mitt i vänster hand) så kontaktade min fru sin far som snabbt var över och inspekterade skadan. Händig som han är listade han snabbt ut att det just var slangen som spruckit och det enda vi skulle göra var att skaffa en ny så skulle han byta ut den. Perfekt, inga problem, tänkte jag och styrde mina steg mot Henningsons, den lokala vitvaruförsäljaren. Beväpnad med den gamla trasiga slangen klev jag in i butiken och blev snabbt hjälpt av damen i kassan. Hon plockade fram en ny slang, inte likadan men det här skulle också fungera så jag betalade förnöjt och gick lycklig därifrån. 

På kvällen kommer svärfar över och konstaterar att slangen inte passar. Fästet är fel eller snarare sagt det finns inget. - Ojdå, säger jag och känner mig än mer handfallen än tidigare. Nästa dag är jag åter på Henningsons och får då hjälp av den ordinarie butiksförsäljaren som givetvis förstår att det inte har fungerat, - Du måste ju ha ett fäste! Sagt och gjort, han plockar fram ett som passar till min nya slang men det ser inte ut som den gamla. - Är du säker på att den här passar? frågar jag. - Jajamensan, det är så här de ser ut nuförtiden.

Svärfar kommer över igen efter ett telefonsamtal och nu ska det äntligen ordnas. Fästet glider in i diskmaskinen utan något problem om man bortser från att det glipar cirka en halv centimeter. Nu känner jag mig bortkommen, handfallen och inkompetent. - Tack för att du kom över, jag får återkomma en annan dag när jag hittat något som kanske möjligtvis skulle kunna passa.

På Henningsons igen säger expediten att han förstod nog att det inte skulle fungera. Aldrig har han varit så nära döden. Där står jag beredd med två gummislangar och är en hårsmån från att trä dem runt hans hals och dra till. Istället säger jag snällt, - Vad kan man göra då? Han rekommenderar en annan butik och jag går därifrån utan att ha varit otrevlig. Den andra butiken har bara öppet mellan 07.00-16.00 så det får bli en annan dag. Till dess får mina två tummar finna sig i att vara lite extra skrynkliga. Fortsättning följer.

Har man tummen mitt i handen men envisas med att ha hus så får man vara beredd på att det kostar. Med besked. Så fort något går sönder så står vi där som två fågelholkar och tvingas ringa första bästa reparatör med dyr timpenning och reskostnad därtill. Såna här saker har dessutom en tendens att inträffa under helger, helst lördag kväll så att det dröjer riktigt länge innan man kan få tag på ett proffs, eller under storhelger när det kan gå flera dygn innan någon svarar på journumren igen.

I morse hände det igen. Eller i går faktiskt, men det anade vi inte då. Jag fick för mig att det såg ut som om något runnit under diskmaskinen så vi drog fram den för att kolla. Det var ingen fara, bara något som vi spillt och torka golv klarar vi alla fall av själva. Vi drog en lättnadens suck att det inte var vattenskador på gång, puttade in diskmaskinen igen (jag gjorde det), satte i gång den och gick och lade oss.

I morse såg jag av en slump att det återigen såg lite skumt ut under diskmaskinen. Och den här gången hade jag rätt! Tydligen hade vi (läs: jag) knuffat in diskmaskinen för långt in så att avloppsslangen blivit klämd och det droppade sakta vatten ner på golvet. Jag fick lite lätt panik och såg loppis-vinsten och bra mycket mer därtill flyga sin kos framför mig.

Men då kommer morfar, den händige i familjen, till undsättning. Ber om diverse skruvmejslar, uttrycker igenkännande grymtningar bakom diskmaskinen typ "jasså, är det en sån där!" och meddelar att bara vi fixar en ny slang för en hundralapp så kommer han hit i morgon och sätter dit den. Halleluja! Vi tackar Gud för händiga föräldrar och gläds åt att vi kan fortsätta spana efter en digitalkamera.