Så är julhelgen avklarad
Ett av de största orosmomenten för vår familj är julen. Sällan förväntas vi proppa i oss så mycket onyttigheter som just under denna högtid, och dessutom är hela vägen dit i december kantad av lussebullar, pepparkakor och hemlagat godis. Som diabetesfamilj får man fullt sjå att väja för frestelserna, glida undan fikastunderna och ersätta kolakokning med pulkaåkning. Så gott det nu går.
Men julafton är julafton och så här efter ett och ett halvt år med diabetes så kände vi oss mogna att släppa Moira lite friare på julgodiset. Vi accepterade i förväg att värdena skulle raka iväg i höjden, men bestämde att vi kompenserar helt enkelt med insulin efter bästa förmåga. Själv var hon införstådd med att småätande skulle innebära fler injektioner och det tyckte hon var helt OK. Men när det väl kom till kritan så åt hon inte så mycket godis, det kanske räckte med att hon kände att hon fick om hon ville. Högsta värdet vi mätte var 14,4 och det är inte värre än vilken annan dag som helst. Än en gång har vi vuxit lite som diabetesföräldrar, varje litet framsteg gör under för vårt självförtroende. Vi kan faktiskt klara det här!
Men julafton är julafton och så här efter ett och ett halvt år med diabetes så kände vi oss mogna att släppa Moira lite friare på julgodiset. Vi accepterade i förväg att värdena skulle raka iväg i höjden, men bestämde att vi kompenserar helt enkelt med insulin efter bästa förmåga. Själv var hon införstådd med att småätande skulle innebära fler injektioner och det tyckte hon var helt OK. Men när det väl kom till kritan så åt hon inte så mycket godis, det kanske räckte med att hon kände att hon fick om hon ville. Högsta värdet vi mätte var 14,4 och det är inte värre än vilken annan dag som helst. Än en gång har vi vuxit lite som diabetesföräldrar, varje litet framsteg gör under för vårt självförtroende. Vi kan faktiskt klara det här!
Nu är det roliga slut
För några dagar sedan började Kitty bete sig lite underligt, tokigare än vanligt alltså. Hon jamade och ålade sig fram längs golvet, med nosen i backen och rumpan i vädret. Vilken syn! Sällan har vi skrattat så mycket! På dagtid det vill säga. På nätterna var det lättare att hålla sig för skratt. Rena rama marskatten så här i decembermörkret.
Men det blev inte så många sömnlösa nätter. I går hade hon en tid hos veterinären för kastration. Vi hämtade henne några timmar senare och vilken ynklig syn det var! En vinglig, trött kissekatt som upprepade gånger somnade med huvudet i matskålen. Vi trugade i henne lite räkor (normalt sett så blir hon helt spattig av räkor, men vi bedömde att den risken var hyfsat liten just igår) och rökt lax. Lyxkäk för en liten huskatt, men hon åt knappt någonting.
Ganska snart såg vi hur ett stort blåmärke började sprida sig under huden kring såret och ringde nervöst till veterinärens jourtelefon. En trevlig människa lugnade oss en smula med att det verkade helt OK, men vi har ändå varit uppe både två och tre gånger i natt för att kolla att hon levde. Och nu på morgonen var det den Kitty vi känner igen som mötte oss. Gosig och pratsam och verkar inte längre vara påverkad av narkosen. Blåmärket är fortfarande stort och otäckt mörkt, men hon verkar inte bry sig så särskilt mycket om såret längre. Skönt! För att inte tala om hur skönt det ska bli att slippa gå igenom fler löp!
Men det blev inte så många sömnlösa nätter. I går hade hon en tid hos veterinären för kastration. Vi hämtade henne några timmar senare och vilken ynklig syn det var! En vinglig, trött kissekatt som upprepade gånger somnade med huvudet i matskålen. Vi trugade i henne lite räkor (normalt sett så blir hon helt spattig av räkor, men vi bedömde att den risken var hyfsat liten just igår) och rökt lax. Lyxkäk för en liten huskatt, men hon åt knappt någonting.
Ganska snart såg vi hur ett stort blåmärke började sprida sig under huden kring såret och ringde nervöst till veterinärens jourtelefon. En trevlig människa lugnade oss en smula med att det verkade helt OK, men vi har ändå varit uppe både två och tre gånger i natt för att kolla att hon levde. Och nu på morgonen var det den Kitty vi känner igen som mötte oss. Gosig och pratsam och verkar inte längre vara påverkad av narkosen. Blåmärket är fortfarande stort och otäckt mörkt, men hon verkar inte bry sig så särskilt mycket om såret längre. Skönt! För att inte tala om hur skönt det ska bli att slippa gå igenom fler löp!
Stiiii-rike
Till och med en liten stad som Falun har sin egen bowlinghall. En av de mest uppskattade adventsluckorna innehöll just ett besök dit, i veckan före jul. Börjar man räkna så är det både 10 och 15 år sedan någon av oss besökte en bowlinghall senast, om man bortser från en snabb serie under diabeteslägret i somras. Visserligen skröt både mamman och pappan om sina tidigare bedrifter på bowlingbanan och strödde goda råd till nybörjarbarnen på vägen dit, men det visade sig att vi båda var mer än lovligt ringrostiga. Rännan, rännan, en kägla, rännan och så vidare. Formen var jämn om man så säger.
Men trots en viss besvikelse över att vår egen ungdoms kunskaper obönhörligen förtvinat så tyckte vi alla att det var riktigt trevligt. Skitkul helt enkelt! Så idag åkte vi dit igen. Vi har nämligen snöstorm i Falun, så skridskobanorna har snöat igen och snöskottning är lönlöst, och då återstår bio och bowling. Bio var vi på häromdagen (Narnia: spara pengarna - läs boken istället) så då blev det bowling. Det är ju i alla fall skönt att kunna delta i familjeaktiviteter utan att behöva "låta" barnen vinna, det skötte de alldeles utmärkt på egen hand.
Men trots en viss besvikelse över att vår egen ungdoms kunskaper obönhörligen förtvinat så tyckte vi alla att det var riktigt trevligt. Skitkul helt enkelt! Så idag åkte vi dit igen. Vi har nämligen snöstorm i Falun, så skridskobanorna har snöat igen och snöskottning är lönlöst, och då återstår bio och bowling. Bio var vi på häromdagen (Narnia: spara pengarna - läs boken istället) så då blev det bowling. Det är ju i alla fall skönt att kunna delta i familjeaktiviteter utan att behöva "låta" barnen vinna, det skötte de alldeles utmärkt på egen hand.
Dagens lucka
Så sussar de små barnen till slut så sött på varsin madrass på golvet. "Camping i vardagsrummet" stod det på dagens adventskalenderslucka. Succé!
Pump eller inte?
Efter månader av höga nattvärden, med tröttare och tröttare föräldrar som följd, har vi försiktigt uppmuntrat Moira till att skaffa en insulinpump. Det skulle enligt läkaren kunna ha en positiv effekt på hennes blodsockerkurva. Eftersom Moira inte själv lider särdeles av nattkontrollerna så är det väl mest vi föräldrar som dreglande fantiserat över denna mirakelapparat. För Moira själv skulle väl fördelen mest vara att slippa alla dessa stick i magen och låren varje dag, med pump är det byte av nål var tredje dag som gäller.
Vid senaste beöket hos diabetessköterskan fick Moira chansen att känna, klämma och trycka på en liten fin, lila pump. Hon ställde en del frågor också, som hur man beter sig på natten, lägger man pumpen bredvid sängen då? Allt var gott och väl så långt, men sedan visade sköterskan infusionssetet, den lilla nålen och knappen som man sticker in i magen och fäster slangen i. Den såg stor ut tyckte Moira, och för att pedagogiskt visa hur enkelt det är att sätta dit setet så föreslog sköterskan att mamman skulle vara försökskanin. "Gulp" tänkte jag men sa "Visst! Självklart! Tryck dit den bara!" Det enda jag kunde tänka på var att stålsätta mig och inte skrika eller svimma, hur ont det än skulle göra. Hon tryckte på en mojäng och vips! så satt nålen inne. Det kändes inte ett dugg! Inte ett endaste dugg! Jag var uppriktigt förvånad och skrattade lättat. "Det var ju ingenting!" log jag åt den tveksamma dottern. "Nu är det din tur".
Men nu hade Moira ångrat sig. Hon tyckte inte alls att pump verkade vara en bra idé längre. Hon tyckte att det såg rätt brutalt ut att sätta dit infusionssetet. Efter mycket lock, pock och övertalning (Var går gränsen egentligen? När är det dags att sluta övertala och låta saken bero till en annan gång?) gick hon med på att sköterskan skulle få göra ett försök. Och naturligtvis träffade hon en blodåder och det gjorde kanonont. Gråt och tandagnisslan, efter en liten stund gjorde det så ont att vi fick lov att ta bort setet. Hennes inställning till pump hade knappast förbättrats.
Men jag hade det lilla setet och slangen kvar hela dagen. Varje gång jag böjde mig kände jag att något satt fast, även om det inte gjorde direkt ont. Varje gång jag knäppte upp jeansen för att gå på toa så såg jag setet i spegeln och kände mig genast rätt sjuk. Ambitionen var att jag skulle ha setet kvar över natten också, för att se hur det skulle gå, men senare på kvällen fick doktor Moira ta bort det - jag ville inte ha det kvar längre. Min förståelse och respekt för Morias eventuella beslut att INTE skaffa pump är större efter den lilla erfarenheten. Visst, vi föräldrar skulle jubla om vi skulle få sova på nätterna igen, men om Moira inte vill ha pump så går jag gladeligen upp klockan tre varje natt, om det gör att hon slipper känna sig sjukare än hon redan gör på dagtid. Men hon tänker på saken fortfarande. I morgon ska hon skriva en plus- och minuslista, så kanske det blir lättare för henne att se hur hon vill göra.
Vid senaste beöket hos diabetessköterskan fick Moira chansen att känna, klämma och trycka på en liten fin, lila pump. Hon ställde en del frågor också, som hur man beter sig på natten, lägger man pumpen bredvid sängen då? Allt var gott och väl så långt, men sedan visade sköterskan infusionssetet, den lilla nålen och knappen som man sticker in i magen och fäster slangen i. Den såg stor ut tyckte Moira, och för att pedagogiskt visa hur enkelt det är att sätta dit setet så föreslog sköterskan att mamman skulle vara försökskanin. "Gulp" tänkte jag men sa "Visst! Självklart! Tryck dit den bara!" Det enda jag kunde tänka på var att stålsätta mig och inte skrika eller svimma, hur ont det än skulle göra. Hon tryckte på en mojäng och vips! så satt nålen inne. Det kändes inte ett dugg! Inte ett endaste dugg! Jag var uppriktigt förvånad och skrattade lättat. "Det var ju ingenting!" log jag åt den tveksamma dottern. "Nu är det din tur".
Men nu hade Moira ångrat sig. Hon tyckte inte alls att pump verkade vara en bra idé längre. Hon tyckte att det såg rätt brutalt ut att sätta dit infusionssetet. Efter mycket lock, pock och övertalning (Var går gränsen egentligen? När är det dags att sluta övertala och låta saken bero till en annan gång?) gick hon med på att sköterskan skulle få göra ett försök. Och naturligtvis träffade hon en blodåder och det gjorde kanonont. Gråt och tandagnisslan, efter en liten stund gjorde det så ont att vi fick lov att ta bort setet. Hennes inställning till pump hade knappast förbättrats.
Men jag hade det lilla setet och slangen kvar hela dagen. Varje gång jag böjde mig kände jag att något satt fast, även om det inte gjorde direkt ont. Varje gång jag knäppte upp jeansen för att gå på toa så såg jag setet i spegeln och kände mig genast rätt sjuk. Ambitionen var att jag skulle ha setet kvar över natten också, för att se hur det skulle gå, men senare på kvällen fick doktor Moira ta bort det - jag ville inte ha det kvar längre. Min förståelse och respekt för Morias eventuella beslut att INTE skaffa pump är större efter den lilla erfarenheten. Visst, vi föräldrar skulle jubla om vi skulle få sova på nätterna igen, men om Moira inte vill ha pump så går jag gladeligen upp klockan tre varje natt, om det gör att hon slipper känna sig sjukare än hon redan gör på dagtid. Men hon tänker på saken fortfarande. I morgon ska hon skriva en plus- och minuslista, så kanske det blir lättare för henne att se hur hon vill göra.