Dubbelfel
Då har det hänt igen i vår hantering med dotterns insulin. Den här gången var det jag, pappan, som dabbade mig, eller dubblade kanske det heter!
Det var i fredags kväll när Moira skulle äta kvällis. Hon hade varit iväg på kalas ( - Disco heter det, pappa!) och var inte så där överdrivet hungrig eftersom hon hade stoppat i sig popcorn och lite annat under kvällen. För övrigt så var kalaset ( - Discot!) otroligt välordnat med tanke på dotterns diabetes. Det var en sten som föll från mammans (som var med) bröst eftersom man alltid är extra spänd när dottern är bortbjuden någonstans. Tacos, lightläsk och inte något lösgodis så långt ögat kunde se. Var var vi någonstans? Jo, kvällis. Moira var som sagt inte hungrig och vi bestämde oss för att ge insulin efter att hon ätit sitt kvällis. Hon låg bra till i blodsockervärde så det var inget problem med den lilla väntetiden. När hon väl var klar så diskuterade mamman och jag om vi skulle ge en och en halv eller två enheter insulin. Efter ett moget övervägande så bestämde vi oss för två. Jag gick iväg för att hämta insulinpennan men hittar den inte.
- Jag har redan tagit fram den, ropar mamman, den ligger på bordet i vardagsrummet.
Jaha, tänker jag, spatserar dit, klickar upp två enheter (jag hör att det klickar fyra gånger, en gång för varje halv enhet) och injicerar dem i dotterns mage. När jag trycker till tycker jag att det tar alldeles för lång tid innan jag når botten, som om jag trycker ut mer än bara två enheter. Jag blir lite fundersam och går ut i köket och trycker ut två enheter till i vasken, bara för att känna hur det känns. Det gick mycket snabbare än när jag gav dottern sin dos. Hm, tänker jag och går och berättar mitt lilla dilemma för mamman som genast säger,
- Drog du också upp två enheter? Jag hade ju redan gjort det!
Oops, jag gjorde det igen.
Istället för två, hade dottern fått fyra enheter. Mätt som hon var blev hon en aning irriterad när choklad, söt saft och smörgåsar dukades upp inför hennes ögon.
- Ät och drick, sa jag.
- Jag orkar inte, svarade hon, jag är mätt och vill inte ha något mer.
Vi lyckades truga i henne några bitar men det räckte inte på långa vägar. Både kl.23.00 och 03.00 så fick jag väcka den lilla stackaren och tvinga i henne ännu mer att äta. Så kan det gå när man inte är tillräckligt nogrann.
Jag har nu lärt mig att inte förlita mig på enbart hörseln, något som jag egentligen redan borde ha gjort, utan jag tittar varje gång även om det bara är jag som hanterar pennan. Det är så att säga en dubbel kontroll för att hindra att ännu ett dubbelfel uppstår. Vi har dessutom hämtat ut en ny penna så att mammans lilla fadäs med Levemir-injektionen inte ska upprepas. En vacker dag kommer vi att lära oss av våra misstag.
Det var i fredags kväll när Moira skulle äta kvällis. Hon hade varit iväg på kalas ( - Disco heter det, pappa!) och var inte så där överdrivet hungrig eftersom hon hade stoppat i sig popcorn och lite annat under kvällen. För övrigt så var kalaset ( - Discot!) otroligt välordnat med tanke på dotterns diabetes. Det var en sten som föll från mammans (som var med) bröst eftersom man alltid är extra spänd när dottern är bortbjuden någonstans. Tacos, lightläsk och inte något lösgodis så långt ögat kunde se. Var var vi någonstans? Jo, kvällis. Moira var som sagt inte hungrig och vi bestämde oss för att ge insulin efter att hon ätit sitt kvällis. Hon låg bra till i blodsockervärde så det var inget problem med den lilla väntetiden. När hon väl var klar så diskuterade mamman och jag om vi skulle ge en och en halv eller två enheter insulin. Efter ett moget övervägande så bestämde vi oss för två. Jag gick iväg för att hämta insulinpennan men hittar den inte.
- Jag har redan tagit fram den, ropar mamman, den ligger på bordet i vardagsrummet.
Jaha, tänker jag, spatserar dit, klickar upp två enheter (jag hör att det klickar fyra gånger, en gång för varje halv enhet) och injicerar dem i dotterns mage. När jag trycker till tycker jag att det tar alldeles för lång tid innan jag når botten, som om jag trycker ut mer än bara två enheter. Jag blir lite fundersam och går ut i köket och trycker ut två enheter till i vasken, bara för att känna hur det känns. Det gick mycket snabbare än när jag gav dottern sin dos. Hm, tänker jag och går och berättar mitt lilla dilemma för mamman som genast säger,
- Drog du också upp två enheter? Jag hade ju redan gjort det!
Oops, jag gjorde det igen.
Istället för två, hade dottern fått fyra enheter. Mätt som hon var blev hon en aning irriterad när choklad, söt saft och smörgåsar dukades upp inför hennes ögon.
- Ät och drick, sa jag.
- Jag orkar inte, svarade hon, jag är mätt och vill inte ha något mer.
Vi lyckades truga i henne några bitar men det räckte inte på långa vägar. Både kl.23.00 och 03.00 så fick jag väcka den lilla stackaren och tvinga i henne ännu mer att äta. Så kan det gå när man inte är tillräckligt nogrann.
Jag har nu lärt mig att inte förlita mig på enbart hörseln, något som jag egentligen redan borde ha gjort, utan jag tittar varje gång även om det bara är jag som hanterar pennan. Det är så att säga en dubbel kontroll för att hindra att ännu ett dubbelfel uppstår. Vi har dessutom hämtat ut en ny penna så att mammans lilla fadäs med Levemir-injektionen inte ska upprepas. En vacker dag kommer vi att lära oss av våra misstag.
Kommentarer:
Trackback