Nu blir det andra bullar
Jag kom precis hem från golfbanan där Moira varit på sista dagen i sommaren golfskola. Vilka framsteg hon gjort! Idag hade de tävling och dottern var fantastiskt duktig (det säger jag inte bara för att jag är hennes far, hon var verkligen det). Hon fick också sitt första golfpris någonsin, en illrosa golfboll. Så vi var på ett strålande humör när vi svängde upp med bilen hemma. Det goda humöret höll sig lika länge som en isglass i Sahara.
Mamman visade mig de trevliga breven från rektor, ett till oss och ett till Moira. Jag undrar vad rektor tänkte när hon skrev "Därefter firar vi det nya skolåret med saft och bulle på vår fina skolgård" i brevet som var personligen riktat till Moira? Och i brevet till oss skriver hon, "Vår målsättning är att leda en skola där alla blir sedda..." samt att de skall arbeta med skolans värdegrund. Har skolan lyckats med det omöjliga genom att misslyckas med sina intentioner redan innan skolstart? Ja, jag tycker det. Moira har de då inte sett, det är precis likadant som förra terminen. Bull- och saftkalas för att det är skolstart, tårta, glass och godis när det är skolavslutning. Ni kanske tycker att jag är lite stingslig och överdriver men när skolstarten börjar så här så bävar jag inför resten av terminen. Blir det fredagsmys (och mys i skolan stavas socker), blir det glass varje födelsedag, blir det godis på utflykterna och blir det en sjö av socker i november/december då vi närmar oss jul? Jag vill ju inte måla fan på väggen men det är såklart att man blir orolig när terminen börjar så här.
Igår efter TV 4-programmet om diabetes kände jag mig nedstämd. Det var helt enkelt inte roligt att höra vissa av sakerna de sa. Om det är sant eller inte vet jag inte eftersom informationen vi fått har pekat på annat. Jag tyckte att jag lyckats kasta av mig domedagskänslan som jag fick av programmet (i princip alla fick komplikationer och man måste mista både det ena eller andra för att få ställa sig i kö till transplantation) och tagit programmet för vad det var, ett kommersiellt reportage i en kommersiell kanal. Känslan kom tillbaka med breven från rektor, det kanske är så att ingen bryr sig och framtiden för min dotter inte ser bra ut, TV 4 kanske hade rätt? Men jag säger som mamman skrivit i ett tidigare inlägg, jag tänker inte lägga mig ner och ta det här. Att ta bort bull- och saftkalaset kommer skolan aldrig att göra men är det så att de tänker fortsätta i den här stilen så kommer det att bli andra bullar. Och de kommer sannerligen inte att smaka sött!
Utan att veta så värst mycket om diabetes, vet jag att på de skolor där jag jobbat, alltid finns nån som "kan" och det brukar alltid ordnas nåt för dem som av olika anledningar behöver bättre kost. Det kan ni kräva om det inte redan finns. Säkert svårare att få bort att mys = socker.
Jag är helt emot detta sötsnaskande. När jag vickade på dagis blev jag förfärad över att även små spädbarn serverades socker och sylt på frukosten. Fortfarande! Trots att man vet hur onödigt och dumt det är. Snacka om att de blir tillvanda tidigt.
Helt klart är utmaningen att ändra uppfattningen om att barn behöver socker som belöning. Helt otroligt egentligen - bullar och saft på avslutning och skolstart är ju 70-talsfasoner! Har vi inte kommit längre i detta upplysta land?
Men för Moiras skull får vi bli äkta pain-in-the-a*s och tjata på skolan tills de tröttnar. Tänkte ringa rektor och föreslå brännboll med ungar vs. föräldrar på skolgården istället, vore inte det en bättre uppstart och sammanhållande övning än fika så säg?
Men snälla nån, när ska detta med sk bättre kost vinna över allt som bakas med socker i eller på! Är det så svårt att begripa att vi i detta samhälle äter alldels för mycket socker? Och att våra barn blir de som drabbas i det långa loppet! Tänk att man ska möta så mycket motvind bara för att man värnas om sitt barn som behöver äta bra mat! Jag hoppas verkligen att det snart slår igenom med förändringar både inom dagis och inom skola för det behövs! Alla barn ska kunna äta något sånär samma mat utan att det ska reduceras hit eller dit!
Kram på er och lycka till med konstverken!
Nettan
Nettan: Man känner sig liten när man får motargument liknande "alla de andra barnen ska inte behöva uppoffra sig för Moiras skull". Det är lätt att känna sig till besvär och att man helst skulle vilja krypa tillbaks till det hål i marken man nyss kom upp ifrån. Det är skönt att höra att det finns fler därute som reagerar som vi, då kanske vi inte är helt ute och cyklar i alla fall!
Konstverken, ja - jag lider av vita-pappers-skräcken och kom aldrig igång med mina nya fina färger. Hur kommer man över prestationsångesten?
Ja det där med prestationsångest? Kommer man någonsin över den eller?
Har mailat dig det nya lösenordet!
Kram
Nettan