MacGregor - att leva med diabetes

Det är dags att börja tänka på pensionen. Ålderskrämporna har börjat smyga sig på mig och långsamt så förtvinar jag. Ja, så allvarligt kanske det inte är enligt mamman i familjen. Men jag, pappan, som skriver det här börjar skönja slutet på den väg vi kallar livet. Det började med några grå hårstrån som retfullt blandade sig i mitt annars så vackra cendréfärgade hår. Ganska så snart så spred sig den grå kontinuiteten över kalufsen och nu är de inte längre bara några. De håller på att ta över min skalp i samma takt som USA invaderade Irak, fort går det! - De grå tinningarnas charm, säger mamman och tycker att det är snyggt. Själv säger jag ingenting men jag brukar numera stanna kvar fåfängt länge på avdelningen för hårprodukter i butikerna, något som jag aldrig gjort förr.


Jag har även börjat märka att det blir allt svårare att ta sig upp på morgnarna. Det är inte bara sömnbristen som hindrar mig, även ryggen säger nu ifrån och vill inte alltid vara med. - Träna mer, säger mamman, det stärker ryggen. Det är inte brist på träning, tänker jag, det är ett överflöd av ålder som orsakar detta men jag säger ingenting för jag är för upptagen med att hålla mig upprätt.


Som lök på laxen håller synen också på att ge upp. Jag har alltid sett perfekt och har aldrig använt mig av glasögon, om man bortser från mina Ray-Ban solbrillor, ett måste för min en gång så coola image. Nu börjar det bli så grumligt (även utan solglasögon) att jag funderar på att byta ut katten mot en ledarhund. Korsord har alltid varit något som jag uppskattat men när man knappt längre ser vad som står i de små rutorna spelar det ju ingen roll vad man skriver så det har man fått lägga ner.


Igår ringde jag mamman för att fråga henne om antalet kolhydrater i en Digestive-bar.
- Det finns en tabell på baksidan av den, sa mamman.
- Jag vet, svarade jag, men jag kan inte se vad det står.
- Jomen, det står där om du tittar, säger hon, och antar att jag inte hittat tabellen (hon anser att det inte finns någon i världen som letar så pass dåligt efter saker som jag).
- Jag ser tabellen, jag ser allting men jag ser inte vad det står. Texten är för liten!
- Be Moira läsa, säger mamman.
Moira kommer, tittar och läser och när hon sagt vad det står så kan jag faktiskt ana vad det står. Jag har ingen ledarhund än så länge men jag har en ledardotter, det är trösterikt.


Det värsta av allt med synen är på lördagsförmiddagar då jag studerar tabellerna inför V-75. De små siffrorna om varvtider etc flyter ihop och man har ingen aning om vilken häst som sprungit fort, barfota, blivit diskvalificerad eller vad det nu står. Tänker jag efter så kan det här förklara de senaste veckornas val av hästar i de olika loppen och de klena resultaten på mina rader. Kanske bäst jag använder mig av min ledardotter här också, om inte annat så är hennes gissningar lika så goda som mina.


Även hörseln är på väg bort, åtminstone vid väl valda tillfällen. När mamman ropar saker som, -När dammsög du senast?, - Kan inte du fixa..., - Har du ordnat det jag bad dig om idag? och andra liknande saker så hör jag inte alls vad hon säger. Det kan i och för sig bero på ren slöhet från min sida men å andra sidan så har jag hört att man blir mer och mer orkeslös ju äldre man blir så givetvis är detta också en ålderskrämpa.


Krämporna blir fler och fler så snart är det väl dags att boka rum på äldreboendet. Och även om jag till viss del simulerar eller överdriver mina åkommor så kanske man ska boka rum ändå med tanke på väntetiden här i vår kommun.