En liter blåbär och några fina kantareller
Nyss hemkommen från skogen bakom knuten kan jag stoltsera med en liter blåbär och en handfull kantareller. Jag såg minsann hur det spratt till i pappans kantarell-nerver när han såg skörden och hade han inte lovat att leka med barnen i kväll så hade han satt sig i bilen för att ta varvet runt på skogsvägarna för att kontrollera "hans" ställen. I det här skitvädret är uppoppande kantareller det enda att glädjas över. Pappan fick dessutom en liten present av mig idag, och det händer inte varje dag ska jag säga! Men jag såg den perfekta prylen, en ergonomisk svampkniv, för honom på bänken i kassan på Duka och kunde inte låta bli!
Den förlorade sonen är äntligen hemma, välbehållen men i behov av en ordentlig dusch. Moira blev nog gladast av alla att han kom hem ett par dagar tidigare, de brukar ha väldigt roligt tillsammans och tydligen är inte vi föräldrar ett tillräckligt intressant substitut när den ena är borta. Men nu är ordningen återställd.
I morgon ska vi till Moiras skola för att inviga hennes nya lärare och annan personal på skolan i Diabetesens mysterier. Jättebra att vi fick boka in en stund med dem innan skolan börjar, för då har alla tillräckligt mycket runt omkring sig ändå. Så småningom ska vi även få en lektionstimme till förfogande och berätta om Moiras diabetes för hennes klasskamrater. Det brukar vara ganska roligt och det är många nyfikna ögon som spärras upp när Moira sticker sig i fingret och kollar blodsockret med sin spacade mätare som lyser och piper. Men den lektionen överlåter jag åt pappan, vi har väl inte en pedagog i familjen för inte heller!