Upprop i skolan, eller var det uppror i skolan?
Idag har Moira opch jag varit på upprop i skolan. Moiras skola tjuvstartade terminen redan klockan 17.00 idag med att all personal presenterade sig och att alla fick gå till sina respektive klassrum för upprop. Det tog cirka 45 minuter och sen så gick Moira och jag hem. Alla andra stannade kvar efter uppropet. För en skolstart, som rektor sa i sitt tal, är ju lika viktig att fira ett upprop som en avslutning. Och viktigast av allt var, enligt rektor, att alla blir sedda och att alla får gå i skolan och lära sig efter deras egna förutsättningar. Därför, fortsatte rektor, så samlas vi alla ute på gården efter uppropet så att vi kan se varandra och fira med ett stort bull- och saftkalas. Rektor poängterade både det här med att bli sedda och att fira med bullar flera gånger i sitt tal. Som vanligt så syntes inte min dotter i hennes visioner om skolan och läsåret. Det är nog bara friska barn som får plats och får synas när rektor lägger upp terminsplanerna.
Moiras fröken var dock mycket trevlig och uppropet gick bra om man bortser från att de placerat Moira bredvid en flicka som hon aldrig umgåtts med eftersom de inte gått i samma klass tidigare och eftersom de, de få gånger de haft med varandra att göra, inte kommit överens. Jag frågade vad tanken var med detta och fröken berättade att det var Moiras förra fritidspedagog som sagt att det skulle nog gå bra. Att alla andra av Moiras gamla klasskamrater fick sitta bredvid varandra var något som förvånade mig då Moira är den enda med ett medicinsk handikapp som kräver att hon har kompisar hon kan lita på i närheten. Den nya fröken var också förvånad och erbjöd direkt att Moira skulle få byta plats. Vi har dock bestämt oss för att vänta en dag. För det första så skulle det se konstigt ut, det vill säga bli pinsamt för Moira och för det andra så ville jag ge fröken lite betänketid så att hon då kanske kan flytta om lite mer. Samtidigt påpekade jag att det vore bra om Moira satt lite längre fram än längst bak så att fröken kunde hålla ett litet öga på henne. Det syns bättre på nära håll när hon blir låg. Har man tre bänkrader med elever framför henne så kan det bli svårt att upptäcka om hon uppför sig lite konstigt.
Imorgon, direkt efter skolan slutar har jag bestämt träff med fröken så bara hon och jag får sitta ned i lugn och ro. Jag hoppas verkligen att skolan lyssnar och tar till sig denna gång för gör de inte det så måste jag gå vidare på något sätt. För Moiras skull tänker jag inte sitta still, tiga och ta emot. Det är dags att skolan visar att de är de proffsiga pedagogerna de utger sig för att vara för nu är tålamodet slut.
Åh vad jag hoppas att ni har fått en fröken av rätt material till Moira nu som sätter Moiras välbefinnande över vad rektor och andra säger, har man barn med kronisk sjukdom i klassen måste man respektera föräldrar och elevens egna önskemål. Och framför allt ta hänsyn till Moiras alla behov, av kompisar som hon kan lita på, att inlärningen fungerar och sist men inte minst att man som lärare inser att Moira är ett barn med allt vad det innebär och ska behandlas rättvist!
Kramar
Nettan
Nettan: Tack för dina kloka ord! Efter första riktiga skoldagen idag är vi än mer hoppfulla om att det är en fröken av rätt kaliber som vi fått som klassföreståndare. Vi hoppas att hon kommer att vilja lära sig om diabetes och respektera våra behov - det är ju ändå inte så mycket konstigheter vi begär!
Hej!
Jag håller på med ett arbete där jag skall försöka få fram hur det första mötet med skolan bör/ kan se ut. Jag är både mor till ett barn med diabetes samt lärare. Om någon har ytterligare erfarenhet av detta möte är jag tacksam för information kring dessa möten och hur Ni som föräldrar upplevt dessa!
Hoppas verkligen att det inte bara finns skräckvarianter!!!!