MacGregor - att leva med diabetes

Jaha, så var det dags för dottern att lämna boet. Väldigt ovanligt och nästan lite sorgligt att inte ha henne bredvid sig i sängen. Fast så där gräsligt långt bort är hon inte ännu, hon har nämligen övernattat i storebrors rum!

En gästsäng stod kvar i sonens rum efter att en kompis sovit över. Det verkade himla mysigt, tyckte Moira och bad, bönföll och mutade storebror för att få sova i hans rum en natt. Han sa ja till slut. Vi har ju pratat med Moira om att snart måste hon börja sova i sin egen säng igen (vi kör med ett varannan-natt-system just nu, varannan natt sover man med Moira, varannan natt i gästrummet) och nu ville hon alltså prova.

Hennes värden var fina hela natten och hon har sovit som en liten gris. Värre var det för mig, mamman, som fick tassa genom halva huset vid 24, 03 och 06. Man hinner vakna till rätt ordentligt när man ska upp och trava, särskilt som jag inte ville tända taklampan och inte nådde sänglampan utan fick ha en ficklampa mellan tänderna för att se var jag stack den lilla hönan för att kolla blodsockret. (Förresten hade grannarna fest, se inlägget nedan, så det var inte direkt någon djupsömn jag behövde slita mig upp ur).

Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning för oss föräldrar. Reclaim the bedroom!

Igår var det dags igen - att ta prov för långtidsblodsockervärdet, HbA1c. Det är ungefär lik kul som det låter. Var tredje månad ska vi ta provet hemma och skicka in till labbet på lasarettet. Var tredje månad är det med förtäckt ångest som vi glatt säger på morgonen "Så var det dags för HbA1c, Moira, kom så fixar vi det med en gång". Varje gång får vi ett långt utdraget stön tillbaks "Åh nej, inte HbA1c igen, vi tog det ju alldeles nyss! Och det gör ONT!".

Lilla gumman. Men, tålig som hon är sträcker hon ändå fram sitt lilla finger så att vi får sticka ett stort hål i det för att kunna få ut den förhållandevis stora mängd blod som behövs för att täcka pappersremsan med blod. Och precis när man tror att allt är klart, då ska man v ä n d a på eländet och täcka även baksidan med blod. Huvva.

I går var det alltså dags för detta elände. Och det gick faktiskt riktigt bra. Moira klämde själv ut allt blod som behövdes, för det gör hon mycket bättre än vi. Hur vi än klämmer, trycker och lockar, så får vi aldrig ut lika fina stora droppar som hon. Lite stolt var hon också efteråt, att det hade gått så bra. Och glad förstås att det är hela tre månader till nästa gång.

Att besöka chimpanserna är ett måste när man är på Furuviksparken. Aporna är aktiva och roliga, och intelligenta och söta och så vidare. Åtminstone leds man att tro detta. När vi var där så sov aporna. Det var en loj rörelse här och en försiktig sträckning på kroppen där men mest låg de ner och sov.

Föga roligt tyckte vi och var på väg att gå därifrån när Moira upptäckte skylten. På skylten så stod det: FÅR EJ MATAS! Jag heter Penny och har diabetes, jag får insulinsprutor varje dag. Därför är det mycket viktigt vad jag äter, annars blir jag sjuk. Så därför mata ej mig eller mina kompisar även om vi tycker om det. Hälsningar Penny.

Det var verkligen en upplevelse för Moira. Helst ville hon ta med sig Penny hem men efter vi föräldrar förklarat att det räcker med en apa i sängen så nöjde hon sig med att titta på Penny och hennes kompisar igen. Nu var det plötsligt roligt att titta på apor som sov, det tyckte faktiskt vi föräldrar också. Vi blev kvar där länge innan Moira till slut vinkade hejdå till sin själsfrände och jag är helt säker på att det var Penny som vinkade slött tillbaka till henne.

När vi bodde på Scandic Hotell så ingick givetvis frukosten. Som ni alla vet så brukar det finnas en massa nyttigheter och onyttigheter på hotellens frukostbufféer, så även här. Barnen hade till och med en egen liten buffé där det fanns pannkakor, Moiras favoriträtt. Vi tyckte väl att pannkakor kanske inte är det bästa att börja dagen med, speciellt inte om man är diabetiker. Samtidigt så var det här vår enda "semester" i sommar så vi hade lite beslutsångest över vad vi skulle låta dottern äta. Efter att ha konfererat så bestämde vi oss för att låta dottern äta vad hon ville och så skulle vi ge insulin efter hur mycket som slank ner. Det är svårt att göra undantag men samtidigt så måste även dottern få njuta, och som hon njöt. Inte för att hon proppade i sig för det gjorde hon inte. Men det var lycka för henne att kunna välja själv vad hon skulle äta utan att vi föräldrar stod och talade om vad som var bra och inte. Det blev ett par pankisar och en liten skål med Cornflakes och sen så var hon mätt. Hon fick sitt insulin, lite mer än vanligt, och gick sedan från bordet med sin bror (som njöt i fulla drag av buffén) och gick till lekrummet som fanns på hotellet. Vi föräldrar satt kvar och tog också chansen att äta lite "extra". Det var gudomligt gott.

När man har diabetes så ska man man vara aktsam med det som man petar i sig, det vet vi. Men någon gång måste även diabetiker få äta något extra och det här var ett sådant tillfälle. Så länge vi föräldrar är med och har kontroll över ätandet och dessutom puttar på med det extra insulinet som behövs så fungerar det, bara det inte händer för ofta.

Söndag morgon, solen skiner in genom fönstret och jag ser en klarblå himmel. Skulle det inte bli regn idag? Nåja, det är väl inte första gången SMHI gissar fel ... Kanske det blir en tur till Lilltorpet idag ändå, en av Faluns mysigare badsjöar. På cykelavstånd hemifrån, jätteskönt.

Det var min, mammans, tur att sova ut i natt, och det har gjort med besked! Vaknade nu vid halv åtta, smög ner i vardagsrumssoffan för att gosa en kvart med Kitty. Morgonhälsningen är det mysigaste på hela dagen, hon kurrar och trampar och buffas och lägger sig som en boaorm runt halsen, kan inte komma nära nog. En titt in i sovrummet avslöjade att Moira och pappan fortfarande sover. Pappan vaknade till och förklarade yrvaket att han inte sovit så bra i natt.

Moira hade nämligen 5,3 vid 23-tiden igår. 5,3 är ett gränsvärde som ger oss gråa hår. Ska vi chansa på att hon är på väg upp och kommer att klara natten, eller ska vi bre en macka åt henne? Eftersom det är måttligt roligt för oss att utfodra ett sovande barn så bestämde vi oss för att chansa. Sedan kollade pappan henne kl 01.00, då hade hon 8,9. Bra! Men när han kollade henne tidigt i morse så hade hon 8,4. Det är högt för ett morgonvärde, högre än vad hon brukar ha. Hur gick det till? Vi som knappt trodde att hon skulle klara natten utan en känning, och så är hon hög! Ännu ett av diabetesens mysterier ...

Nu ska jag gå och fixa lite frukost till den lilla. Standardbeställningen är en fullkornsmacka med leverpastej och ett glas oboy (fast inte vanlig oboy förstås, vi har hittat en sockerfri som heter Canderel). Sen får vi se vad dagen har att erbjuda, barnens morbror är på besök i stan så förhoppningsvis har han tid att leka en stund!

Illa, illa, Moira har gjort illa sina fingrar. Barnen har fått smak på "Fritt fall" på Lugnet, en livsfarlig vattenrutschbana som störtar 10 meter rakt ner i intet. Idag skar hon sig på två fingrar, rätt ordentligt, när hon kastade sig ut i kanan. Det var dessutom två av de fingrar som vi sticker i för att kolla blodsockret, vilket lämnar oss med bara fyra andra fingrar att variera mellan. Badvakten hjälpte oss att plåstra om de små fingrarna med en grön tejp som vi nu inte vågar pilla bort. Trots alla sprutor och stick-i-fingret som vi vant oss med så är vi fortfarande lite kräsmagade med stora sår.

Nåja, plåstren lossnar väl av sig själva så småningom, det borde de i alla fall göra eftersom de inte hålls torra många minuter om dagen med allt badande på Lugnet och i den lilla upplåsbara poolen som pappan fixat i trädgården.

Det var varmt idag ute på golfbanan, riktigt varmt. Moira går första året på golfskolan och vi var ute i dag och svettades i två timmar. Jag hade laddad upp med vatten, söt saft, smörgås och Digestive-kex. Moira drack pliktskyldigast lite vatten och klagade över värmen. Men hon ville inte sluta spela så där gick jag med henne gnällandes över något som hon ville göra.

- Åh, det är så varmt, jag orkar inte slå, sa hon.

- Vi går och ställer oss i skuggan och hoppar över det här hålet, svarade jag.

- Nej, jag vill spela men jag orkar inte, sa hon då.

- Jamen då är det bäst vi slutar, sa jag.

- Nej, jag ska spela, åh det är jättevarmt, jag orkar inte.

Så där fortsatte vi över hela banan. Jag frågade konstant om hon var darrig men fick hela tiden nekande svar. Vid sista hålet uppe på green så var det dags för sista putten för dagen. - Skönt att det är över, tänkte jag. Jag ville bara gå och sätta mig i skuggan och dricka något och ta det lugnt. Två timmars gnäll i värmen är på gränsen för vad jag tål. Moira puttade och missade hålet med en hårsmån. Hon går fram till mig och säger,

- Jag vet varför jag missade, jag är darrig.

Solen och golfen hade sugit musten ur henne, eller sockret snarare sagt. Hon såg plötsligt lite blek ut efter att ha varit solröd hela dagen. Jag bestämde mig snabbt för att inte kontrollera blodsockervärdet utan gav henne en deciliter söt saft och bar upp henne till bilen. Sean, den duktiga lilla killen tog alla klubborna, både hans och hennes. I bilen så avtog darrningarna så vi åkte hem och kollade hennes värde. Det hade stigit till en bra nivå så lunch har precis ätits nu och nu börjas det tjatas om bad. Jag har bett om tio minuter vid datorn, det är svalt och skönt här, sen så ska vi åka iväg. Vi får se om det blir darrigt i badet också, risken finns men jag laddar upp som vanligt med proviant och alla diabetesmanicker så jag känner mig säker men är på helspänn ändå. det är jag alltid.

Inte undra på att hon missade putten. Det kan inte vara lätt när händerna uppför sig som asplöv. Är det lika varmt nästa gång får vi nog ladda upp med mer energi innan vi går ut på banan. Det går att spela golf med diabetes bara man förbereder sig. Det visade Mimmi Hjorth igår. Mimmi är också från Falun och har diabetes. Hon vann en golftävling i England igår. Heja Mimmi och heja Moira!

Vi kontrollerar dotterns blodsockervärde varje dag, minst åtta gånger. Först och främst så är det en jakt på fina värden och när dessa håller i sig en längre tid så kan man hoppa över några av provtagningarna. När värdena börjar fluktuera upp och ner så blir det oftast fler kontroller istället. De extrakontrollerna vi gör är oftast då dottern själv säger till att hon är skakig eller om vi rört på oss mycket. De kontroller vi hoppar över kan vara förmiddagsmellis eller eftermiddagsmellis. Ligger hon bra vid lunch eller middag så vet vi att vi gjorde rätt som hoppade över, är det inte så bra borde vi nog ha kollat ändå. Man vet aldrig utan livet är ständigt fullt med överaskningar. För att kunna genomföra varje kontroll så behöver vi klämma ut en bloddroppe ur någon av dotterns fingrar.

Vi använder oss av en liten "penna" som skjuter ut en nål för att komma åt blodet i vår dotter. Den kan ställas in på olika djup. Hennes små fingrar kräver inte en djupdykning av nålen men skulle vi föräldrar pröva på oss själva så får man vrida upp pennan ett par steg. Pennan trycker man mot någon av lill-, ring- eller långfingrarna på valfri hand och så trycker man av. Ett litet hål uppstår och så klämmer man ut lite blod. Det första blodet torkar man bort och sen så klämmer man ut en andra bloddroppe som man kan stoppa kontrollstickan i. Kontrollstickan sitter fast i en lite apparat som mäter blodsockervärdet och när man fått resultatet så kan man bestämma sig hur man skall göra med insulin och mat. Vilka fantastiska små och smidiga apparater det finns! Särskilt ont gör det inte heller säger dottern, hon är van. Vi föräldrar däremot är inte riktigt lika modiga och duktiga. Mamman är den som klarar det näst bäst i familjen medan pappan som är av den blödiga sorten ojar sig något förskräckligt de få gånger han prövar.

Det är en konst att få ut den perfekta bloddroppen att kontrollera. Klämmer man för hårt på fingret kommer det för mycket, klämmer man för löst så kommer ingenting alls och man tvingas då göra om fingersticket. Är blodet löst och rinnigt kan det vara svårt att kontrollera så det ultimala är att klämma ut en halvsfärisk droppe som sitter kvar på fingret. Det ger ett tillräckligt djup för att stickan snabbt ska suga upp det den behöver för kontrollen. Något miljöskadad blir man också av alla dessa kontroller. Så fort man ser en bloddroppe på någon vill man snabbt ta fram mätaren och kontrollera värdet på personen som blöder, diabetes eller inte spelar ingen roll. Det vore ju synd om en så fin droppe "would be wasted".

För länge sedan, i en svunnen tid före diabetesen, så blev vår dotter hysterisk när hon såg sitt eget blod. Nuförtiden så är det en del av hennes vardag och inget som skrämmer henne. Hon är själv expert på att klämma ut perfekta droppar och gör så utan att blinka när vi föräldrar ber henne (även om hon helst ser att vi gör det åt henne). Hon är beundransvärd vår lilla flicka som klagar så sällan över alla dessa kontroller och medföljande insulininjektion. Man hoppas varje gång man kontrollerar blodet att droppen som kommer ut inte är den som får hennes tålamod att rinna över.

- Bara en andning, brukar Moira säga varje gång vi ska ta Levemir på kvällarna och morgnarna.

- Bara en andning!

Det är på så sätt hon förbereder sig för injektionen. Ett sätt att slappna av innan nålen tränger in i hennes blåmärkesben. I början av sjukdomen hade vi ett annat basinsulin, Lantus. Det sved och det var inte roligt på något sätt (som om Levemir är roligt - not!). När vi tog Lantus så var vi uppe i tio djupa andetag innan svidandet skulle börja. Sen trappade vi ner andetagen successivt tills vi bytte till Levemir som bara svider ibland. Ett andetag är det enda hon behöver nu, jag (pappan) behöver flera för att förbereda mig! Det är en konstig känsla att ge nio enheter Levemir i benet på sin egen dotter. Nio enheter tar sin tid att trycka ut ur pennan och man bör vara stadig på handen och verka lugn så man inte stressar upp dottern. Jag är fortfarande kvar på tio andetag som jag drar i smyg när jag förbereder pennan med insulinet. Det är tur att det går framåt för dottern i alla fall.

Efter ett par hektiska dagar med bad, golf, lek och annat så bestämde vi oss för att ta det lite lugnt idag. Moira var trött och ville vila. Som förälder till ett friskt barn så mottar man nog sådana besked med glädje, speciellt med tanke på om man själv är lite trött och sliten. Men som förälder till ett barn med diabetes så blir man istället orolig. Det hör till ovanligheterna att Moira inte vill åka och bada.

- Hur mår du lilla gumman? Är du skakig? Är allt bra? Är det något som är fel? och tusen frågor till. Men inget var fel, - Jag är bara lite trött och vill vila, sa hon.

- Då är det bäst att vi kollar dig, replikerade jag.

Så när mitt eget barn är trött och vill gosa kvar i sängen då sticker jag hål på hennes finger och trycker ut lite blod! Diabetes är allt en konstig sjukdom. Moiras värde var perfekt, vare sig för högt eller för lågt. Hon fick ligga kvar och sova. Sonen åkte iväg och spelade golf med morfar så det var lugnt i hushållet. Jag kände att det var en bra tid för mig själv att vila lite så jag gick också och lade mig i sängen. Trött var jag men inte kunde jag sova för det. Tankarna sätter igång direkt. Tänk om hon hade ett bra värde precis när jag kontrollerade men var på väg ner i expressfart? Bäst att fråga. Jag puttade på henne, - Mår du bra, är allt OK?

- Jaaaa, jag är bara trött, låt mig vila, svarade hon surt.

OK, tänkte jag, jag låter henne vila och så försöker jag vila själv. Fast det går förstås inte. Oron fanns kvar hela tiden. Jag puttade till henne ibland bara för att få en reaktion, vilket jag fick. Sur som en citron varje gång. Tänk om hon är hög nu och behöver insulin, hon kanske var på väg att stiga i expressfart när jag kontrollerade henne? Hon brukar vara sur och tvär när hon är hög. Så där höll jag på, tankarna snurrade än hit och än dit men till slut beslöt jag mig för att resa mig upp och låta henne vila ifred.

Sonen kom hem efter cirka två timmar och då väckte jag Moira. - Nu måste du kliva upp gumman, det är dags för mellis.

Efter att ha kontollerat värdet igen kunde jag bara konstatera att hon låg perfekt. All denna oro i onödan men hur skulle jag kunna veta? För mig är detta ändå en vanlig dag, oron finns konstant, befogad eller obefogad. Sjukdomen finns där hela tiden och man vet inte hur den skall uppföra sig från gång till gång. Jag har träffat en del vuxna som inte förstår sig på min oro. - Jamen det är väl bara ge henne insulin eller något sött om hon behöver det? säger de förvånat. 

- Visst är det så man gör, men man måste alltid vara på sin vakt för blodsockersvängningarna kan vara ganska snabba, brukar jag svara.

- Ja, men ni lär er ju det där med tiden, sägs det då många gånger.

Folk tror ibland att det här är en sjukdom som många andra. Ta en tablett om dagen så är det bra! Jag önskar att det vore så lätt men det är inte. Den ena dagen är inte den andra lik. Doseringen av insulinet ändras efter matintag, motion, väder, sinnestillstånd och så vidare. Man är aldrig säker utan ibland känns det som om jag spelar rysk roulette med min dotters liv.

Jag oroar mig konstant över hennes tillstånd och över mina beslut. Är det rätt eller fel? Svårt att svara på, men för min del så kommer oron automatiskt. Jag älskar min dotter och hennes välbefinnande nu och i framtiden är oerhört viktigt. Skulle jag inte oroa mig skulle jag inte ta sjukdomen på allvar, känns det som. Alla som har barn oroar sig i tid och otid. Det speciella med diabetes att man även oroar sig över så kallade normala beteenden.

Pick-nick och bad var något som barnen uppskattade så pass så att dagen efter "kidnappningen" av mamman så gjorde jag (pappan) och barnen om det. Fast denna gång utan mamman. Visst saknade vi mamman men vi hade det mysigt ändå.

Denna gång var det lunch som skulle ätas och helt plötsligt var det jag som var chef över allting. Att vara ute bland folk innebär alltid ett visst problem när insulinet ska tas. Det är inte alltid så roligt att behöva skylta med sprutor när man är nio år. Trots vårt upplysta moderna samhälle så är det alltid folk som ska glo, och då menar jag verkligen GLO, när man preparerar sprutan och försöker hitta ett bra ställe på magen att injicera i. Ofta är det vuxna som tittar så att deras ögon håller på att trilla ut. Mitt försvar mot detta är att jag glor tillbaka så mycket jag kan med mitt ondaste öga tills de vänder bort blicken men då är oftast redan skadan skedd. Moira tycker inte om när folk tittar och det är fullt förståeligt. Och har man en blöt baddräkt på sig som ska rullas av så blir det ännu mera problem. Att ta av sig, eller klä på sig, blöta kläder är som vi alla vet inte det lättaste så man kan säga att problemen hopade sig.

Det första vi gjorde var att flytta upp i skuggan under ett träd med vårt pick och pack. Där var det inte så mycket folk så Sean och jag kunde skyla dottern med våra kroppar (eftersom Seans kropp är betydligt mindre än min så var det jag som stod för större delen av skylandet). Sen bestämde vi oss för att ta injektionen rakt igenom baddräkten. Det var lite läskigt, inte för Moira men för mig. Ett nytt "material" att ta tag i och så såg man inte heller var man satte in nålen. Men det gick strålande och eftersom det också gick så snabbt så var det ingen som hann börja glo. Allt var frid och fröjd och värdena har hållt sig på en bra nivå så helt fel kan det inte ha varit. Inte för att jag rekommenderar injektioner rakt igenom klädesplagg (i största möjliga mån ska jag försöka undvika detta), men ibland måste man också tänka på den psykiska aspekten för dotterns välmående. Så jag antar att det gamla talesättet "Alla sätt är bra förutom de dåliga" gäller i detta fall.

Är det sommarvärmen kanske? Eller allt badande? Nyttigt käk? Eller, vilket är det allra troligaste, en kombination? Moiras värden har varit överraskande och ovanligt fina de senaste dagarna, nästan hela veckan faktiskt.

Det går inte att beskriva hur bra vi föräldrar mår då, den stora, ständiga oron krymper och blir mindre och mindre för varje värde mellan 4-8. Det känns helt plötsligt OK med diabetes, hanterbart på något sätt. Moira blir mer harmonisk, säkert både på grund av färre blodsockersvängningar men också på grund av mindre oro. Och lugnet och glädjen smittar av sig till storebror också. Håll tummarna för att det fortsätter på den här vägen!

Det är varmt ute idag (en av anledningarna till att jag sitter framför datorn) och solen skiner. Hela familjen packade ihop badgrejorna och åkte upp till Lugnets badanläggning. Det var första gången i år som vi åkte allihopa. Det är så trevligt att få göra saker tillsammans som en hel familj. Så länge mamman arbetar i veckorna blir det lite tråkigare men nu på helgen sken äntligen solen så nu skulle vi få umgås ute.

Väl uppe på badet så byttes det om (och eftersom mamman var med så smordes även alla in med solskyddsfaktor, jag, pappan, har en tendens till att glömma sådant). Båda barnen sprang rakt ner i poolen, doppade sig och åkte i vattenkanorna. Vi föräldrar satt kvar vid vår plats för mamman vill inte åka kana och jag anser mig för stor för att göra det. Svallvågorna som skapas när jag kommer ner efter en färd är inte att leka med! Någon måste hålla ett litet öga på dottern så jag blev kvar ensam när mamman gick iväg och simmade ett par längder. - Kul att göra saker tillsammans, tänkte jag. När mamman var klar så var det min tur att försöka ta sig över 50 metersbassängen utan att drunkna. Barnen hängde på och hjälpte till att bogsera mig 100 meter. Efter det så tröttnade de och började i vanlig ordning att kontrollera hur länge jag kunde vara under vattnet utan att dö. Det var nära idag att de fick veta exakt hur länge.

De fantastiska vattenrutschkanorna på Lugnet.

Det blev lunch också, åtminstone för barnen. Korv och pommes frites till den lilla och hamburgare och pommes frites till den stora. (Tack för tipset Emma, nästa gång blir det pastasallad, idag hann vi inte fixa lunchen själva!). Varsin dricka fick de också men vi vuxna valde att hoppa över. Jag fick stå inne och vänta på maten till barnen i en kvart medan de andra tre umgicks med varandra. När maten väl kom slukade barnen den snabbt och sen ville de bada igen. När vi föräldrar var små så fick man alltid vänta ett tag (alldeles för länge) efter maten innan man hoppade i igen. Vi vuxna och moderna människor tror inte på sådana amsagor om farligheten när man kombinerar mat och bad. Moira hittade en kompis från skolan och lekte med henne i poolen. Mamman och Sean hoppade i den stora poolen och jag vaktade alla väskor med insulin, kontrollapparater, kläder och annat samtidigt som jag höll ett öga på Moira. Det var härligt att umgås som en familj!

50-meters bassängen där pappan nästan dränktes.

Det blir så, mycket på grund av diabetesen, att vi föräldrar måste vara på olika platser. Barnen har olika lekbehov, som alla barn i deras ålder, men Moira vågar vi inte lämna utan uppsikt. Hennes första känning kom när hon badade och bara på någon minut blev hon blek och mycket låg från att ha varit sprudlande glad och energisk. Så någon förälder är alltid stationerad kring henne när hon badar. Men trots att vi inte var tillsammans så mycket så hade vi en väldigt trevlig dag. Moiras värden har varit bra, trots lunchmenyn, och alla har haft roligt. Vi hoppas att solen skiner även nästa helg så att vi alla kan umgås som en enda stor familj.

Jag har aldrig varit en höjdare på matematik. Jag har aldrig varit intresserad och inte heller har jag försökt sätta mig in i matematikens värld för jag har aldrig behövt det, tills nu. Hur länge räcker en smörgås egentligen? Hur mycket energi finns det i den? Det är små problem som jag brottas med ständigt. Mamman i familjen har definitivt bättre koll än jag (pappan) när det gäller matintag men eftersom jag är ensam med barnen ganska så ofta nu innan mammans semester börjar så får jag lov att försöka räkna ut det själv.

För det första beror det på vilken sorts smörgås det är. Vita mjuka bröd, limpa och annat är sådant som inte håller så länge. Regeln är att ju grövre och mer fibrer det är i brödet, desto längre räcker den. (En annan regel är att ju grövre och mer fibrer det är i brödet, desto mindre tycker Moira om det). Och nu menar jag inte att den tar längre tid att äta utan att dottern står sig längre innan man måste fylla på hennes förråd igen. Eftersom dottern inte äter pålägg så har jag äntligen börjat lära mig på ett ungefär hur mycket insulin en smörgås kräver samt hur lång tid hon håller sig på den. Och det är bra, det förenklar planeringen av dagen. Fast nu är det sommar förstås och då rör vi oss mycket mer så det måste tas i beräkning och ju fler saker det blir att räkna med, desto svårare blir det för mig. Sen får man ju inte glömma att något skall drickas till smörgåsen och det måste också räknas in. Ibland vill inte dottern ha smörgås till mellis, ganska så förklarligt att hon blir trött på mackor så då får man byta ut smörgåsarna mot något annat. Just nu håller jag på att lära mig hur många Digestivekex det går på en smörgås, hur många smörgåsar en kula glass är och så vidare. Allting som äts förvandlas till smörgås i min hjärna och sen försöker jag räkna därifrån. Det gäller hela tiden att hålla en balans, det ska gå jämt upp. Det får inte bli för lite men samtidigt inte för mycket. Höga värden skall undvikas och låga värden likaså. Det är ett evigt smörgåsräknande men det är det värt, bara dottern mår bra.

Vi har hela livet framför oss, tid är det enda vi har gott om! Är det någon som hört dessa uttryck? De stämmer inte på vår familj alla fall. Möjligtvis har vi den resterande delen av vårt liv framför oss men tid är något som alltid fattas.

Som förälder till en diabetiker måste man jämt ha koll på tiden. Det är alltid något som skall göras inom en snar framtid, och då pratar vi timmar och minuter. Nu när barnen har sommarlov så vill man hinna med så mycket. Det här är säkerligen ett problem som gäller i alla barnfamiljer men just tidspassningen är lite speciell när diabetes är inblandat. Det är mellis och lunch, sen så är det mellis och middag och så är det kvällis. Det går liksom inte att hoppa över någon av dessa. Är man ute kan man alltid ta med sig någon smörgås eller liknande för mellanmålen men är det runt lunch eller middag så börjar problemen. För det första så finns det inte så mycket restauranger här uppe i Falun och för det andra så serverar de restauranger som finns oftast hamburgare, pommes frites, pizza eller pannkaka. Inte direkt en drömmeny för en diabetiker. Vistt kan dottern äta även sådant men det får inte bli för ofta. Detta skapar alltså ett tidsproblem för oss. När vi åker och gör något måste det antingen finnas en acceptabel restaurang i närheten eller så bör stället vi åker till ligga någorlunda nära hemmet så att vi kan åka hem och laga lunch till barnen.

Ett problem till är att jag, pappan, är en obotlig tidsoptimist så timmarna räcker aldrig till för det jag planerat. Och jag lär mig aldrig heller! Många är de gångerna vi slängt oss i bilen för att hinna hem eller ner på stan för att snabbt hitta ett ställe som har mat som både jag och dottern accepterar. Och då blir det oftast hon som vinner striden över restaurangvalet och där sitter jag sen och försöker räkna ut hur många enheter insulin hon behöver till sin portion. Som tur var finns mamman alltid anträffbar på telefon så jag kan ringa och rådfråga henne om doserna. Sen måste man ju också räkna med det vi gjort, spelat golf, badat eller liknande och det vi planerar att göra efter maten och verkligen tänka efter om tiden räcker till för det innan dosen bestäms. Men tiden räcker som sagt oftast inte till, även om jag tror det så det blir som ett Moment 22 för mig.

Moiras värden har faktiskt varit ganska OK sedan vi kom hem från diabeteslägret. Men säg den lycka som vara för evigt. Nu är det svängigt som bara den igen, från känning på 3,6 till 16,8 till eftermiddagsmellis. Varför? Vi tror att vi har hittat ett par bovar i dramat och de är båda matrelaterade. Den ena är en viss sorts bröd som ska innehålla en hel massa kostfibrer fast det är ett ljust bröd. - Smaskens, säger Moira. - Tjohej mot nya höjder, säger Freestyle, vår lilla blodsockermätare. Så det är bara att bita i det sura äpplet (eller i det här fallet i det hembakade grova brödet) så fungerar det bättre.

Den andra boven är en lunchrestaurang nere på stan här i Falun. Vi har varit där ett par gånger eftersom de har en hyfsat attraktiv meny för barn (Farmors köttbullar, Musse Piggs hamburgare etc ... hmmm ... undrar just vad Disney skulle tycka om det?) men värdena har skjutit rejält i höjden efter våra besök där. Trodde först att det var en tillfällighet, men nu har vi provat två gånger med samma resultat. Mycket kolhydrater i portionerna verkar det som. Det är svårt att hitta en bra restaurang för barn med diabetes, men Moira har tagit saken i egna händer och planerar att öppna en egen restaurang när hon blir stor. Där ska man kunna äta nyttig - och god! - mat, och det ska noga stå på menyn exakt vad allt innehåller så att man kan planera sin insulindos. Jättebra för allergiker också konstaterar Moira. Vi väntar med spänning.

Nuförtiden är vi stamkunder på bolaget. I princip varje vecka står vi där med vår nummerlapp och väntar på vår tur. När det väl är vår tur så plockas veckans dos ner i ett flertal gröna kassar som vi får kånka hem. Och inte är det vi föräldrar som får tömma innehållet utan det är barnet som tar allt.

Det är inte lätt att vara förälder till ett diabetesbarn. Besöken på Apoteksbolaget är många och köerna är oftast långa. Men tur är väl ändå att detta bolag finns. Det finns alltid insulin och kanyler och stickor och allt annat vad dottern behöver, och det är precis vad vi behöver.

Diabeteslägret i Tandådalen är en helt underbar upplevelse. Ungar i alla åldrar med syskon och föräldrar med ett enda gemensamt - ett eller flera av barnen i familjen har diabetes. Framför allt skönt för diabetesbarnen att känna att de inte är ensamma eller annorlunda, men också för syskonen att hitta nya kompisar som förstår precis hur det är att ha diabetes i familjen.

Det är en härlig syn i matsalen strax innan maten serveras. På varje bord plockas blodsockermätare upp och det sticks och pips både här och där. Det diskuteras vilken dos som är lämplig med tanke på att barnen badat hela dagen (en enorm kaloriförbrännare) och också med tanke på vilken mat som serveras. (Landstinget stod för maten, och åtminstone våra ungar minskade på matintaget när det serverades orientalisk wok som mest liknade kalops.) Insulinpennor trollas fram och lagom doser injiceras på bara magar. Inga nyfikna blickar från omgivningen, utan en avslappnad stämning där diabetesbarnen känner att de är som alla andra.

Vi hade några tuffa nätter i början av veckan med ständiga blodsockerkontroller. Bad hela dagarna och inte så mycket mat krävde rejält minskade insulindoser. Vi fick till och med minska på det långtidsverkande basinsulinet för att hon inte skulle bli alltför låg. Ändå fick vi väcka lilla fröken flera gånger varje natt och mata med smörgås och mjölk. På morgonen borstade hon yrvaket smularna ur sängen och undrade om hon varit låg på natten. Som så många andra diabetesbarn sover hon sig igenom nattmålen och minns oftast ingenting morgonen efter. Det gör dock vi föräldrar som har permanenta svarta ringar under ögonen nuförtiden.

Så är det helt suveränt för oss vuxna också att få träffa andra diabetesföräldrar som man inte behöver förklara något för, de vet precis hur man har det ändå. De mer erfarna delar med sig av sina erfarenheter och stöttar oss "nybörjare". Vi i vår tur berättar om de senaste rönen och tips, som de andra kanske missat att få information om.

Det är ett helt år till nästa gång och vi längtar redan!