Bara mamman är vaken
Söndag morgon, solen skiner in genom fönstret och jag ser en klarblå himmel. Skulle det inte bli regn idag? Nåja, det är väl inte första gången SMHI gissar fel ... Kanske det blir en tur till Lilltorpet idag ändå, en av Faluns mysigare badsjöar. På cykelavstånd hemifrån, jätteskönt.
Det var min, mammans, tur att sova ut i natt, och det har gjort med besked! Vaknade nu vid halv åtta, smög ner i vardagsrumssoffan för att gosa en kvart med Kitty. Morgonhälsningen är det mysigaste på hela dagen, hon kurrar och trampar och buffas och lägger sig som en boaorm runt halsen, kan inte komma nära nog. En titt in i sovrummet avslöjade att Moira och pappan fortfarande sover. Pappan vaknade till och förklarade yrvaket att han inte sovit så bra i natt.
Moira hade nämligen 5,3 vid 23-tiden igår. 5,3 är ett gränsvärde som ger oss gråa hår. Ska vi chansa på att hon är på väg upp och kommer att klara natten, eller ska vi bre en macka åt henne? Eftersom det är måttligt roligt för oss att utfodra ett sovande barn så bestämde vi oss för att chansa. Sedan kollade pappan henne kl 01.00, då hade hon 8,9. Bra! Men när han kollade henne tidigt i morse så hade hon 8,4. Det är högt för ett morgonvärde, högre än vad hon brukar ha. Hur gick det till? Vi som knappt trodde att hon skulle klara natten utan en känning, och så är hon hög! Ännu ett av diabetesens mysterier ...
Nu ska jag gå och fixa lite frukost till den lilla. Standardbeställningen är en fullkornsmacka med leverpastej och ett glas oboy (fast inte vanlig oboy förstås, vi har hittat en sockerfri som heter Canderel). Sen får vi se vad dagen har att erbjuda, barnens morbror är på besök i stan så förhoppningsvis har han tid att leka en stund!