MacGregor - att leva med diabetes

Igår var det dags igen - att ta prov för långtidsblodsockervärdet, HbA1c. Det är ungefär lik kul som det låter. Var tredje månad ska vi ta provet hemma och skicka in till labbet på lasarettet. Var tredje månad är det med förtäckt ångest som vi glatt säger på morgonen "Så var det dags för HbA1c, Moira, kom så fixar vi det med en gång". Varje gång får vi ett långt utdraget stön tillbaks "Åh nej, inte HbA1c igen, vi tog det ju alldeles nyss! Och det gör ONT!".

Lilla gumman. Men, tålig som hon är sträcker hon ändå fram sitt lilla finger så att vi får sticka ett stort hål i det för att kunna få ut den förhållandevis stora mängd blod som behövs för att täcka pappersremsan med blod. Och precis när man tror att allt är klart, då ska man v ä n d a på eländet och täcka även baksidan med blod. Huvva.

I går var det alltså dags för detta elände. Och det gick faktiskt riktigt bra. Moira klämde själv ut allt blod som behövdes, för det gör hon mycket bättre än vi. Hur vi än klämmer, trycker och lockar, så får vi aldrig ut lika fina stora droppar som hon. Lite stolt var hon också efteråt, att det hade gått så bra. Och glad förstås att det är hela tre månader till nästa gång.