Droppen som ...
Vi kontrollerar dotterns blodsockervärde varje dag, minst åtta gånger. Först och främst så är det en jakt på fina värden och när dessa håller i sig en längre tid så kan man hoppa över några av provtagningarna. När värdena börjar fluktuera upp och ner så blir det oftast fler kontroller istället. De extrakontrollerna vi gör är oftast då dottern själv säger till att hon är skakig eller om vi rört på oss mycket. De kontroller vi hoppar över kan vara förmiddagsmellis eller eftermiddagsmellis. Ligger hon bra vid lunch eller middag så vet vi att vi gjorde rätt som hoppade över, är det inte så bra borde vi nog ha kollat ändå. Man vet aldrig utan livet är ständigt fullt med överaskningar. För att kunna genomföra varje kontroll så behöver vi klämma ut en bloddroppe ur någon av dotterns fingrar.
Vi använder oss av en liten "penna" som skjuter ut en nål för att komma åt blodet i vår dotter. Den kan ställas in på olika djup. Hennes små fingrar kräver inte en djupdykning av nålen men skulle vi föräldrar pröva på oss själva så får man vrida upp pennan ett par steg. Pennan trycker man mot någon av lill-, ring- eller långfingrarna på valfri hand och så trycker man av. Ett litet hål uppstår och så klämmer man ut lite blod. Det första blodet torkar man bort och sen så klämmer man ut en andra bloddroppe som man kan stoppa kontrollstickan i. Kontrollstickan sitter fast i en lite apparat som mäter blodsockervärdet och när man fått resultatet så kan man bestämma sig hur man skall göra med insulin och mat. Vilka fantastiska små och smidiga apparater det finns! Särskilt ont gör det inte heller säger dottern, hon är van. Vi föräldrar däremot är inte riktigt lika modiga och duktiga. Mamman är den som klarar det näst bäst i familjen medan pappan som är av den blödiga sorten ojar sig något förskräckligt de få gånger han prövar.
Det är en konst att få ut den perfekta bloddroppen att kontrollera. Klämmer man för hårt på fingret kommer det för mycket, klämmer man för löst så kommer ingenting alls och man tvingas då göra om fingersticket. Är blodet löst och rinnigt kan det vara svårt att kontrollera så det ultimala är att klämma ut en halvsfärisk droppe som sitter kvar på fingret. Det ger ett tillräckligt djup för att stickan snabbt ska suga upp det den behöver för kontrollen. Något miljöskadad blir man också av alla dessa kontroller. Så fort man ser en bloddroppe på någon vill man snabbt ta fram mätaren och kontrollera värdet på personen som blöder, diabetes eller inte spelar ingen roll. Det vore ju synd om en så fin droppe "would be wasted".
För länge sedan, i en svunnen tid före diabetesen, så blev vår dotter hysterisk när hon såg sitt eget blod. Nuförtiden så är det en del av hennes vardag och inget som skrämmer henne. Hon är själv expert på att klämma ut perfekta droppar och gör så utan att blinka när vi föräldrar ber henne (även om hon helst ser att vi gör det åt henne). Hon är beundransvärd vår lilla flicka som klagar så sällan över alla dessa kontroller och medföljande insulininjektion. Man hoppas varje gång man kontrollerar blodet att droppen som kommer ut inte är den som får hennes tålamod att rinna över.