Tatten!
Varje kväll vid 19.30-tiden leker familjen MacGregor kull. Eller tatten som det heter här i Falun. För då är det dags för dagens andra dos av Levemir, det långtidsverkande insulinet. Just den sprutan tas i benet och är väl inte sådär himla popluär hos lilla fröken. Injektionerna i magen kan hon ta själv om det kniper, men den i benet - aldrig i livet!
Runt Levemiren finns en hel hög rutiner som inte får ruckas. Vi har tidigare skrivit om "en andning" som är Moiras sätt att mentalt förbereda sig för sprutan. Vi tar den alltid inne i vårat sovrum, med stängd dörr så att Kitty inte kan skutta upp och sätta klorna i henne. Men innan vi tar oss in till sovrummet så är det alltså "tatten" som gäller. Det jagas, petas och skriks "tatten!" i hela huset, och leken avslutas alltid med att någon annan "har den" och Moira skuttar fnittrande in i sovrummet och upp i sängen för att söka skydd.
Rutiner ger en viss trygghet, en känsla av kontroll över något som är nödvändigt men obehagligt. Vi arbetar hårt just nu på att ändra lite i rutinerna - att få Moira att själv ta Levemir i benet. Från att ha protesterat högljutt och hävdat att "Ni kan inte tvinga mig! Jag vägrar helt enkelt!" har hon faktiskt nyligen provat att hålla pennan (med skyddet kvar över kanylen) över en lämplig plats på låret, som för att prova på hur det skulle vara. Förr eller senare kommer hon att våga, och då har både hon och vi vunnit ny frihet.
Lilla Moira! Tids nog kommer hon att ta Levemir själv, ta det bara lugnt och i hennes takt så kommer hon att fixa det! Många kramar till er hjältinna!
Nettan