Urmakaren, menar jag förstås

Hur vet man att man har sovit för lite? Ett säkert tecken är felsägelser. Som igår när jag konstaterade att min fars armbandsklocka nog behöver lämnas in till optikern. Visserligen kanske optikern SER klockan bra, men det innebär ju inte nödvändigtvis att han kan reparera den ...

Lunchlåda idag igen

När man äter LCHF (Low-Carb High-Fat) så äter man mycket och gott. Fint kött, fet fisk, mycket ost, grädde crème fraiche (inga magra alternativ här inte) och nötter. Bland annat. Biff med bearnaise. Lax med hollandaise. Färsbiffar med gräddsås. Drömkäk för en som är uppväxt med lätt-och-lagom och viktväktarpoints. Det är ett nöje att planera veckans middagsmeny (barnen får förstås en lagom dos kolhydrater till maten också, oftast någon pastavariant). Så länge vi äter hemma och lagar maten själva är allt frid och fröjd.

Problemen börjar när vi ska äta någon annanstans. Allra helst på lunchrestauranger. Där är kolhydrater ofta själva basen i måltiderna, helst omgivna av mjölredda såser. Många restauranger skyltar vissa rätter som låg-kalori vilket i och för sig är bra för då vet vi vad vi INTE ska äta. Just idag ska lilla lunchgänget ut och fira av en kollega som slutar i morgon. Hon har valt att gå på en vegetarisk restaurang här i stan. Eftersom jag ätit där själv tidigare så vet jag att det inte finns något jag kan äta, så jag äter medhavda lådan istället. Kollegorna undrar frågande varför jag inte kommer med, vegetariskt är väl nyttigt - eller? Suck. Ugnsstekta potatisar, pastasallader, bönor i olika röror och inläggningar, rårivna sallader med morötter i ... nja, inte riktigt min drömmeny. Oliverna brukar vara bra, men oliver allena kan man ju inte leva på. Så jag får äta min medhavda låda, LC-köttfärspaj och kokt broccoli med parmesancrème. Mmmm ...


Tanden gick av

Nu är det synd om mamman. Jag bet i en kola igår (jag äter normalt inte kolhydrater - och speciellt då inte i sin mest raffinerade form, men - what the heck! - det är ju semester!) och tyckte att den kändes ovanligt knaprig ... tills jag insåg att det som krasade mellan tänderna var bitar av min ena kindtand!

Naturligtvis händer detta en söndag kväll mitt i semestertiderna. Min tandis är i Haparanda, meddelade hans medkännande hustru igår när jag ringde. Det är ju inte direkt nästgårds, så nu väntar jag på att klockan ska bli 9.00 då en annan tandläkare som jag blev hänvisad till öppnar för dagen. Jag ber en liten bön om att han har tid att ta emot mig. Annars lär jag bli smal och snygg i alla fall - flytande föda tills jag får tanden fixad. Men inte för kallt eller varmt för då ilar det.

Tilläggas bör att jag har en mild släng av tandläkarskräck. Någon ordentlig sömn har det inte blivit i natt, så fort jag kommit åt tanden med tungan har jag sett framför mig en jättekrater som behöver rotfyllning och bergis en ny krona. Det kommer att krävas massor av bedövningssprutor och en massa lidande i tandläkarstolen. Så här i dagsljus känns det något bättre, men jag är mycket spänd på att få ett första omdöme om vad som behöver göras. Håll tummarna!

Uppdatering några dagar senare:
Tandläkaren tog emot mig samma dag och både han och jag var jätteduktiga! Han lagade tanden så fint så fint, så nu håller vi bara tummarna för att det inte blir någon infektion som kräver rotfyllning och för att lagningen ska hålla länge så jag slipper sätta dit en krona. (Jag äter bara mjuka saker nu.)

Little Chicken

Little chickenPappan i familjen har en dold talang. Han är en fena på grötrim, limericks, slogans och annat som rimmar. Familjen uppskattar framförallt hans slogans, för alltsom oftast är det en tävling förknippad med uppdraget och därmed också en eller några attraktiva vinster. Genom åren har det blivit ett och annat, från badbollar till Åresemester. Senast blev det en kyckling.

Little Chicken som ni ser på bilden är inte alls särskilt liten. Moira är 1,45 m. Om man räknar med tuppkammen så är nog kycklingen 1,20 m i alla fall. Den stod uppställd på det lokala Coop Forum varuhuset till allmän beskådan och med en uppmuntran om att skriva en slogan och vinna pippin. Moira bönade och bad sin far att skriva en vinnande slogan så då gjorde han det. Och vann. Folk tittade lite konstigt på honom när han bar ut Little Chicken till bilen.

Moira är lycklig, men på nätterna är kycklingen förpassad till ett stängt arbetsrum, för ingen i familjen vill yrvaket titta upp och se ett jättehuvud bredvid sängkanten. Han är bara lite för stor för att vara gullig.


Tillskott i semesterkassan

Under Fotbolls-VM förbyts den annars så lugne och trevlige pappan till ett sportmonster. Svordomarna haglar i vardagsrummet, speciellt under hopplösa matcher som den pågående mellan Sverige och Paraguay (0-0 i halvlek).

Men det finns någon som gnuggar händerna när pappa svär. Moira sitter med anteckningsblocket i högsta hugg och noterar vilka invektiv som frekventerar luftrummet. Vi har nämligen ett bötessystem i familjen, varje svordom är belagd med böter om en krona vilka går direkt till semesterkassan. Behöver jag säga att vi snart har råd med en all-inclusive kryssning för hela familjen i Västindien?


The Dark Side

Hur lagar man mat som är både god och nyttig? Och som hela familjen kan tänka sig att äta? Oftast lagar jag, mamman, middagsmaten och dår får resten av familjen äta det som står på bordet eller vara utan. Men det är klart att jag försöker laga mat som jag vet att åtminstone majoriteten av familjen gillar så ofta som möjligt. Därför serverar jag inte fisk så ofta. Jag fullkomligt älskar fisk, inte minst lax som går att variera i oändlighet och som innehåller omega-3 som vi behöver. Men nyttan med fisk väger inte upp smaken av den, om man ska lyssna på Moria och pappan. Sean äter det mesta, men senast igår valde han köttbullar framför laxen. Några räkor smusslade han till sig, men fisken ville han inte äta.

Familjen fick sig en lektion igår (igen) om fiskens fantastiska egenskaper och smak. Till och med pappan höll med om att vi ju faktiskt borde äta fisk oftare och lovade att om jag lagar till fisk så äter han, minst en gång i veckan. Han fick då en mörk blick av Moira som väste:

"Don't go to the dark side, pappa".

Enligt henne är det alltså lika illa att äta fisk som att skaffa sig en dödsstjärna och spränga planeter i rymden. Gissa vad som står på menyn idag?


Vi måste vara tokiga

Moiras knä är lite bättre nu. Hon har legat i soffan i ett par dagar och blivit uppassad och buren dit det behövts, både till sängen och toan. Vår egen lilla prinsessa. Men när filmförrådet tog slut idag och datorabstinensen blev för svår så överkom hon smärtan och kravlade sig upp och hoppade på kryckor till arbetsrummet. Det gör fortfarande ont, men mest kliar det under bandaget och det kan vi inte göra så mycket åt. Hon kommer till och med att kunna gå till skolan i morgon, sen får vi väl se hur länge det dröjer innan hon ringer till mamman och vill bli hämtad.

studsmattaIbland undrar man hur man är funtad egentligen. Dagen efter Moiras förskräckliga olycka beställde vi en ny cykel till storebror och en studsmatta till dem båda. En cykel till brorsan var planerat och behövligt. Men en studsmatta??? Har MacGregors fullständigt tappat omdömet och planerar att skaffa klippkort på akuten eller? undrar ni säkert. Men faktum är att förra sommaren bodde Moira praktiskt taget hos en kompis med studsmatta och hennes blodsocker låg jättefint när hon hoppade. Så nu tänkte vi att hon skulle få fortsätta hoppa (när knäet väl har läkt) men under uppsikt av föräldrarna den här sommaren.

Förresten har Moiras blodsocker aldrig legat så jämt och fint som det gjort när hon legat i soffan hela dagarna. Nu när hon är uppe och skuttar igen så gör blodsockret detsamma. Hmm ...

Knäsvag

Idag så var det dags att ta ut trädgårdsmöblerna och göra rent på altanen efter jobbet. Solen sken och det var väl egentligen årets första riktiga vårdag. Barnen njöt i fulla muggar när de serverades sin middag sittandes ute i solskenet på altanen. Mamman och jag var väl inte riktigt lika lyckligt lottade, vi slängde i oss maten i köket så att det skulle finnas lite tid över till att fixa allt utomhus. När barnen var klara så ville Moira cykla. Sagt och gjort, cykeln togs fram och putsades och pumpades och sen så bar det iväg för henne. Sean stannade kvar på tomten och luftade katten (i koppel) medan mamman och jag tog tag i vårstädningen.

När vi var på baksidan tyckte jag mig höra dotterns röst så jag gick runt knuten och ner till vägen. Jag såg henne inte men jag tyckte mig höra ett barn som grät. Eftersom jag precis slängt kryckorna själv så gick det inte så fort när jag rörde mig men när jag väl hade tagit mig ner runt vägböjen och såg vad som hade hänt gick det lite fortare. Aldrig har en halt person sprungit snabbare! Dottern hade rasat på cykeln, rejält. Som tur var hade hon hjälm men armbågarna var uppskrapade och knäet såg inte riktigt ut som ett knä ska göra, det hängde köttslamsor från det och Moira skrek ut sin förtvivlan. Jag var snabbt framme och plockade upp henne och bar henne hem. På tomten såg mamman att jag kom gående med min lilla prinsessa och hon sprang oss till mötes. Efter en snabb titt av mamman så var det direkt in i bilen och det bar iväg till akuten. För att göra en lång historia kort, cirka 12 stygn (vi slutade båda att räkna vid 10) senare så fick vi åka därifrån och nu ligger vår lilla dotter utmattad och slumrar i sängen. Vi räknar med en tuff natt, när bedövningen släpper så kommer det nog att kännas rätt rejält i knäet. Tur att hon blivit så bra på att svälja tabletter, en och annan alvedon kan komma att behövas.

Den här dagen började med ett fruktat tandläkarbesök, vilket var nog så traumatiskt - kändes det just då i alla fall. En envis mjölktand fick hjälp på traven att lossna, tandläkaren la lite bedövningssalva eftersom hon absolut inte ville ha någon spruta (om hon bara vetat vad som väntade henne senare samma dag - bedövningssprutor rakt i ett öppet sår är inte att leka med men där hade hon inget val!) och vips! så hade han plockat bort den lilla tanden. Fröken skrattade lättat och spottade blod en stund. Då trodde vi att vi hade sett nog med blod för en dag, men så blev det ju inte.

Storebror uppförde sig exemplariskt genom allt detta. Tog in katten, plockade in det vi inte hann städa undan i trädgården, stängde förrådet och oroade sig för sin lillasyster när vi var på akuten. När sådant här händer ser man att de verkligen bryr sig om och tycker om varandra, och det är en värmande tanke i allt elände.

Min tand är lös

tandVilken vånda! En av Moiras tänder är jättelös och större delen av kvällen har hon ägnat åt att bestämma sig för om hon litar tillräckligt mycket på mamman för att låte henne ta bort den eller inte. Mamman har hurtigt presenterat det gamla välkända sytrådstricket: dubbel tråd i en ögla glider på plats runt den lilla lösa tanden, tänk på nåt annat och vips! så är tanden borta. Men inte. Hon har knipit ihop läpparna och väst i mungipan att hon måste fundera en stund till. Och en stund till.

Till slut har hela kvällen gått och ingen tand har lämnat Moiras mun. Det är ett under att den sitter kvar ännu, den är så lös att den nog skulle lossna om hon bet i en sockerkaksskiva (som mormor gjorde en gång när hon var barn - helt sant!). Men vem vet - tandfén kanske hämtar den i natt ...


Att tänja på gränserna

Det är tur att vi är två i familjen som hjälps åt, det behövs speciellt när man har ett barn med diabetes. I vår familj försöker vi dela på allt så att man i alla fall kan känna sig någorlunda utvilad ibland (allting är relativt) och det har trots allt fungerat ganska så bra. För tillfället så flyter det inte på så där smidigt som det brukar dock. Det är ju inte bara diabetesen som ska tas om hand i familjen, det är ju allt annat också. Matlagning, tvätt, städning, bäddning, handling och så vidare och är det bara en som gör det mesta så tenderar den personen att bli ganska så utsliten.

Pappan i familjen har tänjt sitt ledband i höger knä och är för tillfället ganska immobil. Saken blir inte bättre av att han kan åberopa Tre Kronors Jörgen Jönssons ledbandsskada från hockeymatchen igår.
- Det är vila som gäller, här, läs Expressens sportbilaga så får du se, är sådant som kan komma ur hans mun. Det är kryckor som gäller och de få gånger pappan rör på sig så avslöjas det av klappret och klicken från dem, och ett och annat stön, pust  och aj också. Mamman sitter nästan aldrig still utan rusar runt och servar allt och alla, lagar lunch, ger insulin, diskar, plockar iordning medan pappan oftast ligger i soffan och ropar sådant som,
- Har du sett fjärrkontrollen? 

Det kan bli lätt irriterande i långa loppet så ibland kan det vara skönt att få sätta sig här vid datorn och göra något annat. Men så fort jag är klar med det här inlägget så kan ni vara säkra på att jag kommer att få gå till soffan igen. Hoppas bara att mina kryckor inte avslöjar mig alltför mycket då mamman blir så arg på mig om jag inte vilar benet.

Helt sjukt

- Babba, jag är lite däbbt i däsan! väser Moira mellan en hostning och en snytning. Kleenex-asken är snart slut. En infektion innebär 16 i blodsocker innan frukost. Härligt.

Just nu jäser fröken i soffan. Tittar på film iklädd mammans morgonrock (familjens mjukaste, den var en julklapp till mamman men hann inte ens invigas av sin rättmätige ägare innan den adopterades av Moira) och snyter sig var 5:e minut.

Hörde någonstans att det finns omkring 200 förkylningsvirus. För varje virus man utsätts för utvecklar kroppen antikroppar för just det viruset och man blir immun. Jag trodde att vi hade avverkat de där 200 vid det här laget, men det finns visst några "oprovade" kvar än.

Men hellre förkylning än magsjuka. Storebror fick descinficeras igår efter skolan när det konstaterades att han spenderat eftermiddagen hos kompisen som precis tillfrisknat från magsjuka, och vars pappa nu ligger hemma och kräks. - Tvätta händerna! Med tvål! Ordentligt! Och en gång till också! löd ordern. Nu håller vi tummarna för att alla baciller försvann ner i handfatet.

Njutardag

Moira skridskor
Moira spelar bandy.

Idag har det varit helt fantastiskt väder. Vi kom ut i ganska god tid (kors i taket) och tog sparkarna bort till hockeyplan där vi bor. Barnen åkte skridskor i flera timmar och under tiden slet pappan i sitt anletes svett och skottade bort all snö från isen. Jag, mamman, satt och latade mig på en av sparkarna. Vände mitt bleka ansikte mot den värmande solen med en kort paus för medhavd fika, pizzabullar och varm choklad (Canderel Choklad, supergott som extra lyx). Kan det bli bättre?

Halt värre

Jag, mamman, var på jobbet, telefonen ringde och jag såg på displayen att det var Moira. Inte vid den vanliga tiden, utan strax efter förmiddagsrasten. Då hickar man alltid till och undrar vad som står på.
- Jo, alltså, mamma ... (Moira tvekar och snyftar till i luren).
- Ja?
- Jo alltså på rasten, det var så här jättehalt ute på skolgården och alltså ... det var ju inte meningen, men jag halkade och slog i svanskotan och ena foten och det gör faktiskt JÄTTEONT kan inte jag få komma till dtt jobb, snälla?
- Ööh ...
- Men jag LOOVVAAAR att jag inte ska bli uttråkad! Jag ska bara sitta still och rita och inte tjata alls! Snälla! Please ... (Pussar mig i örat). Byxorna är blöta också, och jag har bara ett par rosa mjukisar som är FÖR KORTA och det är pinigt!

Mammans inre monolog: "Hon har ju ont. Men det går väl över. Mitt stackars barn! Svanskotan gör ju ap-ont att slå i! Men hon låter ju inte särskilt illa däran, mer sugen på att slippa resten av dagen i skolan. Ska jag vara hård och tuff och tala om att det snart blir bättre och att hon får lov att stanna tills pappa kommer och hämtar direkt efter skolan? Men hon kan ju inte vara kvar om hon har så ont. Blodsockret kanske går upp av chocken? Vad är det med ungarna nu för tiden? Inte fick då jag gå hem för att jag slagit mig lite - en stund i frökens knä, torka tårarna och fortsätt räkna matte". Men det som kommer ut ur mammans mun är:

- OK, jag kommer. Packa dina grejor så länge. (Jag är vek. Jag vet.)

När jag väl kom till skolan så var det värsta över, men nu var jag ju ändå där så det var lika bra att hon följde med mig till jobbet. Svanskotan var mycket bättre, och foten verkade OK när hon glatt skuttade fram på väg till jobbet. Hmm ... kanske borde jag ha lyssnat mer till "låt ungen bita ihop och stå ut till klockan två" och inte fallit för mitt ömmande modershjärta. Men Moira var, precis som hon lovat, jätteduktig. En liten stund. Hon satt och ritade i säkert ... hela fem minuter. Hon hade svårt att finna inspiration, så jag bad om en ängel att sätta upp på kontorsväggen. Hon ritade en djävul - what's that about?

Tack och lov har jag trevliga kollegor som bara blir glada över lite ungdomlig nyfikenhet i huset, och Moira fick en introduktion i mikroskopins värld. Hon fick med sig en elektronmikroskopbild på en klyvöppning från ett Oleanderblad i 1500 X förstoring. Storögt tittade hon på det riktiga bladet, sedan på bilden och deklarerade att "Det här ska jag ta med till skolan på måndag". Se där! En naturvetare kanske? Det finns hopp.

En stund senare kunde pappan hämta upp henne. Men först hann hon både ändra bakgrundsbild på min skärm och förmodligen alla andra inställningar på datorn, stolen och det höj- och sänkbara skrivbordet. Suck.

Stiiii-rike

Till och med en liten stad som Falun har sin egen bowlinghall. En av de mest uppskattade adventsluckorna innehöll just ett besök dit, i veckan före jul. Börjar man räkna så är det både 10 och 15 år sedan någon av oss besökte en bowlinghall senast, om man bortser från en snabb serie under diabeteslägret i somras. Visserligen skröt både mamman och pappan om sina tidigare bedrifter på bowlingbanan och strödde goda råd till nybörjarbarnen på vägen dit, men det visade sig att vi båda var mer än lovligt ringrostiga. Rännan, rännan, en kägla, rännan och så vidare. Formen var jämn om man så säger.

Men trots en viss besvikelse över att vår egen ungdoms kunskaper obönhörligen förtvinat så tyckte vi alla att det var riktigt trevligt. Skitkul helt enkelt! Så idag åkte vi dit igen. Vi har nämligen snöstorm i Falun, så skridskobanorna har snöat igen och snöskottning är lönlöst, och då återstår bio och bowling. Bio var vi på häromdagen (Narnia: spara pengarna - läs boken istället) så då blev det bowling. Det är ju i alla fall skönt att kunna delta i familjeaktiviteter utan att behöva "låta" barnen vinna, det skötte de alldeles utmärkt på egen hand.

Dagens lucka

Så sussar de små barnen till slut så sött på varsin madrass på golvet. "Camping i vardagsrummet" stod det på dagens adventskalenderslucka. Succé!

Adventskalender

För några år sedan broderade jag en adventskalender till barnen. Det tog visserligen ett par år för den att bli färdig, men till slut hängde den i alla fall där i hallen, med 24 små ringar längst ner i kanten som bara väntade på att bli fyllda med små söta paket, ett för varje dag fram till jul. Enkel matte: 2 barn x 24 dagar = 48 små saker som ska letas rätt på i olika butiker, slås in i pyttesmå paket och hängas upp för att åstadkomma det där särskilda glittret i de små barnaögonen när de skall öppnas varje morgon.

Det där var väl kul i ett par år. Tills jag tröttnade rejält på att leta småsaker på varenda tjänsteresa för att hinna få ihop till 48 paket innan 1:a december! Förra året blev en riktig nödlösning, jag skäms nästan för att skriva det men jag gör det ändå - dietorelle varvade med femkronor. Kan det bli mer fantasilöst?

Så i år har jag hämtat inspiration från en fantastisk Australisk blogg -
Loobylu. Claire håller som bäst på att göra en kalender till sin dotter, där varje dag bjuder på en lapp med något roligt som familjen ska göra tillsammans samma dag. Det är ju strålande! Det är naturligtvis så det ska vara! Det är ju liksom hela grejen med advent, att mysa, umgås och vänta in julen tillsammans. Så jag har börjat plita ner aktiviteter som familjen MacGregor ska ägna sig åt kommande vinterkvällar. Här är några exempel:

  1. Fotbad och målade tånaglar för den som vill
  2. Göra smällkarameller
  3. Skriva brev till tomten
  4. Åka och bowla
  5. Gå på bio
  6. Spela fia med knuff
  7. Äta middag på restaurang
  8. Åka snowracer
  9. Lägga pussel
  10. Göra egna julkort
  11. Sova på vardagsrumsgolvet
  12. Ta en promenad jättesent och titta på stjärnorna
  13. Gör en snögubbe (om det inte finns någon snö: Klia pappa på ryggen)
  14. Gör snöänglar (om det inte finns någon snö: Klia mamma på ryggen)
De två sista får jag modifiera lite, med vädret vi har just nu så blir det två glada föräldrar och två mindre glada barn annars. Men det saknas några än så länge - kan ni komma på fler saker? Tipsa gärna! (Ni som känner och umgås med våra barn har härmed tystnadsplikt om innehållet i detta inlägg.)

Snart kommer de hem!

Nu har jag, mamman, varit utan min familj sedan i fredags. De drog på en minisemester till Finland - de delar allihop ett intresse för wrestling (amerikansk låtsasbrottning) och nu var det dags för den årliga turnéns stop i Helsingfors. Kvar i Falun blev jag. Och katten.

Det har varit otroligt skönt att bara få rå sig själv i några dagar. Jag har bara njutit och gjort saker som jag själv velat, i den takt jag känt för och framför allt fått göra färdigt saker i fred. De har ringt ett par gånger under resans gång och både pappan och barnen har kvittrat i luren och låtit fullkomligt nöjda med tillvaron. Moiras värden har varit riktigt bra, så jag har helt kunnat släppa oron för henne och tvångstankarna som följer med att veta att ens unge med diabetes befinner sig någonstans mitt på Östersjön, långt ifrån all akutsjukvård. De verkar ha fixat det bra på egen hand.

De kommer hem till Falun idag, och då förväntar sig nog pappan att jag ska vara utvilad och pigg, redo att sova flera nätter i sträck med Moira. Men trots att helgen varit superskön så har jag inte sovit så där värst bra. Jag har sympativaknat klockan 03.00 varje natt, det händer liksom med automatik nuförtiden, då har jag skickat en tanke till familjen och pappan som säkert också var (yr)vaken ungefär samtidigt. Sedan har katten krafsat på dörren vid fyratiden varje natt, hon måste känna på sig att allt inte är som vanligt och har purrandes velat krypa ner i slafen med den enda kvarvarande familjemedlemmen. Vid sextiden har jag larvat upp i köket, njutit av att sätta fötterna på det ljumma klinkersgolvet och sedan har dagarna varit i full gång. Förutom i morse, när jag faktiskt gick upp klockan 04.00 eftersom katten tyckte det verkade vara en bra tid att börja dagens bus på och levde om så att det var omöjligt att somna om. Men inatt tar jag med glädje nattvakten med Moira, jag ska ligga nära och snusa på min lilla älskling.

Bärgning? Ja, tack!

Vi är ju inte direkt några garage-meckare, så beslutet att köpa nybil har alltid varit enkelt för oss. Så slipper man alla bekymmer och byter in till en ny nybil när den förra börjar uppvisa de klassiska ålderskrämporna och garantin har gått ut. Så fungerar det i teorin i alla fall. Men vår Renault måste vara ett riktigt måndagsexemplar, för på knappt tre år har vi fått ringa på bärgare tre gånger. Är det normalt, eller?

Senaste gången var i går. (Jag skriver inte sista, för det lär det väl inte vara - med vår statistik). På en söndag, naturligtvis, det är ju då sådana här saker händer. Vi drog till Gävle och IKEA på lördagen, stannade i stan över natten och skulle åka hem igen på söndag morgon. Men, så underligt det luktade om vänster bakhjul när man gick förbi? Och så varmt det var i hjulhuset! Trots att vi bara kört en liten bit. Ringde på assistans från IKEA parkeringen och den snälle bärgningsbilskillen kunde konstatera att vi nog gjorde bäst i att inte köra vår bil 8,6 mil genom skogen ...

Så han körde upp bilen på rampen och hela familjen packade in oss i förarhytten för en annorlunda hemfärd mot Falun. Han lämpade av oss på Volvo-verkstaden där killarna skulle titta på bilen idag. De ringde precis och sa att bromsklossarna legat på bakhjuelt till och från och nu var helt slut. Vi får hämta bilen idag, så det var ju snabbt jobbat. 1306:- fattigare blir vi på kuppen. Jag undrade och det kanske kunde det vara samma problem vi uppmärksammat dem om vid senaste servicen? Bilfan gnisslar nämligen när man svänger, men inte alltid. De hittade inget då när vi bad dem undersöka saken (fast de tog betalt för undersökningen ändå, förstås, vem jobbar gratis nu för tiden?).

På hemvägen svänger vi förbi Toyota och tittar på vad de har i sortimentet. Eller Ford kanske. Mitsubishi? Vad som helst utom Renault helt enkelt.

Kallt, det är kallt!

I dag är det utflyktsdag för hela Morias skola. En massa roliga saker står på agendan för barnen, men vi föräldrar märker mest av matsäcksplanering och - inte minst - påklädningsbekymmer. Visserligen är det kallt ute nu, men de ska hålla igång hela dagen så de får inte ha för varma kläder på sig för då blir de svettiga. Vi körde med lager-på-lager metoden, men plockade tydligen inte på tillräckligt många lager. Strax före lunch ringde lilltjejen:

- Hej mamma! Jag ffffrrrryyyyyyysssser ... (tänderna skallrar) ... och jag är JÄTTEhungrig! Jag vill äta en macka, men jag kan inte kolla mig.
- Kan inte kolla dig? Varför inte det då?
- För att fingrarna är jättekalla och det går inte att klämma fram nåt blod! Men jag vill ÄTA! (vi diabetesfamiljer råkar ut för lite annorlunda problem i vår vardag än andra familjer).
- Då får du ta ett äpple utan insulin, men ska du äta macka så måste du faktiskt värma händerna och kolla dig först.
- Men jag har redan lånat en tröja av fröken för hon hade fler lager men jag fryser ändå! (nu är det tjockt i halsen, och gråten är nära.) Och jag är HUNGRIG!

(Inte nog med att vi är en extra "besvärlig" familj med diabetesen, nu skickar vi ungarna med för lite kläder också så de måste låna frökens ... Pinsamt.)

Efter en mugg varm Canderel kakao (sockerfri oboy) och en lånad mössa (frökens, den också) att värma händerna i så ringde hon än en gång. Nu var det kvitter i luren och hon låg ganska bra, 8,2. Dags för matsäck med fiberrika pannkakor! Här är receptet, för den som vill ha lite långsammare kolhydrater som man står sig på en stund:

Ca 8 pannkakor
1 1/2 dl vetemjöl special fullkorn
1/2 dl grahamsmjöl
1/2 dl PO-fiber (finns på glutenfria hyllan)
ca 5 dl mjölk, tillsätt lite i taget tills konsistensen blir lagom tjock
2 ägg
1 nypa salt
1 msk rapsolja

Vispa ihop och låt gärna smeten svälla en stund innan man gräddar i medelvarm teflonpanna. Serverar man morotsstavar till så blir det ännu bättre - lite mer för magen att jobba med.

Telefondialog

- Mamman här!
- Ja hej det är jag, Moira.
- Hej gumman! Hur är det?
Suck i luren.
- Jodå ... det är väl OK, jag hade 8,5.
- 8,5 vad bra!
- Ja men, jo men, du mamma ...
- Ja?
Tyst paus. Sedan jättesnabbt:
- Måste jag äta mellis? Kan jag inte bara hoppa över både mellis och sprutan? Snälla, snälla, please?
- Jo, det går väl bra, du står dig nog till middagen ändå.
Tyst paus igen. Sedan, lätt chockat:
- VA? Är det sant? Ingen spruta?
- Ja, det är OK. Ingen spruta om du inte ska äta något.
- Jippi!
- Och sen kommer jag och hämtar dig klockan halv fyra.
- VA! Halv fyra? Men jag vill vara här minst fyra timmar!
- Fyra timmar ... då har fritids stängt för länge sedan! Jag kommer strax efter halv då, säg kvart i fyra istället, är det bra?
- Men det är ju bara en liten stund?
- Nej, det är faktiskt nästan två timmar, det räcker väl?
- Ja två timmar är ju JÄTTELÅNG tid! Hej då!
Klick.
- Ööh ... gumman? Hallå?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
hits