MacGregor - att leva med diabetes

Det är tur att vi är två i familjen som hjälps åt, det behövs speciellt när man har ett barn med diabetes. I vår familj försöker vi dela på allt så att man i alla fall kan känna sig någorlunda utvilad ibland (allting är relativt) och det har trots allt fungerat ganska så bra. För tillfället så flyter det inte på så där smidigt som det brukar dock. Det är ju inte bara diabetesen som ska tas om hand i familjen, det är ju allt annat också. Matlagning, tvätt, städning, bäddning, handling och så vidare och är det bara en som gör det mesta så tenderar den personen att bli ganska så utsliten.

Pappan i familjen har tänjt sitt ledband i höger knä och är för tillfället ganska immobil. Saken blir inte bättre av att han kan åberopa Tre Kronors Jörgen Jönssons ledbandsskada från hockeymatchen igår.
- Det är vila som gäller, här, läs Expressens sportbilaga så får du se, är sådant som kan komma ur hans mun. Det är kryckor som gäller och de få gånger pappan rör på sig så avslöjas det av klappret och klicken från dem, och ett och annat stön, pust  och aj också. Mamman sitter nästan aldrig still utan rusar runt och servar allt och alla, lagar lunch, ger insulin, diskar, plockar iordning medan pappan oftast ligger i soffan och ropar sådant som,
- Har du sett fjärrkontrollen? 

Det kan bli lätt irriterande i långa loppet så ibland kan det vara skönt att få sätta sig här vid datorn och göra något annat. Men så fort jag är klar med det här inlägget så kan ni vara säkra på att jag kommer att få gå till soffan igen. Hoppas bara att mina kryckor inte avslöjar mig alltför mycket då mamman blir så arg på mig om jag inte vilar benet.