veckans wrestler

Vi är tillbaka och denna gång med besked. Än en gång har fadern och sonen (den heliga anden stannade hemma) varit ute och rört på sig i världen och än en gång har vi lyckats möta ett gäng med wrestlers. Även i år styrde vi våra steg mot Barcelona men denna gång var annorlunda än året innan, vi skulle se två shower. Tänk er Smackdown/ECW ena kvällen och RAW nästa, det är inte kattp-ss det inte!



Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.

Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.



Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.

Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?



Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.

-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.



Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!

På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!


Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.




Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!

Och så har vi än en gång kommit fram till det sista inlägget från våra möten med amerikanska wrestlers. Vi har inga fler på lut men vem vet, åker vi till flera wrestlingshower så finns ju alltid chansen att det blir ett nytt sista inlägg! Nåväl, nog om detta, nu till mötet.



Matt Hardy i Barcelona och i bakgrunden ser ni Lilian Garcia, det gjorde vi senare på flygplatsen!

Det här mötet skedde också på Barcelonas flygplats i september 2007 och det var ett av de trevligare mötena som vi haft. För det första var det två stycken brottare, för det andra så var båda mycket trevliga och för det tredje så sa en av dem att han kände igen oss! Nu ska vi inte dra för stora växlar på det uttalandet eftersom Matt Hardy, som sa det, träffar fans över hela världen i princip varje dag men det var trevligt ändå.



Matt Hardy på väg att genomföra något slags grepp i Barcelona

Matt Hardy har vi träffat två gånger tidigare så det här var alltså vårt tredje rendezvous med honom. Den första gången var i en frukostmatsal på ett hotell i Åbo Finland, den andra gången i en hotellobby i Helsingfors Finland och så nu på en flygplats i Barcelona Spanien. Matt var som alltid trevligt och vi chittchattade om showen och wrestling i allmänhet. När jag nämnde att det var den tredje gången vi träffat honom så sa han att han kände igen oss, men som sagt, vi tar det med en nypa salt. Vi började i alla fall prata om var vi träffats, Finland, och han nickade och pratade om Finland. När jag berättade om skylten som jag hade när han och jag fotograferades, F#ck Edge, så skrattade han högt och var helt säker på att han kom ihåg den.



MVP håller fast en av D & D medan Matt Hardy står och väntar på att taggas in i Badalona, Barcelona.

Under tiden så står Shannon Moore brevid och han säger inte så mycket utan ler och nickar. När skylten kommer på tal så börjar han skratta och så får vi, jag och Matt, beskriva den för honom. Shannon blir lite mer aktiv i konversationen och han börjar också börja prata wrestling. Matt ser att jag har en Wrestlemania-tröja på mig så han frågar om vi någonsin varit på Wrestlemania och jag svarar sanningsenligt nej. Jag berättar att vi ska en vacker dag men det gäller att få ihop allt med tider, pengar och så vidare. Än så länge har jag bara haft råd till tröjan säger jag och både Matt och Shannon skrattar. - Du hade i alla fall råd att åka hit, säger Shannon och Matt fyller i med att det är ju en bra början.



Shannon Moore in action från en show i USA

Trots att gaten till deras flight är öppen så står båda herrarna och pratar med oss ganska så länge. Till slut är det jag som ber om att få ta ett foto, i rädsla av att vi inte ska hinna med om de bestämmer sig för att gå ombord. När fotot är taget så pratar vi lite till och både Shannon och Matt säger att det var trevligt att träffas och så tackar de oss för vår support och för att vi reser så långt bara för att gå på wrestling.  Vi tackar för att de tar tid för oss och än en gång säger de att det är de som ska tacka. Herrarna är alltså proffs ut i fingerspetsarna, eller så är de bara riktigt genomtrevliga! Jag tror att det är en kombination av båda och all eloge till Matt Hardy som varje gång vi träffat honom ställt upp och på ett genuint sätt visat sig intresserad av oss.



Shannon Moore, sonen och Matt Hardy (som alltid tycks ha en dödskalle på sina kläder). Märk väl hur Matt grabbar tag i sonen, han är då inte rädd för närkontakt! Bakom Shannons fingrar så ser ni en dam i ett vitt linné, det är Lilian Garcia och hon står och pratar med en herre i röd piké-tröja, Finlay! Alltid kul att veta.

Det var som sagt allt för denna gång, vi får se om det blir mer, till nästa gång, ha det så bra. Som avslutning bjuder vi på ett par foton från showen i Barcelona som jag tror att vi inte visat förut.



Maineventet i Barcelona kommer igång ännu en gång när Finlay lagt sig i. Lilian har precis sagt något på spanska om att matchen blivit en tagteammatch istället för triplethreat som det var i början.



Lilian Garcia pratar givetvis flytande spanska och hon vet dessutom att flirta med publiken med sitt klädval.



Batista och Rey Mysterio har precis vunnit matchen mot Khali och Finlay.



Matt Hardy blir dubbelteamad av Deuce & Domino.



Efter att ha tagit hand om D & D tar Matt Hardy också hand om MVP i Barcelona



Innan matchen kom igång var det en lång diskussion om vem som var bäst.



Torrie Wilson stirrar styggt på Victoria i Barcelona. Dagen efter tittade hon snällt på oss!



Både Torrie och Victoria skötte sig alldeles utmärkt i ringen i Barcelona.



Chuck Palumbo på sin lånade motorcykel i Badalona, Barcelona.



Med det här ansiktsuttrycket skulle man kunna tro att Palumbo var heel i Barcelona men det var han inte, han försökte nog bara se tuff ut!



Chuck avslutar sin match mot Kenny Dykstra



Finlay och Kane stirrar på varandra innan matchen.



Finlay plågar Kane under matchen.



Kane ryckte Hornswoggles mössa och satte den på sitt huvud. Han såg riktigt lustig ut när han fortsatte att brottas iförd den.

Nu är det i alla fall slut. Som vanligt, vi blir glada om vi får några kommentarer, här eller på swewrestling.

Jamie Noble och hans fighting face, han ser väldigt ofta arg ut!

Jamie Noble är en brottare som har varit till och från i WWE. Nu under hans senaste sejour så ser det äntligen ut som om man funderar på att göra något med honom, det vill säga ge honom några ordentliga storylines, och det är verkligen på tiden!



Jamie Noble går förbi oss i arenan i Badalona, Barcelona, Spanien

Första gången vi träffade, eller snarare sagt såg, Jamie Noble var i Åbo i hotell-lobbyn. Han satt med en rejält fet bok och läste så vi ville inte störa honom. Vi hängde runt lite i lobbyn men eftersom Noble bara fortsatte att läsa och vi kände att vi ville göra annat så drog vi. Det blev med andra ord inga fotografier, autografer eller pratstunder då.



Noble stirrar styggt på alla spanjorer som har tagit sig till den olympiska basketbollarenan i Barcelona.

Andra gången så fick vi till slut prata med mannen. Han reste sig upp tillsammans med en hel hög andra wrestlers, de skulle köa upp för att komma in på planet antar jag. Varför kan man i och för sig fråga sig eftersom det var helt dött vid incheckningsdisken och ingen hade sagt något. Noble gick i alla fall ut på golvet från stolarna de satt vid. Innan han klämde sig ut så var det Jimmy Wang Yang, en annan brottare som kom mellan stolarna men eftersom han inte svarade på tilltal när vi frågade om han hade några sekunder till övers så sa vi ingenting när Noble tog sig ut. Till vår förvåning så stannade Jamie Noble upp och tittade på oss och sedan såg han ut precis som på fotot nedan,



Jamie Nobler skriker ut sin förtvivlan då han inte riktigt lyckats spöa upp Hornswoggle, en leprichaun (dvärg) som tycks ha något emot honom. Det är Hornswoggle som ni ser på tröjan och Noble hade givetvis på sig en sådan i Barcelona för att påvisa att leprichauns är förbjudna där också.


Nej, allvarligt talat, jag bara skojade, skulle se om ni var med! Noble stannade upp och tittade på oss och sa sedan, -Hi!

Sonen och jag tittade tillbaka på Noble och hejade vi med och i samma andetag frågade jag om det gick bra med ett litet foto. Inga problem alls sa Noble och sedan så tog vi fotot. Jag hann med att säga något om hans match och om hur mycket vi gillade honom som brottare samt att det var riktigt roligt att han var tillbaka i WWE. Noble sken upp och tackade, frågade var vi var ifrån och blev mäkta imponerad över att vi rest från Sverige till Spanien för att se Smackdown. Vi chittchattade lite till och sedan drog vi oss undan efter att Noble sträckt fram handen för att hälsa adjö. Det är ganska så trevligt när brottarna är just sådär trevliga, med frivilliga handskakningar och frivilliga stopp. Det visar att de verkligen bryr sig om sina fans och det tror jag att de vinner på i längden. Nåväl, Noble var en riktigt hyvens kille, inte alls i närheten av den lilla elaka, arga och ettriga våldsbrukaren han porträtterar. Tur var väl det!



Sonen och Jamie Noble poserar framför kameran, en riktigt hygglig prick visade sig Noble vara. Det är lite roligt också nu när sonen är längre än en del brottare, han var definitivt längre än Noble. Om ni tittar riktigt noga mellan och bakom sonen och Noble så ser ni två stycken brottare som är på väg att gå fram till gaten. Det är Matt Hardy och Shannon Moore och det kan meddelas härifrån att det var dessa två herrar som vi hade vår längsta konversation med ute på flygplatsen men den historien och de fotona tar vi en annan gång.

När sonen och jag var i Barcelona så träffade vi ånyo en hög med wrestlers, det vet nog alla läsarna allaredan. En del hade vi stött på förut och en del andra var helt nya för oss, Jesse Dalton var en av dem.



Jesse Dalton med det eviga leendet

Jesse Dalton, eller Terry Ray Gordy jr som han egentligen heter är son till Terry Gordy, en del av det legendariska tagteamet The Fabulous Freebirds, så man skulle väl kunna säga att han har wrestlingen i blodet. Sonen och jag visste dock inte alltför mycket om honom förutom de små snuttar vi sett på Smackdown-sändningarna och det lilla vi läst om honom på nätet och en del wrestlingtidningar. Vi blev dock positivt överraskade när vi såg honom brottas i Barcelona med sin "kusin" Festus Dalton i släptåg.



Jesse och hans "kusin" Festus

När vi träffade Jesse så verkade det som om han blev lika överraskad av oss som vi blev av att alla brottarna fanns kvar i avgångshallen. Det verkade nästan som om han blev riktigt glad över att någon kände igen honom för han var odelat positiv till att vi frågade om ett litet foto. Han började pladdra på om wrestling och galan och tycktes aldrig vilja sluta. Han frågade oss om vårt wrestlingintresse, om vad vi tyckt om galan kvällen innan och vad vi tyckte om the Daltons. Vi försökte svara så gott vi kunde när han hamrade på med flera frågor, hela tiden med ett jätteleende på läpparna.



Jesse och Festus Dalton kommer in i arenan i Barcelona för att brottas

Till slut så lyckades vi i alla fall få upp Jesse och sonen i position för ett foto och resultatet ser ni här nedan. Jesse var mycket trevlig och det var nästan så att det var vi som fick ända konversationen så att vi skulle ha tid att grabba tag i några andra brottare. Det är kul när några av de nya inte visar divalater utan verkligen tycks uppskatta att de har fans, och det är en sak som är säker, Jesse uppskattar verkligen att man hejar på honom, både på arenan och utanför den.



Sean och Jesse Dalton. Nuförtiden så får en del av brottarna sträcka på sig för att bli lika långa som sonen!


Och som en sista liten notis, så här ser Jesse Dalton ut när han blivit "scrappad". Balonger är fest och glädje och det var nog Jesse Dalton i ett nötskal!

Senast vi mötte Kane, och nu låter det som vi möter honom lika ofta som vi byter underkläder, vilket inte är helt sant, att vi möter honom ofta vill säga, vi byter varje dag, OK! Var var jag nu? Jo, sist vi stötte på Kane så fick sonen beröm för sin goda smak, så ock denna gång. Det visar på att Kane troligtvis själv har mycket god smak.



Kane har både Hornswoggle och Finlay i ett stadigt grepp. Bilden är från en gala i USA eftersom mina bilder saknar allt vad skärpa heter (men ni får se ett par ändå!)

Kane, The Big Red Machine, The Big Red Monster, eller Jacob Goodnight som Kanes karaktär heter i filmen han nyss hade huvudrollen i, See No Evil, en riktigt blodig sak, är en av de större brottarna i WWE, både volym- och kändisfaktor. Han är oftast en läbbig typ men eftersom han varit med så länge så har publiken tagit honom till sitt hjärta så hur konstigt det än må låta så har detta monster förvandlats till en ond goding!



Kane i all sin prakt i Barcelona

I Barcelona så mötte Kane den irländska brottaren Finlay. Kane är något begränsad i sin brottning men Finlay som också har varit med länge behärskar det mesta och kan få vem som helst att se bra ut i ringen. Nu var jag lätt orättvis mot Kane för han kan faktiskt också, det blir bara så mycket bättre när han möter en sådan som Finlay. I alla fall, i Badalona Barcelona så var det inte bara Finlay utan även den lilla irländska pysslingen Hornswoggle som fick veta att de levde. Det var ganska så mycket komedi i matchen och jublet var stort (det var det hela tiden) i arenan under hela matchen. Som ett extra litet plus för oss så såg Kane vår Kane-skylt och tillkännagav detta. Det är alltid lika roligt när någon av brottarna ser våra kreationer, lite tacksamhet för jobbet vi lagt ned helt enkelt.



Kane på knä i Barcelona och tittar man riktigt noga så ser man att han har Hornswoggles hatt på huvudet

När vi var ute på flygplatsen så var Kane den sista Superstar vi pratade med. Först när vi kom in så såg vi honom sitta och spela kort med bland annat Hornswoggle, den lilla dvärgen han detroniserat kvällen innan. De använde en av deras väskor som bord och det var, hur dumt det än må låta, ganska så fascinerande att stå och tjuvkika på. Vi rörde oss lite runt och pratade med några brottare och när gaten till slut öppnade så drog sig många brottare rakt in i smeten och skulle köa för att komma på planet. Kane drog sig bakåt med några ickebrottare från WWE och där stod vi. Han tittade på oss, vi tittade tillbaka och så såg han sonens T-shirt. Sonen hade denna gång valt att ha just en Kane T-shirt så det var verkligen lyckat.



Kane stirrar ned på Finlay i Barcelona

Sist vi såg Kane hade sonen haft tröjan i väskan men åtminstone haft sinnesnärvaro att plocka upp den, nu satt den där som en smäck på sonen. Kane vinkade till oss och vi lättade likt små lyckliga barn och trippade fram till den stora mannen. Han hälsade på oss båda genom att skaka hand och började prata om galan. Vi berättade att vi tyckt att det var otroligt bra men bäst hade givetvis hans match varit (ja, jag arbetar egentligen som lismare) och allra bäst var det när han hade sett vår skylt. -Skylt? sa han frågande och jag började att förklara hur den såg ut. Jag hann inte många ord innan han sa, -Den som såg ut som en Wrestlemania-skylt? -Jajamensan, sa jag och han sa att det var bland de snyggaste skyltar han sett. -Givetvis, sa jag, den var ju tillägnad dig och mitt lismande visste inga gränser. Kane skrattade högt och så pratade vi vidare om wrestling, att vi träffat på honom förut i Finland fast då var dottern med och han tackade för all support och för att vi reste land och rike runt för att titta på WWE och heja på honom. Det var ett riktigt trevligt samtal och hade det inte varit så att han skulle ombord planet är jag säker på att han stått kvar och pratat en lång stund till. I alla fall så hann vi med att ta ett foto på honom och sonen och innan han gick så tackade han oss igen och gav sonen ånyo en komplimang för hans utsökta smak av T-shirts. Vi skakade hand igen och så gick han och där stod vi kvar, väl lyckliga och glada till mods. För er som undrar, det kommer ett par möten till, så fort jag har tid att skriva ned.



Den riktigt stora, och riktigt trevliga Kane tillsammans med sonen, inte riktigt lika stor men ändå ganska så trevlig!

Kenny Dykstra är en av de någorlunda nya stjärnorna hos WWE och han startade som manlig cheerleader i gruppen the Spirit Squad. Nu är han singelbrottare och åker mest hela tiden på stryk. Dessutom så fungerar han som Divan Victorias lilla Toy Boy, snacka om värdelös information!



Kenny Dykstra gör en drop-kick på Chuck Palumbo som han mötte i Barcelona. Denna bild är dock inte därifrån utan från en Smackdown-sändning i USA.

På galan så mötte Kenny Dykstra Chuck Palumbo och det var riktigt småtrevligt. Givetvis åkte Kenny på stryk men han hann med att visa att han behärskar tekniken i ringen och att han är bra smidig.



Kenny på väg in på galan i Barcelona

Kanske är det så att han var rädd för Chuck och hans "connections" med motorcykelgäng. Innan galan, när vi stod och köade, så såg vi hur en ofantligt tatuerad typ körde ned en custom-bike till arenan. På ryggen kunde vi tydligt läsa att föraren tillhörde Hells Angels och jag sa skämtsamt till sonen att den där MCn kommer säkert Chucken köra ut till ringen. Ingenting kunde ha varit mer rätt!



Chuck Palumbo på väg ut från arenan i Badalona på sin lånade Hells Angels-cykel. I bakgrunden ser ni Kenny Dykstra ligga tillintegjord.

Vi stötte på Kenny Dykstra ute på flygplatsen och vi hade precis avslutat en längre konversation med två stycken WWE-brottare (kommer senare i bloggen). Kenny hade hela tiden stått snett bakom dessa herrar och när vi var klara med dem så släntrade de vidare. Kenny tog ett par steg framåt och jag frågade men min trevligaste röst om vi fick ta ett fotografi. Kenny tittade knappt på oss och eftersom han inte reagerade så frågade jag för säkerhets skull en gång till. Han suckade rätt högt men tog ändå plats bredvid sonen. Eftersom han verkade vara så irriterad så sa jag att det är lugnt, jag fotar inte om du inte vill och tog ned kameran. Då säger han,
-Do you want a photo or not? och jag svarar direkt,
- I do not want to be a problem for you so its OK.
Kenny tittar ännu en gång och så säger han helt plötsligt med en riktigt trevlig röst, - Kom igen vi tar ett foto nu. Jag plockar upp kameran igen och knäpper en bild och så tackar jag honom. Han säger tack själv, nickar och ler och så går han efter de vi pratat med tidigare. Man kan undra varför han först var så avig och varför han sedan ändrade sig. Vi har väl lagt märke till att en del av de unga stjärnorna har lite divalater men men. Till syvenne och sist så blev det en bra bild och vi skildes med leenden så vi vart nöjda ändå, hoppas Kenny blev det också.



Sonen och Kenny Dykstra iförd svarta solglasögon inne i terminalen. I bakgrunden så ser ni Festus Dalton som väntar på att gaten ska öppnas.

Jag har fått ett par förfrågningar om Barcelona och om vi gjorde annat än att se på wrestling så jag passar på att svara här. -Ja, det gjorde vi! Här nedan följer ett litet bildspel (som givetvis avslutas med wrestling) så att ni ser att vi inte enbart är insnöade på upplagda matcher med karlar i tajta trikåer!



När man är i Barcelona så bör man besöka några av byggnaderna som arkitekten Antoni Gaudi lät rita och bygga. Här ovan ser ni Casa Milà, en byggnad med enkom runda former, inte en rät vinkel så långt ögat kunde se. Man kan lätt säga att det var ganska så fantastiska skapelser och Gaudi var antingen geni eller dåre, jag lutar mig nog åt det första.



Några detaljer på Casa Milà, kolla in balkongräcket.



En del av Casa Batllo och tittar man tydligt så ser man den skelettliknande fasaden. Sonen tyckte mest att detta Gaudiohus såg ut som ett pepparkakshus och det har han alldeles rätt i.




Sagrada Familia, kyrkan som Gaudi lät bygga och som det byggs på även idag, var helt enorm med...



tinnar och torn och...



utsmyckningar.



Sonen, fadern och den heliga kyrkan i bakgrunden. Enligt dagens beräkningar som tror man att Sagrada Familia kommer att stå klart år 2020, då har man byggt i 138 år! Jag antar att katalanska arbetare har ganska så långa kaffepauser.



Camp Nou, FC Barcelonas hemmaarena som tar in i runda slängar 100.000 åskådare på fotboll. Publikrekordet ligger dock på 120.000! Det var tyvärr ingen fotboll när vi var där men utanför träffade vi ett par rejält onyktra skottar, det förvånade oss inte ett dugg.



Denna enorma, ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det och fortfarande vara rumsren, vi säger kontorsbyggnad, dominerade stora delar av vyerna i Barcelona. Överhuvudtaget så verkade katalanerna vara mycket förtjusta i denna form eftersom det kryllade av pelare, hus, statyer och så vidare, stående, liggande, lutande och så vidare som var formade just så här. Till deras försvar så var det faktiskt en fransk arkitekt som ritade detta!



En av Rivierans guldgossar nere på stranden vid vårt hotell...



och den andre guldgossen (nåja) glatt plaskandes i Medelhavet. Vattnet var faktiskt helt okej tempererat men...



vissa föredrog att ligga uppe vid den ännu mer tempererade och folktomma poolen vid hotellet, Hilton  Diagonal Mar, och det...



eftersom man fick hela poolen för sig själv. Under ett par korta ögonblick försökte några spanjorer harpunera den vita valen som så plötsligt dök upp men eftersom de mirakulöst missade kunde han ta sig en välförtjänt siesta i...



den smått mysiga poolbaren. Även hans förstfödde passade på att...



njuta av lugnet och en kall Coca Cola. Hur ölen på bordet kom dit förtäljer inte historien men det är inte faderns i alla fall eftersom han inte dricker öl, möjligtvis en liten cerveza eller två istället!



Och sprang vi inte på stan, låg vid poolen eller shoppade så kunde det se så här relaxat ut uppe på vårt hotellrum på sextonde våningen med utsikt över Medelhavet, värre har man haft det!



Eftersom det här var en grabbresa så undvek vi att träffa spanska kvinnor men det gick inte att undkomma denna bimbo!



Men wrestling var ändå en av huvudattraktionerna så vi åkte ut till Badalona och köade upp för de onumrerade platserna i arenan som Amerikas Dream team i basket vann OS-guld 1996. Sonen klädd i svart i värmen och i bakgrunden så ser ni ett stånd där de sålde falska WWE T-shirts. Inte långt efter bilden var tagen så kom ett gäng med poliser och konfiskerade allt, stånd, kartonger, T-shirts, kassa och personalen som jobbade där. Det var verkligen som i en riktig film och polisen lämnade inte ens en skräpbit kvar när de var klara.



Kön ringlade så långt ögat kunde nå men vi kom in...



till slut och fick bra platser i den smockfyllda arenan. Jag kan inte fota men ni ser ringen cirka 6-7 rader framför oss.



Domaren Charles Robinson (som vi träffat en gång i Finland) tjäntgjorde även som fotograf när han inte dömde.



Kane stirrar ned på Finlay som han möter i en riktigt trevlig match. Ni får ursäkta bildkvaliteten på denna och kommande bilder som jag tog på galan. Det var inte så många man kunde tyda om man säger så!



Kane på knä med Hornswoggle framför sig och Hornswoggles hatt på Kanes huvud.



Batista flexar i ringhörnan, antingen är bilden hur suddig som helst eller så har jag druckit här framför datorn. Hur som helst så var stämningen extatisk.



Rey Mysterios tatuerade rygg när han passerar oss på väg till ringen.



Giant Khali, helt sjukt stor (som vi upptäckte ännu tydligare när vi stod bredvid honom på flygplatsen), håller upp sitt världsmästarbälte.



Åven om det är en skillnad på vart de står i bilden så ser ni att Khali är bra längre, och större, än de andra.



Victoria, en av de kvinnliga brottarna på väg till ringen.



Tittar ni riktigt noga så ser ni MVP, Montel Vontavius Porter, i bakgrunden.



Och tittar ni riktigt noga här så ser ni Kane, Mark Henry och lite WWE-personal när de ska boarda sitt flyg.



Efter en riktigt trevlig resa så fick vi hemlängtan och avslutade med varsin läsk och en Sanwich Stockholm på Barcelonas flygplats. Det kommer att komma lite flera bilder från galan när jag publicerar några fler av våra möten med brottarna. Det finns ett par till att ta av och det kommer troligtvis att smaka lika bra för er som vår Stockholmsmacka gjorde för oss!

Då var vi tillbaka med ännu en rapport från wrestlingvärlden. Sonen och jag var ute och reste alldeles nyss till Barcelona, en tripp som jag vann på Internet! När vi var där så passade vi på att gå på wrestling eftersom WWE-Smackdown var i stan och vår vana trogen så råkade vi även denna gång stöta på ett par av brottarna. Den här gången blev det inga långa möten, brottarna satt och väntade på sin flight till Paris när vi helt oförhappandes knallade förbi deras gate. Vi skulle flyga hem till Sverige via Köpenhamn men eftersom vårt flyg skulle gå långt senare så passade vi på att stanna kvar för att se om vi kunde få byta några ord med någon. Alla brottarna som var med på turnén, kraftigt decimerat personantal efter en steroidskandal i USA, var på plats i vänthallen (om man bortser från Batista och Rey Mysterio, vilket flyg de åkte med har vi ingen aning om men de reste inte med de övriga). De flesta satt ned och läste, spelade kort, lyssnade på musik eller bara vilade. Vi ville inte störa så stod snällt på sidan och tänkte om någon ställer sig upp och promenerar eller går runt lite i vänthallen så slår vi till. Det blev inte så många möten men här kommer i alla fall redovisningen av den första.

Just som vi stod där, storögda som vanligt som man blir i ett sådant sällskap, så såg vi Festus Dalton komma gåendes bortifrån butikerna. Vi manövrerade oss bort för att möta upp honom innan han kom till sofforna där de andra var. Festus Dalton är ganska så ny på Smackdown och hans gimmick består av att han är en smått efterbliven Hillbilly, typ Den sista färden, fast utan banjo och mer komedi än allvar. Festus är en ganska så stor karl så det gick inte att ta miste på att det verkligen var han.



Festus är den stora killen till höger, han med tungan! Till vänster står hans "bror" Jesse och honom berättar vi om en annan gång. 

Vi knallade fram i alla fall och frågade om det gick bra med ett foto. Festus såg nästan förvånad ut (vilket flera andra också gjorde)men stannade till och sa, - Sure!

Vi berättade att vi sett galan kvällen innan och att vi hade tyckt att den varit bra. Han undrade om vi också skulle till Paris men vi berättade att vi skulle tillbaka till Sverige och han såg då ännu mer förvånad ut.
- Did you travel all the way from Sweden just to see us? frågade han.
- Sure did, svarade vi och Festus gick från att se förvånad till stolt ut. 

Festus började prata om hur kul det var med dedikerade fans och började att ställa upp sig för att posera med sonen. Till saken hör att under hela konversationen så såg Festus helt normal ut, om man bortser från hans storlek, men när han stod där med sonen och tog tag i honom så säger han till mig,
-Are you ready?
-Yep, svarar jag och som på beställning så öppnas Festus mun och tungan hänger ut och ögonen börjar himla. Det här beteendet ingår i hans gimmick men jag blev som vanligt tagen på sängen och darrade till av förvåning, något som återspeglas i det suddiga fotot.



En suddig Sean och en ännu suddigare Festus Dalton


Jag sa något typ, -Oops, och Festus tittade på mig, nu med normal min, och frågade om det hade gått bra. Jag svarade att jag darrat till och han sa då genast,
-Well, we will just have to take another one for safety. Han tittade på sonen igen och sa, -If thats OK with you?
Sonen log glatt och sa , -Ja! och poserandet startade igen. Mun, tunga och ögon kom fram och jag var nu stadig som en klippa och tog nedanstående foto.



En mycket tydligare Sean och en tydlig men fortfarande lika bondfåneaktig Festus Dalton


Vi tackade så mycket och Festus skakade hand med oss båda innan han släntrade iväg till sofforna där de andra var. Festus Dalton var en mycket trevlig herre och det var kul att träffa honom samt att få ta det skojiga fotot. Frågan är bara vilket papper som matchar hans tunga när det är tur för detta foto att scrappas!

Min fru gillar scrapbooking, själv gillar jag wrestling. Det har varit en ganska så omöjlig kombination fram till nu vilket också gjort att vi spenderat många kvällar hemma i skilda rum. Inte för att vi inte tycker om att vara med varandra, nej, det är enkom för att vi velat pyssla med våra olika hobbies. Eftersom saknaden ibland blivit för stor så har jag beslutat att vi måste mötas. Att få frun att titta på wrestling är stört omöjligt och jag har full förståelse för det. Det finns mycket att säga om denna "sport" men jag kan ändå inte låta bli att uppskatta historierna, skådespeleriet och showen som wrestling enligt mig erbjuder. Jag har det i mig från barnsben, det är min ursäkt. I alla fall så har jag fått krypa till korset och börjat "scrappa" för att få umgås lite mer med min fru och i sanningens namn så är det ganska så roligt. Vad jag gör är att göra små "tavlor", LO:s eller vad de nu säger i scrapvärlden på bilderna jag tagit på de olika stjärnorna och mina barn. Jag försöker hitta något i brottarnas karaktärer/utstyrslar eller liknande och bygga en helhet tillsammans med fotona. Lät det konstigt? Titta på bilderna här nedanför så kanske ni förstår vad det är jag försöker göra. I takt med att jag gör nya så kommer jag lägga upp dem här på bloggen. Det blir nog en hel hög för jag tycker om att umgås med min fru.





Mycket av materialet jag använder kommer från min frus många maskiner, Cuttlebugs, Quickutz och allt vad de heter. Olika stansmaskiner som man kan klippa ut det mesta med. Men vissa saker, som den stora stjärnan och R:et i Edge-tavlan har jag gjort på egen hand och designen till de jag gjort och kommer att göra hittar jag på själv (med mycket inspiration från brottningsvärlden). Kommentarer på denna något udda hobby tas emot tacksamt.

För er som inte är så intresserade av scrapbooking, jag har planer på en ny liten wrestlingresa med sonen och jag återkommer här i bloggen så fort jag vet mer. Till dess, njut av mina små konstverk!