Hardcore Holly
Hardcore Holly, Bob Holly eller kort och gott Hardcore är en brottare som varit med i WWE i evigheter. När han slog igenom (om man kan säga att han haft ett genombrott) så gjorde han det med ett annat namn. Sparky Pluggs! En racerförare som blivit brottare. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den gimmicken förutom att jag personligen tycker att den sög. Han var dock Sparky under en lång tid innan WWE bestämde sig för att byta hans personlighet från en brett Colgate-leende bilförare till en ruffig slagskämpe. Jag tror i och för sig att den nya gimmicken är mera nära Hollys riktiga jag men jag kan ju inte direkt säga att den är lyckad för det. Han är en "glorified loser" eller i wrestlingtermer, "Jobber to the Stars"! Det är nämligen sällan Hardcore Holly vinner en match och när han väl gör det så är de betydelselösa. För ett par år sedan så fick han en liten push uppåt när han matchades mot Brock Lesnar (finns som tidigare inlägg) och till och med fick gå i en så kallad main-event men givetvis förlorade Hardcore till slut. Den temporära pushen berodde troligtvis inte på Hardcores förträfflighet utan det var snarare att WWE luktade pengar och autencitet när de gjorde en storyline av att Brock faktiskt lyckades bryta nacken av Hardcore under en tidigare match. Annars så har Hardcore Holly mest varvat i de så kallade mindre matcherna även om han varit Hardcore-Champion och Tagteam-Champion. Ett tag så fanns det flera Hollys i WWE, Crash Holly som vi såg första gången WWE var i Finland men numera är den gode Crash död och Molly Holly som vi träffade (finns dokumeterat tidigare i bloggen) året innan när hon var i Helsingfors med RAW (fast de är inte släkt på riktigt förstås, det här är WWE!).
Hardcore Holly med blonderat hår och blekta tänder!
Det finns egentligen inte mycket att säga om Hardcore Hollys insats på galan. Han var med i den första matchen, Over the Top-rope Battle Royal eller vad det nu var. Nu ska jag inte svära på att det vi kommer ihåg är rätt men vi tyckte väl att Hardcore Holly i princip inte gjorde någonting under matchen. Vi hade sett fram emot ett par svulstiga "Alabama-slams", Hardcores finishing move, men det blev inte mycket av det. Han blev utkastat ganska så omgående vilket vi tyckte var ganska så förvånande. Vi hade ju redan förstått att han inte skulle vinna men han brukar ändå vara med ett tag och synas men icke sa Nicke denna gång. Det var rätt snöpligt kort sagt. Hardcore som är en hård typ, är till exempel känd för att ha piskat på René Duprée på riktigt inför en "live-audience" efter att René gjort något misstag med Hardcores hyrbil(!?), fick inte göra något i ringen. Han kom in och åkte ut i samma veva vilket också förklarar varför han knappt kom med på bild när jag fotade.
Big Vito trycker upp Hardcore i ringhörnan i Hartwall Arena och börjar puckla på
På hotellet så träffade vi Hardcore Holly som flyktigast. Han var en av de få som inte var klädd i kostym och skjorta utan han hade någon sorts träningsoverallsbyxor och T-shirt. När han kom in i restaurangen där vi satt så gick Sean och Moira fram med autografblocken. Själv satt jag och tryckte ned några feta pommes frites i min hals och var egentligen alldeles för upptagen för att ställa mig upp för någon av Hardcores dignitär. Dock gjorde jag det, speciellt med tanke på barnen. När jag kom fram till dem där de stod så var det första som slog mig storleken på Hardcores bi-ceps. De var sjukt stora och rörde på sig när han skrev autografer, ungefär som om de levde ett eget litet liv under T-shirt ärmen. Hardcore var en sådan där person som överhuvudtaget var bra mycket större än man föreställt sig efter att ha sett honom på TV. Oftast är det ju åt andra hållet, stora på TV men mindre i verkligheten, men här var det tvärtom. Och bi-cepsen, jag säger det igen, mighty impressive!
Hardcore släpper loss på Big Vito i ena sekunden och i den andra så är han ute ur leken och hans ringtid i Helsinki Finland måste ha varit rekordkort
När han hade skrivit klart autograferna frågade jag,
- Is it Ok if I take a picture of you and the kids?
Hardcore svarade, -No, I do not do photographs, och såg bra sur ut.
Först blev jag lätt förvånad men fann mig snabbt och svarade så trevligt jag kunde,
- Ok sir, I understand, no problem, sorry to disturb you.
Han tycktes vekna en aning då och sa,
-Thanks, log lite, gjorde tummen upp till mig och gick in till långborden där brottarna satt.
Det var nog den enda gången vi såg Hardcore le på hela kvällen. Han satt mest och såg sur ut, åt och drack och åkte upp till rummet. På vägen upp hann han med att säga nej till en liten kille som ville ha en autograf men till hans försvar kan jag väl säga att hissen kom precis. Så vårt möte med Hardcore Holly var kort och jag kan ju inte direkt påstå att han var trevlig, jag kan inte heller påstå att han var otrevlig utan det var mer som ett ingenting, precis som hans brottning (det måste väl i och för sig erkännas att han har en av de bättre drop-kicksen i branschen dock). Men det blev i alla fall varsin snygg liten autograf till barnen, och det är som alltid viktigast för dem.
En av de småtrevliga autograferna som Hardcore Holly skrev till Sean och Moira
Hardcore Holly med blonderat hår och blekta tänder!
Det finns egentligen inte mycket att säga om Hardcore Hollys insats på galan. Han var med i den första matchen, Over the Top-rope Battle Royal eller vad det nu var. Nu ska jag inte svära på att det vi kommer ihåg är rätt men vi tyckte väl att Hardcore Holly i princip inte gjorde någonting under matchen. Vi hade sett fram emot ett par svulstiga "Alabama-slams", Hardcores finishing move, men det blev inte mycket av det. Han blev utkastat ganska så omgående vilket vi tyckte var ganska så förvånande. Vi hade ju redan förstått att han inte skulle vinna men han brukar ändå vara med ett tag och synas men icke sa Nicke denna gång. Det var rätt snöpligt kort sagt. Hardcore som är en hård typ, är till exempel känd för att ha piskat på René Duprée på riktigt inför en "live-audience" efter att René gjort något misstag med Hardcores hyrbil(!?), fick inte göra något i ringen. Han kom in och åkte ut i samma veva vilket också förklarar varför han knappt kom med på bild när jag fotade.
Big Vito trycker upp Hardcore i ringhörnan i Hartwall Arena och börjar puckla på
På hotellet så träffade vi Hardcore Holly som flyktigast. Han var en av de få som inte var klädd i kostym och skjorta utan han hade någon sorts träningsoverallsbyxor och T-shirt. När han kom in i restaurangen där vi satt så gick Sean och Moira fram med autografblocken. Själv satt jag och tryckte ned några feta pommes frites i min hals och var egentligen alldeles för upptagen för att ställa mig upp för någon av Hardcores dignitär. Dock gjorde jag det, speciellt med tanke på barnen. När jag kom fram till dem där de stod så var det första som slog mig storleken på Hardcores bi-ceps. De var sjukt stora och rörde på sig när han skrev autografer, ungefär som om de levde ett eget litet liv under T-shirt ärmen. Hardcore var en sådan där person som överhuvudtaget var bra mycket större än man föreställt sig efter att ha sett honom på TV. Oftast är det ju åt andra hållet, stora på TV men mindre i verkligheten, men här var det tvärtom. Och bi-cepsen, jag säger det igen, mighty impressive!
Hardcore släpper loss på Big Vito i ena sekunden och i den andra så är han ute ur leken och hans ringtid i Helsinki Finland måste ha varit rekordkort
När han hade skrivit klart autograferna frågade jag,
- Is it Ok if I take a picture of you and the kids?
Hardcore svarade, -No, I do not do photographs, och såg bra sur ut.
Först blev jag lätt förvånad men fann mig snabbt och svarade så trevligt jag kunde,
- Ok sir, I understand, no problem, sorry to disturb you.
Han tycktes vekna en aning då och sa,
-Thanks, log lite, gjorde tummen upp till mig och gick in till långborden där brottarna satt.
Det var nog den enda gången vi såg Hardcore le på hela kvällen. Han satt mest och såg sur ut, åt och drack och åkte upp till rummet. På vägen upp hann han med att säga nej till en liten kille som ville ha en autograf men till hans försvar kan jag väl säga att hissen kom precis. Så vårt möte med Hardcore Holly var kort och jag kan ju inte direkt påstå att han var trevlig, jag kan inte heller påstå att han var otrevlig utan det var mer som ett ingenting, precis som hans brottning (det måste väl i och för sig erkännas att han har en av de bättre drop-kicksen i branschen dock). Men det blev i alla fall varsin snygg liten autograf till barnen, och det är som alltid viktigast för dem.
En av de småtrevliga autograferna som Hardcore Holly skrev till Sean och Moira
Cowboy Bob Orton jr
Cowboy Bob Orton, en så kallad legend och en alldeles äkta Hall of Fame-medlem. Nuförtiden så är Cowboy Bob mest känd för att han är far till "The Legend Killer" Randy Orton (finns som inlägg X2 tidigare), men när det begav sig för honom så var han själv en av de stora. I början av sin karriär så gick Cowboy Bob ofta i tag-team med sin far, Bob Orton sr (detta gör ju givetvis Randy Orton till en tredje generationens brottare, äpplet faller inte långt från trädet!). Cowboy Bob höll mest till i NWA men 1985 så skrev han på för WWF (nuvarande WWE) där han många gånger fungerade som livvakt/tagteam-partner till Rowdy Roddy Piper (kommer som eget inlägg senare). Cowboy Bob vann ofta sina matcher genom att dunka ner sina motståndare med gipset på sin arm. Han var konstant gipsad eftersom han hade ett "kroniskt"-armbrott (detta var givetvis en storyline och publiken och motståndarna insåg att det inte var något fel med armen utan att Cowboy Bob bara fuskade). Han firade också stora triumfer som tagteam-partner till Don Muraco med en viss Mr Fuji som manager. Nuförtiden är han inte fulltidsbrottare utan fungerar mer som manager/valet till sin son Randy Orton, om han ens gör det. Efter att det uppdagats att Cowboy Bob lider av Hepatit C och Cowboy Bob gått en match mot Undertaker (finns som inlägg X2 tidigare) där han "bladade" (skär sig med rakblad i pannan för att blodspill ska starta och gör då att matchen ser mer brutal och spektakulär ut) så tog det hus i helsike. Undertaker, med all rätt, blev mycket upprörd eftersom han utsattes för smittan och vad som hänt efter det är jag inte säker på. Dock är jag säker på att Undertaker brukar få som han vill. Själv har jag inte blödit ihop med Cowboy Bob men väl skakat hans hand så jag är inte allt för orolig över smittorisken (skriver jag medan jag frenetiskt gnuggar handen med desivon). Nog om detta nu, till vårt möte.
Cowboy Bob i all sin glans under sin "storhetstid"
På galan så gick Randy Orton i main-eventet mot Undertaker och Cowboy Bob var givetvis med i släptåg. Han lufsade in till ringen likt en stor nallebjörn bredvid sin betydligt mer vältränade son och gick sedan ned på knä när Randy körde sin "grekiska Gud"-posé i ringhörnan. Sen peppade han sonen med lite klappar och hoppade snabbt ur ringen när Undertaker gjorde entré. Under matchen så cirklade Cowboy Bob ringen och hjälpte till med att distrahera UT, precis som en riktig valet/manager till en heel ska göra. Efter ett tag så blev Undertaker utkastad ur ringen och Cowboy Bob var där snabbt och gav några tjuvsmällar när domaren var upptagen med Randy. Matchen slutade dock med att UT först gav Cowboy Bob en "Tombstone" och sen så gick det likadant med Randy.
Cowboy Bob går ner på knä i Finland och pekar sedan på Randy för att visa på sonens storhet
Klockorna dånar och ljuset släcks och publiken i Hartwall Arena jublar. The Ortons inväntar mer tyst Undertakers entré.
Jag vet inte riktigt om jag kan säga att det var särdeles kul att se Cowboy Bob in action. Någon "bra" brottare har han aldrig varit, snarare en "brawler" och sådana behöver hävda sig lite mer och på andra sätt som till exempel genom mikrofonen. Men Cowboy Bob har aldrig varit en riktig hejare på det heller, åtminstone inte enligt mig. Dock får man väl säga att det alltid är kul att man kan stryka honom från listan på brottare man inte sett.! Vad det nu skulle betyda? Jag menar, OK, han är en legend i WWEs ögon men kanske inte direkt i mina så jag och WWE får väl mötas halvvägs, "Fint nu har han varit med och visat sig för mig, nu kan ni definitivt ta bort honom från rostern!".
Hela tiden under matchen lufsar Cowboy Bob runt ringen i Hartwall Arena som en extra hjälp till "The Legend Killer"
Det roliga med Cowboy Bob var för oss, som ni nu säkerligen förstått, inte hans "ringskills", nä det var hans "peopleskills". Cowboy Bob var precis lika "mysig" och trevlig som han ser ut. den gode Cobojsaren tycktes vara ganska så populär bland de flesta brottarna, Undertaker inkluderat (vi ska inte glömma att det här var innan Hepatithistorien). När han åt så satt han i och för sig vid ett av de små borden (de flesta brottarna satt vid tre långbord men det fanns ett par som satt vid vanliga små bord) och större delen av måltidsdelen så satt han ensam, men många kom fram till honom. De skrattades och pekades och kom de inte fram till hans bord så ropade de saker till honom. Oss vinkade han till med ett glatt leende på läpparna när han såg att vi sneglade åt hans håll. Vi satt dock kvar för det var mer än "hej på dig"-vink än en "kom hit"-vink. Under årens lopp har man lärt sig skillnaden på dem.
Cowboy Bob får sota för att han lade sig i Undertakers affärer
Och sen så är det Randys tur att få beundra utsikten, eller är det så att UT ser bättre från sin position?
Under kvällens lopp så var Cowboy Bob i samspråk med de flesta andra men han rörde sig inte nämnvärt långt. De gångerna han ställde sig upp så var det bara för att gå och prata med någon annan (däribland UT, och båda skrattade!) och sen gick han tillbaka och satte sig. Han gick aldrig ut från restaurangen (förutom en gång, men det är en annan historia som vi ska skriva om när vi rapporterar om en annan legend) så det blev inget prat med honom på kvällen. Däremot så lyckades vi faktiskt få oss en kort pratstund på morgonen därefter, man lita på "The Ortons"!
Cowboy Bob ligger utslagen i Hartwall när Randys upp-och-nervända kropp rusar mot marken i 180...
för att till slut få vila i frid bredvid sin fader
Det var i lobbyn, som vanligt, som vi träffade på Cowboy Bob. Vi såg honom när han gick fram till receptionen och betalade för något (troligtvis en av de flera ölen som hade runnit ner för hans strupe på kvällen) (därmed inte sagt att han betedde sig onyktert på något sätt för det gjorde han inte) (det skötte andra så bra!). När han vände sig om så såg han oss och vinkade till igen. Moira (Sean var på annan ort) satt och höll i autografblocken och jag antar att han lade märke till det så han gick mot vårt håll. Moira ställde sig upp och gick fram några steg och bad om en autograf. Själv fipplade jag med min nya kamera som jag inte kunde få att fungera. Cowboy Bob skrev en autograf, småpratade lite med henne om wrestling (tror vi, hennes engelska är mycket bra för en 9-åring men det finns gränser för vad hon förstår)och sen så hörde jag honom säga,
- Is that you dad?
Moira svarar ja och Cowboy Bob kommer fram och hälsar.
- Hi, how are you? säger han.
- Oh, fine thanks, säger jag och lägger undan den strejkande kameran. Vi byter ett par ord om galan och så tackar han och går. Men historien tar faktiskt inte slut där.
Eftersom jag inte får igång ett av mina mest värdelösa inköp någonsin (åtminstone så tyckte jag det vid det tillfället) så går jag över till plan B, Seans kamera. Cowboy Bob har redan smitit in i frukostmatsalen så han är "long gone" men nu är jag beväpnad igen. Det går ett tag och lite annat händer och sen är det dags för bussarna att åka. De brottare som inte redan klivit på strömmar ut och tar snabbt plats. När vi precis fått autograf och ett så att säga halvt foto med en annan brottare som kommer senare i bloggen så kommer Cowboy Bob ut. Sean står där med sitt autografblock och sträcker fram det. Cowboy tar tag i det och skriver och jag går fram fort och frågar om vi inte kan ta ett foto med honom och båda barnen. Han tittar upp under glasögonen och säger,
- Sure, just a second, I just dont want you to take a picture of me with the cigarette, säger han.
Han har nämligen en cigarett i käften när han skriver. Så fort han är klar puttar han bort glasögonen, tar ut cigaretten från munnen och tar tag i barnen.
- Now kids, säger han, can you say Cowboy Bob?
Barnen tittar först på honom och säger sen Cowboy Bob unisont.
Jag hinner inte fota men Cowboy Bob säger,
- You can do better than that och skrattar och sen så säger alla tre,
- COWBOY BOB! och så skrattar alla när jag tar fotografiet.
Cowboy Bob Orton jr kramar om båda barnen samtidigt, frågar mig om jag fick ett foto och tackar oss sen för att vi är där. Sen lufsar han in i bussen, fast först så fimpar han ciggen utanför förstås.
Cowboy Bobs snirkliga men smått oläsliga autograf som Sean fick
Han var helt enkelt en trevlig farbror den gode kofösaren och det var riktigt trevligt att träffa honom. Fotot blev också ett av de bättre jag tagit på ungarna och brottare med tanke på att de båda för en gångs skull ler och ser lyckliga ut, precis så där lyckliga som de har varit varje gång vi träffat brottare även om det inte alltid syns. Frågan är bara hur lycklig Cowboy Bob är med tanke på att ciggen ändå lyckades smyga sig in på fotot?
En glad Moira, en glad Cowboy Bob, en glad Sean och ett litet mindre glatt bevismaterial som ni ser på uppförstoringen
Cowboy Bob i all sin glans under sin "storhetstid"
På galan så gick Randy Orton i main-eventet mot Undertaker och Cowboy Bob var givetvis med i släptåg. Han lufsade in till ringen likt en stor nallebjörn bredvid sin betydligt mer vältränade son och gick sedan ned på knä när Randy körde sin "grekiska Gud"-posé i ringhörnan. Sen peppade han sonen med lite klappar och hoppade snabbt ur ringen när Undertaker gjorde entré. Under matchen så cirklade Cowboy Bob ringen och hjälpte till med att distrahera UT, precis som en riktig valet/manager till en heel ska göra. Efter ett tag så blev Undertaker utkastad ur ringen och Cowboy Bob var där snabbt och gav några tjuvsmällar när domaren var upptagen med Randy. Matchen slutade dock med att UT först gav Cowboy Bob en "Tombstone" och sen så gick det likadant med Randy.
Cowboy Bob går ner på knä i Finland och pekar sedan på Randy för att visa på sonens storhet
Klockorna dånar och ljuset släcks och publiken i Hartwall Arena jublar. The Ortons inväntar mer tyst Undertakers entré.
Jag vet inte riktigt om jag kan säga att det var särdeles kul att se Cowboy Bob in action. Någon "bra" brottare har han aldrig varit, snarare en "brawler" och sådana behöver hävda sig lite mer och på andra sätt som till exempel genom mikrofonen. Men Cowboy Bob har aldrig varit en riktig hejare på det heller, åtminstone inte enligt mig. Dock får man väl säga att det alltid är kul att man kan stryka honom från listan på brottare man inte sett.! Vad det nu skulle betyda? Jag menar, OK, han är en legend i WWEs ögon men kanske inte direkt i mina så jag och WWE får väl mötas halvvägs, "Fint nu har han varit med och visat sig för mig, nu kan ni definitivt ta bort honom från rostern!".
Hela tiden under matchen lufsar Cowboy Bob runt ringen i Hartwall Arena som en extra hjälp till "The Legend Killer"
Det roliga med Cowboy Bob var för oss, som ni nu säkerligen förstått, inte hans "ringskills", nä det var hans "peopleskills". Cowboy Bob var precis lika "mysig" och trevlig som han ser ut. den gode Cobojsaren tycktes vara ganska så populär bland de flesta brottarna, Undertaker inkluderat (vi ska inte glömma att det här var innan Hepatithistorien). När han åt så satt han i och för sig vid ett av de små borden (de flesta brottarna satt vid tre långbord men det fanns ett par som satt vid vanliga små bord) och större delen av måltidsdelen så satt han ensam, men många kom fram till honom. De skrattades och pekades och kom de inte fram till hans bord så ropade de saker till honom. Oss vinkade han till med ett glatt leende på läpparna när han såg att vi sneglade åt hans håll. Vi satt dock kvar för det var mer än "hej på dig"-vink än en "kom hit"-vink. Under årens lopp har man lärt sig skillnaden på dem.
Cowboy Bob får sota för att han lade sig i Undertakers affärer
Och sen så är det Randys tur att få beundra utsikten, eller är det så att UT ser bättre från sin position?
Under kvällens lopp så var Cowboy Bob i samspråk med de flesta andra men han rörde sig inte nämnvärt långt. De gångerna han ställde sig upp så var det bara för att gå och prata med någon annan (däribland UT, och båda skrattade!) och sen gick han tillbaka och satte sig. Han gick aldrig ut från restaurangen (förutom en gång, men det är en annan historia som vi ska skriva om när vi rapporterar om en annan legend) så det blev inget prat med honom på kvällen. Däremot så lyckades vi faktiskt få oss en kort pratstund på morgonen därefter, man lita på "The Ortons"!
Cowboy Bob ligger utslagen i Hartwall när Randys upp-och-nervända kropp rusar mot marken i 180...
för att till slut få vila i frid bredvid sin fader
Det var i lobbyn, som vanligt, som vi träffade på Cowboy Bob. Vi såg honom när han gick fram till receptionen och betalade för något (troligtvis en av de flera ölen som hade runnit ner för hans strupe på kvällen) (därmed inte sagt att han betedde sig onyktert på något sätt för det gjorde han inte) (det skötte andra så bra!). När han vände sig om så såg han oss och vinkade till igen. Moira (Sean var på annan ort) satt och höll i autografblocken och jag antar att han lade märke till det så han gick mot vårt håll. Moira ställde sig upp och gick fram några steg och bad om en autograf. Själv fipplade jag med min nya kamera som jag inte kunde få att fungera. Cowboy Bob skrev en autograf, småpratade lite med henne om wrestling (tror vi, hennes engelska är mycket bra för en 9-åring men det finns gränser för vad hon förstår)och sen så hörde jag honom säga,
- Is that you dad?
Moira svarar ja och Cowboy Bob kommer fram och hälsar.
- Hi, how are you? säger han.
- Oh, fine thanks, säger jag och lägger undan den strejkande kameran. Vi byter ett par ord om galan och så tackar han och går. Men historien tar faktiskt inte slut där.
Eftersom jag inte får igång ett av mina mest värdelösa inköp någonsin (åtminstone så tyckte jag det vid det tillfället) så går jag över till plan B, Seans kamera. Cowboy Bob har redan smitit in i frukostmatsalen så han är "long gone" men nu är jag beväpnad igen. Det går ett tag och lite annat händer och sen är det dags för bussarna att åka. De brottare som inte redan klivit på strömmar ut och tar snabbt plats. När vi precis fått autograf och ett så att säga halvt foto med en annan brottare som kommer senare i bloggen så kommer Cowboy Bob ut. Sean står där med sitt autografblock och sträcker fram det. Cowboy tar tag i det och skriver och jag går fram fort och frågar om vi inte kan ta ett foto med honom och båda barnen. Han tittar upp under glasögonen och säger,
- Sure, just a second, I just dont want you to take a picture of me with the cigarette, säger han.
Han har nämligen en cigarett i käften när han skriver. Så fort han är klar puttar han bort glasögonen, tar ut cigaretten från munnen och tar tag i barnen.
- Now kids, säger han, can you say Cowboy Bob?
Barnen tittar först på honom och säger sen Cowboy Bob unisont.
Jag hinner inte fota men Cowboy Bob säger,
- You can do better than that och skrattar och sen så säger alla tre,
- COWBOY BOB! och så skrattar alla när jag tar fotografiet.
Cowboy Bob Orton jr kramar om båda barnen samtidigt, frågar mig om jag fick ett foto och tackar oss sen för att vi är där. Sen lufsar han in i bussen, fast först så fimpar han ciggen utanför förstås.
Cowboy Bobs snirkliga men smått oläsliga autograf som Sean fick
Han var helt enkelt en trevlig farbror den gode kofösaren och det var riktigt trevligt att träffa honom. Fotot blev också ett av de bättre jag tagit på ungarna och brottare med tanke på att de båda för en gångs skull ler och ser lyckliga ut, precis så där lyckliga som de har varit varje gång vi träffat brottare även om det inte alltid syns. Frågan är bara hur lycklig Cowboy Bob är med tanke på att ciggen ändå lyckades smyga sig in på fotot?
En glad Moira, en glad Cowboy Bob, en glad Sean och ett litet mindre glatt bevismaterial som ni ser på uppförstoringen