Barcelona 2008 del 2, RAW
Då mina vänner så har vi kommit till den andra delen av faderns och sonens Barcelona och denna gång är det givetvis RAW-showen vi fokuserar på. Efter att ha sett Smackdown/ECW kvällen innan som hade varit riktigt bra trots avsaknaden av publik så såg vi fram emot att även få se RAW-brottarna i aktion. Och eftersom vi träffat på många av brottarna under dagen så blev det lite mer personligt. Dessutom så visste jag att det var mer publik på denna eftersom det inte fanns några ringsidebiljetter att köpa. Vi hade platser i något som hette "Guldcirkeln" och ska man bara se på wrestling så sitter man väldigt bra där. Och helt oslagbart är det om man vill ta bra fotografier. Nu blev det inte så eftersom en maktfullkomlig spanjor i dörren stoppade mig och min kamera. Då spanjorerna är hemskt limiterade i det engelska språket så förstod jag bara att jag inte fick komma in eftersom jag hade en "Camera professional" (med spanskt uttal).
På flygplatsen så hittade vi en skylt som sa allt om vad jag tyckte om vakterna på galan. För övrigt kan det berättas att "ARS" var ett matställe som enkom serverade skitmat!
Jag blev givetvis mäkta irriterad och började att klaga högljutt så vakten tillkallade sin chef som inte heller kunde någon engelska. Han släppte in oss i arenan men krävde att vi skulle lämna kameran på förvaring. Jag vägrade! Fler vakter tillkallades och jag var nu den mest betittade personen i hela arenan. Frågan är om Jeff Hardy ens var så omsvärmad när han under kvällen innan helt sonika hade klivit ut bland fansen innan showen? Kommunikation var totalt omöjlig eftersom ingen pratade engelska, vakterna var totalt omöjliga och jag var omöjlig så vi befann oss verkligen i en omöjlig situation. Vakterna ryckte i kameran, jag höll i. Vakterna började putta på mig, jag puttade tillbaka. Fler upprörda vakter strömmade till och jag kände att snart blir vi utslängda. Räddningen kom delvis av en vän liten spanjorska som kunde några ord engelska. Jag försökte förklara för henne att det inte var något problem kvällen innan och så sa jag, och betänk att vi satt i en liten knipa så en vit lögn var berättigad, att vi kände WWE-brottarna och började bläddra fram bilderna jag hade i kameran. Vakterna blev någorlunda imponerade och slutade att dra i mig men de var benhårda, visst kunde vi gå in men kameran stannade i förvaringen. Spanjorskan gjorde klart för mig att det var den enda chansen för oss att gå till våra platser så valet blev ändå enkelt. Jag och min lilla trupp med vakter stolpade bort till förvaringen och lämnade in kameraväskan. När jag väl gjort det vände jag mig till vaktchefen och sa, -If I cant find my camera here when I come back, I am going to find you! Spanjorskan som fortfarande var med tittade på mig och beslöt sig för att inte översätta. Hon gjorde nog rätt i det! Vaktchefen var två gånger större än mig och dessutom så bestod han av till större delen muskler, inte för att jag brydde mig för ögonblicket men det är ju dumt att utmana ödet. Alla tycktes dra en lättnadens suck efter kameran var i säkert förvar, alla förutom jag som gick och svor och förbannade allt och alla i Spanien. Sonen gick bredvid och lugnade fadern med de tröstande orden om att jag minsann kunde koncentrera mig på att titta på showen för en gångs skull. Och det hade han ju givetvis rätt i, aldrig har jag sett så mycket wrestling när jag varit på en show så frågan är om man överhuvudtaget ska ha med sig kameran i fortsättningen? Under timman innan showen såg vi hur vaktchefen gick runt i arenan och plockade alla som hade en kamera som såg någorlunda "professionell" ut. Tänk att folk inte har något vettigt för sig.
Spanjorerna är som sagt inte direkt några fenor på engelska men de vet vad de vill ha. Den här skylten ute på Barcelona Airport sa allting, snacka om språkförbistring!
Tillbaka på hotellet när jag pratade med en av crew-medlemmarna från WWE som frågade oss om vi hade haft kul sa jag som det varit. Kul men de borde kanske ha tydligare regler för det där med kameror, sa jag. Sedan fick jag berätta för honom vad som hänt och han blev uppriktigt sagt arg, inte på mig dock. Han tog min adress och sa att han skulle försöka fixa några foton från showen och skicka men eftersom jag inte sett något än så var han väl bara trevlig då, eller så kanske det kommer något vid ett senare tillfälle.
Sonen har sjunkit ned i en av sofforna i lobbyn. Så fort man gick ifrån dem så var en hotellanställd där och buffade kuddarna.
Fadern i samma lobby men dock i baren. Vi hade dock bra mycket roligare än vad jag ser ut att ha, goes without saying med tanke på var jag sitter!
Hur som helst så spelar det nu inte så stor roll, större delen av showen går att ses på Youtube (vanliga kameror kan man beslagta men att halva spaniens befolkning filmar hela showen tycks passera förbi!) och dessutom så mejlade våra spanska vänner från SD/ECW-showen sina bilder så jag har att visa här ändå. Nu ska jag sluta b-tcha om kameraincidenten eftersom det inte är det viktiga. Vi hade hur kul som helst, såg hur bra som helst och showen var värd vartenda öre ändå så låt oss gå över till det positiva istället, varsågoda.
En helt omotiverad bild från vårt obäddade men ack så lyxiga hotellrum på Hilton De La Mar.
Första matchen och Hacksaw Jim Duggans musik ljuder i högtalarna tilsammans med hans "Hoooooooooooooo". Ut kommer Hacksaw Haas, Charlie Haas utklädd till Duggan, viftandes den amerikanska flaggan. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera så de jublar. Haas kör igenom hela Hacksaws rutin men när Hacksaws musik ljuder igen och Hacksaw själv kommer ut så vänder publiken snabbt. Hacksaw har en spanskfärgad flagga (skriver så därför att det inte är den officiella spanska flaggan) så publiken jublar åt allt han gör och buar åt allt Haas gör. Det är faktiskt riktigt roligt, speciellt eftersom Haas egentligen gör en bättre Hacksaw än Hacksaw själv. De båda eldar upp publiken under en ganska lång tid, bra mycket längre än själva matchen, och sonen och jag skrattar gott åt Haas och spanjorernas vändning. Själva matchen är inte så mycket att hurra åt men det är alltid kul att ha fått se en legend som Hacksaw in action och dessutom så är Haas en riktigt bra brottare och det får han visa bitvis även om han mest kör Hacksaws moves (som till och med jag skulle klara av). Haas förlorar givetvis men får ändå tid efteråt att fortsätta agera till publikens burop. Hacksaw vann ju och han är ju Hacksaw, eller hur?
Charlie "Hacksaw" Haas viftar med sin flagga och planka
Hacksaw Jim Duggan stormar in och "köper" publiken med en spansk flagga istället för den amerikanska. Han drog till och med igång en "Spain, spain"-kör när Haas försökte köra igång med "U-S-A"!
Charlie retar upp publiken och glädjer oss.
Hooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
Som andra match bjöds vi på D-Lo Brown mot Manu och det märktes att dessa två inte har särskilt mycket TV-tid eftersom spanjorerna var någorlunda ljumma till denna tillställning. Allting är i och för sig relativt men det var ändock denna match som det lät minst till. I gengäld fick vi se en ganska så bra match där D-Lo till förlorade men vann publikens kärlek.
Alla vill klappa på D-Lo...
...men ingen vill klappa på Manu. I förgrunden ser vi hur spanjorerna får in WWEs sändningar.
D-Lo och Manu cirklar runt ringen och tar god tid sig på innan de...
...exploderar. Och sedan blev det god fart hela matchen igenom.
Tagmatcher är oftast alltid kul att se på och den mellan mästarna Ted DiBiase jr och Cody Rhodes mot Cryme Tyme, Shad och JTG var inget undantag. Det enda problemet var egentligen vilka vi skulle hålla på? I vanliga fall så håller jag och sonen i stort sett bara på "heels", de onda, men eftersom vi stött på Shad två gånger under dagen och han hade varit exceptionellt trevlig så var det svårt att välja. Vi gjorde det enda rätta, vi jublade åt allt!
JTG stilar och eldar upp publiken.
Givetvis så tjafsar alla med varandra innan matchen och gör allt för att reta upp varandra.
Rakt igenom matchen så är det fullt ös så man förstår att brottarna är svettigare än en finsk bastubadare när de går ut.
Shad är både stor och stark. Han gick omkring med DiBiase på ryggen i en evighet!
Innan matchen är "Simply Priceless" bra kaxiga...
Efteråt är de inte riktigt lika sturska men de tar tillfället till akt att bråka med publiken på vägen ut eftersom de ändå behöll sina titlar.
JTG och Shad är inte glada, de förlorade, men publiken älskar dem i alla fall.
Oftast så brukar jag klaga på tjejbrottning men matchen mellan Beth Phoenix vs Katie Lea Burchill vs Mickey James, en triple-threat, var riktigt bra. Till och med bland de bättre av alla matcherna som vi såg under de kvällarna vi var på wrestling. Phoenix behöll titeln, eftersom titlar i princip aldrig byter ägare under house-shows (och ja, jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln) efter högkvalitativ brottning från hennes och Mickeys sida. Burchill var mer med som utfyllnad. En lustig händelse under matchen var att en propp (el) smällde av riktigt rejält så att hela arenan blev mörk. Tjejerna stannade upp ett tag men fördrev tiden med att gruffa med varandra tills ljuset kom på igen. Det låter ju inte särskilt roligt men det roliga var att hela publiken, nästan unisont, drog efter andan och började mumla Undertaker mer eller mindre upphetsat när ljuset försvann. Tala om att vara indoktrinerade.
Katie Lea, Beth och Mickey kramas som bara de kan.
Jamie Noble vs William Regal och det är en parning som får äkta wrestlingälskare att dräggla värre än en treåring på dagis. Här snackar vi teknisk brottning blandat med riktigt stiffa shots till en perfektion som fick både sonen och fadern att stå upp under hela matchen (vilket tvingade resten av sektionen att stå upp också). Tänk om alla kunde brottas som dessa herrar och tänk om man skulle våga satsa mer på dessa herrar, så mycket bättre allt skulle bli då!
Ingen är så härligt arrogant och brittisk som William Regal.
Och ingen är så pibull-liknande som trailertrash-killen Jamie Noble.
Ingen kan hellre fuska så som Regal som är ypperligt förvånad över att domaren säger åt honom. Han gör ju ingenting!
Däremot kan jag räkna upp ett antal personer som har snyggare brottarutstyrsel än William Regals sparkdräkt!
Kvällens höjdpunkt var inte att se maineventet, kvällens höjdpunkt var att se Santino Marella live! Ja, att höra live kanske till och med är rätta uttrycket. Santino är Gud, det är inget snack om det. Vi hade träffat både Santino och hans motståndare Kofi Kingston tidigare under dagen och Kofi var väl den som gjorde mest intryck då men framför publik så var det ingen tvekan, Santino Marella ägde Pavello Olimpic de Badalona. Han stred ut som en kung på Eriksgata och publiken jublade. Han gick sakta genom publikhavet, snett vinkandes och snett leendes samtidigt som han visade att det var han som var Intercontinentalchampion. Väl i ringen fortsatte hans vinkande och publiken jublade. En mikrofon sattes i hans hand och sedan var kvällen definitivt räddad. Allt tjafs om kameran försvann och jag och sonen log från öra till öra när Santino körde igång sin promo. Först började han med att berätta hur kul det var att vara i Spanien (stort jubel), hur bra Spanien var (stort jubel), hur vackert Spanien var (stort jubel), hur bra spanjorerna var (stort jubel), för de visste sin plats (mindre burop). Spanjorerna hade nog svårt att förstå Santinos brutna engelska men någonting var definitivt fel med den kommentaren tror jag att de trodde. Sedan körde Santino på med att Spanien alltid var nummer två, visst var de duktiga i fotboll, Europamästare och allt (stort jubel igen), men Italien var världsmästare (mer burop)! Så fortsatte han ett bra tag tills han krävde att få möta en riktig motståndare, inte en spanjor eftersom de alltid slutar tvåa, en riktig motståndare som faktiskt kunde gör motstånd mot honom, hela världens mästare. Sonen och skrattade gott trots att ett antal spanjorer runt omkring oss inte var fullt så roade. Ut kom i alla fall Kofi Kingston och det blir en match som inte gäller titeln då Santino inte anser oss i publiken vara värda en titelfajt. En riktigt bra match blir det också där framför allt Kofi får visa upp sin brottning och Santino får visa upp ett stort register på hur man kan fega ur och fuska så fort tillfälle ges. Till slut så blir det "Thunder in Paradise" och Santino sänks som Bismarck sänktes av britterna under andra världskriget. Kofi firar och tar sig sedan ut. Santino reser sig mödosamt upp och publiken skrattar åt honom men han tar över igen, han har bältet, det är han som är champ och han kräver att folket ska jubla åt honom. Santino är som sagt Gud.
Santino Marella gör entré, med unibrow och bälte. Först jublar folket men efter ett tag förstår de att han driver med dem och då börjar visselkonserten och buropen sprida sig i arenan.
Intercontinentalmästaren har äntrat ringen och vi bara myser uppe på läktaren.
Santino anser att Kofi Kingston fuskar under matchen och det tycker vi också!
Det är mest Kofi som är offensiv under matchen, Santino tar alla chanser att gömma sig bakom domaren eller ta tag i repen men ibland så får han faktiskt in ett par grepp och han är då mäkta stolt efter dem.
Och här ser ni själva hur Kofi fuskar. En illegal armbar ser ju detta definitivt ut att vara!
Santino blir lätt groggy under matchen och faller offer för en feg spark...
Men trots det, och en ordentlig huvudvärk så är det ju Santino som är mästare så vi kan skriva upp ännu en vecka på Honk-a-metern.
Kvällens största jubel var ju Santino för oss men för spanjorerna så var det definitivt Rey Mysterio som det poppades allra mest för. Några besvikna rop efter Batista var rätt högljudda också men Mysterios pop var mäktig. Han mötte Kane i en NO-DQ-match och det är ju alltid roligt att se eftersom det är ganska så mycket vapen inblandade. Inga stegar som under gårdagen med Matt Hardy och Mark Henry men väl stolar, soptunna med lock, ringtrappa (spanska trappan!) och annat smått och gott. Hur preparerade de än må vara så bör herrarna ha haft ordentligt ont efteråt ändå. Rey Mysterio vann efter en bra match med otrolig inlevelse från publiken. Efter gick Kane bärsärkargång och kastade prylar omkring sig och jagade Lilian Garcia samt andra som satt runt ringen. Han var väl sur för att han inte lyckades undvika Reys tredje försök på en 619.
Lilian Garcia som pratade flytande spanska till publikens glädje. Hon pratade en hel massa och givetvis förstod vi inget, typ, men varje gång hon introducerade brottare så gick hon över till att prata engelska, hm, undrar varför?
Kvällens största pop, Rey Mysterio introduceras och spanjorerna blev som tokiga.
Synd att kvaliteten på bilden blev så dålig, annars hade det faktiskt varit något att spara. Tänk om jag haft min "camera professional"!
Lite bättre bild men fortfarande inte "camera professional". Man kan fråga sig om bestämmelserna är för att folk ska bli så illa tvungna att köpa WWEs licensierade bilder? Fast å andra sidan så blev ju crewkillen förvånad och förbannad så det var nog bara en misstolkning av nitiska vakter.
Kane stalkar Rey Mysterio som dyker undan blixtsnabbt för att sedan sparka eller slå på mannen som är typ dubbelt så stor som honom.
I början är det Rey som dominerar och får in mest grepp och slag medan Kane bara blir frustrerad.
Men Kane får till slut tag på den lille hale Rey och misshandeln börjar. Precis härefter tog Rey ett riktigt ruggigt bump i ryggen Kane dunkar ned honom i trappan.
Kane fixar iordning soptunnan som redan då hade fått buckla till både honom och Rey ett par gånger.
Kane lyckas få Rey att ta räkningen till två ett flertal gånger men Mysterio tar sig alltid ur och till sist så är det en 619 och en West Coast Pop som avgör till Reys fördel.
Som mainevent så är det ett tagteammöte som sig brukar på Houseshows. Publiken får se så många brottare som möjligt och brottarna behöver inte kämpa ihjäl sig. Det är världsmästaren Chris Y2J Jericho och hans adept Lance Cade som tar sig an CM Punk och Shawn Michaels, The Heartbreak Kid. Först kommer Jericho och Cade ut och Y2J drar då en promo. Han gör det dessutom på spanska, om än hackigt, så vi fattar inte ett ord av vad han säger. Dock så förstår vi vad han vill för hans kroppsspråk och gester visar tydligt och klart på att han inte gillar vare sig Barcelona eller Spanien. Publiken skriker ut sin avsky och The Sexy Beast blir då ännu mer elak. Han och Cade går ned från ringen och går runt den samtidigt som de gestikulerar och skriker saker till de som sitter (står) vid ringside. The King of the World (det är fortfarande Jericho vi pratar om, han har typ 100 smeknamn) tar tag i en ganska så snygg HBK-skylt vid ringside och river den i bitar. Spanjoren blir legitimt arg och The Man of 1002 holds kastar tillbaka det som är kvar av skylten på honom. Publiken är i upplösning och man börjar undra om inte The Highlight of the Night gått för långt? Då ljuder CM Punks musik och så vänds det uppbyggda hatet till jubel istället och det enda jag kan tänka är att, de är duktiga på det här WWE! Punk mottas som en hjälte men det är inget jämfört med vad hans partner HBK får som mottagande. Han är om möjligt ännu mer poppis än Rey Mysterio, om inte så är det bra nära i alla fall. Det blir en bra match med allas specialgrepp, även om man kan tycka att HBK spelar över ibland. I början är det till och med så att domaren Mike Chioda inte kan hålla sig för skratt när han ska "försöka" hålla HBK borta från Jericho. Hur som helst, när det väl kommer igång är det bra flyt och kul att se och givetvis är det Lance Cade, den minst namnkunnige av de fyra, som får bita i gräset när han springer på en Sweet Chin Music från The Showstopper.
Cris Jericho och Lance Cade innan de gör publiken i Barcelona galna.
Alldeles snart så talar de om vad de tycker om Spanien och jag hoppas verkligen att han nämnde säkerhetsvakterna också!
CM Punk däremot tycks vara väldigt glad över att vara i Barcelona!
För att inte tala om om legendaren himself, The Heartbreak Kid Shawn Michaels.
Som tar alla chanser till att posera för publiken, både på repen...
...och från själva ringen.
Först börjar de som brukligt att reta varandra och Shawn Michaels...
...men även CM Punk, hinner spela över lite när de ska reta upp Y2J och Cade. Dock så är de flesta, även vi, roade så det är helt okej.
När det väl kommer igång så blir det riktigt bra och brottarna turas om men mest så är det Lance Cade som får jobba.
Han får till och med visa upp sin bakdel under en längre sekvens i matchen då HBK sliter och drar i hans byxor. Man kan undra varför HBK alltid ska blotta sina motståndares arslen (kanske han var sugen på spansk mat) under sina matcher på House shows?
Y2J hann med om att vara riktigt elak mot Punk och...
...Shawn Michaels kunde inte vänta på att få komma in och vara elak tillbaka mot Y2J.
Till slut så vinner Michaels och Punk matchen och Punk vill givetvis visa publiken att det är HBK som är den stora stjärnan, även om han inte är världsmästare.
Världsmästaren Chris Jericho och Lance Cade lämnar arenan ordentligt tilltufsade...
...medan Shawn Michaels går ut sist som den sanne hjälten han är.
Det var allt från RAW. Nu kommer det att så småningom komma lite berättelser och bilder från våra möten med flera av de största stjärnorna. Jag ska bara få ordning på lite bilder och framför allt få lite tid till att skriva och lägga upp. Kommentarer till detta lilla epos gör att jag arbetar fortare för då vet jag att det finns några som är intresserade och läser. Ju färre kommentarer ju mindre bråttom har jag.
Nu tog ju inte resan helt och hållet slut där. Efter att brottarna hade lämnat hotellet på morgonen, riktigt tidigt, så tog vi oss ut till flygplatsen fär vi än en gång, tack vare Sterling Airways, fick spendera en lång dag på en flygplats där vi åt de absolut äckligaste hamburgarna vi någonsin har ätit. Vi kom dock, en massa timmar för sent, tillbaka till Sverige och Arlanda och där avslutades vår resa på Radisson SAS Arlandia Hotel. Det var riktigt skönt efter flygresan och när vi hittade...
...en fruktkorg, svenskt vatten, lite kakor, godis, choklad och kaffe och te alldeles gratis (sug på den Sterling) uppe på vårt rum...
...och mjuka badrockar samt tofflor att krypa in i på vårt rum som låg på Arlandias lite finare avdelning så kändes livet bra mycket lättare.
Slut för denna gång, dags att börja planera inför nästa tripp, undras var den kan tänkas gå? Till dess (och med lite mötesrapporter däremellan) lev väl och glöm inte att tala om vad just du tyckte!
På flygplatsen så hittade vi en skylt som sa allt om vad jag tyckte om vakterna på galan. För övrigt kan det berättas att "ARS" var ett matställe som enkom serverade skitmat!
Jag blev givetvis mäkta irriterad och började att klaga högljutt så vakten tillkallade sin chef som inte heller kunde någon engelska. Han släppte in oss i arenan men krävde att vi skulle lämna kameran på förvaring. Jag vägrade! Fler vakter tillkallades och jag var nu den mest betittade personen i hela arenan. Frågan är om Jeff Hardy ens var så omsvärmad när han under kvällen innan helt sonika hade klivit ut bland fansen innan showen? Kommunikation var totalt omöjlig eftersom ingen pratade engelska, vakterna var totalt omöjliga och jag var omöjlig så vi befann oss verkligen i en omöjlig situation. Vakterna ryckte i kameran, jag höll i. Vakterna började putta på mig, jag puttade tillbaka. Fler upprörda vakter strömmade till och jag kände att snart blir vi utslängda. Räddningen kom delvis av en vän liten spanjorska som kunde några ord engelska. Jag försökte förklara för henne att det inte var något problem kvällen innan och så sa jag, och betänk att vi satt i en liten knipa så en vit lögn var berättigad, att vi kände WWE-brottarna och började bläddra fram bilderna jag hade i kameran. Vakterna blev någorlunda imponerade och slutade att dra i mig men de var benhårda, visst kunde vi gå in men kameran stannade i förvaringen. Spanjorskan gjorde klart för mig att det var den enda chansen för oss att gå till våra platser så valet blev ändå enkelt. Jag och min lilla trupp med vakter stolpade bort till förvaringen och lämnade in kameraväskan. När jag väl gjort det vände jag mig till vaktchefen och sa, -If I cant find my camera here when I come back, I am going to find you! Spanjorskan som fortfarande var med tittade på mig och beslöt sig för att inte översätta. Hon gjorde nog rätt i det! Vaktchefen var två gånger större än mig och dessutom så bestod han av till större delen muskler, inte för att jag brydde mig för ögonblicket men det är ju dumt att utmana ödet. Alla tycktes dra en lättnadens suck efter kameran var i säkert förvar, alla förutom jag som gick och svor och förbannade allt och alla i Spanien. Sonen gick bredvid och lugnade fadern med de tröstande orden om att jag minsann kunde koncentrera mig på att titta på showen för en gångs skull. Och det hade han ju givetvis rätt i, aldrig har jag sett så mycket wrestling när jag varit på en show så frågan är om man överhuvudtaget ska ha med sig kameran i fortsättningen? Under timman innan showen såg vi hur vaktchefen gick runt i arenan och plockade alla som hade en kamera som såg någorlunda "professionell" ut. Tänk att folk inte har något vettigt för sig.
Spanjorerna är som sagt inte direkt några fenor på engelska men de vet vad de vill ha. Den här skylten ute på Barcelona Airport sa allting, snacka om språkförbistring!
Tillbaka på hotellet när jag pratade med en av crew-medlemmarna från WWE som frågade oss om vi hade haft kul sa jag som det varit. Kul men de borde kanske ha tydligare regler för det där med kameror, sa jag. Sedan fick jag berätta för honom vad som hänt och han blev uppriktigt sagt arg, inte på mig dock. Han tog min adress och sa att han skulle försöka fixa några foton från showen och skicka men eftersom jag inte sett något än så var han väl bara trevlig då, eller så kanske det kommer något vid ett senare tillfälle.
Sonen har sjunkit ned i en av sofforna i lobbyn. Så fort man gick ifrån dem så var en hotellanställd där och buffade kuddarna.
Fadern i samma lobby men dock i baren. Vi hade dock bra mycket roligare än vad jag ser ut att ha, goes without saying med tanke på var jag sitter!
Hur som helst så spelar det nu inte så stor roll, större delen av showen går att ses på Youtube (vanliga kameror kan man beslagta men att halva spaniens befolkning filmar hela showen tycks passera förbi!) och dessutom så mejlade våra spanska vänner från SD/ECW-showen sina bilder så jag har att visa här ändå. Nu ska jag sluta b-tcha om kameraincidenten eftersom det inte är det viktiga. Vi hade hur kul som helst, såg hur bra som helst och showen var värd vartenda öre ändå så låt oss gå över till det positiva istället, varsågoda.
En helt omotiverad bild från vårt obäddade men ack så lyxiga hotellrum på Hilton De La Mar.
Första matchen och Hacksaw Jim Duggans musik ljuder i högtalarna tilsammans med hans "Hoooooooooooooo". Ut kommer Hacksaw Haas, Charlie Haas utklädd till Duggan, viftandes den amerikanska flaggan. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera så de jublar. Haas kör igenom hela Hacksaws rutin men när Hacksaws musik ljuder igen och Hacksaw själv kommer ut så vänder publiken snabbt. Hacksaw har en spanskfärgad flagga (skriver så därför att det inte är den officiella spanska flaggan) så publiken jublar åt allt han gör och buar åt allt Haas gör. Det är faktiskt riktigt roligt, speciellt eftersom Haas egentligen gör en bättre Hacksaw än Hacksaw själv. De båda eldar upp publiken under en ganska lång tid, bra mycket längre än själva matchen, och sonen och jag skrattar gott åt Haas och spanjorernas vändning. Själva matchen är inte så mycket att hurra åt men det är alltid kul att ha fått se en legend som Hacksaw in action och dessutom så är Haas en riktigt bra brottare och det får han visa bitvis även om han mest kör Hacksaws moves (som till och med jag skulle klara av). Haas förlorar givetvis men får ändå tid efteråt att fortsätta agera till publikens burop. Hacksaw vann ju och han är ju Hacksaw, eller hur?
Charlie "Hacksaw" Haas viftar med sin flagga och planka
Hacksaw Jim Duggan stormar in och "köper" publiken med en spansk flagga istället för den amerikanska. Han drog till och med igång en "Spain, spain"-kör när Haas försökte köra igång med "U-S-A"!
Charlie retar upp publiken och glädjer oss.
Hooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
Som andra match bjöds vi på D-Lo Brown mot Manu och det märktes att dessa två inte har särskilt mycket TV-tid eftersom spanjorerna var någorlunda ljumma till denna tillställning. Allting är i och för sig relativt men det var ändock denna match som det lät minst till. I gengäld fick vi se en ganska så bra match där D-Lo till förlorade men vann publikens kärlek.
Alla vill klappa på D-Lo...
...men ingen vill klappa på Manu. I förgrunden ser vi hur spanjorerna får in WWEs sändningar.
D-Lo och Manu cirklar runt ringen och tar god tid sig på innan de...
...exploderar. Och sedan blev det god fart hela matchen igenom.
Tagmatcher är oftast alltid kul att se på och den mellan mästarna Ted DiBiase jr och Cody Rhodes mot Cryme Tyme, Shad och JTG var inget undantag. Det enda problemet var egentligen vilka vi skulle hålla på? I vanliga fall så håller jag och sonen i stort sett bara på "heels", de onda, men eftersom vi stött på Shad två gånger under dagen och han hade varit exceptionellt trevlig så var det svårt att välja. Vi gjorde det enda rätta, vi jublade åt allt!
JTG stilar och eldar upp publiken.
Givetvis så tjafsar alla med varandra innan matchen och gör allt för att reta upp varandra.
Rakt igenom matchen så är det fullt ös så man förstår att brottarna är svettigare än en finsk bastubadare när de går ut.
Shad är både stor och stark. Han gick omkring med DiBiase på ryggen i en evighet!
Innan matchen är "Simply Priceless" bra kaxiga...
Efteråt är de inte riktigt lika sturska men de tar tillfället till akt att bråka med publiken på vägen ut eftersom de ändå behöll sina titlar.
JTG och Shad är inte glada, de förlorade, men publiken älskar dem i alla fall.
Oftast så brukar jag klaga på tjejbrottning men matchen mellan Beth Phoenix vs Katie Lea Burchill vs Mickey James, en triple-threat, var riktigt bra. Till och med bland de bättre av alla matcherna som vi såg under de kvällarna vi var på wrestling. Phoenix behöll titeln, eftersom titlar i princip aldrig byter ägare under house-shows (och ja, jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln) efter högkvalitativ brottning från hennes och Mickeys sida. Burchill var mer med som utfyllnad. En lustig händelse under matchen var att en propp (el) smällde av riktigt rejält så att hela arenan blev mörk. Tjejerna stannade upp ett tag men fördrev tiden med att gruffa med varandra tills ljuset kom på igen. Det låter ju inte särskilt roligt men det roliga var att hela publiken, nästan unisont, drog efter andan och började mumla Undertaker mer eller mindre upphetsat när ljuset försvann. Tala om att vara indoktrinerade.
Katie Lea, Beth och Mickey kramas som bara de kan.
Jamie Noble vs William Regal och det är en parning som får äkta wrestlingälskare att dräggla värre än en treåring på dagis. Här snackar vi teknisk brottning blandat med riktigt stiffa shots till en perfektion som fick både sonen och fadern att stå upp under hela matchen (vilket tvingade resten av sektionen att stå upp också). Tänk om alla kunde brottas som dessa herrar och tänk om man skulle våga satsa mer på dessa herrar, så mycket bättre allt skulle bli då!
Ingen är så härligt arrogant och brittisk som William Regal.
Och ingen är så pibull-liknande som trailertrash-killen Jamie Noble.
Ingen kan hellre fuska så som Regal som är ypperligt förvånad över att domaren säger åt honom. Han gör ju ingenting!
Däremot kan jag räkna upp ett antal personer som har snyggare brottarutstyrsel än William Regals sparkdräkt!
Kvällens höjdpunkt var inte att se maineventet, kvällens höjdpunkt var att se Santino Marella live! Ja, att höra live kanske till och med är rätta uttrycket. Santino är Gud, det är inget snack om det. Vi hade träffat både Santino och hans motståndare Kofi Kingston tidigare under dagen och Kofi var väl den som gjorde mest intryck då men framför publik så var det ingen tvekan, Santino Marella ägde Pavello Olimpic de Badalona. Han stred ut som en kung på Eriksgata och publiken jublade. Han gick sakta genom publikhavet, snett vinkandes och snett leendes samtidigt som han visade att det var han som var Intercontinentalchampion. Väl i ringen fortsatte hans vinkande och publiken jublade. En mikrofon sattes i hans hand och sedan var kvällen definitivt räddad. Allt tjafs om kameran försvann och jag och sonen log från öra till öra när Santino körde igång sin promo. Först började han med att berätta hur kul det var att vara i Spanien (stort jubel), hur bra Spanien var (stort jubel), hur vackert Spanien var (stort jubel), hur bra spanjorerna var (stort jubel), för de visste sin plats (mindre burop). Spanjorerna hade nog svårt att förstå Santinos brutna engelska men någonting var definitivt fel med den kommentaren tror jag att de trodde. Sedan körde Santino på med att Spanien alltid var nummer två, visst var de duktiga i fotboll, Europamästare och allt (stort jubel igen), men Italien var världsmästare (mer burop)! Så fortsatte han ett bra tag tills han krävde att få möta en riktig motståndare, inte en spanjor eftersom de alltid slutar tvåa, en riktig motståndare som faktiskt kunde gör motstånd mot honom, hela världens mästare. Sonen och skrattade gott trots att ett antal spanjorer runt omkring oss inte var fullt så roade. Ut kom i alla fall Kofi Kingston och det blir en match som inte gäller titeln då Santino inte anser oss i publiken vara värda en titelfajt. En riktigt bra match blir det också där framför allt Kofi får visa upp sin brottning och Santino får visa upp ett stort register på hur man kan fega ur och fuska så fort tillfälle ges. Till slut så blir det "Thunder in Paradise" och Santino sänks som Bismarck sänktes av britterna under andra världskriget. Kofi firar och tar sig sedan ut. Santino reser sig mödosamt upp och publiken skrattar åt honom men han tar över igen, han har bältet, det är han som är champ och han kräver att folket ska jubla åt honom. Santino är som sagt Gud.
Santino Marella gör entré, med unibrow och bälte. Först jublar folket men efter ett tag förstår de att han driver med dem och då börjar visselkonserten och buropen sprida sig i arenan.
Intercontinentalmästaren har äntrat ringen och vi bara myser uppe på läktaren.
Santino anser att Kofi Kingston fuskar under matchen och det tycker vi också!
Det är mest Kofi som är offensiv under matchen, Santino tar alla chanser att gömma sig bakom domaren eller ta tag i repen men ibland så får han faktiskt in ett par grepp och han är då mäkta stolt efter dem.
Och här ser ni själva hur Kofi fuskar. En illegal armbar ser ju detta definitivt ut att vara!
Santino blir lätt groggy under matchen och faller offer för en feg spark...
Men trots det, och en ordentlig huvudvärk så är det ju Santino som är mästare så vi kan skriva upp ännu en vecka på Honk-a-metern.
Kvällens största jubel var ju Santino för oss men för spanjorerna så var det definitivt Rey Mysterio som det poppades allra mest för. Några besvikna rop efter Batista var rätt högljudda också men Mysterios pop var mäktig. Han mötte Kane i en NO-DQ-match och det är ju alltid roligt att se eftersom det är ganska så mycket vapen inblandade. Inga stegar som under gårdagen med Matt Hardy och Mark Henry men väl stolar, soptunna med lock, ringtrappa (spanska trappan!) och annat smått och gott. Hur preparerade de än må vara så bör herrarna ha haft ordentligt ont efteråt ändå. Rey Mysterio vann efter en bra match med otrolig inlevelse från publiken. Efter gick Kane bärsärkargång och kastade prylar omkring sig och jagade Lilian Garcia samt andra som satt runt ringen. Han var väl sur för att han inte lyckades undvika Reys tredje försök på en 619.
Lilian Garcia som pratade flytande spanska till publikens glädje. Hon pratade en hel massa och givetvis förstod vi inget, typ, men varje gång hon introducerade brottare så gick hon över till att prata engelska, hm, undrar varför?
Kvällens största pop, Rey Mysterio introduceras och spanjorerna blev som tokiga.
Synd att kvaliteten på bilden blev så dålig, annars hade det faktiskt varit något att spara. Tänk om jag haft min "camera professional"!
Lite bättre bild men fortfarande inte "camera professional". Man kan fråga sig om bestämmelserna är för att folk ska bli så illa tvungna att köpa WWEs licensierade bilder? Fast å andra sidan så blev ju crewkillen förvånad och förbannad så det var nog bara en misstolkning av nitiska vakter.
Kane stalkar Rey Mysterio som dyker undan blixtsnabbt för att sedan sparka eller slå på mannen som är typ dubbelt så stor som honom.
I början är det Rey som dominerar och får in mest grepp och slag medan Kane bara blir frustrerad.
Men Kane får till slut tag på den lille hale Rey och misshandeln börjar. Precis härefter tog Rey ett riktigt ruggigt bump i ryggen Kane dunkar ned honom i trappan.
Kane fixar iordning soptunnan som redan då hade fått buckla till både honom och Rey ett par gånger.
Kane lyckas få Rey att ta räkningen till två ett flertal gånger men Mysterio tar sig alltid ur och till sist så är det en 619 och en West Coast Pop som avgör till Reys fördel.
Som mainevent så är det ett tagteammöte som sig brukar på Houseshows. Publiken får se så många brottare som möjligt och brottarna behöver inte kämpa ihjäl sig. Det är världsmästaren Chris Y2J Jericho och hans adept Lance Cade som tar sig an CM Punk och Shawn Michaels, The Heartbreak Kid. Först kommer Jericho och Cade ut och Y2J drar då en promo. Han gör det dessutom på spanska, om än hackigt, så vi fattar inte ett ord av vad han säger. Dock så förstår vi vad han vill för hans kroppsspråk och gester visar tydligt och klart på att han inte gillar vare sig Barcelona eller Spanien. Publiken skriker ut sin avsky och The Sexy Beast blir då ännu mer elak. Han och Cade går ned från ringen och går runt den samtidigt som de gestikulerar och skriker saker till de som sitter (står) vid ringside. The King of the World (det är fortfarande Jericho vi pratar om, han har typ 100 smeknamn) tar tag i en ganska så snygg HBK-skylt vid ringside och river den i bitar. Spanjoren blir legitimt arg och The Man of 1002 holds kastar tillbaka det som är kvar av skylten på honom. Publiken är i upplösning och man börjar undra om inte The Highlight of the Night gått för långt? Då ljuder CM Punks musik och så vänds det uppbyggda hatet till jubel istället och det enda jag kan tänka är att, de är duktiga på det här WWE! Punk mottas som en hjälte men det är inget jämfört med vad hans partner HBK får som mottagande. Han är om möjligt ännu mer poppis än Rey Mysterio, om inte så är det bra nära i alla fall. Det blir en bra match med allas specialgrepp, även om man kan tycka att HBK spelar över ibland. I början är det till och med så att domaren Mike Chioda inte kan hålla sig för skratt när han ska "försöka" hålla HBK borta från Jericho. Hur som helst, när det väl kommer igång är det bra flyt och kul att se och givetvis är det Lance Cade, den minst namnkunnige av de fyra, som får bita i gräset när han springer på en Sweet Chin Music från The Showstopper.
Cris Jericho och Lance Cade innan de gör publiken i Barcelona galna.
Alldeles snart så talar de om vad de tycker om Spanien och jag hoppas verkligen att han nämnde säkerhetsvakterna också!
CM Punk däremot tycks vara väldigt glad över att vara i Barcelona!
För att inte tala om om legendaren himself, The Heartbreak Kid Shawn Michaels.
Som tar alla chanser till att posera för publiken, både på repen...
...och från själva ringen.
Först börjar de som brukligt att reta varandra och Shawn Michaels...
...men även CM Punk, hinner spela över lite när de ska reta upp Y2J och Cade. Dock så är de flesta, även vi, roade så det är helt okej.
När det väl kommer igång så blir det riktigt bra och brottarna turas om men mest så är det Lance Cade som får jobba.
Han får till och med visa upp sin bakdel under en längre sekvens i matchen då HBK sliter och drar i hans byxor. Man kan undra varför HBK alltid ska blotta sina motståndares arslen (kanske han var sugen på spansk mat) under sina matcher på House shows?
Y2J hann med om att vara riktigt elak mot Punk och...
...Shawn Michaels kunde inte vänta på att få komma in och vara elak tillbaka mot Y2J.
Till slut så vinner Michaels och Punk matchen och Punk vill givetvis visa publiken att det är HBK som är den stora stjärnan, även om han inte är världsmästare.
Världsmästaren Chris Jericho och Lance Cade lämnar arenan ordentligt tilltufsade...
...medan Shawn Michaels går ut sist som den sanne hjälten han är.
Det var allt från RAW. Nu kommer det att så småningom komma lite berättelser och bilder från våra möten med flera av de största stjärnorna. Jag ska bara få ordning på lite bilder och framför allt få lite tid till att skriva och lägga upp. Kommentarer till detta lilla epos gör att jag arbetar fortare för då vet jag att det finns några som är intresserade och läser. Ju färre kommentarer ju mindre bråttom har jag.
Nu tog ju inte resan helt och hållet slut där. Efter att brottarna hade lämnat hotellet på morgonen, riktigt tidigt, så tog vi oss ut till flygplatsen fär vi än en gång, tack vare Sterling Airways, fick spendera en lång dag på en flygplats där vi åt de absolut äckligaste hamburgarna vi någonsin har ätit. Vi kom dock, en massa timmar för sent, tillbaka till Sverige och Arlanda och där avslutades vår resa på Radisson SAS Arlandia Hotel. Det var riktigt skönt efter flygresan och när vi hittade...
...en fruktkorg, svenskt vatten, lite kakor, godis, choklad och kaffe och te alldeles gratis (sug på den Sterling) uppe på vårt rum...
...och mjuka badrockar samt tofflor att krypa in i på vårt rum som låg på Arlandias lite finare avdelning så kändes livet bra mycket lättare.
Slut för denna gång, dags att börja planera inför nästa tripp, undras var den kan tänkas gå? Till dess (och med lite mötesrapporter däremellan) lev väl och glöm inte att tala om vad just du tyckte!
Barcelona 2008 del 1, Smackdown/ECW
En kort (nåja) resumé från vår Barcelonaresa kommer här och givetvis lägger vi fokus på galorna även om ni också får ta del av lite kultur, precis som oss. Alla foton och historier om möten med brottare lämnar vi utanför eftersom dessa kommer att komma separat när andan faller på och tillräckligt många visar att det finns intresse för att läsa om dem. Nåja, då börjar vi med resan.
Sonen och fadern tog tåget ned till Stockholm och spenderade en natt på Connect Hotels som ligger vid Arlanda Stad. För en gångs skull var allting ganska lugnt eftersom vårt flyg skulle gå vid niotiden på morgonen. Ingen stress alltså som brukligt annars. I sakta mak tog vi oss till Arlanda och checkade in cirka kvart över sju, två timmar innan avgång. Eftersom köer vid säkerhetskontroll etcetera brukar ta tid så är två timmar ganska så lagom. Den här gången flöt allting på så det hade räckt med fem minuter, aldrig har en incheckning gått så fort. Lite mer väntetid än vanligt vid "gaten" tänkte vi men det skulle väl vara OK. Tyvärr blev det lite mer än "lite" väntetid. När vi satt vid gaten väntandes i allsköns ro bingade det till på TV-skärmen och helt plötsligt så var flyget försenat i tre timmar! Ingen förklaring gavs och ingen visste något. Arlanda i nästan fem timmar är ingen hit, tro mig! När vi väl kom på flyget förklarade piloten förseningen med att en radio hade gått sönder på planet så de hade fått flyga in en ny och laga radion i Malmö innan flyget gick upp till Stockholm. När vi väl kom hem till Sverige igen väntade ett mejl på oss från Sterling som vi flög med där de beklagade förseningen och skyllde på något helt annat. Om man nu ska ljuga kan man väl åtminstone hålla fast vid en lögn! Att vi dessutom blev mer än tre timmar försenade hem, Barcelona Airport är inte heller någon hit i fem timmar, speciellt när man inte ens får checka in till gaten förrän två timmar innan, gör att jag aldrig kommer att välja Sterling Airways igen när jag flyger. En halvhjärtad ursäkt från piloten och "vi bjuder på kaffe eller te som kompensation men vill du ha en läsk får du betala" senare så var beslutet definitivt. Jag uppmanar alla andra också att inte flyga Sterling, maken till taskig service, taskig information och nonchalans får man leta efter. Men nog om detta, vi tog oss så småningom till Barcelona men första dagen/kvällen blev inte som vi tänkt eftersom vi fick flytta på vår planerade sightseeing till dagen därpå tack vare Sterlings inkompetens. Det blev lite "shopping" i ett Barcelona som i princip hade stängt ner på grund av någon helgdag eller liknande och lite strosande på Avenida Diagonale (en gata med typ hur många filer som helst som löper igenom hela Barcelona) med en nyttig avslutning på Starbucks som blev vår kvällsunderhållningen. Fullt lika nyttig, men bra trevligt, var inte brickan med en flaska vin och två bakelser som stod på vårt rum när vi kom tillbaka på kvällen. Efter att sonen druckit ur flaskan och fadern ätit upp bakelserna, eller var det tvärtom, så somnade vi sött och laddade batterierna inför morgondagen.
Trafiken är helt vansinnig i Barcelona och folk kör som Formel 1-förare, oavsett vad de har för fordon och var de befinner sig. Och på Avenida Diagonale finns det hundratusentals med presumtiva F1-vinnare.
Sonen och våra färskpressade kvällsdrinkar samlat på ett konstnärligt foto!
Och ett inte lika konstnärligt foto på våra äggliknande bakelser som smakade sött med en flaska Cava som smakade torrt, men gott. Visst är det trevligt med lite mutor på rummet?
Dagen därpå var det dags för wrestling men först var vi så illa tvungna att insupa lite kultur så vi tog oss ut på staden, åkte spårvagn, gick i en evighet och tog oss slutligen till Park Guell, ännu en av arkitekten Antonio Gaudis skapelser. Året innan hade vi missat denna så vi hade bestämt oss för att hinna med att se parken denna gång.
Ingången till Park Guell och det är ganska så maffigt för att vara en park. Sonen poserar i fjärran och lägg märke till den lilla svarta pricken till höger nere i trappan. Det är "The pidgeon of doom"! När vi först klev upp för trappan märkte vi denna något "skruffiga" varelse som haltade fram med fjädrar som stack ut både här och där. När vi kom närmare såg vi ena ögat som hängde ut i en trecentimeters "tråd" och diverse varbölder och annat mysigt. Vi vare sig matade, klappade eller gick nära denna varelse från underjorden! Den stackars duvan var sedan borta när vi kom tillbaka efter att ha gått igenom parken i någon timma, vi betvivlar att den flög bort själv.
Sonen, salamandern och det rinnande vattnet som enligt en guide var drickbart. Med duvan från "hell" alldeles bredvid fontänen bestämde vi oss för att avstå.
Sonen beundrar taket i pelararkaden som byggdes för att fungera som marknad. Numera är det bara för turister, duvor och gitarrspelande spanjorer som gömde sig bakom typ varje pelare!
Mitt i parken låg en skola, fullt fungerande med elever och allt. Tänk er att ha en sådan här skolgård med grottorna och allt annat som lekplats? Det är något annat än våra svenska asfaltskomplex.
Det är en stor park med många olika stilar men ingen stil så stilig som sonen i kortbyxor, Undertakertröja och Ed Hardy-skor! Mycket att se på med andra ord och då pratar vi park, inte son!
En massa byggnader i parken fanns det och flera i Gaudis "pepparkakshusstil" (är det ett ord?). Här bakom mosaiken och hustoppen kan vi skymta Gaudis Sagrada Familia och dess byggnadsställningar eftersom katedralen fortfarande inte är färdigbyggd trots att bygget startade för över hundra år sedan.
Men nu tror jag att vi fått nog av kultur och vi tar oss raskt över till andra kvällens begivenhet, Smackdown/ECW live event at the Badalona Olympic Pavillion, arena där amerikas första DreamTeam i basket, med bland annat Michael Jordan, Larry Bird och Magic Johnson tog guld. Året innan när vi var där hade köerna ringlat som ormar runt hela arenan och det hade varit tokmycket folk och tokfullt i arenan, nu var det inte ens halvfullt. Vi tog oss in utan problem, hittade våra platser på tredje rad vid ringside och satte oss ned för att invänta showen. Jag började att mixtra med min kamera för att ställa in ljus och skärpa (varför vet jag inte eftersom jag aldrig tycks lyckas ta några riktigt bra bilder ändå). Just när jag plockat bort det korta objektivet så hör jag ett sus genom publiken, det fåtal som var där och när jag vänder mig om så står Jeff Hardy cirka två meter ifrån oss. Han har helt sonika klivit ut en timma innan showen för att kolla läget i publiken. Det tog inte många sekunder innan ett gäng spanjorer hade omringat honom men han stod snällt kvar och poserade för bilder. Själv hade jag en kamera utan objektiv så jag kunde inte föreviga situationen. Däremot träffade vi två trevliga spanjorer från Zaragoza som satt bredvid oss och de skickade dessa bilder till mig från händelsen.
Jeff Hardy knallar in på arenan som om han vore på en liten söndagspromenad. Han går precis framför oss och sonen hinner sträcka ut handen för en high-five.
Ett par sekunder senare så är Jeff Hardy totalt omringad av spanska fans. Han stannar i ett par minuter och poserar och sedan går han tillbaka backstage som om ingenting har hänt. Jeff Hardy är hur lugn som helst under hela händelsen trots att folk nästan ligger på honom till slut!
Sonen, fadern och en av våra nyfunna vänner i Spanien står uppe på stolarna för att se så bra som möjligt. Lägg märke till hur totalt tomt det är bakom oss och detta var ändå i pausen! Lägg också märke till att herr fummelfingrig äntligen lyckats få på sitt objektiv på kameran (vad det nu skulle vara bra för). Eftersom de spanska säkerhetsvakterna tvingade mig att lämna kameran till förvaring på den andra showen så trodde jag inte att jag skulle få hem några fotografier från RAW-showen men vår spanske vän skickade över sina till oss. Det skadar alltså inte att prata med folk, även om de inte pratar engelska, svenska eller något annat språk vi förstår.
Första matchen på showen var The Brian Kendrick vs Jimmy Wang Yang och som alla som känner till wrestling förstår så flögs det ganska rejält. En riktigt bra öppningsmatch som fick fart på de få som var där. Säga vad man vill om spanjorer men skrika kan de så att det räcker och blir över. Matchen vanns av The Brian Kendrick efter diverse fusk.
The Brian Kendrick kommer in alldeles allena. Sin livvakt har han lämnat hemma.
Jimmy Wang Yang är populär bland publiken i Badalona
The Brian Kendrick både fuskar och fegar och det gör honom till populär hos oss!
Det är totalt omöjligt för mig att få någon sorts fokus på fotografierna när brottarna rör på sig. Därav blir det mest "stillastående" bilder för att ni ska se något.
Som andra match var det Hawkins & Ryder vs Jesse & Festus. Mycket komedi och speciellt Festus var ordentligt över hos den spanska publiken (betyder att han är mäkta poppis). Givetvis vann Daltonpojkarna och Festus gick omkring och blev klappad av publiken efteråt. Jag är inte så säker på att jag skulle velat ha klappat på hans smått stora och enormt svettiga kropp med mina händer!
Ryder & Hawkins poserar glatt och stöddigt innan matchen. Efteråt så lämnade de arenan med svansen mellan benen.
Festus och Jesse eldar upp publiken.
Alldeles strax ljuder klockan och Festus blir då som galen, eller "Loco" som spanjorerna skrek.
Full fart var det hela matchen...
och det smällde på rejält även om det är på låtsas.
Tänk att vakna upp och se detta godståg vara på väg att landa på en!
Efter tagteammatchen så kom en av kvällens största favoriter, Jeff Hardy, och han mötte det ryska monstret Vladimir Kozlov. Även detta en riktigt bra match som slutade med att Kozlov diskades efter att han börjat puckla på Hardy med en stol. Givetvis fick Hardy en viss revansch efteråt för att glädja publiken.
Vladimir Kozlov kommer ut och drar en promo på sin brutna engelska, tänk er Dolph Lundgren i Rocky III. Undrar hur mycket spanjorerna förstod, de som inte ens förstår något när man pratar perfekt engelska och dessutom långsamt med tillhörande gester? Hur som helst, publiken buade utav bara den och det var väl ändå det som var meningen.
Stå still Jeff, stå still! Jag kan inte fokusera om du ska skaka så där på huvudet hela tiden.
Kozlov fångar Hardy och lyfter upp honom över huvudet men Jeff hoppar ned bakom...
Inte för att det hjälpte, Kozlov drar ned Jeff i mattan ändå.
Och så bjuds Jeff Hardy på en flygtur, först så går det upp...
och sedan så går det ned.
Jeff fick mycket stryk men...
det är ändå han som får fira med fansen efteråt då han delar ut alla sina signaturemoves efter att Kozlov blivit diskad.
Sedan var det dags för den obligatoriska Divamatchen och det finns egentligen inte så mycket att säga om denna. Det var, utan tvekan, kvällens sämsta även om den hade vissa kvaliteter. Michelle McCool & Maria vs Natalya & Maryse bjöds det på men tyvärr så såg inte Maria vår "We flew in..."-skylt så det var lätt bortkastat.
Michelle McCool visar så stolt upp sitt nykomponerade Divabälte men spanjorerna tycks vara intresserade av något annat.
Maria & Michelle matchar varandra så sött. Allt från svarta skor till glittriga ljusblå kläder som sitter så lågt och tajt att deras bakdelar kämpar för att stanna kvar.
Maryse bänder och vrider på Maria medan...
Michelle McCool tittar oroligt på från ringhörnan.
Till slut så vinner de goda och publiken jublar igen. Tyvärr lyckades jag inte knäppa någon bild på Natalya som dög att publicera men ingen större fara skedd med det!
Efter tjejfajten var det dags för den obligatoriska dvärgfajten. På något lustigt sett så är lättklädda flickor och dvärgar något man tycker om att ha med när svettiga karlar ska brottas. Nu var det Finlay och hans "son" Hornswoggle som tog sig an nykomlingen Jack Swagger i en match som innehöll det mesta. Finlay och Swagger stod för riktigt bra brottning och lilla Horny skötte komedibiten riktigt bra. Här triumferade irländarna och efteråt fick ett gäng, en hel hög, en massa små spanska barn gå upp i ringen och springa runt och fjanta sig med Finlay och Hornswoggle. Löjligt tycker jag, speciellt eftersom jag inte också fick göra det!
Finlay och Hornswoggle kommer in och de är mäkta populära. Publiken gör sitt bästa för att låta och visst blir det bra stämning hos dem som är där men eftersom arenan är mer än halvtom så blir det inget tryck alls vilket var lite tråkigt, speciellt med tanke på det sanslösa öset vi var med om året innan. De små gröna hattarna kastas ut men åt helt fel håll!
Efter att ha kastat ut hatten till publiken så jonglerar Finlay lite med sin Shillelagh och det är även den som avslutar matchen åt honom när domaren tittar bort.
När Finlay inte kastar ut hattar till publiken så kastar han ut sina motståndare istället.
Och när Hornswoggle inte kastar ut sin hatt så kastar han sig själv över Swaggart istället. Hornswoggle fick mycket utrymme och det var både vattenpistoler och springa mellan benen på Swaggart som gällde.
Trots dvärgar och vattenpistoler smällde det på riktigt rejält ibland.
När Hornswoggle inte var med och störde så stod han vid ringhörnan och visade tydligt och klart vad han tyckte att Finlay skulle göra i ringen.
Till slut vinner de gröna och sedan blir det dansa kring granen med barnen i Barcelona.
Shelton Benjamin vs R-Truth kom därefter och det är två atletiska herrar. Speciellt Shelton kan göra det mest otroliga i ringen men matchen blev aldrig den höjdare vi trodde att den skulle bli. Absolut inget fel på den men det var lite långsamt ibland, mycket restholds och ganska så dött hos publiken. Shelton tog hem segern ganska så abrupt i R-Truths offensiv och givetvis fanns det mycket behållning av detta men som sagt, matchen hade kunnat stjäla föreställningen om herrarna hade fått gå loss lite mera.
R-Truth undrar om "Whats up?" i Barcelona. De som är där tjuter högljutt men det är nog ändå inte den responsen han sökte efter.
Shelton Benjamin kommer in och detta är nog en av mina bättre bilder från galan. Det kan vara för att Shelton i detta ögonblick står helt still. Han tittar mot oss och läser vår Shelton-skylt (vad som står på den kommer i skyltbloggen så småningom). Hur vet jag nu att det är oss han tittar på? Elementärt min kära Watson, det finns ingen, och då menar jag ingen som i tomt, bakom oss på tredje bänk vid ringside.
När Michelle McCool visar sitt bälte tittar man bort, när Shelton visar sitt så visar man större intresse i Barcelona.
Shelton har R-Truth i brygga och i långa stunder så...
vred man och vände och bände på varandra...
men lite action blev det dock och när det väl blev det så gick det undan.
Precis som Jeff Hardy så är Matt Hardy riktigt populär i Barcelona. Han mötte Mark Henry, som hade med sig Tony Atlas till ringen, i en "No DQ"-match om ECW-titeln. Riktigt underhållande och kul att se både stolar, bord, stegar, plåtpapperskorgar och ringtrappan användas så frekvent på en Houseshow. Matt Hardy vinner och behåller sin titel till allas, förutom Henrys och Atlas förtjusning. Efteråt är det ganska roligt att se Matt Hardy hjälpa domarna med att städa upp inför den kommande matchen.
Publiken buar men det bekommer inte Mark Henry, världens starkaste man, han anser sig vara bäst ändå.
Matt Hardy anser sig också vara bäst och publiken instämmer så högt den kan i detta.
Att möta Mark Henry måste göra ont på riktigt. När han dunkar ned folk i mattan så låter det öronbedövande i den halvtomma arenan.
Matt klättrar upp i ringhörnan och står där ett bra tag. Jag hinner knäppa iväg ett tiotal kort innan han väl tar skuttet och då är, förvånansvärt nog, Mark Henry beredd och fångar Matt för att sedan göra slarvsylta av honom ett tag. Klicka på bilderna för att se dem större.
Troligtvis så finns det inegn i världen som är mer hjulbent än Matt Hardy!
Mark Henry paraderar runt med Hardy utanför ringen för att sedan drämma in honom i stolpen.
Ringtrappan såg till att både Henry och Hardy måste ha haft svårt att ta sig upp ur sängen dagen därpå.
Tony Atlas står hela tiden och skriker utanför och ibland ger han till och med Henry en hjälpande hand, eller fot!
Ingen Mark Henry-match utan en rejäl björnkram.
Matt Hardy försöker desperat rulla över Mark Henry men det går bara inte, Henry är för stark, duh!
Med denna stol ska Henry ända det hela men...
han lyckas istället träffa sig själv.
Hardy blir så exalterad av detta så han tar fram en stege som han pucklar på Henry med och sedan klättrar han upp och hoppar ned på den stackars Henry trots att Atlas försöker stoppa honom.
En stol, en ringtrappa...
och en rejäl smäll senare...
gör att Hardy lyckas få in en Twist of Fate och...
och Matt Hardy vinner denna utomordentligt trevliga matchen. Alla är glada,
även Matt Hardy.
Kvällens mainevent är en tagteam match mellan The Undertaker & Triple H och The Big Show & MVP. Som sig bör så vinner dödgrävaren och HHH och det är MVP som får ta emot mest stryk. Mycket underhållande även detta och den största behållningen är The Undertakers entré som det ligger något magiskt över. Även HHH har en maffig entrance och alla får visa upp sina register så vi kan gå från showen mer än nöjda trots det låga antalet åskådare som hade tagit sig dit.
Först in så har vi MVP...
sedan så kommer The Big Show som är sanslöst stor i verkligheten.
Tillsammans så står de och väntar någorlunda nervöst på att...
Triple H, mästaren, ska komma in.
Sin vana trogen sprutar han vatten...
och flexar så det står härliga till.
Oops, lite mer flex...
och lite mer poserande och det är synnerligen välkoregraferat och riktigt bra. Efter detta så kommer det som de flesta väntat hela kvällen på...
The Undertaker!
The Dead Man!
Iförd sin hatt och rock börjar han sakta gå igenom hela proceduren med avtagandets av dessa till tonerna av begravningsmusik.
Det är sannerligen mäktigt...
och ett riktigt skådespel! Klicka även på dessa små för att se dem i större format.
The Undertaker och Triple H samlar sig...
så ock gör The Big Show.
Den obligatoriska stirrningen på motståndarna...
och Triple H frågar The Undertaker om han ska börja.
MVP bestämmer sig för att täppa igen truten på HHH.
Vilket HHH finner ganska så skrattretande.
The Big Show bidar sin tid utanför...
och MVP är nu redo att göra slag i saken och stå för sina ord...
men först vill han bara kolla att hans partner är med.
MVP får rejält med pisk och när han försöker tagga in The Big Show så hoppar Show ned på marken och vägrar komma in.
Till slut blir han dock så illa tvungen och då får han till sin förskräckelse...
möta The Undertaker.
Matchen böljar fram och tillbaka...
och ibland så har de "onda" övertaget men till slut så får vi se både en pedigree och en tombstone men dess fotade jag inte eftersom jag försökte titta lite själv för en gångs skull.
Bra show, bra matcher med andra ord. Mer om nästa show, den med RAW kommer senare och därefter så ska vi väl peta in några trevliga möten också. Som vanligt så är det alltid trevligt med kommentarer och det uppskattas verkligen om ni tar er tid att skriva något. Till nästa gång, lev väl.
Sonen och fadern tog tåget ned till Stockholm och spenderade en natt på Connect Hotels som ligger vid Arlanda Stad. För en gångs skull var allting ganska lugnt eftersom vårt flyg skulle gå vid niotiden på morgonen. Ingen stress alltså som brukligt annars. I sakta mak tog vi oss till Arlanda och checkade in cirka kvart över sju, två timmar innan avgång. Eftersom köer vid säkerhetskontroll etcetera brukar ta tid så är två timmar ganska så lagom. Den här gången flöt allting på så det hade räckt med fem minuter, aldrig har en incheckning gått så fort. Lite mer väntetid än vanligt vid "gaten" tänkte vi men det skulle väl vara OK. Tyvärr blev det lite mer än "lite" väntetid. När vi satt vid gaten väntandes i allsköns ro bingade det till på TV-skärmen och helt plötsligt så var flyget försenat i tre timmar! Ingen förklaring gavs och ingen visste något. Arlanda i nästan fem timmar är ingen hit, tro mig! När vi väl kom på flyget förklarade piloten förseningen med att en radio hade gått sönder på planet så de hade fått flyga in en ny och laga radion i Malmö innan flyget gick upp till Stockholm. När vi väl kom hem till Sverige igen väntade ett mejl på oss från Sterling som vi flög med där de beklagade förseningen och skyllde på något helt annat. Om man nu ska ljuga kan man väl åtminstone hålla fast vid en lögn! Att vi dessutom blev mer än tre timmar försenade hem, Barcelona Airport är inte heller någon hit i fem timmar, speciellt när man inte ens får checka in till gaten förrän två timmar innan, gör att jag aldrig kommer att välja Sterling Airways igen när jag flyger. En halvhjärtad ursäkt från piloten och "vi bjuder på kaffe eller te som kompensation men vill du ha en läsk får du betala" senare så var beslutet definitivt. Jag uppmanar alla andra också att inte flyga Sterling, maken till taskig service, taskig information och nonchalans får man leta efter. Men nog om detta, vi tog oss så småningom till Barcelona men första dagen/kvällen blev inte som vi tänkt eftersom vi fick flytta på vår planerade sightseeing till dagen därpå tack vare Sterlings inkompetens. Det blev lite "shopping" i ett Barcelona som i princip hade stängt ner på grund av någon helgdag eller liknande och lite strosande på Avenida Diagonale (en gata med typ hur många filer som helst som löper igenom hela Barcelona) med en nyttig avslutning på Starbucks som blev vår kvällsunderhållningen. Fullt lika nyttig, men bra trevligt, var inte brickan med en flaska vin och två bakelser som stod på vårt rum när vi kom tillbaka på kvällen. Efter att sonen druckit ur flaskan och fadern ätit upp bakelserna, eller var det tvärtom, så somnade vi sött och laddade batterierna inför morgondagen.
Trafiken är helt vansinnig i Barcelona och folk kör som Formel 1-förare, oavsett vad de har för fordon och var de befinner sig. Och på Avenida Diagonale finns det hundratusentals med presumtiva F1-vinnare.
Sonen och våra färskpressade kvällsdrinkar samlat på ett konstnärligt foto!
Och ett inte lika konstnärligt foto på våra äggliknande bakelser som smakade sött med en flaska Cava som smakade torrt, men gott. Visst är det trevligt med lite mutor på rummet?
Dagen därpå var det dags för wrestling men först var vi så illa tvungna att insupa lite kultur så vi tog oss ut på staden, åkte spårvagn, gick i en evighet och tog oss slutligen till Park Guell, ännu en av arkitekten Antonio Gaudis skapelser. Året innan hade vi missat denna så vi hade bestämt oss för att hinna med att se parken denna gång.
Ingången till Park Guell och det är ganska så maffigt för att vara en park. Sonen poserar i fjärran och lägg märke till den lilla svarta pricken till höger nere i trappan. Det är "The pidgeon of doom"! När vi först klev upp för trappan märkte vi denna något "skruffiga" varelse som haltade fram med fjädrar som stack ut både här och där. När vi kom närmare såg vi ena ögat som hängde ut i en trecentimeters "tråd" och diverse varbölder och annat mysigt. Vi vare sig matade, klappade eller gick nära denna varelse från underjorden! Den stackars duvan var sedan borta när vi kom tillbaka efter att ha gått igenom parken i någon timma, vi betvivlar att den flög bort själv.
Sonen, salamandern och det rinnande vattnet som enligt en guide var drickbart. Med duvan från "hell" alldeles bredvid fontänen bestämde vi oss för att avstå.
Sonen beundrar taket i pelararkaden som byggdes för att fungera som marknad. Numera är det bara för turister, duvor och gitarrspelande spanjorer som gömde sig bakom typ varje pelare!
Mitt i parken låg en skola, fullt fungerande med elever och allt. Tänk er att ha en sådan här skolgård med grottorna och allt annat som lekplats? Det är något annat än våra svenska asfaltskomplex.
Det är en stor park med många olika stilar men ingen stil så stilig som sonen i kortbyxor, Undertakertröja och Ed Hardy-skor! Mycket att se på med andra ord och då pratar vi park, inte son!
En massa byggnader i parken fanns det och flera i Gaudis "pepparkakshusstil" (är det ett ord?). Här bakom mosaiken och hustoppen kan vi skymta Gaudis Sagrada Familia och dess byggnadsställningar eftersom katedralen fortfarande inte är färdigbyggd trots att bygget startade för över hundra år sedan.
Men nu tror jag att vi fått nog av kultur och vi tar oss raskt över till andra kvällens begivenhet, Smackdown/ECW live event at the Badalona Olympic Pavillion, arena där amerikas första DreamTeam i basket, med bland annat Michael Jordan, Larry Bird och Magic Johnson tog guld. Året innan när vi var där hade köerna ringlat som ormar runt hela arenan och det hade varit tokmycket folk och tokfullt i arenan, nu var det inte ens halvfullt. Vi tog oss in utan problem, hittade våra platser på tredje rad vid ringside och satte oss ned för att invänta showen. Jag började att mixtra med min kamera för att ställa in ljus och skärpa (varför vet jag inte eftersom jag aldrig tycks lyckas ta några riktigt bra bilder ändå). Just när jag plockat bort det korta objektivet så hör jag ett sus genom publiken, det fåtal som var där och när jag vänder mig om så står Jeff Hardy cirka två meter ifrån oss. Han har helt sonika klivit ut en timma innan showen för att kolla läget i publiken. Det tog inte många sekunder innan ett gäng spanjorer hade omringat honom men han stod snällt kvar och poserade för bilder. Själv hade jag en kamera utan objektiv så jag kunde inte föreviga situationen. Däremot träffade vi två trevliga spanjorer från Zaragoza som satt bredvid oss och de skickade dessa bilder till mig från händelsen.
Jeff Hardy knallar in på arenan som om han vore på en liten söndagspromenad. Han går precis framför oss och sonen hinner sträcka ut handen för en high-five.
Ett par sekunder senare så är Jeff Hardy totalt omringad av spanska fans. Han stannar i ett par minuter och poserar och sedan går han tillbaka backstage som om ingenting har hänt. Jeff Hardy är hur lugn som helst under hela händelsen trots att folk nästan ligger på honom till slut!
Sonen, fadern och en av våra nyfunna vänner i Spanien står uppe på stolarna för att se så bra som möjligt. Lägg märke till hur totalt tomt det är bakom oss och detta var ändå i pausen! Lägg också märke till att herr fummelfingrig äntligen lyckats få på sitt objektiv på kameran (vad det nu skulle vara bra för). Eftersom de spanska säkerhetsvakterna tvingade mig att lämna kameran till förvaring på den andra showen så trodde jag inte att jag skulle få hem några fotografier från RAW-showen men vår spanske vän skickade över sina till oss. Det skadar alltså inte att prata med folk, även om de inte pratar engelska, svenska eller något annat språk vi förstår.
Första matchen på showen var The Brian Kendrick vs Jimmy Wang Yang och som alla som känner till wrestling förstår så flögs det ganska rejält. En riktigt bra öppningsmatch som fick fart på de få som var där. Säga vad man vill om spanjorer men skrika kan de så att det räcker och blir över. Matchen vanns av The Brian Kendrick efter diverse fusk.
The Brian Kendrick kommer in alldeles allena. Sin livvakt har han lämnat hemma.
Jimmy Wang Yang är populär bland publiken i Badalona
The Brian Kendrick både fuskar och fegar och det gör honom till populär hos oss!
Det är totalt omöjligt för mig att få någon sorts fokus på fotografierna när brottarna rör på sig. Därav blir det mest "stillastående" bilder för att ni ska se något.
Som andra match var det Hawkins & Ryder vs Jesse & Festus. Mycket komedi och speciellt Festus var ordentligt över hos den spanska publiken (betyder att han är mäkta poppis). Givetvis vann Daltonpojkarna och Festus gick omkring och blev klappad av publiken efteråt. Jag är inte så säker på att jag skulle velat ha klappat på hans smått stora och enormt svettiga kropp med mina händer!
Ryder & Hawkins poserar glatt och stöddigt innan matchen. Efteråt så lämnade de arenan med svansen mellan benen.
Festus och Jesse eldar upp publiken.
Alldeles strax ljuder klockan och Festus blir då som galen, eller "Loco" som spanjorerna skrek.
Full fart var det hela matchen...
och det smällde på rejält även om det är på låtsas.
Tänk att vakna upp och se detta godståg vara på väg att landa på en!
Efter tagteammatchen så kom en av kvällens största favoriter, Jeff Hardy, och han mötte det ryska monstret Vladimir Kozlov. Även detta en riktigt bra match som slutade med att Kozlov diskades efter att han börjat puckla på Hardy med en stol. Givetvis fick Hardy en viss revansch efteråt för att glädja publiken.
Vladimir Kozlov kommer ut och drar en promo på sin brutna engelska, tänk er Dolph Lundgren i Rocky III. Undrar hur mycket spanjorerna förstod, de som inte ens förstår något när man pratar perfekt engelska och dessutom långsamt med tillhörande gester? Hur som helst, publiken buade utav bara den och det var väl ändå det som var meningen.
Stå still Jeff, stå still! Jag kan inte fokusera om du ska skaka så där på huvudet hela tiden.
Kozlov fångar Hardy och lyfter upp honom över huvudet men Jeff hoppar ned bakom...
Inte för att det hjälpte, Kozlov drar ned Jeff i mattan ändå.
Och så bjuds Jeff Hardy på en flygtur, först så går det upp...
och sedan så går det ned.
Jeff fick mycket stryk men...
det är ändå han som får fira med fansen efteråt då han delar ut alla sina signaturemoves efter att Kozlov blivit diskad.
Sedan var det dags för den obligatoriska Divamatchen och det finns egentligen inte så mycket att säga om denna. Det var, utan tvekan, kvällens sämsta även om den hade vissa kvaliteter. Michelle McCool & Maria vs Natalya & Maryse bjöds det på men tyvärr så såg inte Maria vår "We flew in..."-skylt så det var lätt bortkastat.
Michelle McCool visar så stolt upp sitt nykomponerade Divabälte men spanjorerna tycks vara intresserade av något annat.
Maria & Michelle matchar varandra så sött. Allt från svarta skor till glittriga ljusblå kläder som sitter så lågt och tajt att deras bakdelar kämpar för att stanna kvar.
Maryse bänder och vrider på Maria medan...
Michelle McCool tittar oroligt på från ringhörnan.
Till slut så vinner de goda och publiken jublar igen. Tyvärr lyckades jag inte knäppa någon bild på Natalya som dög att publicera men ingen större fara skedd med det!
Efter tjejfajten var det dags för den obligatoriska dvärgfajten. På något lustigt sett så är lättklädda flickor och dvärgar något man tycker om att ha med när svettiga karlar ska brottas. Nu var det Finlay och hans "son" Hornswoggle som tog sig an nykomlingen Jack Swagger i en match som innehöll det mesta. Finlay och Swagger stod för riktigt bra brottning och lilla Horny skötte komedibiten riktigt bra. Här triumferade irländarna och efteråt fick ett gäng, en hel hög, en massa små spanska barn gå upp i ringen och springa runt och fjanta sig med Finlay och Hornswoggle. Löjligt tycker jag, speciellt eftersom jag inte också fick göra det!
Finlay och Hornswoggle kommer in och de är mäkta populära. Publiken gör sitt bästa för att låta och visst blir det bra stämning hos dem som är där men eftersom arenan är mer än halvtom så blir det inget tryck alls vilket var lite tråkigt, speciellt med tanke på det sanslösa öset vi var med om året innan. De små gröna hattarna kastas ut men åt helt fel håll!
Efter att ha kastat ut hatten till publiken så jonglerar Finlay lite med sin Shillelagh och det är även den som avslutar matchen åt honom när domaren tittar bort.
När Finlay inte kastar ut hattar till publiken så kastar han ut sina motståndare istället.
Och när Hornswoggle inte kastar ut sin hatt så kastar han sig själv över Swaggart istället. Hornswoggle fick mycket utrymme och det var både vattenpistoler och springa mellan benen på Swaggart som gällde.
Trots dvärgar och vattenpistoler smällde det på riktigt rejält ibland.
När Hornswoggle inte var med och störde så stod han vid ringhörnan och visade tydligt och klart vad han tyckte att Finlay skulle göra i ringen.
Till slut vinner de gröna och sedan blir det dansa kring granen med barnen i Barcelona.
Shelton Benjamin vs R-Truth kom därefter och det är två atletiska herrar. Speciellt Shelton kan göra det mest otroliga i ringen men matchen blev aldrig den höjdare vi trodde att den skulle bli. Absolut inget fel på den men det var lite långsamt ibland, mycket restholds och ganska så dött hos publiken. Shelton tog hem segern ganska så abrupt i R-Truths offensiv och givetvis fanns det mycket behållning av detta men som sagt, matchen hade kunnat stjäla föreställningen om herrarna hade fått gå loss lite mera.
R-Truth undrar om "Whats up?" i Barcelona. De som är där tjuter högljutt men det är nog ändå inte den responsen han sökte efter.
Shelton Benjamin kommer in och detta är nog en av mina bättre bilder från galan. Det kan vara för att Shelton i detta ögonblick står helt still. Han tittar mot oss och läser vår Shelton-skylt (vad som står på den kommer i skyltbloggen så småningom). Hur vet jag nu att det är oss han tittar på? Elementärt min kära Watson, det finns ingen, och då menar jag ingen som i tomt, bakom oss på tredje bänk vid ringside.
När Michelle McCool visar sitt bälte tittar man bort, när Shelton visar sitt så visar man större intresse i Barcelona.
Shelton har R-Truth i brygga och i långa stunder så...
vred man och vände och bände på varandra...
men lite action blev det dock och när det väl blev det så gick det undan.
Precis som Jeff Hardy så är Matt Hardy riktigt populär i Barcelona. Han mötte Mark Henry, som hade med sig Tony Atlas till ringen, i en "No DQ"-match om ECW-titeln. Riktigt underhållande och kul att se både stolar, bord, stegar, plåtpapperskorgar och ringtrappan användas så frekvent på en Houseshow. Matt Hardy vinner och behåller sin titel till allas, förutom Henrys och Atlas förtjusning. Efteråt är det ganska roligt att se Matt Hardy hjälpa domarna med att städa upp inför den kommande matchen.
Publiken buar men det bekommer inte Mark Henry, världens starkaste man, han anser sig vara bäst ändå.
Matt Hardy anser sig också vara bäst och publiken instämmer så högt den kan i detta.
Att möta Mark Henry måste göra ont på riktigt. När han dunkar ned folk i mattan så låter det öronbedövande i den halvtomma arenan.
Matt klättrar upp i ringhörnan och står där ett bra tag. Jag hinner knäppa iväg ett tiotal kort innan han väl tar skuttet och då är, förvånansvärt nog, Mark Henry beredd och fångar Matt för att sedan göra slarvsylta av honom ett tag. Klicka på bilderna för att se dem större.
Troligtvis så finns det inegn i världen som är mer hjulbent än Matt Hardy!
Mark Henry paraderar runt med Hardy utanför ringen för att sedan drämma in honom i stolpen.
Ringtrappan såg till att både Henry och Hardy måste ha haft svårt att ta sig upp ur sängen dagen därpå.
Tony Atlas står hela tiden och skriker utanför och ibland ger han till och med Henry en hjälpande hand, eller fot!
Ingen Mark Henry-match utan en rejäl björnkram.
Matt Hardy försöker desperat rulla över Mark Henry men det går bara inte, Henry är för stark, duh!
Med denna stol ska Henry ända det hela men...
han lyckas istället träffa sig själv.
Hardy blir så exalterad av detta så han tar fram en stege som han pucklar på Henry med och sedan klättrar han upp och hoppar ned på den stackars Henry trots att Atlas försöker stoppa honom.
En stol, en ringtrappa...
och en rejäl smäll senare...
gör att Hardy lyckas få in en Twist of Fate och...
och Matt Hardy vinner denna utomordentligt trevliga matchen. Alla är glada,
även Matt Hardy.
Kvällens mainevent är en tagteam match mellan The Undertaker & Triple H och The Big Show & MVP. Som sig bör så vinner dödgrävaren och HHH och det är MVP som får ta emot mest stryk. Mycket underhållande även detta och den största behållningen är The Undertakers entré som det ligger något magiskt över. Även HHH har en maffig entrance och alla får visa upp sina register så vi kan gå från showen mer än nöjda trots det låga antalet åskådare som hade tagit sig dit.
Först in så har vi MVP...
sedan så kommer The Big Show som är sanslöst stor i verkligheten.
Tillsammans så står de och väntar någorlunda nervöst på att...
Triple H, mästaren, ska komma in.
Sin vana trogen sprutar han vatten...
och flexar så det står härliga till.
Oops, lite mer flex...
och lite mer poserande och det är synnerligen välkoregraferat och riktigt bra. Efter detta så kommer det som de flesta väntat hela kvällen på...
The Undertaker!
The Dead Man!
Iförd sin hatt och rock börjar han sakta gå igenom hela proceduren med avtagandets av dessa till tonerna av begravningsmusik.
Det är sannerligen mäktigt...
och ett riktigt skådespel! Klicka även på dessa små för att se dem i större format.
The Undertaker och Triple H samlar sig...
så ock gör The Big Show.
Den obligatoriska stirrningen på motståndarna...
och Triple H frågar The Undertaker om han ska börja.
MVP bestämmer sig för att täppa igen truten på HHH.
Vilket HHH finner ganska så skrattretande.
The Big Show bidar sin tid utanför...
och MVP är nu redo att göra slag i saken och stå för sina ord...
men först vill han bara kolla att hans partner är med.
MVP får rejält med pisk och när han försöker tagga in The Big Show så hoppar Show ned på marken och vägrar komma in.
Till slut blir han dock så illa tvungen och då får han till sin förskräckelse...
möta The Undertaker.
Matchen böljar fram och tillbaka...
och ibland så har de "onda" övertaget men till slut så får vi se både en pedigree och en tombstone men dess fotade jag inte eftersom jag försökte titta lite själv för en gångs skull.
Bra show, bra matcher med andra ord. Mer om nästa show, den med RAW kommer senare och därefter så ska vi väl peta in några trevliga möten också. Som vanligt så är det alltid trevligt med kommentarer och det uppskattas verkligen om ni tar er tid att skriva något. Till nästa gång, lev väl.
Mickie James
Vi är tillbaka och denna gång med besked. Än en gång har fadern och sonen (den heliga anden stannade hemma) varit ute och rört på sig i världen och än en gång har vi lyckats möta ett gäng med wrestlers. Även i år styrde vi våra steg mot Barcelona men denna gång var annorlunda än året innan, vi skulle se två shower. Tänk er Smackdown/ECW ena kvällen och RAW nästa, det är inte kattp-ss det inte!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!