Rowdy Roddy Piper
Rowdy Roddy Piper, i nyktert skick!
Rowdy Roddy Piper, Hot Rod, är en alldeles tvättäkta WWE-legend, ikon och Superstar. Det är man om man var med i det första main-eventet på den första Wrestlemanian. Det var en tagteam match mellan Rowdy Roddy Piper & Paul Orndoff versus Hulk Hogan & Mr T (ni vet, skådespelaren som spelade Clubber Lang i Rocky III och var med i TV-serien A-Team). Piper mötte även Mr T på Wrestlemania II men då i en "boxningsmatch". Piper har aldrig varit någon stor brottare, teknisk skicklighet kan han inte stava till utan det har varit mest rallarsvingar för hans del, ändå är han en av de stora. Hans storhet har funnits i hans verbala förmåga men även hans skådespelartalanger. Ingen kan (ja, och nu kan ni alla skrika unisont, - Det finns visst flera som... men erkänn att han är en hejare på det) som Piper dra en promo och ingen kan som Piper uttrycka sig verbalt i alla sammanhang. Hans intervjuer i Pipers Pit är helt underbara exempel på hur man ska behandla en mikrofon i en wrestlingring, där har dagens wrestlers mycket att lära. Piper är inte en heltidsmedlem i WWE nu utan dyker upp lite då och då och fungerar oftast som face även om han större delen av sin karriär varit heel. Det är ett öde som ofta drabbar WWE-legender, har man varit med tillräckligt länge så går det inte att få publiken att hata en hur man än försöker. Pipers främsta kännetecken är, förutom hans raspiga röst, att han alltid har kilt på sig när han går till ringen till säckpipemusikens vrål. Bara en sådan sak räcker att få mig, skotte som jag är, att älska honom. Rowdy Roddy Piper var definitivt en av de brottarna som åtminstone jag såg fram emot att se och höra mest när WWE var i Finland sist. Och vi fick både se och höra honom och dessutom träffade vi mannen, myten och legenden och den lilla historien följer härunder.
I väntan på att Rowdy Roddy Piper skulle komma stod folk i spänd förväntan, speciellt dessa herrar som ser någorlunda bekant svenska ut!
När säckpipemusiken började ljuda började även jag, pappan, att låta. Det är inte alldeles för ofta som jag står och skriker rakt ut på en wrestlinggala men det här var absolut en av de där stunderna som man aldrig glömmer. Piper visar sig iförd sin kilt, sin svarta skinnjacka och sitt sneda lilla leende och så vinglar han nästan ned till ringen. Min första tanke var att karln måste vara full och med tanke på det som hände senare under kvällen så var nog denna tanke befogad. Trots hans något intoxikerade uppträdande kan man dock inte låta bli att älska honom. Han har en närvaro som många saknar och behöver egentligen inte göra särdeles mycket för att få med folk på noterna. Att han hade en Jokerit-tröja under jackan gjorde inte saken sämre med den finska publiken.
Piper har äntrat ringen
Rowdy Roddy Piper, live in Helsinki! Det var väl en smärre överdrift eftersom karln inte rör på sig så mycket men det var ändå sevärt, framför allt hörbart. Piper stod där i ringen och betraktade den finska publiken och sedan så började svadan. Jag är ganska så säker på att större delen av publiken inte förstod hälften av vad han sa men de jublade ganska så friskt ändå.
Piper och Simon Dean i samspråk
Piper skulle intervjua världsmästaren Batista men innan han tog sig ut till ringen så dök Simon Dean upp igen, denna gång med sin patenterade Simon system, något onämnbart som ska drickas som sportdryck. I vilken ordning allting hände kommer jag inte ihåg men det blev allmänt tjafs, Batista kom till ringen, en finne fick komma upp och vara med i en armhävningstävling som Simon Dean förstörde. Dean fick för det inkassera en Batista-bomb och sedan förpassades han ut ur ringen av Roddy Piper. Lite kramkalas mellan Piper och Batista, lite snyft över Eddie Guerrero och så var den delen av showen slut. Klart bäst var Pipers "entrance", mycket av det andra hade man faktiskt klarat sig utan men eftersom WWE behövde en chans att visa Batista som var skadad så valde man detta scenario.
Lyssna på mig tycks Simon Dean säga...
och vad han än säger så verkar det roligt, åtminstone för stunden.
Tillbaka på hotellet så satt vi där och väntade på brottarnas ankomst. När de väl dök upp var Piper inte med i första lasset. Först var faktiskt Batista som kom i en egen liten minibuss och han åkte direkt upp till rummet utan att passera gå. Man kan ju inte direkt anklaga honom för att sett lycklig ut.
Nu börjar det bli allvar! Lägg märke till Pipers klädsamma kula.
Piper dök upp med de stora stjärnorna. Om jag kommer ihåg rätt så hade barnen precis fått autografer av The Undertaker när vi såg Piper halka in genom dörren. En sak var säker, han var inte nykter. Iförd en träningsoverall, jeansjacka och skinnjacka försökte han balansera sig fram till bordet där de hade kuverten med nycklarna till brottarnas rum. Det gick sisådär! Någon hjälpte honom med att hitta rätt kuvert och han började släntra vidare mot hissarna där vi stod. I ena handen höll han en halvfull ölflaska som han läppjade på och han log stort.
Simon Dean gör sina armhävningar medan Piper spanar på publiken.
Vi log tillbaka när han närmade sig oss och efter en evighet, det gick inte fort för honom, så hade han tagit sig fram till platsen vi stod på. Jag frågade ursäktande om vi kunde få en autograf och han tittade mycket berusat, men fortfarande leendes, på oss. Det såg ut som om han funderade ett tag men sedan sa han,
- Of course, have you been waiting for me?
Simon Dean, Hot Rod och den lycklige från publiken
Det var en legitim fråga från Piper. Från det ögonblick han började gå mot hissarna till det ögonblick han kom fram hade det hunnit passera flera stycken brottare. I rädslan av att missa Piper hade vi ignorerat (kanske lite starkt ord men vi sa ingenting i alla fall) dem och istället fokuserat på den något intoxikerade Rowdy Roddy Piper. Det är inte varje dag man har chansen att träffa en legend. Så där stod vi och jag svarade,
- Yes sir, you are, without a doubt, number one!
Man skulle väl säga att det var något inställsamt och lite väl smickrande från mig men det föll ut väl.
Världsmästaren Batista dyker upp i Hartwall Arena...
Sean sträckte i alla fall fram en gammal promobild från Pipers "glory days" och Piper tog tag i den och log.
- Where did you get this, frågade han?
- I bought it many years ago, I have been a fan for a long time, svarade jag. Det var i och för sig en lögn eftersom jag köpt bilden någon månad tidigare på Ebay men Piper lapade i sig berömmet och skrev. När han skrivit klart sträckte Moira fram sitt autografblock och Piper sa,
- And who might this little girl be, och skrattade?
Moira svarade och Piper skrev.
kraftigt bandagerad eftersom han hade en legitim skada. Men världsmästarbältet följde med...
Rowdy Roddy Piper luktade inte rosor direkt, han var i och för sig nyduschad men ett moln av alkoholdoft låg runt honom. När han skrivit klart autografen till Moira sa han,
- I see you have a camera, how about we get a photo of me and my new tagteam-partners?
så att alla som betalat dyra pengar inte skulle kunna klaga på något. Piper sköter utkastningen av Dean från ringen och Batista vinkar ansträngt adjö!
Det är ju inte direkt så att man nekar ett sådant tillfälle, det är inte varje dag en WWE-stjärna ber om att få bli fotad (även om det faktiskt har hänt oss tidigare) med oss. Piper grabbade i alla fall tag i barnen, log och skrattade och pratade om vilket superteam de skulle bli. Själv funderade jag lite surmulet över varför han inte frågade om jag också ville vara med i tagteamet men jag lät bli att fråga. Skämt åsido, Piper var urtrevlig trots, eller kanske på grund av, att han luktade som att han druckit upp ett helt bryggeri. Det blev dock ett litet tråkigt slut på den delen av historien, även om det redde upp sig också.
Som sig bör så utbrister ett kramkalas mellan legenden och världsmästaren...
När vi stod där och tjötade med Piper, som inte hade ett dugg bråttom in i hissen, dök en av de stora skalliga vakterna som jobbar åt WWE, ni som har sett Smackdown på TV vet vem jag menar (dock inte den stora trevliga skallige vi träffade i Åbo).
- What do you think you are doing, säger han högt?
Först är jag inte säker på att det är oss han pratar med men det visar sig snabbt att det är det.
- Leave him alone, cant you see that the man is tired and wants to go up to his room, fortsätter han.
Han nästan puttar undan mig, eller snarare sagt, jag flyttar på mig innan knuffen träffar, och han ser inte så glad ut. Piper däremot ser fortfarande glad ut och håller fortfarande i ungarna.
- I am sorry, säger jag, we were just talking briefly to Mr Piper, we do not want to be of any trouble, sorry!
Jag flyttar mig lite till och nu är jag skild både från ungarna och Piper som står där och håller balansen genom att ömsom luta sig mot min son, ömsom mot min dotter.
det blir lite slängkyssar till publiken och så...
- Oh, let him be, säger plötsligt Piper, these are my friends.
Vakten tittar styggt på mig en gång till men sedan så kan man ana ett litet leende på hans läppar och han säger urskuldande.
- Oh sorry, its just that Mr Pipers tired and people never leave him alone.
- Its OK, svarar jag, och börjar att andas igen. Gör inte om det har jag god lust och säga men jag säger ingenting när vakten klappar mig vänligt på axeln och säger sorry igen. Tack Mr Piper tänker jag, nästan högt. Jag vinkar till mig ungarna som fortfarande håller upp the Rowdy One och han vinglar till betänkligt när de kommer över till mig. Vakten griper in och tar med Piper in i hissen och åker upp.
får Batista visa respekt för "The Real Icon" Rowdy Roddy Piper och inte ett öga är torrt!
Lite senare på kvällen när jag och ungarna sitter i restaurangen, en armlängd (nåja, jag har långa armar)ifrån alla wrestlers så ser vi hur Roddy Piper kommer ned i hissen (glashissar). Han står och håller i sig och ser ganska så borta ut. När han sakta och vingligt tar sig in i restaurangen stannar han först till vid ett bord där det sitter en finsk unge och hans pappa. Piper klappar ungen på huvudet men säger ingenting. Min teori var att han behövde något att stödja sig på var tredje meter! I alla fall så gick han vidare rakt mot vårt bord (tre meter längre bort). När han kommer fram så stannar han och lägger båda händerna på bordet och säger,
- Look, theres my tagteampartners! till ungarna. Som vanligt är det ingen som säger något till mig och jag funderar starkt på att ställa mig upp och ge Piper en rejäl tryckare men eftersom han är så pass på trycket själv låter jag bli. En annan orsak kan vara att det sitter ett gäng med anabolstinna jättebrottare längre bort och stirrar åt vårt håll. En tredje orsak kan vara att jag inte alls tänkte så, jag var glad för det och när Piper sedan vänder sig till mig och säger,
- Nice kids you have got, så känner jag mig nöjd.
Autografen som Moira fick av Roddy Piper, håll med om att den är tjusig även om han tappade lite på slutet!
Under kvällens lopp så rör sig Piper inte särskilt mycket, inte för att han inte vill utan snarare för att han inte är kapabel. Mannen är kort sagt snorfull! Dock inte på ett otrevligt sätt utan snarare på ett sorgligt sådant. När han en gång går upp till toaletten utanför restaurangen så är det knappt så att benen håller honom uppe men trots allt så lyckas han utan att ramla och slå ihjäl sig. Lite senare på kvällen ser vi honom inte längre och vi som flyttat ut från restaurangen till soffgruppen i lobbyn är en anings trötta. Dottern speciellt och hon vill gå och lägga sig. Sonen frågar om han kan få stanna och sitta där en stund vilket är OK för mig (han berättar senare att flera wrestlers hejat på honom när de gått förbi så han hade uppskattat tiden själv i lobbyn). Så jag och dottern går in i hissen och trycker på våning 6 och hissen drar iväg. När vi susar upp så ser vi Rowdy Roddy Piper på femte våningen, vinglandes med en tom bagagekärra (ni vet en sådan där som man får när man köper öl på Finlandsbåten) dragandes efter sig. Han stannar vid varje dörr och står och fipplar med låset/handtaget. Dottern och jag går först av hissen på vår våning och iakttar Piper från "balkongen" vi står på. Vi bestämmer oss för att åka ned och se om vi kan hjälpa till. När vi tryckt upp en hiss till oss, åkt ned en våning och klivit av har Piper hunnit testa ett gäng med dörrar till. Vi går fram till honom där han är i full färd med att försöka öppna ännu en dörr och jag säger,
- Mr Piper, can I be of assistance to you, do you need any help.
- I cant find my room, svarar Piper och frågar, do you know my roomnumber?
- Eh, sorry sir, svarar jag och erbjuder mig att åka ned till receptionen för att ta reda på det.
Piper funderar ett tag (jag antar att han gör det för det ser ut att hända något i hjärnan, men inte mycket!) och säger sedan,
- We will check with Bob, he knows.
Först fattar jag inte riktigt vad han menar men när Piper ser min frågande min så säger,
- Bob Orton, he knows! Come here, fortsätter han, is he still sitting down there? Piper går fram till räcket och lutar sig utåt, vilket jag också gör. Där nere ser vi, eller åtminstone jag, att Cowboy Bob Orton fortfarande är kvar så jag talar om detta för Piper. Han tittar först på mig och sedan på dottern och så ler han ett stort Piper-leende, klappar både Moira och mig på huvudet (Yes! Kanske jag får vara hans tagteampartner nu?) och ropar rakt ut.
- Bob Orton, Bob Orton, whats my roomnumber?
Cowboy Bob tittar upp, men inte nog med det, alla andra brottare från WWE gör det också och vad de ser är en gravt berusad Piper som stödjer sig på räcket och mig samtidigt som en liten flicka står bredvid och storögt tittar ömsom på Piper och ömsom på alla brottare. Orton skriker ut ett rumsnummer tillbaka och ett flertal brottare sitter och skrattar och flinar och pekar. Moira vinkar plötsligt och en stor del av gruppen vinkar tillbaka. Sean som suttit i lobbyn och sett allt vinkar han också med ett leende till oss. Han måste ha undrat hur vi hamnat i den situationen! När vi lyckats förklara för Piper att han skulle en våning upp så tackade han oss så mycket för all hjälp och tog sin tomma bagagevagn och drog sig iväg. Det visade sig att Piper bodde fyra dörrar ifrån vår svit (genom mina kontakter fick vi ett bra pris och en svit på hotellet, tyvärr har min kontakt slutat nu så det är slut med det eftersom hotellet i sig är på tok för dyrt att bo på om man betalar fullt pris)(men det spelar egentligen ingen roll eftersom WWE tycks ha lagt ned sina Finlandstrippar) så det sista vi såg av honom var när han baxade in sig själv och vinkade glatt som tack till oss. Jag har en känsla av att han somnade direkt på hallgolvet för så berusad som Piper var har jag svårt att tro att han orkade ta sig ända fram till sängen!
En gammal promobild från 1991 som jag lyckats få tag på Ebay och som Sean fick signerad. Det står "To Sean, yours always, Rowdy Roddy Piper". Bara det var värt trippen!
Det här var sista inlägget i denna blogg, åtminstone för tillfället då vi tömt ut alla våra träffar. Barnen blir större och större nu och frågan är om det blir något mer sådant här, speciellt med tanke på priserna på hotellen som WWE tycks välja. Vi kommer säkerligen att åka och titta på wrestling någon gång och någonstans men vi känner inte någon större press på oss att träffa brottarna. Vi har träffat så många, de flesta trevliga så det räcker nog med inlägg här. Man ska dock aldrig säga aldrig och händer något mer så publiceras det här. Tack ni som hängt med och det vore kul om ni lämnade en sista reflektion eller hälsning angående bloggen, antingen här eller på www.swewrestling.com . Det är alltid lika kul att höra vad ni tycker. Tack igen och på återseende.
Och som en sista bild i denna blogg serverar vi the one and only Rowdy Roddy Piper och hans nya tagteam bestående av Moira och Sean. Tack för att ni läst och tittat.
Kommentarer:
Postat av: Oskar
Spännande, en dyngrak Rowdy Rod minsann, skoj värre.
Får passa på att tacka och bocka för den trevliga underhållningen ni bjudit på, alldeles lysande trevligt. När jag blir stor skall jag oxå hänga med massa wrestlare :)
Postat av: Mark of Millwall
Vad ska man säga? Vilken avslutning! Har följt bloggen ett tag och alltid tyckt den varit en blogg som verkligen stått ut från resten av de som man läser, om blandade ämnen.
Djäkligt kul att läsa om era möten med de stora stjärnorna,man har ju alltid undrat hur "den och den" är privat...likväl som man gjort med ens musikidoler och din blogg visar väl som det gjort i mina möten med mina gamla punkhjältar att...
..många är som vilka snubbar som helst egentligen...fast man ofta inte tror det.
Tack för störtskön läsning iallafall.
/Millwall Mark
Postat av: Mark of Millwall
Vad ska man säga?
..vilken avslutning!
Har följt bloggen en längre tid och det har varit skitkul att läsa om era möten med superstjärnorna..man har ju liksom alltid undrat hur de är privat-liksom ens egna musikhjältar. Och bloggen här visar väl egentligen samma sak som det har visats sig i mina möten med mina gamla punkidoler..
...att de egentligen är som vilka snubbar som helst-egentligen. Fast man inte tror det av ngn anledning.
Tack iaf för intressant läsning. Bra gjort.
Postat av: Trent
Hej Mark och Oskar, tack för kommentarer, det värmer alltid ett gammalt hjärta att veta att någon uppskattat våra små berättelser. För tillfället som ni förstår så är det tomt på historier men vi hoppas någon gång att få berätta om flera möten, till dess finns vi på http://macgregor.webblogg.se där man kan läsa om våra vederbördor med våra helt vanliga liv. Tack för att ni varit trogna läsare här,
med den vänligaste hälsningen,
Trent, Sean och Moira
Postat av: annmari
Häftig läsning även om jag inte har en aning om sporten eller personerna ifråga
Trackback