Orlando Jordan
Orlando jordan, ett stort vitt leende och en stor Don King-frisyr
Vad Orlando Jordan har för karaktär nuförtiden har jag ingen aning om, och jag är ganska så säker på att han själv är osäker, både över karaktärens inriktning och läggning! När han kom till WWE så var det nog meningen att han skulle vara en "face" men eftersom ingen tycktes bry sig vändes han till "heel". Man kan väl inte direkt säga att någon la märke till honom då heller. Det var när han parades ihop med JBL (finns som tidigare inlägg X2) som dennes "Chief of Staff" som några ögonbryn höjdes. Men det var JBL som skötte snacket och det var JBL som var mästaren och det var framför allt JBL som var stjärnan. Orlando fick liksom sola sig i hans glans ett tag. När JBLs "cabinet" bröts upp så stod OJ där ensam igen och ingen tycktes bry sig. Han hade fått vara US-champion under en tid men förlorat titeln till Chris Benoit (finns som tidigare inlägg) under ganska så pinsamma förhållanden. Jag kommer inte ihåg hur många matcher de gick mot varandra, det var en hög i alla fall, men det gick ut på att Orlando Jordan förlorade genom att "tappa" (ge upp) ut i princip på direkten. Den första matchen varade i cirka 30 sekunder, och sen så var det cirka 25 sekunder och så vidare. Inte särskilt bra om man vill få TV-tid och synas. WWE beslöt sig väl för att smygvända Orlando till "face" för han fick börja fejda med Booker T (kommer senare i bloggen) och även delvis med Randy Orton (finns som tidigare inlägg X2). Om publiken eller Orlando har fattat om han är "face" eller "heel" har inte riktigt framkommit men eftersom inga särskilda reaktioner har synts till så har WWE kommit upp med ännu en lysande idé. Nu ska OJ bli en bi-sexuell brottare med en manlig och kvinnlig följeslagare. Vart det kommer leda vet ingen men en sak är säkert som amen i kyrkan, det kommer inte att gå framåt för stackars OJ i alla fall! Lite synd är det eftersom han är en hygglig brottare i sin bästa stunder.
JBL och OJ på den tiden det begav sig och båda var mästare
När vi såg Orlando Jordan i Helsingfors så var han definitivt "heel". han gick i en fatal-four-way match om US-titeln mot Booker T, Chris Benoit och Matt Hardy (finns som tidigare inlägg X2). Det var OJ och Booker som var de onda medan Benoit och Hardy var de goda. Vi tyckte i alla fall att matchen var bra, åtminstone som vi kommer ihåg nu. Stämningen var så konstig i arenan, säkerligen på grund av Eddie Guerreros (finns som tidigare inlägg) död men publiken, där vi ingick, sög verkligen. Det blev inget tryck utan långa stunder var det dödstyst och man skulle kunnat ha trott att man var i kyrkan om man bortsåg från de dunkande ljuden då kroppar slängdes ner i canvasen i ringen. Till slut var det i alla fall Booker T som vann och försvarade sitt bälte, med lite hjälp från sin fru Sharmell och Orlando som han gaddade ihop sig med på heel-vis.
OJ sett från Apells vinkel i Hartwall Arena
Det blev inte så mycket sagt när vi träffade Orlando Jordan, det var ett sådant där "vanligt" möte mellan wrestlingstjärna och fan. Fanset i det här fallet var Sean. När brottarna kom tillbaka till hotellet var Orlando Jordan med den första bussen. Han var klädd i kostym (som de flesta andra) och såg allmänt stirrig ut när han rullade iväg med sina väskor mot hissen. Vi satt bara i lobbyn och iakttog först.
Och OJ från våran vinkel i Hartwall Arena
När restaurangen började att fyllas upp med hungriga brottare så var Orlando en av de första som var nere. Vi satt själva och åt när han seglade in och satte sig vid ett av borden som verkade vara reserverade för WWE. Han beställde något att äta och en öl (ölen är jag säker på för servitören ställde ett stort glas med denna dryck på hans plats) och sen så ställde han sig upp och gick ut till receptionen. Sean och Moira ställde sig upp och skulle gå ut till lobbyn men när de väl hade fått fart på sina små ben så hade Orlandp seglat in i restaurangen igen så det var bara för dem att sätta sig ner. Så där fortsatte vi under en stor del av kvällen. Orlando upp och ut ur restaurangen, barnen upp och ut ur restaurangen, Orlando in i restaurangen, barnen kvar i lobbyn!
OJ och Matt Hardy synar varandra innan matchen mellan dem och Benoit och Booker drar igång i Finland
Han rörde mycket på sig och stod eller satt inte still i många sekunder så det var lite svårt att fånga in honom. Vi hade väl så när gett upp när vi såg honom först gå till baren, säga något åt bartentern och sen gå ut i lobbyn igen. Jag sa åt barnen att sitta ner, -Ingen idé för han är väl tillbaka om en sekund. Tio sekunder senare så säger Sean att Orlando fortfarande är kvar i lobbyn och undrar om han får gå och fråga honom om autograf. - Gör som du vill, säger jag, du kommer i alla fall att missa honom.
I många matcher så får Orlando Jordan triumfera lite i början, så ock här i Hartwall där Chris Benoit ligger och åmar sig i smärtor. Men säg den lycka som varar länge!
Moira och jag satt kvar och tittade på JBL som just höll en monolog inför ett gäng med brottare vid ett av borden och vi väntade på att Sean skulle komma tillbaka tomhänt. Vi sneglade ut mot lobbyn och döm om vår förvåning, vi ser Sean stå och prata med Orlando som håller på att signera hans promobild. Moira frågar om inte hon också kan gå och jag säger ja och hänger på. Precis när vi kliver ut ur restaurangen så är Sean klar och jag hör honom säga, - Thank you very much Mr Jordan (trevligt att man har väluppfostrade barn). Orlando börjar gå in mot restaurangen igen och vi är precis på väg ut. Precis när han ska passera oss så håller Moira upp sitt lilla autografblock, han tittar till och ser faktiskt ganska så stressad ut. Hans blick vänder sig mot brottarna inne i restaurangen och sen tillbaka mot Moira och så stannar han till. Moira säger, - Could I please have your autograph?
OJ, sin vana trogen, fastnar i en "Crippler Cross-Face", och inte nog med det...
- Sure, säger Orlando och fyrar av ett leende med tänder som är så vita att tillverkarna av tandkräm skulle slåss över att få använda honom i sina reklamkampanjer. Det var nästan så att jag började fumla efter solglasögonen eftersom hans garnityr nästan bländande mig! När han skriver sin autograf så frågar han Moira, - So whats your name? Moira svarar och Orlandp plitar på. Varför han frågade har jag ingen aning om eftersom han "bara" skrev sitt namn, han ville väl bara vara trevlig. När han skrivit klart så gav han blocket tillbaka till Moira, satte handen på hennes huvud och sa, - Nice to meet you little girl. Vi började väl svamla lite lätt med ett "Nice to meet you to" men vi hann knappt säga klart meningen innan Orlando seglade vidare och in i restaurangen. Jag hann inte fråga om foto men barnen var lika lyckliga för det, de hade ju fått sina autografer.
Det blir en "Sharpshooter" från Benoit också innan Booker T avslutar matchen!
Orlando satt inte länge någonstans under hela kvällen. Vad han gjorde när han kryssade fram och tillbaka på hotellet har jag ingen aning om. Hur han verkligen är som person har vi heller ingen aning om eftersom mötet verkligen var flyktigt. Jag frågade Sean vad Orlando sagt men det var det vanliga enligt honom, har du sett galan vad tyckte du osv. Men han tog sig i alla fall tid att skriva autografer så heder åt honom, även fast jag innerst inne inte bryr mig om OJ som brottare. Barnen blev glada och det är en av huvudorsakerna till att vi åker till Finland och att pappa pungar ut pengar för dyra hotell. Vill också tillägga att hedersmannen Apell (ännu en wrestlingresenär) har gett mig tillträde till hans foton så det kommer faktiskt att komma lite bilder med mer fokus än mina i bloggen, tack Rickard!
Promobilden som OJ signerade åt Sean, autografen syns lite dåligt på bilden men i verkligheten så är den faktiskt väldans snygg!
Road Warrior Animal, The Legion of Doom
Animals storhetstid var på 1990-talet, då i tag-team med sin partner Hawk i kanske det mest kända tag-teamet någonsin, The Legion of Doom. Hawk dog för ett par år sedan och Animal blev utan partner. WWE bestämde sig för att återuppliva The Legion of Doom, nu med Animal och hans nya partner, Heidenreich. Eftersom Heidenreich precis har slutat i WWE vet jag inte säkert vad de planerar för Animal nu men säkerligen vaskar de fram någon annan LOD-wannabe och så kör de igen. Det är lite tråkigt för Animal har passerat sin prime för länge sedan. Han är nu ganska så överviktig och brottningen har definitivt inte blivit till det bättre. Hans karaktär är också ganska så "out of date" och enligt min åsikt borde han börja tänka på att pensionera sig. Men eftersom Animals bror, i riktiga livet, John Laurinatis (även känd som Johnny Ace), jobbar för WWE med titeln "Charge of Talent" så antar jag att WWE kommer att uppgradera Animals talang ett bra tag till. Animal heter för övrigt Joe Laurinatis på riktigt.
Originalmedlemmarna av "The Road Warriors" eller "The Legion of Doom" som de är mest kända som i WWE, Hawk och Animal
Och den nya uppsättningen av LOD, Heidenreich och Animal
Nu låter det som att jag tycker att Animal är urusel, men så är inte fallet. Eller snarare sagt, han är ganska så dålig men det spelade ingen roll för oss när vi var i Finland. Animal var nämligen en av de brottare som vi såg mest fram emot att se. Han och Rowdy Roddy Piper (kommer senare i bloggen och där kommer ni verkligen få höra historier om en mycket intoxikerad och trevlig man) var de som Mr RAW mest såg fram emot. Hur urusla de än må vara i ringen så spelar det ingen roll. En legend är en legend och det är alltid roligt att se dem "live", åtminstone en gång. Och Animal är en legend så det var med glädje jag såg fram emot hans match.
Det var helt klart, mycket bättre förr och det säger jag inte bara för att jag är gammal!
Det blev en ganska så stor "pop" när LOD´s "What a rush" hördes i högtalarna och Animal och Heidenreich stolpade ut. Heideinreich ser ut som en sadistisk psykopatisk nazistsoldat med sitt marscherande medan Animal verkar vara lite mer "gosig", även om han försöker se tuff ut. Hans ganska så stora kagge (öl och hamburgare!?) gör att han inte ser alltför skräckinjagande ut trots ansiktsmålningen, frisyren och de taggiga axelskydden.
Denna kropp är inte uppbyggd på sallad och nyttigheter allena!
Matchen var sisådär, mest med tanke på att de andra tag-teamen de mötte faktiskt är begåvade. Burchill & Regal går inte av för hackor och MNM är inte heller dåliga. Ett tag trodde vi nästan, men bara nästan, att LOD faktiskt skulle vinna. Speciellt när Animal hivade upp Burchill på axlarna och Heidenreich gjorde en "Doomsday Device" på honom (som dessutom tog riktigt illa) men ordningen återställdes då MNM "fuskade" till sig segern.
Plötsligt blir Animal akut kissnödig i Hartwall Arena och springer genast in bakom Heidenreich för att dölja det.
På hotellet så var Animal och Heidenreich klistrade vid varandra. De kom samtidigt ut från bussen, Animal plockade ut sitt bagage och väntade på Heidenreich när han tog sitt, de väntade till båda hade fått sina rum och så åkte de upp i hissen tillsammans. Det tog inte alltför lång tid innan de kom ner, tillsammans. Sen släntrade de båda runt i Lobbyn. Animal var, liksom Heidenreich, bra mycket större än jag hade inbillat mig. Eftersom hans förra partner Hawk och även Heidenreich var/är längre än honom antar jag att man lurats att tro att han var mindre. Barnen gick i alla fall fram till LOD när de var i lobbyn och jag hängde på. De skrev varsin autograf, på samma sida som ni ser på bilden, i Moiras och Seans block. Jag frågade om ett foto och det inget som helst problem. Efter vi hade tagit fotot så småpratade vi lite och Animal var lite "imponerad" över att jag följt wrestling så länge,
-Some people never grow up, sa han och skrattade.
Först visste jag inte om han så att säga såg ner på mig men när han sen fortsatta att prata och tackade för mitt livslånga intresse så förstod jag att han bara skämtade, tror jag i alla fall! När vi stod där så kom nästa buss med brottare till hotellet. Jag hade en Chris Benoit-tröja på mig och han klev också in genom dörren efter några andra. Animal sa då,
-Look, there´s Chris, here is your chance to speak to him as well.
Det var inte länge Animal var i ringen men när han väl var där så njöt vi över att få se en legend "in action"
Vi tackade både Animal och Heidenreich för att vi fått lite av deras tid och sen så vände vi oss mot skocken av brottare som in. Visst var Benoit en av dem men eftersom vi fastnade med ännu en legend så hann han förbi och åkte upp till rummet, så honom missade vi. Att Benoit nästa dag kom ner från rummet och gick direkt ut i bussen gjorde att det inte blev något snack med honom denna gång men eftersom vi träffat honom två gånger tidigare så ska vi inte klaga. Animal och Heidenreich drog iväg på ut på stan, för att äta något tror jag, och kom tillbaka någon timma senare då båda åkte upp till sina rum, tillsammans.
Heidenreich och Animals autografer, notera att Animal skrev LOD också. Det här är från Moiras block, i Seans block står Animal högst upp
Även Animal och Heidenreich kom ner sent på morgonen, fortfarande tillsammans. Det fattades bara att de skulle hålla varandra i handen! Animal var genast framme vid Paul Burchill som också precis kommit ner. Han bad om ursäkt för det som inträffade kvällen innan och hörde sig för hur Burchill mådde. Heidenreich bara grymtade något och såg allmänt förskräckt ut. LOD gick ut till bussen, utan att titta på oss, och det var det sista vi såg av dem. Och troligtvis så var det det sista vi såg av Heidenreich för en lång tid framöver. Animal kommer säkerligen som sagt uppstå i någon ny tag-team kombination och "What a rush" kommer att höras i arenor världen över så länge det drar in pengar åt WWE.
Fotot är fullbordat. Heidenreich och Animal i "The Legion of Doom" gör sig beredda att möta Sean, Moira och Pelle Kanin i en handikappmatch
Originalmedlemmarna av "The Road Warriors" eller "The Legion of Doom" som de är mest kända som i WWE, Hawk och Animal
Och den nya uppsättningen av LOD, Heidenreich och Animal
Nu låter det som att jag tycker att Animal är urusel, men så är inte fallet. Eller snarare sagt, han är ganska så dålig men det spelade ingen roll för oss när vi var i Finland. Animal var nämligen en av de brottare som vi såg mest fram emot att se. Han och Rowdy Roddy Piper (kommer senare i bloggen och där kommer ni verkligen få höra historier om en mycket intoxikerad och trevlig man) var de som Mr RAW mest såg fram emot. Hur urusla de än må vara i ringen så spelar det ingen roll. En legend är en legend och det är alltid roligt att se dem "live", åtminstone en gång. Och Animal är en legend så det var med glädje jag såg fram emot hans match.
Det var helt klart, mycket bättre förr och det säger jag inte bara för att jag är gammal!
Det blev en ganska så stor "pop" när LOD´s "What a rush" hördes i högtalarna och Animal och Heidenreich stolpade ut. Heideinreich ser ut som en sadistisk psykopatisk nazistsoldat med sitt marscherande medan Animal verkar vara lite mer "gosig", även om han försöker se tuff ut. Hans ganska så stora kagge (öl och hamburgare!?) gör att han inte ser alltför skräckinjagande ut trots ansiktsmålningen, frisyren och de taggiga axelskydden.
Denna kropp är inte uppbyggd på sallad och nyttigheter allena!
Matchen var sisådär, mest med tanke på att de andra tag-teamen de mötte faktiskt är begåvade. Burchill & Regal går inte av för hackor och MNM är inte heller dåliga. Ett tag trodde vi nästan, men bara nästan, att LOD faktiskt skulle vinna. Speciellt när Animal hivade upp Burchill på axlarna och Heidenreich gjorde en "Doomsday Device" på honom (som dessutom tog riktigt illa) men ordningen återställdes då MNM "fuskade" till sig segern.
Plötsligt blir Animal akut kissnödig i Hartwall Arena och springer genast in bakom Heidenreich för att dölja det.
På hotellet så var Animal och Heidenreich klistrade vid varandra. De kom samtidigt ut från bussen, Animal plockade ut sitt bagage och väntade på Heidenreich när han tog sitt, de väntade till båda hade fått sina rum och så åkte de upp i hissen tillsammans. Det tog inte alltför lång tid innan de kom ner, tillsammans. Sen släntrade de båda runt i Lobbyn. Animal var, liksom Heidenreich, bra mycket större än jag hade inbillat mig. Eftersom hans förra partner Hawk och även Heidenreich var/är längre än honom antar jag att man lurats att tro att han var mindre. Barnen gick i alla fall fram till LOD när de var i lobbyn och jag hängde på. De skrev varsin autograf, på samma sida som ni ser på bilden, i Moiras och Seans block. Jag frågade om ett foto och det inget som helst problem. Efter vi hade tagit fotot så småpratade vi lite och Animal var lite "imponerad" över att jag följt wrestling så länge,
-Some people never grow up, sa han och skrattade.
Först visste jag inte om han så att säga såg ner på mig men när han sen fortsatta att prata och tackade för mitt livslånga intresse så förstod jag att han bara skämtade, tror jag i alla fall! När vi stod där så kom nästa buss med brottare till hotellet. Jag hade en Chris Benoit-tröja på mig och han klev också in genom dörren efter några andra. Animal sa då,
-Look, there´s Chris, here is your chance to speak to him as well.
Det var inte länge Animal var i ringen men när han väl var där så njöt vi över att få se en legend "in action"
Vi tackade både Animal och Heidenreich för att vi fått lite av deras tid och sen så vände vi oss mot skocken av brottare som in. Visst var Benoit en av dem men eftersom vi fastnade med ännu en legend så hann han förbi och åkte upp till rummet, så honom missade vi. Att Benoit nästa dag kom ner från rummet och gick direkt ut i bussen gjorde att det inte blev något snack med honom denna gång men eftersom vi träffat honom två gånger tidigare så ska vi inte klaga. Animal och Heidenreich drog iväg på ut på stan, för att äta något tror jag, och kom tillbaka någon timma senare då båda åkte upp till sina rum, tillsammans.
Heidenreich och Animals autografer, notera att Animal skrev LOD också. Det här är från Moiras block, i Seans block står Animal högst upp
Även Animal och Heidenreich kom ner sent på morgonen, fortfarande tillsammans. Det fattades bara att de skulle hålla varandra i handen! Animal var genast framme vid Paul Burchill som också precis kommit ner. Han bad om ursäkt för det som inträffade kvällen innan och hörde sig för hur Burchill mådde. Heidenreich bara grymtade något och såg allmänt förskräckt ut. LOD gick ut till bussen, utan att titta på oss, och det var det sista vi såg av dem. Och troligtvis så var det det sista vi såg av Heidenreich för en lång tid framöver. Animal kommer säkerligen som sagt uppstå i någon ny tag-team kombination och "What a rush" kommer att höras i arenor världen över så länge det drar in pengar åt WWE.
Fotot är fullbordat. Heidenreich och Animal i "The Legion of Doom" gör sig beredda att möta Sean, Moira och Pelle Kanin i en handikappmatch
Heidenreich
Heidenreich heter han kort och gott nu. John är borttaget. WWE kanske tyckte att Heidenreich blev kortare och klatchigare, hur man nu kan tycka det? Heidenreich är lika lång som sitt namn, bra lång och bra stor med andra ord. I vår lilla bloggs strävan efter att vara aktuella så har vi valt att publicera berättelsen om Heidenreich nu eftersom han precis nyligen blev entledigad från WWE. Han blev alltså inte avskedad utan man kom överens om att han skulle sluta. Det var något med resorna och hans familj som inte stämde så därav är han nu ett minne blott. När han började i WWE var hans karaktär en ond och grym psykopat, när han slutade var han en god och snäll psykopat. Ingen kunde se så skogstokig ut som honom, ögon som liksom var på väg att hoppa ur sina fästen och ett galet uttryck i ansiktet. Som heel fungerade han inte så väl, troligtvis på grund av sin ganska så urusla brottning, så WWE beslöt att vända honom till face. Han läste galna poem och tog med en unge ur publiken upp i ringen och gjorde ungen till Heidenreichs vän. Det var ganska så patetiskt för att uttrycka sig milt. Sista halvåret av sin sejour i WWE parade WWE ihop Heidenreich med "The Road Warrior" Animal från the Legion of Doom, ett legendariskt tag-team. Animals partner Hawk dog för cirka ett år sedan så WWE ville väl mjölka ut ett par dollar till ur det kanske mest kända tag-teamet någonsin i wrestlingens historia.
Mr Psykopat himself, Heidenreich!
Ni har väl redan förstått att Heidenreich inte är en av mina favoritbrottare men konstigt nog såg jag ändock fram emot att få se honom. Eller snarare att få se tag-teamet LOD och chansen att få se en legend i action. Så det var ganska så upplyftande när LODs entrance-theme med Hawks "What a rush" ljöd över Hartwall Arena. Heidenreich kom utstolpandes så där mekaniskt marscherande som han brukar. Vi brydde väl oss inte alltför mycket över honom utan koncentrerade oss på Animal, legenden, som gick vid hans sida.
Animal ser bra kissnödig ut när Heidenreich går ut i ringen för att möta William Regal i Hartwall Arena
Nya Legion of Doom gick en "triple-threat"-match mot mästarna MNM och Regal & Burchill. Det var väl ingen höjdare direkt men samtidigt så var det inte heller dåligt. Heidenreich var i alla fall lika stel som vanligt och det enda han lyckades med var sina slagserier som ser någorlunda realistiska ut.
Heidenreich ska påbörja en slagserie på Paul Burchill i Helsingfors
Däremot så var både MNM och Regal/Burchill sevärda samt att det var kul att få se Animal. MNM vann matchen när Mercury (jag tror det var han) smög upp och pinnade Burchill efter att LOD gjort en "Doomsday Device" på honom. Den manövern misslyckades förövrigt och Burchill slog i nacken ganska så otäckt. Det är sådant som händer i wrestling ibland, allt är planerat men saker och ting kan gå fel ändå. Speciellt kanske när man har en sådan som Heidenreich som inte alltid verkar ha koll men även Animal verkar vara lite ringrostig ibland. Det gick i alla fall bra till slut, Burchill klarade sig med lite nackont. Det vet jag eftersom jag överhörde en konversation mellan Burchill och Animal på hotellet. Animal gick fram till Burchill på morgonen och bad om ursäkt samt frågade hur det var med honom. Bra, men lite stel i nacken var svaret han fick. Nog om det, tillbaka till Heidenreich.
En något suddig bild på "Doomsday Devicen" i Finland, men jag antar att det var så här suddigt Burchill såg världen efteråt
Som vanligt och som sig bör så stötte vi på Heidenreich på hotellet. Mannen var stor som ett hus! Jag har i och för sig alltid vetat att Heidenreich är stor men ändå så blev man lite förvånad. Det är svårt det här med storleken när man bara har sett människorna på TV innan. Han var dessutom inte lika så skogstokig och rabiat som man skulle kunna tro.
En alldeles äkta "Doomsday Device" från någonstans i USA. Fotografen var något stadigare än jag
Det blev lite snack om galan och Heidenreich skrev autografer till barnen. Det var ju inte direkt att han erbjöd barnen att bli "Heidenreich´s friends" men han var sådär alldeles lagom trevlig mot dem. Mig behandlade han som en pappa till två wrestlingfanatiker, det vill säga att han sa att det var trevligt av mig att ta med ungarna på wrestling. Ungefär som om han trodde att jag bara var med för ungarnas skull. Han verkade inte vara det mest klart skinande ljuset i klassen! Han ställde också upp på foto och det får ni se här nedan. Det här är bara halva fotot, Heidenreich var oskiljaktig med en person under hela vistelsen på hotellet, men den resterande halvan får ni se i nästa blogg istället. Dessutom så fortsätter historien om Heidenreich då, snacka cliffhanger!
Heidenreich och Sean (som på något sätt lyckas se överlägsen ut), den andra delen av bilden kommer i nästa blogginlägg, cliffhanger!!!
Mr Psykopat himself, Heidenreich!
Ni har väl redan förstått att Heidenreich inte är en av mina favoritbrottare men konstigt nog såg jag ändock fram emot att få se honom. Eller snarare att få se tag-teamet LOD och chansen att få se en legend i action. Så det var ganska så upplyftande när LODs entrance-theme med Hawks "What a rush" ljöd över Hartwall Arena. Heidenreich kom utstolpandes så där mekaniskt marscherande som han brukar. Vi brydde väl oss inte alltför mycket över honom utan koncentrerade oss på Animal, legenden, som gick vid hans sida.
Animal ser bra kissnödig ut när Heidenreich går ut i ringen för att möta William Regal i Hartwall Arena
Nya Legion of Doom gick en "triple-threat"-match mot mästarna MNM och Regal & Burchill. Det var väl ingen höjdare direkt men samtidigt så var det inte heller dåligt. Heidenreich var i alla fall lika stel som vanligt och det enda han lyckades med var sina slagserier som ser någorlunda realistiska ut.
Heidenreich ska påbörja en slagserie på Paul Burchill i Helsingfors
Däremot så var både MNM och Regal/Burchill sevärda samt att det var kul att få se Animal. MNM vann matchen när Mercury (jag tror det var han) smög upp och pinnade Burchill efter att LOD gjort en "Doomsday Device" på honom. Den manövern misslyckades förövrigt och Burchill slog i nacken ganska så otäckt. Det är sådant som händer i wrestling ibland, allt är planerat men saker och ting kan gå fel ändå. Speciellt kanske när man har en sådan som Heidenreich som inte alltid verkar ha koll men även Animal verkar vara lite ringrostig ibland. Det gick i alla fall bra till slut, Burchill klarade sig med lite nackont. Det vet jag eftersom jag överhörde en konversation mellan Burchill och Animal på hotellet. Animal gick fram till Burchill på morgonen och bad om ursäkt samt frågade hur det var med honom. Bra, men lite stel i nacken var svaret han fick. Nog om det, tillbaka till Heidenreich.
En något suddig bild på "Doomsday Devicen" i Finland, men jag antar att det var så här suddigt Burchill såg världen efteråt
Som vanligt och som sig bör så stötte vi på Heidenreich på hotellet. Mannen var stor som ett hus! Jag har i och för sig alltid vetat att Heidenreich är stor men ändå så blev man lite förvånad. Det är svårt det här med storleken när man bara har sett människorna på TV innan. Han var dessutom inte lika så skogstokig och rabiat som man skulle kunna tro.
En alldeles äkta "Doomsday Device" från någonstans i USA. Fotografen var något stadigare än jag
Det blev lite snack om galan och Heidenreich skrev autografer till barnen. Det var ju inte direkt att han erbjöd barnen att bli "Heidenreich´s friends" men han var sådär alldeles lagom trevlig mot dem. Mig behandlade han som en pappa till två wrestlingfanatiker, det vill säga att han sa att det var trevligt av mig att ta med ungarna på wrestling. Ungefär som om han trodde att jag bara var med för ungarnas skull. Han verkade inte vara det mest klart skinande ljuset i klassen! Han ställde också upp på foto och det får ni se här nedan. Det här är bara halva fotot, Heidenreich var oskiljaktig med en person under hela vistelsen på hotellet, men den resterande halvan får ni se i nästa blogg istället. Dessutom så fortsätter historien om Heidenreich då, snacka cliffhanger!
Heidenreich och Sean (som på något sätt lyckas se överlägsen ut), den andra delen av bilden kommer i nästa blogginlägg, cliffhanger!!!
Psicosis
Psicosis är en alldeles äkta "luchador", en sorts mexikansk brottare för att förklara det utan att gå in för djupt. Han medlem av gruppen "The Mexicools" som består av honom själv, Super Crazy och Juventud Guerrera. Bestod kanske jag skulle skrivit eftersom Juventud har slutat i WWE nu när detta skrivs. "The Mexicools" brukar alltid köra in till ringen på sina gräsklippare (små traktorer) och de brukar också ha med sig räfsor, krattor och andra trädgårdsredskap. WWE spelar lite på att mexikanare har sådana jobb i riktiga livet när de är i Amerika. Den här gången hade de inte med sig några traktorer, kan bero på att det är för dyrt att forsla dem till Finland.
Psicosis med ett leende på läpparna, precis som när vi träffade honom
Jag tycker personligen att det är kul att se Psicosis "in action". Ända sen han kom till WCW (avsomnat wrestlingförbund) i mitten på 1990-talet har han förgyllt wrestlingringen för mig. Jag kan inte direkt säga att han är outstanding i ringen men han gör alltid ett gott jobb och är mycket rörlig när han brottas.
På väg in till ringen på sin motorgräsklippare någonstans i Amerika
På galan i Hartwall Arena var Psicosis med i öppningsmatchen som var ett "Battle Royal", det vill säga en match med en hel hög brottare som ska kasta varandra över topprepet. Sist kvar vinner. När Psicosis åkte ut kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg eftersom "Battle Royal´s" kan bli lätt röriga, speciellt när man tittar live och inte kan kan spola tillbaka som man gör hemma framför TV`n när mycket händer. Det var i alla fall en kul match att se och som jag tidigare skrivit så var det Ken Kennedy som vann matchen.
I Hartwall Arena var Psicosis med i ett "Battle Royal". Här ses han med Super Crazy, Ken Kennedy (som vann) och Brian Kendricks i förgrunden
Vi träffade Psicosis på hotellet (var annars?) när brottarna kom ifrån galan. Det var liksom inte inte meningen heller. När den första högen med brottare kom in så satt vi där i lobbyn och iakttog dem. Ganska så fort hade brottarna tagit sina nycklar och åkt upp till sina rum. När vi inte såg några mer så sa Moira till mig att hon behövde åka upp på rummet för att fixa något. Sagt och gjort, hon och jag ställde oss upp och gick till hissarna.
Psicosis tar tag i Kendricks nacke medan Paul London bjuder Kid Kash på en ordentlig smäll. I bakgrunden är Super Crazy utanför ringen Big Vito och Simon Dean försöker knuffa bort honom
Vi tryckte på hissknappen i lobbyn och stod och inväntade en hiss. Pling, sa det, dörrarna öppnades och vi klev in. Moira tryckte på sexan (vi bodde på våning 6 i en svit med två sovrum) (ja, ni läste rätt. En god vän till mig hade fixat en uppgradering åt oss vilket innebar VIP-treatment med gratis vin och frukt på rummet samt tillgång till VIP-loungen och privat frukostrum, vilket vi inte uttnyttjade eftersom brottarna åt i den vanliga matsalen, och en stor j-vla svit med två sovrum i) (Det var ganska så lyxigt om man säger så). Nog med skryt, tillbaka till hissen. Precis när hissdörrarna var på väg att stängas kommer en man hastigt in och jag ser direkt att det är Psicosis. Troligtvis hade han väl varit inne i business-centret, toaletten eller något annat eftersom vi inte sett några brottare när vi gick till hissen. En sak förvånade mig med honom, hans ansiktshy! När man ser honom på bild och TV har jag alltid tyckt att han ser ganska så rynkig ut, ni vet så där lagom sliten som man kan bli efter ett någorlunda hårt leverne. Hans hy var långt ifrån sliten, den var så fri från rynkor så man kunde tro att någon kört ett strykjärn över ansiktet på honom. Han skulle definitivt kunna göra reklam för blöjor med det ansiktet som var lent som en barnrumpa. Jag som alltid trott och tyckt att det var Juventud som var "Baby-facet" i Mexicools!
Psicosis på samma turné fast denna bild är från Italien
I alla fall, när han klev in så var det jag som stod bredvid hissknapparna så jag frågade honom,
-Which floor?
Han tittade upp bakom sina solglasögon (modell väldigt dyra Gucci typ) och log och sa,
- Four please.
Jag tryckte på knappen och hissen for iväg. Hissarna går ganska så snabbt på Hilton så det tog inte många sekunder innan vi var uppe på fjärde våningen. Kameran hade jag lämnat nere med Sean men när hissen plingade till så såg jag att Moira hade med sig autografblocket. Jag frågade,
- Would you mind writing an autograf for my daughter, Mr, eh, what should I say, Mr Psicosis?
- Well, thats what they call me, except the Mr of course, svarade han och skrattade, but sure, it will be my pleasure.
Hissdörrarna öppnades och jag klev fram och ställde mig för dörren så att den inte skulle åka igen. Jag sa,
- We can just get of here and wait for another elevator whilst you write the autograph.
Sagt och gjort.
Super Crazy och Psicosis, de enda kvarvarande medlemmarna av The Mexicools
Psicosis klev ur med sina väskor, Moira följde efter och sen jag. Han skrev sen en autograf till Moira och vi småpratade lite om galan. Jag sa,
- It was a great show but we were hoping to see you and Super Crazy in a tag-team match against another team.
- To be honest with you we were planned for a tag-team match but everything changed with the incident the happened last week, sa han.
Det var första och enda gången som någon av brottarna vi pratade med berörde Eddies död under tiden de var där (och vi konverserade med dem).
- Changes in the roster happen all the time, fortsatte han, and we never really know ourselves who we are going to compete against. But I hope you enjoyed it anyway.
- Of course we did, svarade jag. och sen så sa vi typ tack så mycket och hejdå. Han rullade iväg med sina väskor och vi klev in i en ny hiss och åkte upp till vårt rum.
Psicosis autograf som Moira fick. Uppmärksamma att han stavar det Psy... och inte Psi... som man skriver på www.wwe.com
Psicosis var en mycket trevlig man, synnerligen sympatisk. Jag lärde mig att alltid ha med mig en kamera och dessutom lyckades jag med att träffa en brottare som Sean inte träffat, för vi träffade inte Psicosis igen under vistelsen, och det satt fint!
Som ett litet tillägg. Vissa av er läsare har kanske märkt att www.swewrestling.com ligger nere för tillfället. Jag vet inte varför än utan försöker ta reda på det. Är det någon som vet mer får de gärna lämna kommentar om det här på veckans wrestler eller maila direkt hem till mig på [email protected].
Psicosis med ett leende på läpparna, precis som när vi träffade honom
Jag tycker personligen att det är kul att se Psicosis "in action". Ända sen han kom till WCW (avsomnat wrestlingförbund) i mitten på 1990-talet har han förgyllt wrestlingringen för mig. Jag kan inte direkt säga att han är outstanding i ringen men han gör alltid ett gott jobb och är mycket rörlig när han brottas.
På väg in till ringen på sin motorgräsklippare någonstans i Amerika
På galan i Hartwall Arena var Psicosis med i öppningsmatchen som var ett "Battle Royal", det vill säga en match med en hel hög brottare som ska kasta varandra över topprepet. Sist kvar vinner. När Psicosis åkte ut kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg eftersom "Battle Royal´s" kan bli lätt röriga, speciellt när man tittar live och inte kan kan spola tillbaka som man gör hemma framför TV`n när mycket händer. Det var i alla fall en kul match att se och som jag tidigare skrivit så var det Ken Kennedy som vann matchen.
I Hartwall Arena var Psicosis med i ett "Battle Royal". Här ses han med Super Crazy, Ken Kennedy (som vann) och Brian Kendricks i förgrunden
Vi träffade Psicosis på hotellet (var annars?) när brottarna kom ifrån galan. Det var liksom inte inte meningen heller. När den första högen med brottare kom in så satt vi där i lobbyn och iakttog dem. Ganska så fort hade brottarna tagit sina nycklar och åkt upp till sina rum. När vi inte såg några mer så sa Moira till mig att hon behövde åka upp på rummet för att fixa något. Sagt och gjort, hon och jag ställde oss upp och gick till hissarna.
Psicosis tar tag i Kendricks nacke medan Paul London bjuder Kid Kash på en ordentlig smäll. I bakgrunden är Super Crazy utanför ringen Big Vito och Simon Dean försöker knuffa bort honom
Vi tryckte på hissknappen i lobbyn och stod och inväntade en hiss. Pling, sa det, dörrarna öppnades och vi klev in. Moira tryckte på sexan (vi bodde på våning 6 i en svit med två sovrum) (ja, ni läste rätt. En god vän till mig hade fixat en uppgradering åt oss vilket innebar VIP-treatment med gratis vin och frukt på rummet samt tillgång till VIP-loungen och privat frukostrum, vilket vi inte uttnyttjade eftersom brottarna åt i den vanliga matsalen, och en stor j-vla svit med två sovrum i) (Det var ganska så lyxigt om man säger så). Nog med skryt, tillbaka till hissen. Precis när hissdörrarna var på väg att stängas kommer en man hastigt in och jag ser direkt att det är Psicosis. Troligtvis hade han väl varit inne i business-centret, toaletten eller något annat eftersom vi inte sett några brottare när vi gick till hissen. En sak förvånade mig med honom, hans ansiktshy! När man ser honom på bild och TV har jag alltid tyckt att han ser ganska så rynkig ut, ni vet så där lagom sliten som man kan bli efter ett någorlunda hårt leverne. Hans hy var långt ifrån sliten, den var så fri från rynkor så man kunde tro att någon kört ett strykjärn över ansiktet på honom. Han skulle definitivt kunna göra reklam för blöjor med det ansiktet som var lent som en barnrumpa. Jag som alltid trott och tyckt att det var Juventud som var "Baby-facet" i Mexicools!
Psicosis på samma turné fast denna bild är från Italien
I alla fall, när han klev in så var det jag som stod bredvid hissknapparna så jag frågade honom,
-Which floor?
Han tittade upp bakom sina solglasögon (modell väldigt dyra Gucci typ) och log och sa,
- Four please.
Jag tryckte på knappen och hissen for iväg. Hissarna går ganska så snabbt på Hilton så det tog inte många sekunder innan vi var uppe på fjärde våningen. Kameran hade jag lämnat nere med Sean men när hissen plingade till så såg jag att Moira hade med sig autografblocket. Jag frågade,
- Would you mind writing an autograf for my daughter, Mr, eh, what should I say, Mr Psicosis?
- Well, thats what they call me, except the Mr of course, svarade han och skrattade, but sure, it will be my pleasure.
Hissdörrarna öppnades och jag klev fram och ställde mig för dörren så att den inte skulle åka igen. Jag sa,
- We can just get of here and wait for another elevator whilst you write the autograph.
Sagt och gjort.
Super Crazy och Psicosis, de enda kvarvarande medlemmarna av The Mexicools
Psicosis klev ur med sina väskor, Moira följde efter och sen jag. Han skrev sen en autograf till Moira och vi småpratade lite om galan. Jag sa,
- It was a great show but we were hoping to see you and Super Crazy in a tag-team match against another team.
- To be honest with you we were planned for a tag-team match but everything changed with the incident the happened last week, sa han.
Det var första och enda gången som någon av brottarna vi pratade med berörde Eddies död under tiden de var där (och vi konverserade med dem).
- Changes in the roster happen all the time, fortsatte han, and we never really know ourselves who we are going to compete against. But I hope you enjoyed it anyway.
- Of course we did, svarade jag. och sen så sa vi typ tack så mycket och hejdå. Han rullade iväg med sina väskor och vi klev in i en ny hiss och åkte upp till vårt rum.
Psicosis autograf som Moira fick. Uppmärksamma att han stavar det Psy... och inte Psi... som man skriver på www.wwe.com
Psicosis var en mycket trevlig man, synnerligen sympatisk. Jag lärde mig att alltid ha med mig en kamera och dessutom lyckades jag med att träffa en brottare som Sean inte träffat, för vi träffade inte Psicosis igen under vistelsen, och det satt fint!
Som ett litet tillägg. Vissa av er läsare har kanske märkt att www.swewrestling.com ligger nere för tillfället. Jag vet inte varför än utan försöker ta reda på det. Är det någon som vet mer får de gärna lämna kommentar om det här på veckans wrestler eller maila direkt hem till mig på [email protected].
The Undertaker, the Phenom part 2
The Undertaker, the Phenom, the American Bad-ass, the Dead-man. Han har hållit på så pass länge så han har hunnit med att få många namn, även fast de bara har varit extranamn till huvudnamnet Undertaker som han alltid gått som i WWE. Att Undertaker är en av de största stjärnorna WWE producerat är helt klart. Han är redan en legend och är dessutom en av de populäraste brottarna inom dagens wrestlingcirkus. Jag kan väl tycka att han passerat sitt bäst före-datum men jag vill inte säga att han är usel med det. Det blir bara lite förutsägbart när Undertaker är med för han skall oftast vinna eller få sista ordet, men jag antar att det är en del av hans gimmick. Oavsett vad jag tycker om sättet han bokas (hur man bestämmer matcher och upplägg) på så var han en av de brottarna vi verkligen såg fram emot att få se i ringen i Helsingfors.
"The Undertaker" står och lurar på Randy Orton innan matchen kommer igång
The Dead-man befinner sig i överläge i matchen mot "The Legend Killer" i Hartwall Arena
The Undertakers entrance till ringen är makalös. Enligt både min och Seans åsikt så är det den absolut häftigaste av alla. Jag kommer på mig själv med att nynna hans entrance-theme när jag skriver det här. Det är mäktigt, mystiskt och magiskt och jag får nästan rysningar när jag tänker på det. Han är som en riktig demon när han sakta skrider mot ringen till sin begravningsmusik och när han gör det så jublar hela arenan, oavsett i vilken världsdel den ligger.
"The Phenom" of the WWE, "The Undertaker" har just äntrat ringen i Hartwall Arena
Först så åker rocken av och sen så är det hatten som Sean och jag blev så sugna på som ska lyftas av teatraliskt
I Finland så jublades det också när Undertaker skred mot ringen. När de karakteristiska klockorna för begravningsmarschen började låta så ljöd kvällens största "pop" i Hartwall Arena. Folk som satt på golvet vid ringen rusade mot entrégången och skrek högt. Det var en av de få gångerna som den finska publiken gjorde skäl för att vara just en wrestlingpublik. Annars under kvällen så hade det varit stört omöjligt att få fart på den. Det märktes i alla fall vem som var populärast hos finnarna, men som jag alltid sagt, de ligger tio år efter Sverige med det mesta!
Stackars Randy Orton, vår nya favorit, får sig en riktig omgång av "The Undertaker"
Men även "The Phenom" får sig ett par smällar av "The Legend Killer". Så här rolig såg Undertaker ut när Randy Orton placerat honom på repen i en ringhörna och sopat på för allt vad tygeln höll
Som jag tidigare skrivit så tog det en evighet innan själva matchen mellan Undertaker och Randy Orton kom igång. Undertaker höll på att odla ett nytt skägg så det var kanske det de väntade på. Han såg äldre ut än vanligt i sitt skägg och en anings ovårdat om man får säga så.
Old-school Undertaker från topprepet och sen en gammal hederlig "beat-down" på stackars Randy
Matchen var ingen höjdare men på något sätt så är det alltid kul att se Undertaker ändå, en legend är en legend. The Phenom gjorde alla sina specialgrepp och avslutade med att "tombstona" både far och son Orton. Det hade ju varit roligt med lite mer fart och fläkt men som så ofta med WWE så går Main-eventet mellan två riktiga "rossar" som har det lite sisådär med manöverdugligheten (ok, Randy är bra mycket rörligare än många men han kör ändå mycket på låsningar och brytningar).
Först så åker Cowboy Bob Orton på en "Tombstone" och sen så är det Randy Ortons tur. Bilderna är från Helsinki Hartwall Arena men jag har själv inte tagit dessa då mina från just detta ögonblick blev alldeles för suddiga
Vi stack i alla fall iväg i en taxi direkt efter showen och åkte hem till hotellet. När vi satt där och åt kom den första gruppen med wrestlers in och där var inte Undertaker med. Han kom med den senare gruppen och vi smög upp för att se om vi kunde få oss en liten autograf eller något. När han kom gående med sina väskor mot hissen stack Moira fram en promobild som vi hade och Undertaker stannade. Han tog tag i pennan och bilden och signerade den utan att säga ett ord. Sean smög också fram med sin bild och Undertaker signerade även den.
"The Undertaker" sätter sig rakt upp efter att i princip varit utslagen. Randy kan inte tro sina ögon!
När vi stod där tog jag chansen att säga något eftersom den döda mannen var dödstyst så jag sa,
-Thanks for a great match (lite får man vara beredd att ljuga) and thanks for signing the kids pictures.
Han tittade upp på mig, log ett litet leende och sa,
- No, problem, thanks for coming, med just den där Undertaker-rösten som man är van med från TV, jag rös nästan till. Han sträckte fram den signerade bilden till Sean och sa,
- There you go son.
Jag skulle precis till att fråga Dödgrävaren om ett foto när han vänder sig om och säger något till en annan WWE-person så jag liksom tystnade i hoppet. Undertaker böjer sig sedan ner och tar tag i sina väskor och det känns som om det är fel tillfälle att fråga. Dock så tittar han på mig, som om han säger -vad vill du?, men jag säger ingenting. Undertakers blick från cirka en och en halvmeters håll får mig att tiga. Det är inte så att det är en elak blick eller någonting men har man följt wrestling och vet hur Undertaker ser ut när han stirrar så förstår man mig. Jag väntade bara på att hans ögonvitor skulle rulla fram och sen så skulle han bjuda på en "Last-ride" eller liknande. Så det var mitt fel att det inte blev något foto för jag tror faktiskt att han bara hade sagt javisst om jag frågat. Men det bara blev så, ett konstigt ögonblick och en alldeles för vild fantasi hos mig gjorde att jag sumpade chansen.
The end is near! Randy Orton har precis åkt på en "Tombstone" och Undertaker täcker honom för seger
På kvällen så satt Undertaker nere i restaurangen med de andra brottarna. Det var han och JBL som var de självklara ledarna fast de var totalt olika. JBL var högljudd och skränig medan Undertaker var ganska så tyst av sig. Trots att han inte sa så mycket och inte heller gjorde något speciellt så märktes det tydligt och klart att många slickade hans bakdel så fort de fick chansen. Man kan väl säga att det var som om en kung eller något liknande var i lokalen och de flesta i lokalen bugar sig sådär i smyg och lismar till kungen men inte för tydligt för då blir han säkerligen arg. Även JBL visade respekt mot Undertaker, gav honom en fet cigarr och tände den åt honom och lyssnade när han sa något (man kan ju inte direkt säga att JBL lyssnade på alla som sa något). Trots att vi missat fotot och knappt pratat med Undertaker var det ändå häftigt att sitta där och iaktta och vara så nära. Man har ju många fördomar om de olika brottarna när man följt med i wrestlingen så länge som jag har, många av dem infriades men inte alla och det är egentligen kul vilket som. Bara att vara där och vara såpass nära är egentligen roligare än galan i sig många gånger.
En av bilderna som lyckades få signerade av Undertaker. Tyvärr så blev scanningen dålig så autografen syns inte lika tydligt som den gör i verkligheten
På morgonen när de skulle åka kom Undertaker ner bland de sista. han ställde sina väskor precis bredvid bordet vi satt vid och så la han sin Undertaker-hatt som han använder när han går in på arenorna på väskorna. Sen smet han snabbt in i frukostmatsalen. Vi satt alltså typ en halvmeter från hatten och hade jag sträckt på mig en anings så hade jag kunnat norpa den. Inte för att jag vet var jag skulle ha tagit vägen efter jag gjort något sådant men tanke infann sig så fort han la hatten där. Vi satt där alla tre och tittade smått fascinerade på hatten (ja jag vet, ganska så sjukt) och planerade att fråga Undertaker om ett foto så fort han kom ut från matsalen. Tyvärr han vi inte med för när han kom ut därifrån så skred han inte som han brukar göra. Det gick fort och effektivt, snabbt som bara den tog han tag i väskorna och hatten och rullade ut dem från hotellet. Jag han knappt resa på mig innan han var utanför dörrarna och när han gick direkt in i en av bussarna efter att ha slängt in väskorna så var det bara att ge upp. Inget Undertaker-foto denna gång men väl två mycket snygga autografer, det är alltid något sa han som ingenting fick!
Bilden Sean fick signerad. Det var en upplyftande upplevelse att stå precis bredvid Taker när han ganska så noggrant skrev ner sina autografer
"The Undertaker" står och lurar på Randy Orton innan matchen kommer igång
The Dead-man befinner sig i överläge i matchen mot "The Legend Killer" i Hartwall Arena
The Undertakers entrance till ringen är makalös. Enligt både min och Seans åsikt så är det den absolut häftigaste av alla. Jag kommer på mig själv med att nynna hans entrance-theme när jag skriver det här. Det är mäktigt, mystiskt och magiskt och jag får nästan rysningar när jag tänker på det. Han är som en riktig demon när han sakta skrider mot ringen till sin begravningsmusik och när han gör det så jublar hela arenan, oavsett i vilken världsdel den ligger.
"The Phenom" of the WWE, "The Undertaker" har just äntrat ringen i Hartwall Arena
Först så åker rocken av och sen så är det hatten som Sean och jag blev så sugna på som ska lyftas av teatraliskt
I Finland så jublades det också när Undertaker skred mot ringen. När de karakteristiska klockorna för begravningsmarschen började låta så ljöd kvällens största "pop" i Hartwall Arena. Folk som satt på golvet vid ringen rusade mot entrégången och skrek högt. Det var en av de få gångerna som den finska publiken gjorde skäl för att vara just en wrestlingpublik. Annars under kvällen så hade det varit stört omöjligt att få fart på den. Det märktes i alla fall vem som var populärast hos finnarna, men som jag alltid sagt, de ligger tio år efter Sverige med det mesta!
Stackars Randy Orton, vår nya favorit, får sig en riktig omgång av "The Undertaker"
Men även "The Phenom" får sig ett par smällar av "The Legend Killer". Så här rolig såg Undertaker ut när Randy Orton placerat honom på repen i en ringhörna och sopat på för allt vad tygeln höll
Som jag tidigare skrivit så tog det en evighet innan själva matchen mellan Undertaker och Randy Orton kom igång. Undertaker höll på att odla ett nytt skägg så det var kanske det de väntade på. Han såg äldre ut än vanligt i sitt skägg och en anings ovårdat om man får säga så.
Old-school Undertaker från topprepet och sen en gammal hederlig "beat-down" på stackars Randy
Matchen var ingen höjdare men på något sätt så är det alltid kul att se Undertaker ändå, en legend är en legend. The Phenom gjorde alla sina specialgrepp och avslutade med att "tombstona" både far och son Orton. Det hade ju varit roligt med lite mer fart och fläkt men som så ofta med WWE så går Main-eventet mellan två riktiga "rossar" som har det lite sisådär med manöverdugligheten (ok, Randy är bra mycket rörligare än många men han kör ändå mycket på låsningar och brytningar).
Först så åker Cowboy Bob Orton på en "Tombstone" och sen så är det Randy Ortons tur. Bilderna är från Helsinki Hartwall Arena men jag har själv inte tagit dessa då mina från just detta ögonblick blev alldeles för suddiga
Vi stack i alla fall iväg i en taxi direkt efter showen och åkte hem till hotellet. När vi satt där och åt kom den första gruppen med wrestlers in och där var inte Undertaker med. Han kom med den senare gruppen och vi smög upp för att se om vi kunde få oss en liten autograf eller något. När han kom gående med sina väskor mot hissen stack Moira fram en promobild som vi hade och Undertaker stannade. Han tog tag i pennan och bilden och signerade den utan att säga ett ord. Sean smög också fram med sin bild och Undertaker signerade även den.
"The Undertaker" sätter sig rakt upp efter att i princip varit utslagen. Randy kan inte tro sina ögon!
När vi stod där tog jag chansen att säga något eftersom den döda mannen var dödstyst så jag sa,
-Thanks for a great match (lite får man vara beredd att ljuga) and thanks for signing the kids pictures.
Han tittade upp på mig, log ett litet leende och sa,
- No, problem, thanks for coming, med just den där Undertaker-rösten som man är van med från TV, jag rös nästan till. Han sträckte fram den signerade bilden till Sean och sa,
- There you go son.
Jag skulle precis till att fråga Dödgrävaren om ett foto när han vänder sig om och säger något till en annan WWE-person så jag liksom tystnade i hoppet. Undertaker böjer sig sedan ner och tar tag i sina väskor och det känns som om det är fel tillfälle att fråga. Dock så tittar han på mig, som om han säger -vad vill du?, men jag säger ingenting. Undertakers blick från cirka en och en halvmeters håll får mig att tiga. Det är inte så att det är en elak blick eller någonting men har man följt wrestling och vet hur Undertaker ser ut när han stirrar så förstår man mig. Jag väntade bara på att hans ögonvitor skulle rulla fram och sen så skulle han bjuda på en "Last-ride" eller liknande. Så det var mitt fel att det inte blev något foto för jag tror faktiskt att han bara hade sagt javisst om jag frågat. Men det bara blev så, ett konstigt ögonblick och en alldeles för vild fantasi hos mig gjorde att jag sumpade chansen.
The end is near! Randy Orton har precis åkt på en "Tombstone" och Undertaker täcker honom för seger
På kvällen så satt Undertaker nere i restaurangen med de andra brottarna. Det var han och JBL som var de självklara ledarna fast de var totalt olika. JBL var högljudd och skränig medan Undertaker var ganska så tyst av sig. Trots att han inte sa så mycket och inte heller gjorde något speciellt så märktes det tydligt och klart att många slickade hans bakdel så fort de fick chansen. Man kan väl säga att det var som om en kung eller något liknande var i lokalen och de flesta i lokalen bugar sig sådär i smyg och lismar till kungen men inte för tydligt för då blir han säkerligen arg. Även JBL visade respekt mot Undertaker, gav honom en fet cigarr och tände den åt honom och lyssnade när han sa något (man kan ju inte direkt säga att JBL lyssnade på alla som sa något). Trots att vi missat fotot och knappt pratat med Undertaker var det ändå häftigt att sitta där och iaktta och vara så nära. Man har ju många fördomar om de olika brottarna när man följt med i wrestlingen så länge som jag har, många av dem infriades men inte alla och det är egentligen kul vilket som. Bara att vara där och vara såpass nära är egentligen roligare än galan i sig många gånger.
En av bilderna som lyckades få signerade av Undertaker. Tyvärr så blev scanningen dålig så autografen syns inte lika tydligt som den gör i verkligheten
På morgonen när de skulle åka kom Undertaker ner bland de sista. han ställde sina väskor precis bredvid bordet vi satt vid och så la han sin Undertaker-hatt som han använder när han går in på arenorna på väskorna. Sen smet han snabbt in i frukostmatsalen. Vi satt alltså typ en halvmeter från hatten och hade jag sträckt på mig en anings så hade jag kunnat norpa den. Inte för att jag vet var jag skulle ha tagit vägen efter jag gjort något sådant men tanke infann sig så fort han la hatten där. Vi satt där alla tre och tittade smått fascinerade på hatten (ja jag vet, ganska så sjukt) och planerade att fråga Undertaker om ett foto så fort han kom ut från matsalen. Tyvärr han vi inte med för när han kom ut därifrån så skred han inte som han brukar göra. Det gick fort och effektivt, snabbt som bara den tog han tag i väskorna och hatten och rullade ut dem från hotellet. Jag han knappt resa på mig innan han var utanför dörrarna och när han gick direkt in i en av bussarna efter att ha slängt in väskorna så var det bara att ge upp. Inget Undertaker-foto denna gång men väl två mycket snygga autografer, det är alltid något sa han som ingenting fick!
Bilden Sean fick signerad. Det var en upplyftande upplevelse att stå precis bredvid Taker när han ganska så noggrant skrev ner sina autografer