The Heartbreak Kid, Shawn Michaels
HBK, the Heartbreak Kid, the Showstopper, the Main-Event, Shawn Michaels! En man som har gjort allt inom wrestlingen, och lite till. När han först slog igenom i WWE (dåvarande WWF) så var han en utpräglad tagteam-brottare. Snabb, atletisk, ung och vig, en frisk fläkt bland alla dopingproppade muskelberg som dominerade WWE vid den tiden. En av mina första och största favoriter och jag tycker att han fortfarande håller mycket bra. Under ett flertal år var dock Shawn Michaels borta från wrestlingen. En ryggskada satte stopp för hans deltagande men han har nu varit tillbaka i ett par år och ingen är lyckligare än jag. HBK var involverad i den kanske mest kontroversiella matchen i WWEs historia. Shawn vann världsmästartiteln i en match mot dåvarande mästaren Bret "Hitman" Hart i Kanada. Hitman var på väg till WCW men WWEs ägare Vince McMahon hade lovat honom att han skulle få avsluta snyggt med att behålla titeln inför sin hemmapublik. Men istället så "fuskade" McMahon och beodrade domaren (Earl Hebner, som tidigare figurerat i denna blogg) att agera som om Hitman gav upp och ringa i klockan och ge segern till Michaels. Det blev ett himla liv, en fet spottloska och ett alldeles riktigt slag med knytnäve backstage (ganska så ovanligt för att vara wrestling). Kanadickerna har än till denna dag inte förlåtit HBK och buar ut honom så fort han visar sig där i ringen även om han är så kallad face, god. Tänk att man kan fuska i redan uppgjorda matcher, det är innovativt det.
The Hearbreak Kid i sin klassiska posé på galan i Hartwall Arena
Och sett ur en annan vinkel från samma gala
När vi satt på hotellet så såg vi många brottare passera och vi blev väl ungefär lika upphetsade över alla. Dock finns ju de där storheterna som får hjärtat att banka lite snabbare och handsvetten att börja tränga fram. Det låter ju nästan som om man blivit kär men så farligt var det inte, men bra nära! Shawn Michaels, HBK, var en av de sista som kom ner när de var på väg till arenan. Stiligt klädd och med ett leende på läpparna. Vi formeligen flög upp från där vi satt. Snabbt skickade jag fram ungarna, min alldeles egna lilla förtrupp (och en effektiv sådan), för att fråga om autograf. Givetvis fick de det. Jag frågade om det gick bra att ta ett foto och det var som vanligt inga problem. Shawn tog tag i Sean och Moira och bländade av sitt värsta Colgate-leende. Själv stod jag darrandes med kameran och försökte le tillbaka. Jag klarade inte heller av att försöka konversera med The Heartbreak Kid utan det enda jag lyckades haspla ur mig var ett
- Thank you very much Mr Michaels
- My pleasure, svarade han med sin något skrovliga röst som inte passar hans utseende, nice kids you have got, they are yours, aren´t they?
Jag mumlade något om att de var mina men jag var väl så pass "awstruck" av legendens närvaro att jag liksom bara sa ja eller något liknande. Han gick iväg med sin lilla rullväska mot bussen och vi stod kvar där för att invänta flera brottare. Moira sa,
- Stäng munnen pappa!
Jag gjorde det, tror jag. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om den var öppen eller inte men dottern märkte i alla fall att jag tappat fokus för ett tag så det var väl därför hon sa så.
Shawn Michaels gör sin vanliga "ringstrut" när han tar sig in i ringen i Helsinki. På vägen ut struttades det inte lika mycket.
Ännu en posé av HBK men fortfarande samma gala (som för övrigt alla bilder är ifrån)
Ute på galan gick Shawn Michaels en match mot Ric Flair (tidigare blogginlägg), den andra legenden på plats. Enligt min mening så var det galans bästa. Båda brottarna har utan tvivel sina bästa år i ringen bakom sig (även om speciellt Shawn behärskar det mesta fortfarande) men de vet hur de spela upp en match inför publiken och de vet hur man får publiken med sig och mot sig. Nu jublades det dock åt i princip allt de båda gjorde och matchen slutade med att Shawn skulle ge Flair en "Superkick". Något gick dock fel när han skulle leverera den upp i Flairs nia. Jag såg inte riktigt vad som hände men HBK skadade sig på något sätt så avslutningen blev lite tafflig. Dock så vann hann matchen men fick senare ledas ut med stöd av domaren.
The Nature Boy´s bakdel exponeras för publiken och sen...
...så får han sig en rejäl flygtur signerad HBK airways
När vi var tillbaka på hotellet och brottarna började ramla in igen så åkte Michaels direkt upp till rummet och vi såg honom inte mer på kvällen. Kanske hade han så pass ont efter skadan eller så var det bara åldern som spökade (vilket i och för sig inte stoppade Flair som höll igång till långt in på småtimmarna).
Flair och Michaels stirrar på varandra och bygger upp stämningen grymt bra
På morgonen när vi satt vid frukostmatsalen så kom Shawn Michaels ner. Han haltade en anings så det var troligvis som vi misstänkte, någon sorts skada. Triple H kom också ner och de åt frukost tillsammans. Det märktes att de var bundis om man säger så. En japansk (asiatisk i alla fall) dam ville fota sig med båda och de ställde ganska så motvilligt upp där i matsalen. Vi satt kvar och tittade, storögt som vanligt.
Flair fixar till håret för att reta HBK som tar det med ro.
När väl HBK kom ut från matsalen så gick han förbi oss, stannade till och hejade,
- Hi, there, everything alright with you lot?
- Oh, yes fine Mr Michaels, thanks for asking, svarade jag, hows your leg?
- Oh, no problem, its fine and dandy, just some minor scratches and bruises. I am used to it, svarade han.
Jag hade morskat upp mig lite från gårdagen så jag svarade då,
- Well, you put on a hell of a show and we all really enjoyed your match. Definately the best at the show.
- Thanks, sa han och log.
Sen så släntrade han iväg bort till receptionen och vi satt kvar, fortfarande stirrandes men kanske inte lika storögt som tidigare och jag hade definitivt käften stängd.
Ric Flair lyckas koppla en "Figure 4" , hans avslutargrepp, på Michaels som vrider sig i "smärta".
Vi pratade inte mer med honom på vår resa. HBK vinkade till när han klev på bussen och vi vinkade tillbaka. Oavsett vad någon annan säger, det var stort att träffa en av dem som jag anser vara bland de största inom wrestlingen. Och inte gjorde det saken sämre att han verkade vara en riktigt trevlig prick, trots att han faktiskt har ett litet rykte om sig att inte alltid vara det.
En glad Sean, en glad Shawn och en glad Moira. Kameramannen försöker vara lika glad men "The Showstoppers" karisma får honom att darra till en anings.
The Hearbreak Kid i sin klassiska posé på galan i Hartwall Arena
Och sett ur en annan vinkel från samma gala
När vi satt på hotellet så såg vi många brottare passera och vi blev väl ungefär lika upphetsade över alla. Dock finns ju de där storheterna som får hjärtat att banka lite snabbare och handsvetten att börja tränga fram. Det låter ju nästan som om man blivit kär men så farligt var det inte, men bra nära! Shawn Michaels, HBK, var en av de sista som kom ner när de var på väg till arenan. Stiligt klädd och med ett leende på läpparna. Vi formeligen flög upp från där vi satt. Snabbt skickade jag fram ungarna, min alldeles egna lilla förtrupp (och en effektiv sådan), för att fråga om autograf. Givetvis fick de det. Jag frågade om det gick bra att ta ett foto och det var som vanligt inga problem. Shawn tog tag i Sean och Moira och bländade av sitt värsta Colgate-leende. Själv stod jag darrandes med kameran och försökte le tillbaka. Jag klarade inte heller av att försöka konversera med The Heartbreak Kid utan det enda jag lyckades haspla ur mig var ett
- Thank you very much Mr Michaels
- My pleasure, svarade han med sin något skrovliga röst som inte passar hans utseende, nice kids you have got, they are yours, aren´t they?
Jag mumlade något om att de var mina men jag var väl så pass "awstruck" av legendens närvaro att jag liksom bara sa ja eller något liknande. Han gick iväg med sin lilla rullväska mot bussen och vi stod kvar där för att invänta flera brottare. Moira sa,
- Stäng munnen pappa!
Jag gjorde det, tror jag. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om den var öppen eller inte men dottern märkte i alla fall att jag tappat fokus för ett tag så det var väl därför hon sa så.
Shawn Michaels gör sin vanliga "ringstrut" när han tar sig in i ringen i Helsinki. På vägen ut struttades det inte lika mycket.
Ännu en posé av HBK men fortfarande samma gala (som för övrigt alla bilder är ifrån)
Ute på galan gick Shawn Michaels en match mot Ric Flair (tidigare blogginlägg), den andra legenden på plats. Enligt min mening så var det galans bästa. Båda brottarna har utan tvivel sina bästa år i ringen bakom sig (även om speciellt Shawn behärskar det mesta fortfarande) men de vet hur de spela upp en match inför publiken och de vet hur man får publiken med sig och mot sig. Nu jublades det dock åt i princip allt de båda gjorde och matchen slutade med att Shawn skulle ge Flair en "Superkick". Något gick dock fel när han skulle leverera den upp i Flairs nia. Jag såg inte riktigt vad som hände men HBK skadade sig på något sätt så avslutningen blev lite tafflig. Dock så vann hann matchen men fick senare ledas ut med stöd av domaren.
The Nature Boy´s bakdel exponeras för publiken och sen...
...så får han sig en rejäl flygtur signerad HBK airways
När vi var tillbaka på hotellet och brottarna började ramla in igen så åkte Michaels direkt upp till rummet och vi såg honom inte mer på kvällen. Kanske hade han så pass ont efter skadan eller så var det bara åldern som spökade (vilket i och för sig inte stoppade Flair som höll igång till långt in på småtimmarna).
Flair och Michaels stirrar på varandra och bygger upp stämningen grymt bra
På morgonen när vi satt vid frukostmatsalen så kom Shawn Michaels ner. Han haltade en anings så det var troligvis som vi misstänkte, någon sorts skada. Triple H kom också ner och de åt frukost tillsammans. Det märktes att de var bundis om man säger så. En japansk (asiatisk i alla fall) dam ville fota sig med båda och de ställde ganska så motvilligt upp där i matsalen. Vi satt kvar och tittade, storögt som vanligt.
Flair fixar till håret för att reta HBK som tar det med ro.
När väl HBK kom ut från matsalen så gick han förbi oss, stannade till och hejade,
- Hi, there, everything alright with you lot?
- Oh, yes fine Mr Michaels, thanks for asking, svarade jag, hows your leg?
- Oh, no problem, its fine and dandy, just some minor scratches and bruises. I am used to it, svarade han.
Jag hade morskat upp mig lite från gårdagen så jag svarade då,
- Well, you put on a hell of a show and we all really enjoyed your match. Definately the best at the show.
- Thanks, sa han och log.
Sen så släntrade han iväg bort till receptionen och vi satt kvar, fortfarande stirrandes men kanske inte lika storögt som tidigare och jag hade definitivt käften stängd.
Ric Flair lyckas koppla en "Figure 4" , hans avslutargrepp, på Michaels som vrider sig i "smärta".
Vi pratade inte mer med honom på vår resa. HBK vinkade till när han klev på bussen och vi vinkade tillbaka. Oavsett vad någon annan säger, det var stort att träffa en av dem som jag anser vara bland de största inom wrestlingen. Och inte gjorde det saken sämre att han verkade vara en riktigt trevlig prick, trots att han faktiskt har ett litet rykte om sig att inte alltid vara det.
En glad Sean, en glad Shawn och en glad Moira. Kameramannen försöker vara lika glad men "The Showstoppers" karisma får honom att darra till en anings.
Gene Snitzky
Gene Snitzky är en frustande och svettig galning. När han började i WWE så sattes han direkt emot en annan frustande och svettig galning, nämligen Kane. Eftersom Kane var ond för tillfället visste man inte riktigt vad man skulle tro, skulle Snitzky vara god eller? Storyn som berättades var att det var Snitzkys fel att Lita, Kanes "hustru", förlorade sitt ofödda barn tack vare att Snitzky fått Kane att ramla över henne i ringen. Snitzky skyllde genast ifrån sig, " - It wasn`t my fault!" och sen var fejden igång. Den höll i sig ett bra tag och även över galan i Helsinki där de båda möttes. På senare tid så har Snitzky allierat sig med just Lita och hennes nuvarande, Edge, och barnamordet tycks vara helt glömt. WWE är underbart logiskt ibland.
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Edge
Adam Copeland, eller Edge som han är känd som, har fått många rubriker på sistone. Och de har inte alltid varit wrestlingrelaterade. Edge slog igenom med Christian (Captain Charisma) i tagteam för bra många år sedan. Han har alltid varit lovande men aldrig riktigt nått fram till toppen. Han har, vad jag vet, hållt de flesta titlarna i WWE förutom WWE-Champ/Heavyweight-Champ. Nu har han dock fått chansen genom att han vunnit en money-in-the-bank match på Wrestlemania 21. Det gav honom rätten att utmana tungviktsmästaren på en match när han vill inom ett år. Genom denna pushning så började det röra på sig mer för Edge men det var inte det som skulle ge honom de största rubrikerna. Det var hans kärleksliv! Edge har länge varit vän med Matt Hardy, en annan brottare som figurerat i denna blogg, och Hardys flickvän Lita, även hon brottare i WWE. När Hardy var borta över ett halvår på grund av skada så uppstod ljuv musik mellan Edge och Lita och Edge bedrog sin vän och sin fru med Lita som i sin tur givetvis bedrog Matt Hardy. Allt kom fram och det blev ett himlans liv där Hardy och Edges fru använde sig av Internet för att tala om vad de tyckte om det som inträffat. Detta var inte populärt hos WWE och det hela ledde till att Hardy fick sparken. Nu är Hardy dock tillbaka och har gått en matchserie mot just Edge och de har slagits om det som hänt i verkligheten på låtsas. WWE drar sig inte för att utnyttja någonting! Genom matcherna och allt ståhej om affären har Edge lyckats skapa sig ett ännu större namn inom WWE och är nu en av de största bad-guys som finns. Han som en gång var alla ungars favorit! Det bör väl nämnas att Edge är Seans favoritbrottare, fråga mig inte varför.
Edge tillsammans med nämnda Lita, Matt Hardys föredetta och Edges nya flickvän, på riktigt!
Vi lyckades i alla fall träffa Edge och oavsett vad som pågick kan jag bara säga att han verkligen var en mycket trevlig prick. Första gången vi såg honom var efter att vi hade varit på stan och kom inglidande i en taxi till hotellet. På trottoaren bredvid ser vi en ganska så storväxt person med huva gå mot hotelldörrarna. När vi kör förbi honom så säger Sean,
- Det är Edge, det är Edge!
Grabben blir lätt exalterad eftersom Edge är en av hans största favoriter (fråga mig inte varför) (så fick jag inte skriva och jag fattar ingenting) (Tack Sean, ska du med till Finland igen eller?). Nu låter jag vårt personliga käbbel vara och så återgår vi till historien. Innan vi lyckats ta oss ur taxin så smiter Edge in på hotellet, går direkt till hissarna och åker upp till sitt rum (troligtvis sitt eftersom Lita inte var med, hehe). Moira blir en anings besviken, Sean blir ännu mer besviken och jag säger att vi träffar säkert honom någon annan gång.
Edge på väg att göra sitt avslutningsgrepp, en Spear, på någon stackare
Sean behövde inte vara besviken länge. För det första så dök det upp så många andra wrestlers och för det andra så kom även Edge ner igen. Det var när de var på väg ut till arenan. Vi var alla helt överlyckliga över den tur vi hade och pratade med brottare till höger och vänster. När Edge visade sig så stelnade Sean till lite. Vi gick fram allihop och frågade efter autograf och självklart fick barnen det. Foto var också en självklarhet. Edge frågade var vi var ifrån och vi svarade Sverige och så började vi prata om Z-TV och sändningarna av RAW och Smackdown som var på gång eller precis kommit igång om jag inte missminner mig (Sean kommer heller inte ihåg riktigt), men i alla fall, det blev en ganska så lång konversation om WWE TV-shows och hur skönt det skulle bli att alltid kunna se det på TVn hemma (nu höll ju inte det så länge ändå!). Edge skrattade mycket och var verkligen trevlig på ett ärligt sätt.
Edge visar alltid upp sig i ringhörnan för publiken innan matcherna, oavsett om han är god eller ond för tillfället
Ute på galan så gick Edge en match om Intercontinental-titeln mot Christian och Chris Jericho (mästaren). Det är inte ofta man får se tre av sina favoriter på en gång så Sean uppskattade verkligen matchen. Själv tyckte jag att den var OK men inte var det för att Edge drog det tyngsta lasset.
En av våra egna bilder när Edge dyker mot Captain Charisma och Y2J i Helsingfors
Och så här kanske det hade sett ut på andra sidan om vi hade stått där (denna bild är från en annan match)
På kvällen när vi satt i baren var Edge där en större del av tiden. Han och några andra drog senare iväg ut i Helsingfors nöjesnatt och hade säkerligen bra roligt då vi inte såg när han kom tillbaka trots att vi var bland de sista gästerna att lämna baren.
Edge på väg att göra mos av Matt Hardy i hans pågående upplägg i WWE
På morgonen fick vi ännu en pratstund med The Edgemeister, eller förmiddagen om vi nu ska vara ärliga. Han var inte direkt först upp av alla! Det var han som kom fram till oss och frågade lite om gårdagens gala och vad vi hade tyckt. Vi pratade lite mera om Sverige och han verkade vara riktigt intresserad av vårt avlånga land (kan det vara kvinnorna som drar?). Pliktskyldigast meddelade han oss om att han skulle se till att WWE skulle komma till Sverige någon gång. Och vem vet, när Z-Tv visade WWE fanns ju i alla fall en anledning för dem men jag tyckte ändå att när han sa det så var det den enda gången som något han sa lät inövat. Det lät helt enkelt inte ärligt. Men annars, vad kan jag säga, han har aldrig varit min favorit i eller utanför ringen men efter våra möten med honom så uppskattar jag faktiskt honom bra mycket mer än innan.
Sean, Edge och Moira. Lägg märke till hur glad Sean ser ut, något som inte alltid har kommit fram på andra foton. Edge förblir hans stora idol och till och med Moira har nu satt upp en stor Edge-affisch och sin Edge-autograf på väggen.
Edge tillsammans med nämnda Lita, Matt Hardys föredetta och Edges nya flickvän, på riktigt!
Vi lyckades i alla fall träffa Edge och oavsett vad som pågick kan jag bara säga att han verkligen var en mycket trevlig prick. Första gången vi såg honom var efter att vi hade varit på stan och kom inglidande i en taxi till hotellet. På trottoaren bredvid ser vi en ganska så storväxt person med huva gå mot hotelldörrarna. När vi kör förbi honom så säger Sean,
- Det är Edge, det är Edge!
Grabben blir lätt exalterad eftersom Edge är en av hans största favoriter (fråga mig inte varför) (så fick jag inte skriva och jag fattar ingenting) (Tack Sean, ska du med till Finland igen eller?). Nu låter jag vårt personliga käbbel vara och så återgår vi till historien. Innan vi lyckats ta oss ur taxin så smiter Edge in på hotellet, går direkt till hissarna och åker upp till sitt rum (troligtvis sitt eftersom Lita inte var med, hehe). Moira blir en anings besviken, Sean blir ännu mer besviken och jag säger att vi träffar säkert honom någon annan gång.
Edge på väg att göra sitt avslutningsgrepp, en Spear, på någon stackare
Sean behövde inte vara besviken länge. För det första så dök det upp så många andra wrestlers och för det andra så kom även Edge ner igen. Det var när de var på väg ut till arenan. Vi var alla helt överlyckliga över den tur vi hade och pratade med brottare till höger och vänster. När Edge visade sig så stelnade Sean till lite. Vi gick fram allihop och frågade efter autograf och självklart fick barnen det. Foto var också en självklarhet. Edge frågade var vi var ifrån och vi svarade Sverige och så började vi prata om Z-TV och sändningarna av RAW och Smackdown som var på gång eller precis kommit igång om jag inte missminner mig (Sean kommer heller inte ihåg riktigt), men i alla fall, det blev en ganska så lång konversation om WWE TV-shows och hur skönt det skulle bli att alltid kunna se det på TVn hemma (nu höll ju inte det så länge ändå!). Edge skrattade mycket och var verkligen trevlig på ett ärligt sätt.
Edge visar alltid upp sig i ringhörnan för publiken innan matcherna, oavsett om han är god eller ond för tillfället
Ute på galan så gick Edge en match om Intercontinental-titeln mot Christian och Chris Jericho (mästaren). Det är inte ofta man får se tre av sina favoriter på en gång så Sean uppskattade verkligen matchen. Själv tyckte jag att den var OK men inte var det för att Edge drog det tyngsta lasset.
En av våra egna bilder när Edge dyker mot Captain Charisma och Y2J i Helsingfors
Och så här kanske det hade sett ut på andra sidan om vi hade stått där (denna bild är från en annan match)
På kvällen när vi satt i baren var Edge där en större del av tiden. Han och några andra drog senare iväg ut i Helsingfors nöjesnatt och hade säkerligen bra roligt då vi inte såg när han kom tillbaka trots att vi var bland de sista gästerna att lämna baren.
Edge på väg att göra mos av Matt Hardy i hans pågående upplägg i WWE
På morgonen fick vi ännu en pratstund med The Edgemeister, eller förmiddagen om vi nu ska vara ärliga. Han var inte direkt först upp av alla! Det var han som kom fram till oss och frågade lite om gårdagens gala och vad vi hade tyckt. Vi pratade lite mera om Sverige och han verkade vara riktigt intresserad av vårt avlånga land (kan det vara kvinnorna som drar?). Pliktskyldigast meddelade han oss om att han skulle se till att WWE skulle komma till Sverige någon gång. Och vem vet, när Z-Tv visade WWE fanns ju i alla fall en anledning för dem men jag tyckte ändå att när han sa det så var det den enda gången som något han sa lät inövat. Det lät helt enkelt inte ärligt. Men annars, vad kan jag säga, han har aldrig varit min favorit i eller utanför ringen men efter våra möten med honom så uppskattar jag faktiskt honom bra mycket mer än innan.
Sean, Edge och Moira. Lägg märke till hur glad Sean ser ut, något som inte alltid har kommit fram på andra foton. Edge förblir hans stora idol och till och med Moira har nu satt upp en stor Edge-affisch och sin Edge-autograf på väggen.
Shelton Benjamin, Mr Benjamin!
Shelton Benjamin är en av de duktigaste och mest atletiska brottarna som WWE har. Genom sin bakgrund i amatörbrottningen behärskar han alla grepp och kast men karisma är något som han helt saknar, åtminstone enligt mig. Det är kul att se en Benjamin-match för alla spektakulära moves samt de mer traditionella brottningsgreppen han använder sig av. Men elektriciteten saknas ändå på något sätt.
Sean och jag har egentligen träffat Shelton två gånger. Den första gången var i Åbo då han var en del av WGTT, the Worlds Greatest Tag Team, med Charlie Haas. Han brottades dock inte utan det enda han gjorde var att springa in och sparka Chavo Guerrero i nian under Chavos match mot just Haas. Domaren tittade bort (som de alltid gör) och Haas lyckades besegra Chavo genom Benjamins hjälp. Shelton var en heel då.
Shelton på den tiden han var tag-team specialist med Charlie Haas i Team Angle som sedemera blev The Worlds Greatest Tag-Team
På hotellet så sprang vi på Shelton flera gånger men han sprang liksom bara förbi. Vi hann aldrig ens fråga honom om autograf eller liknande och eftersom han var en så kallad mindre stjärna brydde vi oss icke så mycket. Vi var nöjda med Big Show, Undertaker, Angle, Eddie och så vidare. Jag tror inte att han var otrevlig på något sätt, det var bara det att han tycktes vara någon annanstans än där han befann sig.
När vi träffade hela RAW i Helsingfors året därpå hade inte mycket ändrats. Shelton Benjamin var förvisso en mycket större stjärna nu när han stod på egna ben, och han var dessutom face, en good-guy, men han verkade vara lika borta som året innan. Vi lyckades inte heller den här gången fånga honom. De gånger vi såg honom var vi antingen upptagna med någon annan brottare eller så gled han förbi så snabbt att ingen av oss hann fråga om något.
Mr Benjamin visar upp sig för publiken i Helsingfors
Matchen han gick mot Tyson Tomko var OK, och inte var det Tomkos förtjänst. Mot en bättre brottare med lite mer karisma hade det kanske till och med blivit riktigt roligt. Shelton gör som sagt bra matcher men han måste ha en motståndare som kan stå för show-delen.
Shelton och Tyson Tomko precis innan matchen brakar igång i Hartwall Arena
Tillbaka på hotellet gäckade Mr Benjamin oss ännu en gång. På förmiddagen då brottarna skulle åka iväg så kom Shelton ner väldigt sent. Jag stod och pratade med någon annan så jag såg inte var han tog vägen där nere i lobbyn. Jag visste att han fanns där men inte var. Plötsligt kommer Sean fram till mig och säger,
- Titta, jag fick honom!
I hans hand har han Sheltons autograf. Jag ser mig omkring, frågar Sean var han är och Sean pekar. Längst bort i lobbyn står Shelton och ler bredvid en annan wrestler. Jag börjar tåga dit med ungar och kamera i släptåg men då går Shelton ut och kliver in i bussen. Jag och Moira hann aldrig säga ett ord till honom. Det var bara Sean som klarade av den bedriften och konversationen ska ha varit som följer,
- Mr. Benjamin sir, could I please have your autograph?
- Sure son.
Nästa gång, om det blir någon, så ska jag ta mig f-n sätta krokben på honom så att han stannar upp lite i alla fall. Alla sätt är bra förutom de dåliga!
Man kan undra om Shelton överhuvudtaget är skrivkunnig när man ser det här. Dock så lyckades Sean få Shelton att skriva det här, mer än vad jag lyckades med i alla fall. Nu pryder "this sorry excuse for an autograph" ett av våra WWE-fotoalbum
Sean och jag har egentligen träffat Shelton två gånger. Den första gången var i Åbo då han var en del av WGTT, the Worlds Greatest Tag Team, med Charlie Haas. Han brottades dock inte utan det enda han gjorde var att springa in och sparka Chavo Guerrero i nian under Chavos match mot just Haas. Domaren tittade bort (som de alltid gör) och Haas lyckades besegra Chavo genom Benjamins hjälp. Shelton var en heel då.
Shelton på den tiden han var tag-team specialist med Charlie Haas i Team Angle som sedemera blev The Worlds Greatest Tag-Team
På hotellet så sprang vi på Shelton flera gånger men han sprang liksom bara förbi. Vi hann aldrig ens fråga honom om autograf eller liknande och eftersom han var en så kallad mindre stjärna brydde vi oss icke så mycket. Vi var nöjda med Big Show, Undertaker, Angle, Eddie och så vidare. Jag tror inte att han var otrevlig på något sätt, det var bara det att han tycktes vara någon annanstans än där han befann sig.
När vi träffade hela RAW i Helsingfors året därpå hade inte mycket ändrats. Shelton Benjamin var förvisso en mycket större stjärna nu när han stod på egna ben, och han var dessutom face, en good-guy, men han verkade vara lika borta som året innan. Vi lyckades inte heller den här gången fånga honom. De gånger vi såg honom var vi antingen upptagna med någon annan brottare eller så gled han förbi så snabbt att ingen av oss hann fråga om något.
Mr Benjamin visar upp sig för publiken i Helsingfors
Matchen han gick mot Tyson Tomko var OK, och inte var det Tomkos förtjänst. Mot en bättre brottare med lite mer karisma hade det kanske till och med blivit riktigt roligt. Shelton gör som sagt bra matcher men han måste ha en motståndare som kan stå för show-delen.
Shelton och Tyson Tomko precis innan matchen brakar igång i Hartwall Arena
Tillbaka på hotellet gäckade Mr Benjamin oss ännu en gång. På förmiddagen då brottarna skulle åka iväg så kom Shelton ner väldigt sent. Jag stod och pratade med någon annan så jag såg inte var han tog vägen där nere i lobbyn. Jag visste att han fanns där men inte var. Plötsligt kommer Sean fram till mig och säger,
- Titta, jag fick honom!
I hans hand har han Sheltons autograf. Jag ser mig omkring, frågar Sean var han är och Sean pekar. Längst bort i lobbyn står Shelton och ler bredvid en annan wrestler. Jag börjar tåga dit med ungar och kamera i släptåg men då går Shelton ut och kliver in i bussen. Jag och Moira hann aldrig säga ett ord till honom. Det var bara Sean som klarade av den bedriften och konversationen ska ha varit som följer,
- Mr. Benjamin sir, could I please have your autograph?
- Sure son.
Nästa gång, om det blir någon, så ska jag ta mig f-n sätta krokben på honom så att han stannar upp lite i alla fall. Alla sätt är bra förutom de dåliga!
Man kan undra om Shelton överhuvudtaget är skrivkunnig när man ser det här. Dock så lyckades Sean få Shelton att skriva det här, mer än vad jag lyckades med i alla fall. Nu pryder "this sorry excuse for an autograph" ett av våra WWE-fotoalbum