Santino Marella

Här har vi en person som har gått från att vara hatad till att bli älskad genom att vara hatad. Låter det komplicerat? Så här är det:

 

Santino Marella, Italiens stolthet! Och här en liten bild från miraklet i Milano.

Santino Marella, Milano-miraklet slog igenom på en show i Italien (och som ni förstår så var det just i Milano). Han stod bland publiken och fick komma upp och brottas mot Umaga, den samoanska bulldozern (visst har de skojiga smeknamn?) om Intercontinentaltiteln. Givetvis var detta förplanerat och Santino var inte en vanlig italienare som råkade få sitt livs chans. Santino var en professionell brottare som var med på turnén och som dessutom inte kommer från Italien utan är född i Kanada (han har dock italienskt ursprung). Santino lyckades med stor hjälp av Bobby Lashley slå Umaga och blev genast en medlem av WWE RAW. I Italien blev man väl antagligen tokiga av glädje (om man är italienare och gillar wrestling) men resten av världen tycktes inte gilla Santino och hans underdog-gimmick. Till slut så var han ganska så hatad trots att han var face (god) så WWE beslöt sig för att vända honom till heel (ond) och det var ett lyckokast som hette duga. Santino fick nu användning för sin tunga som är vassare än det mesta och med hans italienska fakeaccent driver han folk till vansinne, och skratt, med sina promos som han drar i princip varje kväll han brottas eller är på TV. Nu är Santino en av de populärare brottarna trots att han konstant åker på stryk och skulle han någon gång vinna så är det tack vare hans "flickvän" Beth Phoenix, the Glamazon.

 

Santino och hans flickvän Beth Phoenix, the Glamazon. Gissa vem är starkast i det förhållandet? Hur som helst Santino är stolt över sitt bälte, det syns. 

På showen var Santino definitivt en av höjdpunkterna och jag och sonen vred oss i skratt medan Santino verbalt slaktade alla spanjorer. Att Santino sedan åkte på stryk av Kofi Kingston spelade inte så stor roll, han lämnade arenan som en segrare i alla fall.



Kofi Kingston plågade Santino Marella rejält i Barcelona.

Vi mötte Santino i lobbyn på Hilton Diagonal Mar Barcelona och det var ett någorlunda kort möte även om det drog ut på tiden! Vi var på väg ut för lite frisk luft när Santino kom ned till lobbyn så vi drog i nödbromsen och backade tillbaka. Santino gick fram till ett skrivbord i lobbyn där en dator fanns och satte sig ned. Vi gick och satte oss i baren och iakttog honom så där lätt spionerande. Givetvis ville vi träffa mannen som får oss att skratta varje wrestlingsändning så vi liksom gled ned i barfåtöljerna så där obemärkt som bara vi kan och väntade. Efter ett tag kom servitören fram och vi beställde motvilligt varsin Coca Cola för 50 kronor styck som vi så sakteligen började sippa på. Santino satt kvar vid datorn och surfade runt på Gud vet vad för sidor men tid tog det.



En upprörd Santino talar om för publiken Barcelona vem det är som är "Campione".

Efter att våra Coca Cola börjat sina så började även vårt tålamod att göra det. Santino satt säkerligen i minst en 45 minuter och klickade runt på nätet och vi bara satt i baren. Inga andra wrestlers dök upp så vi hade ingenting förutom oss själva att fördriva tiden med och då vet man ju hur det går. Sten, sax, påse, lite egenhändigt producerat luffarschack och diverse verbala attacker mot varandra, vi var oerhört uttråkade. När servitören kommer fram för att fråga om vi vill ha något mer tackar vi nej och bestämmer oss för att ge upp på Santino. Vi ställer oss upp och är återigen på väg ut och i samma ögonblick ställer sig Santino också upp. Vi backar igen och denna gång tar vi tjuren vid hornen och går rakt fram istället för att mesa runt som vi brukar.



Santino är definitivt kvällens kung i Pavello de Olimpic Badalona. 

Ett ganska abrupt "-Hej Mr Marella, vad sägs om en autograf och ett foto" från mig får Santino att stanna upp i lobbyn och titta på oss. Han säger knappt någonting, ser dock väldigt snäll ut och sträcker sig efter pennan och blocket som sonen håller i. Han skriver och ställer sig sedan upp för ett foto med sonen och ler inte nämnvärt. Jag tackar så mycket, som vanligt och frågar sedan om det är OK att sonen fotar honom och mig också, eftersom jag verkligen uppskattar det han gör. Han säger javisst och tack så mycket men inte mycket mer och jag börjar förstå varför han inte pratar. I verkliga livet bryter inte Santino på italienska, han pratar en perfekt engelska/kanadensiska och vill väl inte gå alltför långt utanför sin karaktär, åtminstone så är det min teori.



När Santino brottas är det komedi som gäller även om han från grunden är en riktig fullkontakt-fighter.

Innan fotot frågar jag först om jag får visa honom vår Santino-skylt som jag kreerat. Nu verkar han plötsligt lite intresserad och man kan skönja ett leende på hans läppar. När jag tar fram skylten ur vår väska så tittar han på den och börjar skratta riktigt högt.



Skylten som fick Santino att både le, skratta och prata. Tyvärr glömde jag i upphetsningen att be honom signera den.

Helt plötsligt så ser vi den där Santino-glimten genom Santinos solbrillor och han ställer upp sig bredvid mig och nu pratar han. Jag säger något om att hans "Santinos Casa" utan tvekan är det bästa som WWE har och pekar samtidigt på honom och säger att Santino är nummer ett samtidigt som sonen fotar oss med sina fumliga fingrar. Han är lätt nervös så fotot blir skakigt och suddigt men det är trots allt ett foto. Efteråt tittar Santino på skylten igen och skrattar samtidigt som han säger att han gillar den, nu med lite Santino-accent. Jag lovar att ta med skylten till showen och sedan så tackar vi varandra och så går vi vår väg.



Santino Marella och sonen i lobbyn på hotellet. Jag kanske inte direkt lyckades med färgsättningen men jag höll i alla fall kameran still!

Santino var som sagt tyst av sig men det gick att locka fram ett skratt, ett leende och lite prat ur honom också. Trevlig kille och vi är glada över att vi träffade honom samt tacksamma för att jag lägger ned tid på skyltar! 



Jag och den nu leende Santino, en riktigt trevlig kille trots allt.


Shad Gaspar, Cryme Tyme

Efter att ha sett Smackdown/ECW-showen men inte träffat några brottare var vi ganska så säkra på att inte få göra det under denna resa. Vi hoppades väl innerst inne att kanske springa på någon på flygplatsen när vi skulle hem men samtidigt visste vi vilken tur vi hade förra gången med att tajma flygavgångar etc. Spelade egentligen ingen roll tyckte vi, vi var ganska så uppspelta för det efter att ha sett showen kvällen innan och dessutom ha en till att gå på under kvällen. På morgonen av RAW-showdagen tog vi det lugnt, åt igenom hela den dignande frukostbuffén på hotellet och sedan så tog vi en långpromenad i Barcelona. Stan är riktigt riktigt stor och det är svårt att föreställa sig hur stort när man bara har en mesig turistkarta. Efter vår något svettiga gångtur tog vi oss tillbaka till hotellet och gick upp på rummet för att vila en stund.



JTG och Shad efter en riktigt bra match i Barcelona

Någon timma senare tog vi oss ned till lobbyn igen för att gå ut och käka lunch någonstans. När vi kliver ut ur hissen ser jag ett bekant ansikte, eller snarare sagt en bekant kropp. Det var utan tvekan Shad Gaspar från Cryme Tyme som stod vid receptionen och bredvid honom stod The Glamazon Beth Phoenix. Både jag och sonen hajar till och stannar på sidan nära dörren, fortfarande kvar i lobbyn. Eftersom vi båda har WWE T-shirts på oss kan den minst begåvade räkna ut att vi är där för wrestling så det ser nog lite dumt ut. När Shad och Phoenix är klara vid receptionen börjar de gå mot dörren. Beth Phoenix passerar oss först utan att titta på oss men i gengäld så glor vi nog så det räcker. Hon är betydligt mindre än vad man trott och hon ser ganska så annorlunda ut utan smink. Sedan kommer Shad, han är betydligt större! Vi bara står där och ser dumma ut, ingen kamera, inget autografblock, ingen penna, bara vi eftersom vi inte trott att vi skulle möta någon. Shad ser oss och stannar till, han säger,

- Hi guys, how are you doing? och tar oss båda i händerna. Sedan tar han det där vanliga med att det kul att se oss, är ni här för showen etcetera. Det börjar bli en vana nu men det är ändå lika trevligt, och nervpirrande varje gång. Speciellt när brottarna själva stannar upp. Shad snackar med oss ett par minuter och sedan går han ut till Beth som väntar och de tar en taxi och drar iväg någonstans. Vi står kvar med leenden på läpparna, vänder på klacken och åker upp och hämtar kamera och attiraljer och sedan så börjar jakten igen.



Shad med Ted DiBiase som ryggsäck

Shad träffade vi igen senare på dagen. Vi hade precis gått utanför och sonen hade fått en autograf av Kane som såg ut att ha bråttom till en bil/van som det stod gym på. Jag bad inte om något foto på grund av detta så när vi tittade på autografen så ser vi i ögonvrån att Shad går över gatan till shoppingcentrumet/gallerian som ligger på andra sidan. Vi börjar följa efter men får stanna upp eftersom det blir rött. När vi väl tar oss över och sedan uppför trappan till centrumet så ser vi hur Shad går in. Det är ett stort centrum, riktigt stort så vi oroar oss lätt för att tappa bort honom. Med tanke på hans storlek var det dumt, han syns alldeles utmärkt  när vi kommer in eftersom han är två huvuden längre än alla andra och den enda färgade personen där inne. Shoppingcentrumet består av fyra våningar med ett stort öppet atrium i mitten så att man kan se alla våningarna från var man än är. Vi hakar på efter Shad som går och tittar lite här och där och vi ligger väl sisådär en 15-20 meter bakom hela tiden. Han styr stegen mot Burger King och vi stannar till utanför medan han beställer sin Whopper (eller vad det nu var?) och Cola. När han kommer ut från hamburgerrestaurangen har han påsen i händerna och släntrar vidare runt i centrum på de olika våningarna. Vi följer "osynligt" efter, tanken är att vi ska gå fram till honom när han går ut från gallerian. Det är både ljusare och lugnare ute så det bör bli ett bättre foto då. Shad har inte bråttom, inte på något sätt. Ett tag är han på våning två och vi på fyran. Vi går längs med gången och ser honom två våningar ner över atriumet och det är nästan, hur löjligt det än låter, spännande. Nu tror jag inte att SÄPO ska hyra in oss för att skugga personer men det är lite så det känns när vi smyger omkring efter honom. När vi kommer längst bort i ena hörnet försvinner han och vi satsar raskt på rulltrappan för att åka ned en våning. När vi är på väg ner passerar Shad oss i rulltrappan som går upp. Han ser inte oss men vi håller på att brista ut i gapskratt med tanke på hur dum situationen är och hur löjliga vi är. Vi skyndar runt och åker upp och Shad är då på väg mot utgången.



Bra svettig efter väl förättat värv går JTG och Shad ut med publikens jubel och händer efter sig

Utanför gallerian på det nästan tomma torget hinner vi till slut ikapp den stora mannen. Han stannar till när vi lätt försynt frågar om vi kan få ta en bild och så säger han, - Ah, det var er jag träffade i lobbyn va? -Visst ,säger jag och påpekar att vi inte hade kameran med oss då. Sedan säger jag att vi "stalkat" honom inne i gallerian hela vägen. Shad skrattar högt, riktigt högt. Jag undrar om vi kan få ta fram Cryme Tyme-skylten vi har med oss och han blir glatt överraskad över att vi har en. Han tittar på den, nickar och säger att det var en av de snyggare han sett. Shad har med andra ord riktigt god smak (dessutom valde han Burger King istället för McD och det säger också en del). Jag tar fotot på honom och sonen och så skriver Shad en autograf också. Sedan frågar han om vi ska tillbaka till hotellet och när vi säger ja så börjar han gå med oss. Vi pratar lite om ditten och datten, Sverige och wrestling och aldrig har jag blivit så glad över att mötas av en röd gubbe vid gatan, det betyder att det blir lite mer taltid med den gode Gaspar. Han är hela tiden så avslappnad och laid-back så det känns nästan som om man kände honom där vi likt fnittriga tonårstjejer knallar med. Tillbaka vid hotellet så frågar Shad om vi ska upp till rummet eller om vi ska stanna i lobbyn och se om vi kan träffa fler wrestlers. Vi stannar här nere säger jag men tackar för sällskapet och så sträcker Shad fram näven igen och vi hälsar på varandra igen.



Det är svårt att se på bilderna hur stor Shad verkligen är men det är definitivt huvudet högre än de flesta andra.

Efter showen är Shad en av brottarna som åker direkt upp på rummet. Innan han gör det dock så hinner han vinka igenkännande med ett stort leende till oss och det är det sista vi ser av honom på denna resa. Shad var en fantastiskt trevlig karl och riktigt kul att träffa. Som ni kanske märkt så har det inte varit så många inlägg med möten från den senaste resan. Detta beror på två saker, jag har riktigt mycket att göra och är konstant upptagen samt att kommentarsflödet har väl inte varit det bästa om man säger så. Fler kommentarer gör att jag försöker ta mig mer tid, så enkelt är det! Och så en fråga då, är det någon där ute som vet hur man gör om en liten videosnutt till ett stillfoto (ett fotografi helt enkelt)? Sonen dabbade sig lite när han skulle fota mig och en av brottarna så nu har vi en video på mötet, trevligt det men man skulle gärna ha ett foto också.



Sonen, skylten och Shad Gaspar som kamoflerar sin BK-påse bakom ryggen på den något mindre personen på bilden. Dock blir man lätt förvånad över hur stor sonen blivit, det känns nästan som igår när han knappt nådde upp till knäskålarna på en del wrestlers vi mötte, nu är han längre än de flesta. Ja, inte Shad förstås.

hits