veckans wrestler

Här har vi en person som har gått från att vara hatad till att bli älskad genom att vara hatad. Låter det komplicerat? Så här är det:

 

Santino Marella, Italiens stolthet! Och här en liten bild från miraklet i Milano.

Santino Marella, Milano-miraklet slog igenom på en show i Italien (och som ni förstår så var det just i Milano). Han stod bland publiken och fick komma upp och brottas mot Umaga, den samoanska bulldozern (visst har de skojiga smeknamn?) om Intercontinentaltiteln. Givetvis var detta förplanerat och Santino var inte en vanlig italienare som råkade få sitt livs chans. Santino var en professionell brottare som var med på turnén och som dessutom inte kommer från Italien utan är född i Kanada (han har dock italienskt ursprung). Santino lyckades med stor hjälp av Bobby Lashley slå Umaga och blev genast en medlem av WWE RAW. I Italien blev man väl antagligen tokiga av glädje (om man är italienare och gillar wrestling) men resten av världen tycktes inte gilla Santino och hans underdog-gimmick. Till slut så var han ganska så hatad trots att han var face (god) så WWE beslöt sig för att vända honom till heel (ond) och det var ett lyckokast som hette duga. Santino fick nu användning för sin tunga som är vassare än det mesta och med hans italienska fakeaccent driver han folk till vansinne, och skratt, med sina promos som han drar i princip varje kväll han brottas eller är på TV. Nu är Santino en av de populärare brottarna trots att han konstant åker på stryk och skulle han någon gång vinna så är det tack vare hans "flickvän" Beth Phoenix, the Glamazon.

 

Santino och hans flickvän Beth Phoenix, the Glamazon. Gissa vem är starkast i det förhållandet? Hur som helst Santino är stolt över sitt bälte, det syns. 

På showen var Santino definitivt en av höjdpunkterna och jag och sonen vred oss i skratt medan Santino verbalt slaktade alla spanjorer. Att Santino sedan åkte på stryk av Kofi Kingston spelade inte så stor roll, han lämnade arenan som en segrare i alla fall.



Kofi Kingston plågade Santino Marella rejält i Barcelona.

Vi mötte Santino i lobbyn på Hilton Diagonal Mar Barcelona och det var ett någorlunda kort möte även om det drog ut på tiden! Vi var på väg ut för lite frisk luft när Santino kom ned till lobbyn så vi drog i nödbromsen och backade tillbaka. Santino gick fram till ett skrivbord i lobbyn där en dator fanns och satte sig ned. Vi gick och satte oss i baren och iakttog honom så där lätt spionerande. Givetvis ville vi träffa mannen som får oss att skratta varje wrestlingsändning så vi liksom gled ned i barfåtöljerna så där obemärkt som bara vi kan och väntade. Efter ett tag kom servitören fram och vi beställde motvilligt varsin Coca Cola för 50 kronor styck som vi så sakteligen började sippa på. Santino satt kvar vid datorn och surfade runt på Gud vet vad för sidor men tid tog det.



En upprörd Santino talar om för publiken Barcelona vem det är som är "Campione".

Efter att våra Coca Cola börjat sina så började även vårt tålamod att göra det. Santino satt säkerligen i minst en 45 minuter och klickade runt på nätet och vi bara satt i baren. Inga andra wrestlers dök upp så vi hade ingenting förutom oss själva att fördriva tiden med och då vet man ju hur det går. Sten, sax, påse, lite egenhändigt producerat luffarschack och diverse verbala attacker mot varandra, vi var oerhört uttråkade. När servitören kommer fram för att fråga om vi vill ha något mer tackar vi nej och bestämmer oss för att ge upp på Santino. Vi ställer oss upp och är återigen på väg ut och i samma ögonblick ställer sig Santino också upp. Vi backar igen och denna gång tar vi tjuren vid hornen och går rakt fram istället för att mesa runt som vi brukar.



Santino är definitivt kvällens kung i Pavello de Olimpic Badalona. 

Ett ganska abrupt "-Hej Mr Marella, vad sägs om en autograf och ett foto" från mig får Santino att stanna upp i lobbyn och titta på oss. Han säger knappt någonting, ser dock väldigt snäll ut och sträcker sig efter pennan och blocket som sonen håller i. Han skriver och ställer sig sedan upp för ett foto med sonen och ler inte nämnvärt. Jag tackar så mycket, som vanligt och frågar sedan om det är OK att sonen fotar honom och mig också, eftersom jag verkligen uppskattar det han gör. Han säger javisst och tack så mycket men inte mycket mer och jag börjar förstå varför han inte pratar. I verkliga livet bryter inte Santino på italienska, han pratar en perfekt engelska/kanadensiska och vill väl inte gå alltför långt utanför sin karaktär, åtminstone så är det min teori.



När Santino brottas är det komedi som gäller även om han från grunden är en riktig fullkontakt-fighter.

Innan fotot frågar jag först om jag får visa honom vår Santino-skylt som jag kreerat. Nu verkar han plötsligt lite intresserad och man kan skönja ett leende på hans läppar. När jag tar fram skylten ur vår väska så tittar han på den och börjar skratta riktigt högt.



Skylten som fick Santino att både le, skratta och prata. Tyvärr glömde jag i upphetsningen att be honom signera den.

Helt plötsligt så ser vi den där Santino-glimten genom Santinos solbrillor och han ställer upp sig bredvid mig och nu pratar han. Jag säger något om att hans "Santinos Casa" utan tvekan är det bästa som WWE har och pekar samtidigt på honom och säger att Santino är nummer ett samtidigt som sonen fotar oss med sina fumliga fingrar. Han är lätt nervös så fotot blir skakigt och suddigt men det är trots allt ett foto. Efteråt tittar Santino på skylten igen och skrattar samtidigt som han säger att han gillar den, nu med lite Santino-accent. Jag lovar att ta med skylten till showen och sedan så tackar vi varandra och så går vi vår väg.



Santino Marella och sonen i lobbyn på hotellet. Jag kanske inte direkt lyckades med färgsättningen men jag höll i alla fall kameran still!

Santino var som sagt tyst av sig men det gick att locka fram ett skratt, ett leende och lite prat ur honom också. Trevlig kille och vi är glada över att vi träffade honom samt tacksamma för att jag lägger ned tid på skyltar! 



Jag och den nu leende Santino, en riktigt trevlig kille trots allt.