Rey Mysterio, part 2
Rey Mysterio, fotot taget av mig på galan i Åbo/Turkuu 2003
Det här mötet är ungefär lika kort som den personen vi mötte, Rey Mysterio! Trots allt tycker vi att det är lika bra att ta med eftersom vi faktiskt mötte Rey och bytte några små ord med honom.
Rey tittar upp mot himlen och Eddie Guerrero under galan i Hartwall Arena 2005
Rey Mysterio, för tillfället (när detta skrivs) World Heavyweight Champion på Smackdown är nog den kortaste brotaren vi mött och definitivt den kortaste World Heavyweight Champion som funnits i WWE. Att just Rey är mästare irriterar många fans (åtminstone i Sverige), mycket beroende på hans storlek och hans så kallade "spot"-brottning. Rey är en hejare på att kasta sig runt på alla möjliga och omöjliga sätt samt hans storlek gör det lätt för motståndarna att göra spektakulära "bumps" på honom. Att han vann bältet överhuvudtaget beror troligtvis på Eddie Guerreros död, Reys förmåga att sälja merchandice och det faktum att Batista skadade sig så pass att han fick abdikera sitt bälte. Trots sin storlek är Rey oerhört populär i Nordamerika och specifikt i Mexiko där han härstammar ifrån. Han brottas alltid i en mask men på hotellet där vi träffade honom var han givetvis omaskerad (vilket vissa insnöade wrestlingfans har svårt att förstå).
Lite matchbilder från Mysterio - JBL i Helsingfors
Matchen Mysterio gick i Hartwall Arena var nog galans stora behållning, delvis på grund av honom men mest beroende på hans motståndare JBL, John Bradshaw Layfield. JBL spelade heel och "trashtalkade" både Rey, Eddie och den finska publiken innan matchen. Det var fantastiskt roligt, mycket beroende på JBLs förmåga att formulera sig elakt om saker och ting. Man kan tycka att det var osmakligt att JBL spelade på Eddies död (som inträffade en vecka innan galan) och snackade skit om honom men hela upplägget var sådant. Rey gick ut för att "försvara" sin väns heder och man samlade på så sätt "cheap pops" från publiken (och om man ska prata osmakligt så ska man ju inte glömma hur WWE gick vidare i upplägget när de parade ihop Rey och Randy Orton i en matchserie). Nog om detta, Rey Mysterio vann till slut matchen som hade en hel del intressant brottning tack vare de olika storlekarna och stilarna som möttes. Mer om detta kan ni ju läsa i tidigare inlägg om just JBL.
Rey har ett par grymma tatueringar och den på ryggen är bra "cool" enligt Sean. Bådar inte gott inför framtiden!
På hotellet så var Rey Mysterio synlig större delen av tiden (trots sin storlek!) vi såg brottarna. Vi såg aldrig när han kom in från bussen men sedan så befann han sig alltsom oftast vid brottarborden i restaurangen. I sitt högra öra hade han en sådan däringa manick som man har istället för mobiltelefon, Bluetooth heter det väl eller något liknande?! Och ja, jag fattar att örongrejset är kopplat till en huvudsändare/mottagare! Rey använde sig av telefonen ganska så konstant, eller så satt han och pratade med sig själv väldigt mycket! Och givetvis hade han ingen mask på sig.
Innan matchen kommer igång
Det var ganska så konstigt att sitta och iaktta honom eftersom man är så pass van att se honom i sina olika masker. Moira var lätt fascinerad av att han satt där, vid kanten av det ena bordet, och visade upp sitt ansikte för allmän beskådan. Ganska så ofta så ställde han sig upp och tog en liten promenad i lobbyn samtidigt som han pratade i telefonen (eller mumlade för sig själv). Som de väluppfostrade människorna vi är lät vi bli att gå upp och fråga om autograf, delvis på grund av telefonpratet men framför allt på grund av en annan sak.
Efter matchen ligger JBL och Jillian Hall utslagna medan Rey dedikerar vinsten till Eddie
Under hela kvällen så såg Rey Mysterio ledsen ut, genuint ledsen! Man såg verkligen att mannen hade sorg. Medan många andra skrattade och förde ett herrans liv (jag ska inte lägga några värderingar på det eftersom man kan sörja på många olika sätt) där vid borden så satt Rey Mysterio där i hörnet och såg sorgsen ut. Vi satt så pass nära att man kunde se fukten i hans ögon. Vi bestämde oss för att låta bli att fråga honom om vare sig foto eller autograf. -"Vi låter honom sörja ifred", som jag sa till barnen. Det kändes lite onödigt att tränga sig på och vi lät också bli att göra det under kvällens gång även om många chanser fanns.
Det var som sagt mycket Eddie och prat med himlen!
På morgonen så såg vi först inte till Rey Mysterio. Han åt troligtvis sin frukost på hotellrummet och när bussarna började att fyllas upp hade vi fortfarande inte sett till honom. Vi hade precis varit utanför hotellet och fotat någon av brottarna när vi gick in från den kylslagna Helsingfors-morgonen in i den något varmare lobbyn. Vid receptionsdisken ser vi då Rey Mysterio, utan mask och med telefonen i örat i full konversation med någon. Vi kan i alla fall komma med avslöjandet att han pratade spanska, snacka scoop! Vi kan också förmedla att han såg lika ledsen ut som dagen innan så jag sa åt barnen att vi låter det var. Sean hade fått en autograf från Rey två år tidigare när vi träffade WWE i Åbo/Turkuu och det fick liksom räcka.
Klädd i svart och Eddie Guerrero-tröja för att hedra den avlidna
När Rey var klar vid receptionsdisken tog han tag i sin väska och började rulla ut mot dörrarna. Han såg oss stå där på sidan och stannade till.
-"Hello", sa han till ungarna, "everything OK with you?".
Barnen, och jag, svarade genast att allt var fint men vi höll oss från att fråga hur det var ställt med honom. Det var liksom fel fråga att komma med vid det tillfället. Han såg i alla fall ungarnas autografblock och sträckte sig efter dem. Moira fick först en autograf, sedan Sean och så pressade Rey Mysterio fram ett litet sorgset leende och sa något om galan kvällen innan. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var och jag kommer inte heller ihåg vad jag svarade. Det enda jag tänkte på var om jag skulle fråga om ett foto. Det tog bara några sekunder men jag hann tänka många tankar och moget väga frågan i mitt huvud. Jag beslöt mig för att inte fråga utan det enda enda som slipprade ut ur mina läppar var,
-"We are really sorry about Eddie".
En skylt som Rey fiskade upp i publiken, notera JBLs cowboyhatt i ringhörnan
Rey Mysterio tittade på mig, log lite lätt och sa,
-"Thanks".
Han klappade Moira på hennes axel och sa sedan,
-"Take care", dröjde kvar med handen ett litet tag på henne för att sedan ge Sean en liten klapp på hans axel, nicka till mig och gå ut till bussen. Det var faktiskt, hur konstigt det än må låta, ett ganska så emotionellt ögonblick. Sen så var det bara vi kvar där i lobbyn och vi stod och såg hur bussarna varvade upp och körde iväg. Jag är nöjd med att vi inte frågade om ett fotografi för jag tror att det hade stört själva upplevelsen att träffa Rey Mysterio igen. Det hade liksom blivit fel med ett glättigt foto med leende barn och en ansträngt leende Mysterio. Själva ögonblicket var mer värt att minnas än ännu ett foto med barn och brottare. Och dessutom så fick barnen varsin autograf som de kan ta fram om de vill ha ett minne att ta på.
Ovan ser ni Reys autograf från 2005 och nedan är autografen från 2003, den har utvecklats lite!
Som jag tidigare skrivit i bloggen så börjar vi närma oss slutet. Det är, och nu är jag ganska så säker, bara ett möte kvar att redovisa och det är mötet med Rowdy Roddy Piper. Kanske det roligaste enligt mitt tycke och det kommer att komma upp någon gång under sommaren beroende på vädret och orken. Fram till dess så skulle alla vi tre som ligger bakom denna blogg verkligen uppskatta era kommentarer, om detta inlägg och om bloggen i sin helhet. Så till nästa gång, ha en riktigt trevlig sommar och så syns vi i "Piper-land" och där blir det åka av!
Rey Mysterio
Eddie Guerrero, Latino Heat
JBL, Bradshaw
JBL, part 2
Batista, the Animal
Randy Orton, The Legend Killer
Randy Orton, The Legend Killer part 2