Stacy Kiebler
Super-Stacy gör sin entrance i ringen till många glada amatörfotografers glädje
Den första gången vi träffade Stacy satt vi och pratade med Chris Benoit, the Rabid Wolverine, the Canadien Crippler etc. Stacy satte sig ner vid oss och sa hej till oss och frågade Chris om han var klar. Chris svarade att han var det men att någon (kommer ej ihåg vad han sa) skulle komma och säga till. Stacy satte sig tillrätta och började fråga vilka vi var. Det var jobbigt, här kommer en av WWEs långbenta divor och sätter sig vid en och det enda man tänker är, STICK! Man kan ifrågasätta min sexualitet när jag föredrar att tala med en förhållandevis kortväxt, tunnhårig, tandlös och ärrad manlig brottare som kallas för rabiat och lemlästare när Ms Legs försöker starta en konversation med en! Pliktskyldigast så berätta jag lite om oss och som tur var började hon försöka att prata med Moira. Sen kom också Earl Hebner som en räddande ängel och pratade med Stacy så vi slapp vara otrevliga. Innan Chris och Stacy gick så tog jag ett foto på Moira och henne. Sean var som jag, alldeles för upptagen med Benoit för att ödsla tid på att fota sig med en våt dröm. Vi blev kvar med Earl Hebner ett tag, han är ingen våt dröm men han var väldans trevlig.
Och det här ratade jag för att prata med The Crippler, man kan ju undra ibland!
Vi såg fröken Kiebler ett par gånger till på hotellet. Mest var det i vanlig ordning Moira som pratade med henne men även Sean snikade till sig en autograf med ett litet hjärta på. Stacy som var på RAW har nu blivit flyttad till Smackdown! så vi får väl se. Har vi tur (och det räknar vi inte med eftersom vi varit så bortskämda + att WWEs brottare stannar så kort stund i Finland i år) så kanske vi träffar några igen och då även Stacy. Vi ska se då om jag inte kan få Sean att också ställa upp på att fotograferas med Kieblerskan. Sean är ett år äldre och hormonerna börjar rulla så det låter inte alltför overkligt!
Moira, som för övrigt har långa ben, och Stacy Kiebler som har jäääättelååååååånga.
Chris Jericho, Y2J
Chris Jericho får "sparken" av Eric Bischoff
När Chris Jericho uppträder kan han vara härligt arrogant, en heel som man lär sig att älska. När vi mötte honom var han fortfarande face men har sen dess vänts till ond igen vilket passar hans karaktär bättre.
The Highlight of the Night utför en Lionsault på Christian under första matchen i Helsingfors
Trots att han var face så kunde man skönja lite av det onda i honom på hotellet där vi sågs. Inte för att han var otrevlig på något sätt, det var bara glimten i hans ögon som avslöjade detta.
Y2J, liten på bilden men stor i brottningen
Vi såg aldrig när Y2J åkte ut till arenan men efter galan så var han i lobbyn en stor del av kvällen innan han drog iväg på något nattligt äventyr. han satt mest med några finska(?) kompisar som troligtvis hade något med musik att göra. Åtminstone lät det så av det vi snappade upp av deras konversation. När han bröt upp från sitt sällskap skickade jag fram ungarna som fick autografer och så ställde han givetvis upp på ett foto också. Mycket mer än så blev det inte den kvällen utan han försvann ut i den finska höstnatten och kom inte tillbaka förrens tidig morgon, det vet jag
Y2J hälsar på publiken i Helsingfors
När jag vaknade på morgonen, cirka 06.00, så kontrollerade jag blodsockervärdet på Moira som har diabetes. Det var OK men skulle vi vänta ett tag med frukost så behövde hon äta något litet. Jag duschade och klädde på mig och åkte ner till frukostrestaurangen för att hämta en halv macka och mjölk åt henne. När jag kommer ner i lobbyn sitter Y2J själv där (vid vårt lobbybord!) med en halvfull Cognacs flaska. Han ser en anings mosig ut. Jag passerar förbi honom och han bara tittar upp på mig i förbifarten. När jag är på väg tillbaka till hissen med smörgås och mjölk tittar han upp igen och säger,
- Good morning, till mig. Troligtvis ville han vara trevlig och eftersom jag hade en wrestlingtröja på mig så förstod han väl att jag kände igen honom.
- Good morning, svarade jag tillbaks och sa, late night? och nickade mot flaskan.
- No, early morning, sa han, care to join me for a drink?
Där stod jag med ett glas mjölk i ena handen och en smörgås i andra och ville inget annat hellre än att sätta mig ner med The Ayatollah of rock ´n´rolla och få mig en cognac och en pratstund med honom. Men eftersom jag är en ansvarsfull far så tackade jag nej.
- I would love to, sa jag, but I have got my kids up there and my daughter really needs this since she has diabetes. But thanks for asking and any other time I would.
- Thats a pity, sa han och höll upp flaskan, I am sure this would go well down with milk. I will see you around.
Så jag gick mot hissen, motvilligt! Kroppen försökte sätta sig hos Y2J men hjärnan tog befallet och skickade upp mig till den väntande dottern.
The Walls of Jericho, ett av Y2Js specialgrepp. Det är bara för Rhyno att tappa ut.
När brottarna checkade ut från hotellet så satt vi där som vanligt. Y2j kom fram till oss och sa,
- So this are your children, hi kids!
Barnen sa hej och Sean baxnade nästan, Moira var inte lika lättimponerad. Jericho uppförde sig som om han kände mig.
- Känner du honom? sa Sean
För en gångs skull så var det jag som var "the centre of the attention", det kändes bra. Jag halade i alla fall upp promobilden som vi hade av Chris Jericho och han passade på att signera den när han stod vid oss. Sen släntrade han ut i bussen och kvar satt vi tre stycken lyckliga Jerichoholics, väntandes på fler Superstjärnor att frottera oss med.
Moira, The Sexy Beast himself och Sean, fanatisk Jerichoholic
Eddie Guerrero, Latino Heat
Eddie Guerrero är (eller åtminstone var) en av de mer populära brottarna i wrestlingcirkusen WWE. För ganska så exkat ett år sedan förlorade han WWEs världsmästartitel till JBL på "The Great American Bash". Innan dess var han definitivt en av de mest uppskattade och populära face-brottarna, han var god. Trots att han var en good-guy så var ett av hans motton "Lie, Steal & Cheat" vilket visar att vem som helst kan bli en så kallad face oavsett om han är ärlig eller inte. Nuförtiden så är han fortfarande mäkta populär men dock som skrikobjekt. Han är numera heel (ond) och ligger i "vårdnadstvist" med Rey Mysterio angående Reys son Dominiqe. Givetvis är det ett manus de följer men folk retar ändå upp sig till den grad på Eddie, troligtvis för att han spelar sin roll såväl. Eddie är en av få brottare som (enligt min åsikt) behärskar allt. Han är bra som heel, bra som face, en mycket duktig teknisk brottare som också använder sig av akrobatiska publikfriande "high-flying"-moves, han är duktig på micken och är dessutom utrustad med en stor portion karisma. Ganska så komplett med andra ord.
Eddie Guerrero poserar med sina två bälten, tagteamchamp och US-champ
Den första gången vi träffade Eddie blev det ganska så konstigt tack vare Dean Malenko, en föredetta brottare som jobbar som road-agent åt WWE. När de två och några till kom ut från frukostmatsalen så bad jag om en autograf åt Sean som stod bredvid mig. Malenko säger då,
- No, we already have autographs (eller något liknande), och skrattade och gick mot hissen.
Jag frågade inte dig ditt dumma a-le tänkte jag nästan högt. Eddie verkade bli irriterad på Malenko och stirrade på honom. Han gick fram till Sean och skrev sin autograf samtidigt som han fortsatte att stirra styggt på Malenko. Han var, uppenbarligen uppretad och jag tror inte att det var på oss. Något foto blev det inte den gången eftersom stämningen blev ganska så tryckt. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte fråga. Senare samma dag när vi sitter i lobbyn så är Chavo Guerrero där. Chavo är Eddies brorson (och i ungefärlig samma ålder) och de brottades tillsammans i samma tag-team. Chavo, som för övrigt var mycket trevlig (ni kan läsa om mötena med honom i ett tidigare inlägg) blev lite lätt uppretad när någon från WWE-crewn frågade honom var Eddie var.
- I am Chavo, he is Eddie, how should I know. We are not jointed together, sa han till svar.
Lite senare kommer Eddie ner och det visar sig att The Guerreros ska bli filmade för något program i Finland och de hade lite bråttom (det var därför de letade efter Eddie). När film-teamet plockade ihop grejorna smet jag fram och frågade Eddie om foto. Inget alls problem men eftersom jag hade lite väl bråttom så syns knappt något på bilden så den får ni inte se här. Däremot kan ni alltid njuta av Eddies smått fantastiska autograf som Sean fick.
Edddies autograf, notera att han skrev Latino Heat också (i mitten ungefär, syns dåligt på bild)
Från en annan vinkel men samma show i Åbo
Sean och jag gick upp till McDonalds för att äta lite. När vi sitter där ser vi film-teamet och Guerreros utanför på andra sidan gatan. I vilket annat sammanhang som helst så hade vi släppt våra hamburgare och rusat ut. Men eftersom vi redan hade fotat Sean med båda (då visste jag inte hur usel Eddie-bliden blev) så satt vi kvar lugnt och tittade på tillställning.
Det stora födelsedagskalaset efter showen. Hela publiken sjöng Happy birthday till Eddie
På showen brottades Eddie mot Rhyno och det var en super-match enligt oss. Eddie han med det mesta och fuskade glatt inför en skrattande publik när domaren "inte såg". Det var dessutom Eddies födelsedag så efter showen kom de flesta brottare ut och firade Eddie som dessutom fick "spöa" upp Brock Lesnar.
En liten bild men en stor Frog-splash
På hotellet satt Sean och jag och åt när brottarna kom tillbaka. Sean var iförd sin nya Los Guerreros T-shirt och var som alltid storögd, precis som sin far. Ett av hans största ögonblick under den här resan var just när Eddie kom fram till vårt bord, gav Sean en andra autograf i hans WWE-program (utan att vi bad om det), klappade Sean på bröstet och sa,
- Nice T-shirt son.
Ediie när han gick förbi oss vid ringside på showen
Vi gillar Eddie, face eller heel spelar ingen roll!
Christian, Captain Charisma
Captain Charisma är väl ett namn som Christian valde för att reta publiken. Jag tror att namnvalet istället har fått ännu mer "peeps" över på hans sida. Från att ha varit en utpräglad tagteambrottare till en mid-card singelbrottare kan man nu ana att Christian kanske är på väg mot ett större genombrott. Det gäller bara att WWE också upptäcker det ordentligt och ser till att Christian pushas mot de större matcherna, mannen är värd det. Han som en gång var känd som CLB, Creepy little bastard, myntat av Stone Cold Steve Austin, är nu en av de mest karismatiske brottarna i WWE och en av de stora brottarna på Smackdown! som han blivit flyttad till från RAW, åtminstone enligt min åsikt.
Captain Charisma visar vem som är kung!
Captain Charisma höll sig ganska så osynlig i Helsingfors. Vi träffade honom bara som hastigast ett par gånger men det var ändå angenäma möten. Den första gången var när de var på väg ut till arenan. Christian gick förbi mig och jag frågade snabbt om autograf. Ett problem var bara att jag precis fotat barnen med en annan brottare och kameran började att spola tillbaka sig, filmen var slut!. Barnen gick i alla fall fram med sina autografblock, Christian frågade vad de hette och plitade ner sin lilla signatur. Jag stod desperat och försökte få fart på återspolningen på kameran med några väl valda svordomar.
- Out of film? sa Christian.
- Yep, svarade jag, I need it to rewind so I can change it.
- I have to go know but maybe we will meet later here at the hotel if you want to take a picture, sa Christian och knallade ut till den väntande bussen.
Jag svarade ja och nickade samtidigt som jag svor högt över kameran igen och förbannade mig själv för att jag inte köpt en digitalkamera som man får plats mer bildet på istället för det gamla skrället jag höll i handen. Nu är detta dock ordnat (digitalkamera alltså). Det var lite surt att missa fotot med Christian eftersom han är en av mina personliga favoriter. Men barnen fick autografer och chansen fanns ju alltid att vi skulle träffas igen så jag var inte alltför nedstämd.
Ute på galan var Christian med i öppningsmatchen, Christian vs Edge vs Chris Jericho (det kommer inlägg om de två andra), en triple-threat match. Som vanligt tänkte jag säga, men så är det nog, så förlorade Christian men han var som alltid rolig att titta på.
Christian spanar ut över publikhavet på galan i Helsingfors
Hemma på hotellet satt vi tre professionella barhängare och betade av olika wrestlers. Vi var ganska så överlyckliga efter att ha fått prata med Ric Flair så allt som hände efter det var bara en bonus. Captain Charisma gick förbi vårt bord och jag ställde mig upp med kameran i handen och undrade om det gick bra med att ta ett foto nu. Christian tittade lite undrande på mig (jag tror inte han kom ihåg incidenten från tidigare) och sa,
- Sure, do you want autographs as well, och pekade på ungarnas autografblock.
Jag bara sa jag och knuffade upp ungarna som fick ännu en Christian autograf och sen tog vi fotot. Mer blev det inte där.
Christian pekar mot några av sina "peeps", the peepulation.
När vi satt i lobbyn på avresedagen så stannade Christian till vid oss och frågade om vi hade tagit fotot igår eller inte. Plötsligt kom han ihåg händelsen (kan mycket bero på att vi var vid exakt samma plats som dagen innan då filmen tog slut) och påminde oss om den. Det var trevligt. Sen när jag sa att fotot tog vi igår (och ja jag vet, varför inte ta ett nytt? Problemet var antalet bilder jag hade kvar att ta efter galan så därför erkände jag att vi faktiskt fått ta ett foto med honom) (nu när jag har en svindyr digitalkamera med minne som en häst så kommer jag att fotografera konstant) så nickade han och sa,
-Right, in the bar. I remember that know.
- Thanks for asking, sa jag, that was very nice of you.
Inget problem tyckte han och frågade om vi hade tyckt att showen var bra. Jag svarade att absolut tyckte vi det men som hängivna "peeps" hade vi gärna sett att han vunnit. Han skrattade och slog sig på bröstet med en hand såsom han brukar göra och pekade sen på oss med ett flin. Det var våra möten med Captain Charisma, ett nog så passande namn på en mycket trevlig men lite disträ Superstar.
Fröken Karisma, Captain Charisma och Junior Karisma poserar inför en mindre karismatisk fotograf
Sylvain Grenier, La Resistance
Eftersom mitt förra inlägg var om Rob Conway så är det väl naturligt att vi tar upp tag-team partnern Sylvain Grenier och vårt möte med honom som nästa. Sylvain Grenier var en av originalmedlemmarna i La Resistance. Det var han och Rene Dupree, the French Phenom, som var de första innan Conway smög sig in. Tag-teamet bildades när Frankrike och President Chirac hade mage att klaga på USAs roll i mellanöstern och Irak framför allt. Det skapade en våg av hat mot Frankrike i Amerika och WWE bestämde sig snabbt för att göra pengar på denna kontrovers och vips, La Resistance, två "fransmän" som rackade ner på USA var igång och retade gallfeber på den amerikanska publiken. Personligen så uppskattar jag heels, de onda, och speciellt när de angriper äppelpaj och Uncle Sam. När hysterin efter Chiracs uttalande hade lagt sig och amerikanarna börjat handla franska varor igen och slutat att kalla french fries för freedom fries (det är sant) så dalade även hatet mot La Resistance hos publiken. Man beslöt då att göra tag-teamet från fransmän till nationalistiska kanadicker som inte gillade Amerika. Det fungerade ett tag också men som jag skrivit i Conwayinlägget så är nu tag-teamet skrotat och alla tre medlemmar är nu singelbrottare. Conway har nog en framtid i WWE men jag räknar med att Grenier kommer att få kicken förr eller senare. För tillfället är han dock på Smackdown! och vi får se vad de planerar för honom.
La Resistance
Vi träffade Grenier strax efter vi träffade Conway och han bleknade i jämförelse med sin karismatiske tag-team partner. Visst var han trevlig, Sylvain, men han sa inte så mycket. Han var mjuk i rörelserna och nästan underdånig när vi bad om foto och autograf.
- Of course, my pleasure, sa han och log ett snällt leende.
Sylvain ska precis till att racka ner på publiken
Autografen var fin och genomtänkt. Han skrev " Pour Sean, Pour Moira, le (eller de, svårt att tyda) Sylvain Grenier, La Resistance, WWE". Lite kul var det att han odlade på den franska (kanadensiska) imagen med sin autograf men när han pratade så gjorde han det på amerikanska utan brytning. Han frågade om vi hade haft det trevligt på galan och var så där alldeles helylligt blygt trevlig. Inte direkt vad man förväntar sig av en heel. Efter vi fått autografer så stod han kvar hos oss och log sitt "pretty boy-leende". Han bara stod still. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Flytta på dig din leende fåne, du står ivägen för våra träffar med andra personer, var inte direkt passande. I ärlighetens namn hade det varit jättetrevligt när som helst att sätta igång en konversation med honom men vi hade siktet inställt på större byten. När en annan brottare (vi låter det vara osagt denna gång vem, det kommer senare) kom förbi ursäktade vi oss från den sympatiske Grenier och hoppade på nästa offer.
Sylvain klämmer åt The Hurricane
Sylvain Grenier var genomsympatisk och trevlig, på gränsen till mesig. Men efter att ha träffat honom efter Conway så bleknade mötet med en äkta WWE-Superstar så pass att vi nog inte lade märke till hans goda sidor. Vi hade väl fått storhetsvansinne (ett vanligt förekommande sinnestillstånd när jag är med) och kunde helt enkelt inte uppskatta något som vi skulle ha älskat vilken annan dag som helst.
Sean, Sylvain Grenier och en solig Moira