The Nature Boy, Ric Flair
Ric Flair har alltid varit en av pappans största wrestlingidoler. Det började i tidig ålder hemma hos min farmorsmor (!) i TV-soffan på lördagar då ITV visade en timmes wrestling. De stora profilerna då i brittisk wrestling var sådana som Big Daddy och Mick McManus, vi pratar tidigt 70-tal i Skottland. Amerikansk wrestling kom jag inte i kontakt med förrän jag flyttade till Sverige. Det var nog en blandning av showen och nostalgin från hemlandet som gjorde att jag fastnade. De absolut största namnen inom amerikansk wrestling (och över hela världen) på den tiden var Hulk Hogan och Ric Flair. Och enligt min åsikt så är det de här två herrarna som är störst genom tiderna. Här satt vi nu på hotellet, mina barn och jag, och inväntade den levande legenden. Brottarna hade börjat samlas i lobbyn och de var på väg att åka ut till arenan för att förbereda sig inför showen. Vi hade suttit i lobbyn större delen av dagen och träffat en hel hög med brottare och Divor (som de kvinnliga deltagarna kallas) men Flair hade vi inte sett till. Alla hade varit mycket trevliga och tagit sig god tid med oss. Fler och fler kom ner ifrån rummen men ingen Ric Flair, The Nature Boy, The Man, the Limousine-riding, jet-flying, kiss stealing, wheeling dealing son of a gun, the Dirtiest Player in the Game. Vi satt som på nålar och tittade på hissarna som var av glas, så vi såg hela tiden vilka som var på väg ner. Vi började nästan att misströsta men plötsligt såg jag den platinablonda-frisyren luta sig mot hissväggen 4-5 våningar upp. Barnen fattade strategiskt posto en bit utanför hissdörrarna och pappan hörde Flairs entrancetheme, Also Sprach Zarathustra, spelas i hans hjärna.
När dörrarna till hissen öppnades klev den sextonfaldige World Heavyweight Champion ut. I vänster hand höll han sin guldrock som han brukar ha på sig när han går mot ringen. Barnen var snabbt framme med autografblocken och han plitade pliktskyldigast ner varsin autograf. Jag frågade om det gick bra att jag tog ett foto och han svarade ja och fortsatte att gå. Som ni ser på bilden nedan hade han redan hunnit passera Sean när bilden togs och Moira var djupt upptagen med att prata med Victoria, kvinnlig wrestler som vi skriver mer om en annan dag. Jaha, tänkte jag. Han som vi egentligen ville träffa mest tycktes inte ha tid. Och visst, vi hade i alla fall haft tur med alla andra så vi klagade inte direkt.
Ute på showen så mötte Ric Flair en annan legend, Shawn Michaels (hans tid kommer också i denna blogg) i sin match. Publiken levde sig som vanligt in i Flairs matcher och skrek hans trademark - Woooooooooooo! så fort han gjorde något. Det kanske inte var galans mest rörliga match men båda gubbarna vet att spela med och mot publiken så det var den matchen som pappan i alla fall uppskattade mest.
Efter galan slängde sig barnen och pappan i en taxi och ilade tillbaka till hotellet. Vi hann i god tid innan brottarna kom tillbaka så vi satte oss och väntade i baren. Ric Flair var en av de första som klev in och han gick direkt till bardisken, beställde en whisky och satte sig där. Vi satt, storögda som vanligt, vid ett bord bredvid bardisken och försökte låta bli att stirra. Plötsligt så vinkar Flair till oss och vill att vi ska komma fram till honom. Först var jag inte säker så jag såg mig omkring, pekade sen på mig och sa,
- Us? Do you want us to come up there?
- Yeah you, come up here and we will take a nice picture with the beautiful kids.
Sagt och gjort, vi rusade upp och Flair grabbade tag i barnen och jag fotade. Resultatet ser ni nedan. Vi hade även med oss en promobild på Flair som han signerade med en silverpenna, faktiskt en av de snyggaste autografer jag sett (och då har jag sett många). Jag stod kvar och pratade lite, han undrade var vi var ifrån, vad vi hette och vad vi hade tyckt om showen. Han hade lite svårt att få ihop MacGregor (vårt efternamn) och Sverige så jag fick förklara mina rötter. När jag sa till honom att äran av att få träffa honom kunde jämföras med att träffa Elvis Presley så blev han faktiskt jätteglad. Han tackade och sa att det var trevligt att träffa fans som inte var så pushiga. Vi småpratade lite till innan jag (konstigt nog) avbröt och sa att jag måste gå upp med dyrgripen (promofotot) till hotellrummet. Falir var en av de sista som lämnade baren på kvällen, tydligt förfriskad sjungandes och Wooooooo-ande.
På morgonen när vi satt i frukostmatsalen kom Flair ner, stannade till vid vårt bord och hejade. Vi satt där som vanligt och stammade fram ett
- Goodmorning Mr Flair.
Han flinade och gick och satte sig med några andra brottare. Vid lunchtid började alla brottarna samlas igen i lobbyn för avfärd. Flair var nere ganska så tidigt och började att leka tittut med mina barn som dagen till ära var iförda varsin Wooooooooooo-tröja. Han gick och gömde sig bakom olika pelare och tittade fram och skrek,
- Wooooooooooooooo!
När bussarna kom var han en av de sista som klev på. Innan han gick in i bussen stannade han till, sa hejdå till oss och,
- Hope to see you next year.
Vi var de ända fansen där, så vi stod, om möjligt än mer storögda och vinkade tillbaka. Ric Flair är, som jag tidigare nämt, en superstjärna och det var fantastiskt att han tog sig tid att göra barnens (men ändå kanske framförallt pappans) wrestlingresa till något extraordinärt. Vem kunde drömma att "The Dirtiest Player in the Game" kunde vara så trevlig.
Låter helt underbart! Enda problemet med den här bloggen är hur man ska orka vänta till nästa "veckans wrestler". ;)