veckans wrestler

Vito och Nunzio precis efter Nunzio vunnit cruiserweighttiteln på Europaturnén

Nunzio har figurerat tidigare här i bloggen så jag ska försöka att låta bli att förklara alltför mycket om honom här. Men det lilla man kan säga om honom är att han är en av de minsta brottarna viktmässigt i WWE, han är dock kanske den som är mest störigast (i ringen). Utan tvekan så är det hans italienska karaktär som han spelar som kräver ett tufft yttre. Vi har träffat på Nunzio tidigare och länken om det hittar ni här under. För er som inte orkar gå in på den länken publicerar vi en favorit i repris här, lägg märke Seans korta hår. Det blev inget foto denna gång men trots allt en liten historia och här kommer den.



Juventud, laddad och självsäker före matchen

Nunzio hade tidigare i veckan vunnit Cruiserweight-titeln i Italien när Smackdown varit där. Inte var det någon överraskning med tanke på Nunzios härkomst. WWE ville väl ge den italienska publiken något att jubla åt när han pinnade Juventud som han även mötte här i Finland. Något att jubla åt i Finland fick vi inte. Matchen var kort, cirka sex och en halv minut, och publiken var i princip dödstyst under hela tiden. Jag ska inte sitta här och säga att matchen var dålig men man tycker i alla fall att brottarna kanske kunde ansträngt sig lite till och framför allt kunde publiken försökt leva sig med lite mer. Wrestlingmatcher sjunker genast om inte publiken är med och hurrar och skriker och den enda som hördes nu var väl Danne från swewrestling som åtminstone försökte starta något nere vid ringside. Åtminstone har jag för mig att det var Hr. Ahlm som lät. Nåväl, Nunzio vann efter lite fusk och så var den matchen till enda.



Nunzio och Juventud cirklar varandra innan matchen drar igång i Hartwall Arena

På hotellet så såg vi Nunzio med sin betydligt större side-kick Vito när de släntrade in i hissarna och åkte upp. Vi satt stilla där i lobbyn och tänkte väl inte alltför mycket på att de hade passerat. Vi var, som jag skrivit tidigare, försiktiga och ville inte störa alltför mycket. Senare på kvällen så kommer både Nunzio och Vito ner och går in i restaurangen. Vi hade med några promobilder som vi hoppades få signerade och en av dem var på Nunzio så den plockade vi fram. När han och Vito kom ut från restaurangen en kort tid senare så ställde sig Sean upp för att gå fram men eftersom Nunzio och Vito började diskutera något så smälte han in i bakgrunden och försvann som en kamelont. Han är bra smidig min son! Jag undrade lite lätt vad han gjorde och ställde mig också upp för att titta var han tog vägen. Dottern satt kvar med kameran och lekte med den.



Nunzio försöker förklara för domaren att Juventud fuskar!

Sean stod och gömde sig bakom en pelare och flinade åt mig när jag kom dit.
- Vad gör du här, sa jag?
- Äh, dom är upptagna så jag vill inte störa, säger han.
Fin kille som sagt! Jag stannade kvar och skulle säga något mer till Sean när Nunzio får syn på bilden som han höll i. Han vinkade till sig Sean så vi knallade fram båda två.



Lite hederlig brottning i Helsinki Finland

-Hi there, sa Nunzio, did you see the show tonight.
-Yes, svarade Sean, och jag bara stod där samtidigt som Vito kastade sitt onda öga på mig (åtminstone kändes det som det fast jag antar att han egentligen bara tittade för att liksom se vem gubben var som hängde med ungen). Sean och Nunzio snattrade vidare lite om brottningen och Sean sa något om att det var kul att Nunzio var Cruiserweightchamp och så vidare. Själv stod jag där utan autografblock eller kamera och såg antagligen dum ut (något som jag har utarbetat till perfektion). Hade jag haft blocket eller kameran hade jag givetvis frågat både Nunzio och Vito om autografer plus foton men nu hade jag inte det. Mina små diskreta vinkningar till dottern måste ha fått mig att se än dummare ut men eftersom hon inte iaktog oss så såg inte hon dem.



Ibland gick det undan men tyvärr var en lovande match ett sömnpiller, mycket tack vare publiken.

Det slutade i alla fall med att Sean fick en vänskaplig näve på armen av Nunzio, en klapp på huvudet av Vito och en uppgiven blick av mig och så gick vi och satte oss.
- Varför hade du inte kameran med dig? sa Sean till mig.
- Och du då, sa jag, varför hade du inte din kamera med dig (den låg på vårt bord)?


Nunzio lyckas vinna, givetvis på fusk, vilket uppskattades av pappan i familjen

Sådär fortsatte vi att gnata på varandra ända till en annan brottare dök upp, men det är som sagt en annan historia som troligtvis kommer som nästa inlägg och det blir nog också det sista. Till dess, ha det bra, tack för att ni läser och kommentarer tas tacksamt emot.


En liten förminskning av promobilden som Sean fick på turnén 2005. Det står "To Sean, Good luck, Nunzio F.B.I" även om det är lätt otydligt när jag kopierat den till datorn. Nedan ser ni bilden på Sean och Nunzio från 2003 när Smackdown var i Turkuu och pappa hade kameran med sig på plats. Nunzio var enormt trevlig, båda gångerna vi träffade honom.

A message in english will follow for our foreign readers/viewers.

Till alla läsare av veckans wrestler, misströsta inte, vi har ett flertal möten kvar som ska publiceras men först så måste de skrivas! Familjen har varit uppe i Åre hela veckan och åkt skidor, därav har det varit tyst på denna blogg. Vi har nu kommit hem och ska ta tag i våra wrestlingmöten igen. Näste man till rakning blir antingen Joey Mercury eller Simon Dean. Ni kommer förhoppningsvis få läsa om ett av dessa möten i slutet på veckan. Till dess, håll till godo med en bild på författaren av denna blogg och Alex the Lion. Inte helt malplacerad för han är faktiskt en amerikansk superstar, direkt från zoo i New York. Mer seriösa och trevliga wrestlingmöten kommer så fort vi fått fart på fingrarna.



Alex the Lion and the author of this blog, Trent aka Mr RAW. More meetings with real-life wrestlingsuperstars will be published later this week.

We have recently discovered that we have quite a few englishspeaking readers (the reading part must be quite difficult for them) so we would first like to say welcome to you and secondly tell you a little about this blog. The picture you see above is just from a recent vacation and that vacation is also the reason why we have not published anything here lately. Now that we are back we will of course keep on publishing our little stories and pictures from our meetings with WWE-Superstars, we have quite a few left. If there is any interest of us also writing them in english we would like you to tell us so via the "kommentar"-link at the bottom of this story. If we find that there are a bunch of people interested in reading about our meetings we will also write them in english + start translating the ones already published. So please let us know if its worth the trouble or not.
All the best,
Trent

Hardcore Holly, Bob Holly eller kort och gott Hardcore är en brottare som varit med i WWE i evigheter. När han slog igenom (om man kan säga att han haft ett genombrott) så gjorde han det med ett annat namn. Sparky Pluggs! En racerförare som blivit brottare. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den gimmicken förutom att jag personligen tycker att den sög. Han var dock Sparky under en lång tid innan WWE bestämde sig för att byta hans personlighet från en brett Colgate-leende bilförare till en ruffig slagskämpe. Jag tror i och för sig att den nya gimmicken är mera nära Hollys riktiga jag men jag kan ju inte direkt säga att den är lyckad för det. Han är en "glorified loser" eller i wrestlingtermer, "Jobber to the Stars"! Det är nämligen sällan Hardcore Holly vinner en match och när han väl gör det så är de betydelselösa. För ett par år sedan så fick han en liten push uppåt när han matchades mot Brock Lesnar (finns som tidigare inlägg) och till och med fick gå i en så kallad main-event men givetvis förlorade Hardcore till slut. Den temporära pushen berodde troligtvis inte på Hardcores förträfflighet utan det var snarare att WWE luktade pengar och autencitet när de gjorde en storyline av att Brock faktiskt lyckades bryta nacken av Hardcore under en tidigare match. Annars så har Hardcore Holly mest varvat i de så kallade mindre matcherna även om han varit Hardcore-Champion och Tagteam-Champion. Ett tag så fanns det flera Hollys i WWE, Crash Holly som vi såg första gången WWE var i Finland men numera är den gode Crash död och Molly Holly som vi träffade (finns dokumeterat tidigare i bloggen) året innan när hon var i Helsingfors med RAW (fast de är inte släkt på riktigt förstås, det här är WWE!).



Hardcore Holly med blonderat hår och blekta tänder!

Det finns egentligen inte mycket att säga om Hardcore Hollys insats på galan. Han var med i den första matchen, Over the Top-rope Battle Royal eller vad det nu var. Nu ska jag inte svära på att det vi kommer ihåg är rätt men vi tyckte väl att Hardcore Holly i princip inte gjorde någonting under matchen. Vi hade sett fram emot ett par svulstiga "Alabama-slams", Hardcores finishing move, men det blev inte mycket av det. Han blev utkastat ganska så omgående vilket vi tyckte var ganska så förvånande. Vi hade ju redan förstått att han inte skulle vinna men han brukar ändå vara med ett tag och synas men icke sa Nicke denna gång. Det var rätt snöpligt kort sagt. Hardcore som är en hård typ, är till exempel känd för att ha piskat på René Duprée på riktigt inför en "live-audience" efter att René gjort något misstag med Hardcores hyrbil(!?), fick inte göra något i ringen. Han kom in och åkte ut i samma veva vilket också förklarar varför han knappt kom med på bild när jag fotade.



Big Vito trycker upp Hardcore i ringhörnan i Hartwall Arena och börjar puckla på

På hotellet så träffade vi Hardcore Holly som flyktigast. Han var en av de få som inte var klädd i kostym och skjorta utan han hade någon sorts träningsoverallsbyxor och T-shirt. När han kom in i restaurangen där vi satt så gick Sean och Moira fram med autografblocken. Själv satt jag och tryckte ned några feta pommes frites i min hals och var egentligen alldeles för upptagen för att ställa mig upp för någon av Hardcores dignitär. Dock gjorde jag det, speciellt med tanke på barnen. När jag kom fram till dem där de stod så var det första som slog mig storleken på Hardcores bi-ceps. De var sjukt stora och rörde på sig när han skrev autografer, ungefär som om de levde ett eget litet liv under T-shirt ärmen. Hardcore var en sådan där person som överhuvudtaget var bra mycket större än man föreställt sig efter att ha sett honom på TV. Oftast är det ju åt andra hållet, stora på TV men mindre i verkligheten, men här var det tvärtom. Och bi-cepsen, jag säger det igen, mighty impressive!



Hardcore släpper loss på Big Vito i ena sekunden och i den andra så är han ute ur leken och hans ringtid i Helsinki Finland måste ha varit rekordkort

När han hade skrivit klart autograferna frågade jag,
- Is it Ok if I take a picture of you and the kids?
Hardcore svarade, -No, I do not do photographs, och såg bra sur ut.
Först blev jag lätt förvånad men fann mig snabbt och svarade så trevligt jag kunde,
- Ok sir, I understand, no problem, sorry to disturb you.
Han tycktes vekna en aning då och sa,
-Thanks, log lite, gjorde tummen upp till mig och gick in till långborden där brottarna satt.
Det var nog den enda gången vi såg Hardcore le på hela kvällen. Han satt mest och såg sur ut, åt och drack och åkte upp till rummet. På vägen upp hann han med att säga nej till en liten kille som ville ha en autograf men till hans försvar kan jag väl säga att hissen kom precis. Så vårt möte med Hardcore Holly var kort och jag kan ju inte direkt påstå att han var trevlig, jag kan inte heller påstå att han var otrevlig utan det var mer som ett ingenting, precis som hans brottning (det måste väl i och för sig erkännas att han har en av de bättre drop-kicksen i branschen dock). Men det blev i alla fall varsin snygg liten autograf till barnen, och det är som alltid viktigast för dem.



En av de småtrevliga autograferna som Hardcore Holly skrev till Sean och Moira

Cowboy Bob Orton, en så kallad legend och en alldeles äkta Hall of Fame-medlem. Nuförtiden så är Cowboy Bob mest känd för att han är far till "The Legend Killer" Randy Orton (finns som inlägg X2 tidigare), men när det begav sig för honom så var han själv en av de stora. I början av sin karriär så gick Cowboy Bob ofta i tag-team med sin far, Bob Orton sr (detta gör ju givetvis Randy Orton till en tredje generationens brottare, äpplet faller inte långt från trädet!). Cowboy Bob höll mest till i NWA men 1985 så skrev han på för WWF (nuvarande WWE) där han många gånger fungerade som livvakt/tagteam-partner till Rowdy Roddy Piper (kommer som eget inlägg senare). Cowboy Bob vann ofta sina matcher genom att dunka ner sina motståndare med gipset på sin arm. Han var konstant gipsad eftersom han hade ett "kroniskt"-armbrott (detta var givetvis en storyline och publiken och motståndarna insåg att det inte var något fel med armen utan att Cowboy Bob bara fuskade). Han firade också stora triumfer som tagteam-partner till Don Muraco med en viss Mr Fuji som manager. Nuförtiden är han inte fulltidsbrottare utan fungerar mer som manager/valet till sin son Randy Orton, om han ens gör det. Efter att det uppdagats att Cowboy Bob lider av Hepatit C och Cowboy Bob gått en match mot Undertaker (finns som inlägg X2 tidigare) där han "bladade" (skär sig med rakblad i pannan för att blodspill ska starta och gör då att matchen ser mer brutal och spektakulär ut) så tog det hus i helsike. Undertaker, med all rätt, blev mycket upprörd eftersom han utsattes för smittan och vad som hänt efter det är jag inte säker på. Dock är jag säker på att Undertaker brukar få som han vill. Själv har jag inte blödit ihop med Cowboy Bob men väl skakat hans hand så jag är inte allt för orolig över smittorisken (skriver jag medan jag frenetiskt gnuggar handen med desivon). Nog om detta nu, till vårt möte.



Cowboy Bob i all sin glans under sin "storhetstid"

På galan så gick Randy Orton i main-eventet mot Undertaker och Cowboy Bob var givetvis med i släptåg. Han lufsade in till ringen likt en stor nallebjörn bredvid sin betydligt mer vältränade son och gick sedan ned på knä när Randy körde sin "grekiska Gud"-posé i ringhörnan. Sen peppade han sonen med lite klappar och hoppade snabbt ur ringen när Undertaker gjorde entré. Under matchen så cirklade Cowboy Bob ringen och hjälpte till med att distrahera UT, precis som en riktig valet/manager till en heel ska göra. Efter ett tag så blev Undertaker utkastad ur ringen och Cowboy Bob var där snabbt och gav några tjuvsmällar när domaren var upptagen med Randy. Matchen slutade dock med att UT först gav Cowboy Bob en "Tombstone" och sen så gick det likadant med Randy.



Cowboy Bob går ner på knä i Finland och pekar sedan på Randy för att visa på sonens storhet




Klockorna dånar och ljuset släcks och publiken i Hartwall Arena jublar. The Ortons inväntar mer tyst Undertakers entré.

Jag vet inte riktigt om jag kan säga att det var särdeles kul att se Cowboy Bob in action. Någon "bra" brottare har han aldrig varit, snarare en "brawler" och sådana behöver hävda sig lite mer och på andra sätt som till exempel genom mikrofonen. Men Cowboy Bob har aldrig varit en riktig hejare på det heller, åtminstone inte enligt mig. Dock får man väl säga att det alltid är kul att man kan stryka honom från listan på brottare man inte sett.! Vad det nu skulle betyda? Jag menar, OK, han är en legend i WWEs ögon men kanske inte direkt i mina så jag och WWE får väl mötas halvvägs, "Fint nu har han varit med och visat sig för mig, nu kan ni definitivt ta bort honom från rostern!".



Hela tiden under matchen lufsar Cowboy Bob runt ringen i Hartwall Arena som en extra hjälp till "The Legend Killer"

Det roliga med Cowboy Bob var för oss, som ni nu säkerligen förstått, inte hans "ringskills", nä det var hans "peopleskills". Cowboy Bob var precis lika "mysig" och trevlig som han ser ut. den gode Cobojsaren tycktes vara ganska så populär bland de flesta brottarna, Undertaker inkluderat (vi ska inte glömma att det här var innan Hepatithistorien). När han åt så satt han i och för sig vid ett av de små borden (de flesta brottarna satt vid tre långbord men det fanns ett par som satt vid vanliga små bord) och större delen av måltidsdelen så satt han ensam, men många kom fram till honom. De skrattades och pekades och kom de inte fram till hans bord så ropade de saker till honom. Oss vinkade han till med ett glatt leende på läpparna när han såg att vi sneglade åt hans håll. Vi satt dock kvar för det var mer än "hej på dig"-vink än en "kom hit"-vink. Under årens lopp har man lärt sig skillnaden på dem.



Cowboy Bob får sota för att han lade sig i Undertakers affärer




Och sen så är det Randys tur att få beundra utsikten, eller är det så att UT ser bättre från sin position?

Under kvällens lopp så var Cowboy Bob i samspråk med de flesta andra men han rörde sig inte nämnvärt långt. De gångerna han ställde sig upp så var det bara för att gå och prata med någon annan (däribland UT, och båda skrattade!) och sen gick han tillbaka och satte sig. Han gick aldrig ut från restaurangen (förutom en gång, men det är en annan historia som vi ska skriva om när vi rapporterar om en annan legend) så det blev inget prat med honom på kvällen. Däremot så lyckades vi faktiskt få oss en kort pratstund på morgonen därefter, man lita på "The Ortons"!



Cowboy Bob ligger utslagen i Hartwall när Randys upp-och-nervända kropp rusar mot marken i 180...




för att till slut få vila i frid bredvid sin fader

Det var i lobbyn, som vanligt, som vi träffade på Cowboy Bob. Vi såg honom när han gick fram till receptionen och betalade för något (troligtvis en av de flera ölen som hade runnit ner för hans strupe på kvällen) (därmed inte sagt att han betedde sig onyktert på något sätt för det gjorde han inte) (det skötte andra så bra!). När han vände sig om så såg han oss och vinkade till igen. Moira (Sean var på annan ort) satt och höll i autografblocken och jag antar att han lade märke till det så han gick mot vårt håll. Moira ställde sig upp och gick fram några steg och bad om en autograf. Själv fipplade jag med min nya kamera som jag inte kunde få att fungera. Cowboy Bob skrev en autograf, småpratade lite med henne om wrestling (tror vi, hennes engelska är mycket bra för en 9-åring men det finns gränser för vad hon förstår)och sen så hörde jag honom säga,
- Is that you dad?
Moira svarar ja och Cowboy Bob kommer fram och hälsar.
- Hi, how are you? säger han.
- Oh, fine thanks, säger jag och lägger undan den strejkande kameran. Vi byter ett par ord om galan och så tackar han och går. Men historien tar faktiskt inte slut där.

Eftersom jag inte får igång ett av mina mest värdelösa inköp någonsin (åtminstone så tyckte jag det vid det tillfället) så går jag över till plan B, Seans kamera. Cowboy Bob har redan smitit in i frukostmatsalen så han är "long gone" men nu är jag beväpnad igen. Det går ett tag och lite annat händer och sen är det dags för bussarna att åka. De brottare som inte redan klivit på strömmar ut och tar snabbt plats. När vi precis fått autograf  och ett så att säga halvt foto med en annan brottare som kommer senare i bloggen så kommer Cowboy Bob ut. Sean står där med sitt autografblock och sträcker fram det. Cowboy tar tag i det och skriver och jag går fram fort och frågar om vi inte kan ta ett foto med honom och båda barnen. Han tittar upp under glasögonen och säger,
- Sure, just a second, I just dont want you to take a picture of me with the cigarette, säger han.
Han har nämligen en cigarett i käften när han skriver. Så fort han är klar puttar han bort glasögonen, tar ut cigaretten från munnen och tar tag i barnen.
- Now kids, säger han, can you say Cowboy Bob?
Barnen tittar först på honom och säger sen Cowboy Bob unisont.
Jag hinner inte fota men Cowboy Bob säger,
- You can do better than that och skrattar och sen så säger alla tre,
- COWBOY BOB! och så skrattar alla när jag tar fotografiet.
Cowboy Bob Orton jr kramar om båda barnen samtidigt, frågar mig om jag fick ett foto och tackar oss sen för att vi är där. Sen lufsar han in i bussen, fast först så fimpar han ciggen utanför förstås.



Cowboy Bobs snirkliga men smått oläsliga autograf som Sean fick

Han var helt enkelt en trevlig farbror den gode kofösaren och det var riktigt trevligt att träffa honom. Fotot blev också ett av de bättre jag tagit på ungarna och brottare med tanke på att de båda för en gångs skull ler och ser lyckliga ut, precis så där lyckliga som de har varit varje gång vi träffat brottare även om det inte alltid syns. Frågan är bara hur lycklig Cowboy Bob är med tanke på att ciggen ändå lyckades smyga sig in på fotot?




En glad Moira, en glad Cowboy Bob, en glad Sean och ett litet mindre glatt bevismaterial som ni ser på uppförstoringen

Orlando jordan, ett stort vitt leende och en stor Don King-frisyr

Vad Orlando Jordan har för karaktär nuförtiden har jag ingen aning om, och jag är ganska så säker på att han själv är osäker, både över karaktärens inriktning och läggning! När han kom till WWE så var det nog meningen att han skulle vara en "face" men eftersom ingen tycktes bry sig vändes han till "heel". Man kan väl inte direkt säga att någon la märke till honom då heller. Det var när han parades ihop med JBL (finns som tidigare inlägg X2) som dennes "Chief of Staff" som några ögonbryn höjdes. Men det var JBL som skötte snacket och det var JBL som var mästaren och det var framför allt JBL som var stjärnan. Orlando fick liksom sola sig i hans glans ett tag. När JBLs "cabinet" bröts upp så stod OJ där ensam igen och ingen tycktes bry sig. Han hade fått vara US-champion under en tid men förlorat titeln till Chris Benoit (finns som tidigare inlägg) under ganska så pinsamma förhållanden. Jag kommer inte ihåg hur många matcher de gick mot varandra, det var en hög i alla fall, men det gick ut på att Orlando Jordan förlorade genom att "tappa" (ge upp) ut i princip på direkten. Den första matchen varade i cirka 30 sekunder, och sen så var det cirka 25 sekunder och så vidare. Inte särskilt bra om man vill få TV-tid och synas. WWE beslöt sig väl för att smygvända Orlando till "face" för han fick börja fejda med Booker T (kommer senare i bloggen) och även delvis med Randy Orton (finns som tidigare inlägg X2). Om publiken eller Orlando har fattat om han är "face" eller "heel" har inte riktigt framkommit men eftersom inga särskilda reaktioner har synts till så har WWE kommit upp med ännu en lysande idé. Nu ska OJ bli en bi-sexuell brottare med en manlig och kvinnlig följeslagare. Vart det kommer leda vet ingen men en sak är säkert som amen i kyrkan, det kommer inte att gå framåt för stackars OJ i alla fall! Lite synd är det eftersom han är en hygglig brottare i sin bästa stunder.



JBL och OJ på den tiden det begav sig och båda var mästare

När vi såg Orlando Jordan i Helsingfors så var han definitivt "heel". han gick i en fatal-four-way match  om US-titeln mot Booker T, Chris Benoit och Matt Hardy (finns som tidigare inlägg X2). Det var OJ och Booker som var de onda medan Benoit och Hardy var de goda. Vi tyckte i alla fall att matchen var bra, åtminstone som vi kommer ihåg nu. Stämningen var så konstig i arenan, säkerligen på grund av Eddie Guerreros (finns som tidigare inlägg) död men publiken, där vi ingick, sög verkligen. Det blev inget tryck utan långa stunder var det dödstyst och man skulle kunnat ha trott att man var i kyrkan om man bortsåg från de dunkande ljuden då kroppar slängdes ner i canvasen i ringen. Till slut var det i alla fall Booker T som vann och försvarade sitt bälte, med lite hjälp från sin fru Sharmell och Orlando som han gaddade ihop sig med på heel-vis.



OJ sett från Apells vinkel i Hartwall Arena

Det blev inte så mycket sagt när vi träffade Orlando Jordan, det var ett sådant där "vanligt" möte mellan wrestlingstjärna och fan. Fanset i det här fallet var Sean. När brottarna kom tillbaka till hotellet var Orlando Jordan med den första bussen. Han var klädd i kostym (som de flesta andra) och såg allmänt stirrig ut när han rullade iväg med sina väskor mot hissen. Vi satt bara i lobbyn och iakttog först.



Och OJ från våran vinkel i Hartwall Arena

När restaurangen började att fyllas upp med hungriga brottare så var Orlando en av de första som var nere. Vi satt själva och åt när han seglade in och satte sig vid ett av borden som verkade vara reserverade för WWE. Han beställde något att äta och en öl (ölen är jag säker på för servitören ställde ett stort glas med denna dryck på hans plats) och sen så ställde han sig upp och gick ut till receptionen. Sean och Moira ställde sig upp och skulle gå ut till lobbyn men när de väl hade fått fart på sina små ben så hade Orlandp seglat in i restaurangen igen så det var bara för dem att sätta sig ner. Så där fortsatte vi under en stor del av kvällen. Orlando upp och ut ur restaurangen, barnen upp och ut ur restaurangen, Orlando in i restaurangen, barnen kvar i lobbyn!



OJ och Matt Hardy synar varandra innan matchen mellan dem och Benoit och Booker drar igång i Finland

Han rörde mycket på sig och stod eller satt inte still i många sekunder så det var lite svårt att fånga in honom. Vi hade väl så när gett upp när vi såg honom först gå till baren, säga något åt bartentern och sen gå ut i lobbyn igen. Jag sa åt barnen att sitta ner, -Ingen idé för han är väl tillbaka om en sekund. Tio sekunder senare så säger Sean att Orlando fortfarande är kvar i lobbyn och undrar om han får gå och fråga honom om autograf. - Gör som du vill, säger jag, du kommer i alla fall att missa honom.



I många matcher så får Orlando Jordan triumfera lite i början, så ock här i Hartwall där Chris Benoit ligger och åmar sig i smärtor. Men säg den lycka som varar länge!

Moira och jag satt kvar och tittade på JBL som just höll en monolog inför ett gäng med brottare vid ett av borden och vi väntade på att Sean skulle komma tillbaka tomhänt. Vi sneglade ut mot lobbyn och döm om vår förvåning, vi ser Sean stå och prata med Orlando som håller på att signera hans promobild. Moira frågar om inte hon också kan gå och jag säger ja och hänger på. Precis när vi kliver ut ur restaurangen så är Sean klar och jag hör honom säga, - Thank you very much Mr Jordan (trevligt att man har väluppfostrade barn). Orlando börjar gå in mot restaurangen igen och vi är precis på väg ut. Precis när han ska passera oss så håller Moira upp sitt lilla autografblock, han tittar till och ser faktiskt ganska så stressad ut. Hans blick vänder sig mot brottarna inne i restaurangen och sen tillbaka mot Moira och så stannar han till. Moira säger, - Could I please have your autograph?



OJ, sin vana trogen, fastnar i en "Crippler Cross-Face", och inte nog med det...

- Sure, säger Orlando och fyrar av ett leende med tänder som är så vita att tillverkarna av tandkräm skulle slåss över att få använda honom i sina reklamkampanjer. Det var nästan så att jag började fumla efter solglasögonen eftersom hans garnityr nästan bländande mig! När han skriver sin autograf så frågar han Moira, - So whats your name? Moira svarar och Orlandp plitar på. Varför han frågade har jag ingen aning om eftersom han "bara" skrev sitt namn, han ville väl bara vara trevlig. När han skrivit klart så gav han blocket tillbaka till Moira, satte handen på hennes huvud och sa, - Nice to meet you little girl. Vi började väl svamla lite lätt med ett "Nice to meet you to" men vi hann knappt säga klart meningen innan Orlando seglade vidare och in i restaurangen. Jag hann inte fråga om foto men barnen var lika lyckliga för det, de hade ju fått sina autografer.



Det blir en "Sharpshooter" från Benoit också innan Booker T avslutar matchen!

Orlando satt inte länge någonstans under hela kvällen. Vad han gjorde när han kryssade fram och tillbaka på hotellet har jag ingen aning om. Hur han verkligen är som person har vi heller ingen aning om eftersom mötet verkligen var flyktigt. Jag frågade Sean vad Orlando sagt men det var det vanliga enligt honom, har du sett galan vad tyckte du osv. Men han tog sig i alla fall tid att skriva autografer så heder åt honom, även fast jag innerst inne inte bryr mig om OJ som brottare. Barnen blev glada och det är en av huvudorsakerna till att vi åker till Finland och att pappa pungar ut pengar för dyra hotell. Vill också tillägga att hedersmannen Apell (ännu en wrestlingresenär) har gett mig tillträde till hans foton så det kommer faktiskt att komma lite bilder med mer fokus än mina i bloggen, tack Rickard!



Promobilden som OJ signerade åt Sean, autografen syns lite dåligt på bilden men i verkligheten så är den faktiskt väldans snygg!

Animals storhetstid var på 1990-talet, då i tag-team med sin partner Hawk i kanske det mest kända tag-teamet någonsin, The Legion of Doom. Hawk dog för ett par år sedan och Animal blev utan partner. WWE bestämde sig för att återuppliva The Legion of Doom, nu med Animal och hans nya partner, Heidenreich. Eftersom Heidenreich precis har slutat i WWE vet jag inte säkert vad de planerar för Animal nu men säkerligen vaskar de fram någon annan LOD-wannabe och så kör de igen. Det är lite tråkigt för Animal har passerat sin prime för länge sedan. Han är nu ganska så överviktig och brottningen har definitivt inte blivit till det bättre. Hans karaktär är också ganska så "out of date" och enligt min åsikt borde han börja tänka på att pensionera sig. Men eftersom Animals bror, i riktiga livet, John Laurinatis (även känd som Johnny Ace), jobbar för WWE med titeln "Charge of Talent" så antar jag att WWE kommer att uppgradera Animals talang ett bra tag till. Animal heter för övrigt Joe Laurinatis på riktigt.



Originalmedlemmarna av "The Road Warriors" eller "The Legion of Doom" som de är mest kända som i WWE, Hawk och Animal



Och den nya uppsättningen av LOD, Heidenreich och Animal



Nu låter det som att jag tycker att Animal är urusel, men så är inte fallet. Eller snarare sagt, han är ganska så dålig men det spelade ingen roll för oss när vi var i Finland. Animal var nämligen en av de brottare som vi såg mest fram emot att se. Han och Rowdy Roddy Piper (kommer senare i bloggen och där kommer ni verkligen få höra historier om en mycket intoxikerad och trevlig man) var de som Mr RAW mest såg fram emot. Hur urusla de än må vara i ringen så spelar det ingen roll. En legend är en legend och det är alltid roligt att se dem "live", åtminstone en gång. Och Animal är en legend så det var med glädje jag såg fram emot hans match.



Det var helt klart, mycket bättre förr och det säger jag inte bara för att jag är gammal!

Det blev en ganska så stor "pop" när LOD´s "What a rush" hördes i högtalarna och Animal och Heidenreich stolpade ut. Heideinreich ser ut som en sadistisk psykopatisk nazistsoldat med sitt marscherande medan Animal verkar vara lite mer "gosig", även om han försöker se tuff ut. Hans ganska så stora kagge (öl och hamburgare!?) gör att han inte ser alltför skräckinjagande ut trots ansiktsmålningen, frisyren och de taggiga axelskydden.



Denna kropp är inte uppbyggd på sallad och nyttigheter allena!

Matchen var sisådär, mest med tanke på att de andra tag-teamen de mötte faktiskt är begåvade. Burchill & Regal går inte av för hackor och MNM är inte heller dåliga. Ett tag trodde vi nästan, men bara nästan, att LOD faktiskt skulle vinna. Speciellt när Animal hivade upp Burchill på axlarna och Heidenreich gjorde en "Doomsday Device" på honom (som dessutom tog riktigt illa) men ordningen återställdes då MNM "fuskade" till sig segern.



Plötsligt blir Animal akut kissnödig i Hartwall Arena och springer genast in bakom Heidenreich för att dölja det.

På hotellet så var Animal och Heidenreich klistrade vid varandra. De kom samtidigt ut från bussen, Animal plockade ut sitt bagage och väntade på Heidenreich när han tog sitt, de väntade till båda hade fått sina rum och så åkte de upp i hissen tillsammans. Det tog inte alltför lång tid innan de kom ner, tillsammans. Sen släntrade de båda runt i Lobbyn. Animal var, liksom Heidenreich, bra mycket större än jag hade inbillat mig. Eftersom hans förra partner Hawk och även Heidenreich var/är längre än honom antar jag att man lurats att tro att han var mindre. Barnen gick i alla fall fram till LOD när de var i lobbyn och jag hängde på. De skrev varsin autograf, på samma sida som ni ser på bilden, i Moiras och Seans block. Jag frågade om ett foto och det inget som helst problem. Efter vi hade tagit fotot så småpratade vi lite och Animal var lite "imponerad" över att jag följt wrestling så länge,
-Some people never grow up, sa han och skrattade.
Först visste jag inte om han så att säga såg ner på mig men när han sen fortsatta att prata och tackade för mitt livslånga intresse så förstod jag att han bara skämtade, tror jag i alla fall! När vi stod där så kom nästa buss med brottare till hotellet. Jag hade en Chris Benoit-tröja på mig och han klev också in genom dörren efter några andra. Animal sa då,
-Look, there´s Chris, here is your chance to speak to him as well.



Det var inte länge Animal var i ringen men när han väl var där så njöt vi över att få se en legend "in action"

Vi tackade både Animal och Heidenreich för att vi fått lite av deras tid och sen så vände vi oss mot skocken av brottare som in. Visst var Benoit en av dem men eftersom vi fastnade med ännu en legend så hann han förbi och åkte upp till rummet, så honom missade vi. Att Benoit nästa dag kom ner från rummet och gick direkt ut i bussen gjorde att det inte blev något snack med honom denna gång men eftersom vi träffat honom två gånger tidigare så ska vi inte klaga. Animal och Heidenreich drog iväg på ut på stan, för att äta något tror jag, och kom tillbaka någon timma senare då båda åkte upp till sina rum, tillsammans.


Heidenreich och Animals autografer, notera att Animal skrev LOD också. Det här är från Moiras block, i Seans block står Animal högst upp

Även Animal och Heidenreich kom ner sent på morgonen, fortfarande tillsammans. Det fattades bara att de skulle hålla varandra i handen!  Animal var genast framme vid Paul Burchill som också precis kommit ner. Han bad om ursäkt för det som inträffade kvällen innan och hörde sig för hur Burchill mådde. Heidenreich bara grymtade något och såg allmänt förskräckt ut. LOD gick ut till bussen, utan att titta på oss, och det var det sista vi såg av dem. Och troligtvis så var det det sista vi såg av Heidenreich för en lång tid framöver. Animal kommer säkerligen som sagt uppstå i någon ny tag-team kombination och "What a rush" kommer att höras i arenor världen över så länge det drar in pengar åt WWE.



Fotot är fullbordat. Heidenreich och Animal i "The Legion of Doom" gör sig beredda att möta Sean, Moira och Pelle Kanin i en handikappmatch

Heidenreich heter han kort och gott nu. John är borttaget. WWE kanske tyckte att Heidenreich blev kortare och klatchigare, hur man nu kan tycka det? Heidenreich är lika lång som sitt namn, bra lång och bra stor med andra ord. I vår lilla bloggs strävan efter att vara aktuella så har vi valt att publicera berättelsen om Heidenreich nu eftersom han precis nyligen blev entledigad från WWE. Han blev alltså inte avskedad utan man kom överens om att han skulle sluta. Det var något med resorna och hans familj som inte stämde så därav är han nu ett minne blott. När han började i WWE var hans karaktär en ond och grym psykopat, när han slutade var han en god och snäll psykopat. Ingen kunde se så skogstokig ut som honom, ögon som liksom var på väg att hoppa ur sina fästen och ett galet uttryck i ansiktet. Som heel fungerade han inte så väl, troligtvis på grund av sin ganska så urusla brottning, så WWE beslöt att vända honom till face. Han läste galna poem och tog med en unge ur publiken upp i ringen och gjorde ungen till Heidenreichs vän. Det var ganska så patetiskt för att uttrycka sig milt. Sista halvåret av sin sejour i WWE parade WWE ihop Heidenreich med "The Road Warrior" Animal från the Legion of Doom, ett legendariskt tag-team. Animals partner Hawk dog för cirka ett år sedan så WWE ville väl mjölka ut ett par dollar till ur det kanske mest kända tag-teamet någonsin i wrestlingens historia.



Mr Psykopat himself, Heidenreich!


Ni har väl redan förstått att Heidenreich inte är en av mina favoritbrottare men konstigt nog såg jag ändock fram emot att få se honom. Eller snarare att få se tag-teamet LOD och chansen att få se en legend i action. Så det var ganska så upplyftande när LODs entrance-theme med Hawks "What a rush" ljöd över Hartwall Arena. Heidenreich kom utstolpandes så där mekaniskt marscherande som han brukar. Vi brydde väl oss inte alltför mycket över honom utan koncentrerade oss på Animal, legenden, som gick vid hans sida.




Animal ser bra kissnödig ut när Heidenreich går ut i ringen för att möta William Regal i Hartwall Arena


Nya Legion of Doom gick en "triple-threat"-match mot mästarna MNM och Regal & Burchill. Det var väl ingen höjdare direkt men samtidigt så var det inte heller dåligt. Heidenreich var i alla fall lika stel som vanligt och det enda han lyckades med var sina slagserier som ser någorlunda realistiska ut.




Heidenreich ska påbörja en slagserie på Paul Burchill i Helsingfors


Däremot så var både MNM och Regal/Burchill sevärda samt att det var kul att få se Animal. MNM vann matchen när Mercury (jag tror det var han) smög upp och pinnade Burchill efter att LOD gjort en "Doomsday Device" på honom. Den manövern misslyckades förövrigt och Burchill slog i nacken ganska så otäckt. Det är sådant som händer i wrestling ibland, allt är planerat men saker och ting kan gå fel ändå. Speciellt kanske när man har en sådan som Heidenreich som inte alltid verkar ha koll men även Animal verkar vara lite ringrostig ibland. Det gick i alla fall bra till slut, Burchill klarade sig med lite nackont. Det vet jag eftersom jag överhörde en konversation mellan Burchill och Animal på hotellet. Animal gick fram till Burchill på morgonen och bad om ursäkt samt frågade hur det var med honom. Bra, men lite stel i nacken var svaret han fick. Nog om det, tillbaka till Heidenreich.



En något suddig bild på "Doomsday Devicen" i Finland, men jag antar att det var så här suddigt Burchill såg världen efteråt

Som vanligt och som sig bör så stötte vi på Heidenreich på hotellet. Mannen var stor som ett hus! Jag har i och för sig alltid vetat att Heidenreich är stor men ändå så blev man lite förvånad. Det är svårt det här med storleken när man bara har sett människorna på TV innan. Han var dessutom inte lika så skogstokig och rabiat som man skulle kunna tro.



En alldeles äkta "Doomsday Device" från någonstans i USA. Fotografen var något stadigare än jag

Det blev lite snack om galan och Heidenreich skrev autografer till barnen. Det var ju inte direkt att han erbjöd barnen att bli "Heidenreich´s friends" men han var sådär alldeles lagom trevlig mot dem. Mig behandlade han som en pappa till två wrestlingfanatiker, det vill säga att han sa att det var trevligt av mig att ta med ungarna på wrestling. Ungefär som om han trodde att jag bara var med för ungarnas skull. Han verkade inte vara det mest klart skinande ljuset i klassen! Han ställde också upp på foto och det får ni se här nedan. Det här är bara halva fotot, Heidenreich var oskiljaktig med en person under hela vistelsen på hotellet, men den resterande halvan får ni se i nästa blogg istället. Dessutom så fortsätter historien om Heidenreich då, snacka cliffhanger!



Heidenreich och Sean (som på något sätt lyckas se överlägsen ut), den andra delen av bilden kommer i nästa blogginlägg, cliffhanger!!!

The Undertaker, the Phenom, the American Bad-ass, the Dead-man. Han har hållit på så pass länge så han har hunnit med att få många namn, även fast de bara har varit extranamn till huvudnamnet Undertaker som han alltid gått som i WWE. Att Undertaker är en av de största stjärnorna WWE producerat är helt klart. Han är redan en legend och är dessutom en av de populäraste brottarna inom dagens wrestlingcirkus. Jag kan väl tycka att han passerat sitt bäst före-datum men jag vill inte säga att han är usel med det. Det blir bara lite förutsägbart när Undertaker är med för han skall oftast vinna eller få sista ordet, men jag antar att det är en del av hans gimmick. Oavsett vad jag tycker om sättet han bokas (hur man bestämmer matcher och upplägg) på så var han en av de brottarna vi verkligen såg fram emot att få se i ringen i Helsingfors.



"The Undertaker" står och lurar på Randy Orton innan matchen kommer igång




The Dead-man befinner sig i överläge i matchen mot "The Legend Killer" i Hartwall Arena


The Undertakers entrance till ringen är makalös. Enligt både min och Seans åsikt så är det den absolut häftigaste av alla. Jag kommer på mig själv med att nynna hans entrance-theme när jag skriver det här. Det är mäktigt, mystiskt och magiskt och jag får nästan rysningar när jag tänker på det. Han är som en riktig demon när han sakta skrider mot ringen till sin begravningsmusik och när han gör det så jublar hela arenan, oavsett i vilken världsdel den ligger.



"The Phenom" of the WWE, "The Undertaker" har just äntrat ringen i Hartwall Arena




Först så åker rocken av och sen så är det hatten som Sean och jag blev så sugna på som ska lyftas av teatraliskt


I Finland så jublades det också när Undertaker skred mot ringen. När de karakteristiska klockorna för begravningsmarschen började låta så ljöd kvällens största "pop" i Hartwall Arena. Folk som satt på golvet vid ringen rusade mot entrégången och skrek högt. Det var en av de få gångerna som den finska publiken gjorde skäl för att vara just en wrestlingpublik. Annars under kvällen så hade det varit stört omöjligt att få fart på den. Det märktes i alla fall vem som var populärast hos finnarna, men som jag alltid sagt, de ligger tio år efter Sverige med det mesta!




Stackars Randy Orton, vår nya favorit, får sig en riktig omgång av "The Undertaker"




Men även "The Phenom" får sig ett par smällar av "The Legend Killer". Så här rolig såg Undertaker ut när Randy Orton placerat honom på repen i en ringhörna och sopat på för allt vad tygeln höll


Som jag tidigare skrivit så tog det en evighet innan själva matchen mellan Undertaker och Randy Orton kom igång. Undertaker höll på att odla ett nytt skägg så det var kanske det de väntade på. Han såg äldre ut än vanligt i sitt skägg och en anings ovårdat om man får säga så.




Old-school Undertaker från topprepet och sen en gammal hederlig "beat-down" på stackars Randy


Matchen var ingen höjdare men på något sätt så är det alltid kul att se Undertaker ändå, en legend är en legend. The Phenom gjorde alla sina specialgrepp och avslutade med att "tombstona" både far och son Orton. Det hade ju varit roligt med lite mer fart och fläkt men som så ofta med WWE så går Main-eventet mellan två riktiga "rossar" som har det lite sisådär med manöverdugligheten (ok, Randy är bra mycket rörligare än många men han kör ändå mycket på låsningar och brytningar).




Först så åker Cowboy Bob Orton på en "Tombstone" och sen så är det Randy Ortons tur. Bilderna är från Helsinki Hartwall Arena men jag har själv inte tagit dessa då mina från just detta ögonblick blev alldeles för suddiga


Vi stack i alla fall iväg i en taxi direkt efter showen och åkte hem till hotellet. När vi satt där och åt kom den första gruppen med wrestlers in och där var inte Undertaker med. Han kom med den senare gruppen och vi smög upp för att se om vi kunde få oss en liten autograf eller något. När han kom gående med sina väskor mot hissen stack Moira fram en promobild som vi hade och Undertaker stannade. Han tog tag i pennan och bilden och signerade den utan att säga ett ord. Sean smög också fram med sin bild och Undertaker signerade även den.


"The Undertaker" sätter sig rakt upp efter att i princip varit utslagen. Randy kan inte tro sina ögon!


När vi stod där tog jag chansen att säga något eftersom den döda mannen var dödstyst så jag sa,
-Thanks for a great match (lite får man vara beredd att ljuga) and thanks for signing the kids pictures.
Han tittade upp på mig, log ett litet leende och sa,
- No, problem, thanks for coming, med just den där Undertaker-rösten som man är van med från TV, jag rös nästan till. Han sträckte fram den signerade bilden till Sean och sa,
- There you go son.
Jag skulle precis till att fråga Dödgrävaren om ett foto när han vänder sig om och säger något till en annan WWE-person så jag liksom tystnade i hoppet. Undertaker böjer sig sedan ner och tar tag i sina väskor och det känns som om det är fel tillfälle att fråga. Dock så tittar han på mig, som om han säger -vad vill du?, men jag säger ingenting. Undertakers blick från cirka en och en halvmeters håll får mig att tiga. Det är inte så att det är en elak blick eller någonting men har man följt wrestling och vet hur Undertaker ser ut när han stirrar så förstår man mig. Jag väntade bara på att hans ögonvitor skulle rulla fram och sen så skulle han bjuda på en "Last-ride" eller liknande. Så det var mitt fel att det inte blev något foto för jag tror faktiskt att han bara hade sagt javisst om jag frågat. Men det bara blev så, ett konstigt ögonblick och en alldeles för vild fantasi hos mig gjorde att jag sumpade chansen.




The end is near! Randy Orton har precis åkt på en "Tombstone" och Undertaker täcker honom för seger


På kvällen så satt Undertaker nere i restaurangen med de andra brottarna. Det var han och JBL som var de självklara ledarna fast de var totalt olika. JBL var högljudd och skränig medan Undertaker var ganska så tyst av sig. Trots att han inte sa så mycket  och inte heller gjorde något speciellt så märktes det tydligt och klart att många slickade hans bakdel så fort de fick chansen. Man kan väl säga att det var som om en kung eller något liknande var i lokalen och de flesta i lokalen bugar sig sådär i smyg och lismar till kungen men inte för tydligt för då blir han säkerligen arg. Även JBL visade respekt mot Undertaker, gav honom en fet cigarr och tände den åt honom och lyssnade när han sa något (man kan ju inte direkt säga att JBL lyssnade på alla som sa något). Trots att vi missat fotot och knappt pratat med Undertaker var det ändå häftigt att sitta där och iaktta och vara så nära. Man har ju många fördomar om de olika brottarna när man följt med i wrestlingen så länge som jag har, många av dem infriades men inte alla och det är egentligen kul vilket som. Bara att vara där och vara såpass nära är egentligen roligare än galan i sig många gånger.




En av bilderna som lyckades få signerade av Undertaker. Tyvärr så blev scanningen dålig så autografen syns inte lika tydligt som den gör i verkligheten


På morgonen när de skulle åka kom Undertaker ner bland de sista. han ställde sina väskor precis bredvid bordet vi satt vid och så la han sin Undertaker-hatt som han använder när han går in på arenorna på väskorna. Sen smet han snabbt in i frukostmatsalen. Vi satt alltså typ en halvmeter från hatten och hade jag sträckt på mig en anings så hade jag kunnat norpa den. Inte för att jag vet var jag skulle ha tagit vägen efter jag gjort något sådant men tanke infann sig så fort han la hatten där. Vi satt där alla tre och tittade smått fascinerade på hatten (ja jag vet, ganska så sjukt) och planerade att fråga Undertaker om ett foto så fort han kom ut från matsalen. Tyvärr han vi inte med för när han kom ut därifrån så skred han inte som han brukar göra. Det gick fort och effektivt, snabbt som bara den tog han tag i väskorna och hatten och rullade ut dem från hotellet. Jag han knappt resa på mig innan han var utanför dörrarna och när han gick direkt in i en av bussarna efter att ha slängt in väskorna så var det bara att ge upp. Inget Undertaker-foto denna gång men väl två mycket snygga autografer, det är alltid något sa han som ingenting fick!




Bilden Sean fick signerad. Det var en upplyftande upplevelse att stå precis bredvid Taker när han ganska så noggrant skrev ner sina autografer

John Bradshaw Layfield, JBL, Mr Smackdown, The Wrestling God och så vidare, kärt barn har många namn. Men även inte så kära barn kan också ha många namn. I denna blogg så har JBL figurerat tidigare, det var ett kort möte utanför Stockmans i Helsingfors som jag berättade om då men ett litet foto hanns med. Det här mötet blev inte längre det heller, vad värre var var att det resulterade inte i något fast det ska man väl inte säga för vi har möjligtvis ett större förakt för Mr Layfield nu, och det är ju ett resultat det också.





De flesta möten vi haft med wrestlers har varit positiva och det kommer att komma många fler sådana här i bloggen för vi har flera på lut. Men vi kan samtidigt inte undanhålla er läsare några av de negativa mötena vi haft också. Mr Kennedy var den första riktigt negativa, här kommer nästa.



A wrestling God i Helsingfors, eller är det en wrestling fraud som motståndarna brukar säga?

JBL var en av de personerna som vi hade sett fram emot att få träffa om vi skulle ha turen att springa på några brottare igen. Mannen är en ganska så medioker brottare men han är ett under på mikrofonen och en perfekt superheel. Trots sin något limiterade brottning och orörlighet i ringen ser man alltid på JBLs matcher med glädje. Det är oftast roligt och JBL kan både ge och ta emot smällar med stor trovärdighet. Ute på Hartwall Arena gick han en match mot Rey Mysterio och jag vågar nog sticka ut hakan här och säga att det var kvällens största behållning. JBL kom ut och sågade den finska publiken vid fotknölarna, skällde ut dem över att de var den sämsta publik han någonsin uppträtt inför och höll en lång och mycket bra monolog. Det var verkligen show-business! Själva matchen mot Mysterio var också bra och JBL tog emot mycket stryk och förnedrade sig själv genom att få is nerhällt i byxan för att svalka sina privata delar som precis tagit emot en rejäl träff av Mysterio. Det var kul, det var fart och fläkt och givetvis så förlorade JBL och hans valet Jillian matchen, mycket för att hedra Eddie Guerrero!



JBL böjer och bänder på Rey Mysterio som vrider sig i "plågor"

När vi var på hotellet så kom JBL med den sena brottningsgruppen och han hade på sig sin cowboyhatt och kostym. Vi hann aldrig fånga honom i lobbyn och det var nog lika så bra. Vid ett flertal tillfällen passerade han vårt bord (mellan bar och restaurang) men inte en enda gång blickade han ner på oss. Han var fullt upptagen med att vara allmänt högljudd, dricka sprit och röka feta cigarrer. Det märktes att han var en av de som bestämde. Ingen sa emot honom om något och han var nästan elak i sina skämt mot andra. När JBL pratade så lyssnade alla och när han skämtade så skrattade alla, fast ibland så tror jag att de bara skrattade för att de var så illa tvungna. Någon sorg och saknad över Eddie verkade inte finnas men å andra sidan ska jag inte lägga mina egna värderingar över hur folk sköter sin sorg. Faktum var att han var så pass "störig" mot de flesta så jag sa åt barnen att låta bli att fråga om autograf även om de skulle få chansen. Det var ändå ganska så roligt och sitta och iaktta honom (och de andra för den delen) och sättet han höll på, så vi var ändå nöjda med att ha kommit så pass nära ändå.



JBL distraherar domaren medan Jillian ger sig på Rey i bakgrunden





På morgonen när alla skulle resa iväg så satt vi i lobbyn och alla wrestlers samlades där. Många gick rakt ut till bussarna men JBL stod där i lobbyn med ett litet hov av ja-sägare omkring sig. Moira hade ställt sig upp och hade precis fått sig en autograf av Christy Hemme (mer om det senare). Hon stod där och tittade på sin autograf med ett litet leende på läpparna när JBL började röra på sig i riktning förbi henne. När han precis skulle gå förbi så sträckte Moira upp sitt lilla block med ett leende och frågade om en autograf. JBL tittade, och till hans försvar så måste jag säga att han hade ett leende på läpparna också, och så viftade han avvärjande på ena handen och gick och pratade med en WWE-crew. Moira stod kvar och när JBL gick tillbaka i lobbyn och förbi henne igen passerade han utan att ens titta. Han gick tillbaka till de andra brottarna han pratat med tidigare, sa något, och alla började skratta. Jag gick upp till Moira och sa till henne att inte fråga igen för det var ingen idé. JBL tittade åt vårt håll då och jag är säker på att han fnös och sa något om oss. Eller åtminstone så inbillar jag mig själv det. Tack för den, tänkte jag, från att ha varit en stor favorit är du nu en av de jag inte skulle gråta särdeles mycket över om du fick sparken av WWE. Risken är väl inte så stor för det men fortsätter han att behandla fans så där så kommer inte hans gimmick att hålla i längden så man vet aldrig. Och risken att vi skulle fråga JBL om en autograf någon annan gång är också minimal, man lär sig så länge man lever! I vårt första inlägg om JBL skrev jag något om att han verkade vara ganska så arg av sig, ingenting hade ändrat sig till den här gången tyvärr. Man kan inte ha tur jämnt och alla kan inte vara trevliga och JBL har all rätt att säga nej. Det är dock tråkigt att vissa brottare inte kan bry sig för en kort sekund och en liten autograf, speciellt när man tycks ha tid över till annat som inte verkar vara så viktigt. Det viktigaste för WWE och dess brottare borde vara att bry sig om sina fans, speciellt med tanke på den något undermåliga produktion WWE har nu och det faktum att det faktiskt finns konkurrens på banan igen. Vårt nästa blogginlägg blir dock från en superproffsig och mycket trevlig wrestler som vet att bry sig om sina fans.



JBL utslagen med Jillian över sig efter båda åkt på en "dubbel"-619. Hur otrevlig han ändå var så gjorde han en mycket bra match.

Teddy Long, karismatisk General Manager på Smackdown!


Theodore R. Long, eller Teddy Long, som han är mer känd som är Smackdowns General Manager. Egentligen betyder det ingenting för på riktigt så är han ju inte GM. Han spelar en roll, precis som vilken brottare som helst, så någon makt har han inte på riktigt. Teddy har tidigare varit manager för olika brottare där han ofta spelat på "raskortet", han har också varit domare i olika omgångar men nu har han sin största roll som "face"-GM på Smackdown.




Den tomma Smackdown-ringen i Hartwall innan showen börjar


Teddy var den första WWE-personen som visade sig i Hartwall Arena i Helsingfors. Han "jazzade" ut till ringen där han körde sin lilla dans och sen så berättade han vad som skulle komma. Först dock så blev det en tyst stund för Eddie Guerrero med en "ten bell-count" men sen så släppte han lös sina "brottare".




Teddy Long håller sitt välkomsttal till den finska (och svenska) publiken


Vi träffade Teddy i restaurangen på hotellet och han visade sig vara en alldeles charmant person. Barnen gick fram och frågade efter varsin autograf och det var inga som helst problem. Moira hade en liten gose-kanin med sig och Teddy frågade,
- So, whats the bunnys name?
- Pelle, svarade Moira
-Well, isn´t he the cutest bunny, sa Teddy, let me have a look at him.
Moira sträckte fram kaninen och Teddy tog tag i den, kramade honom och gav honom sedan en puss rakt på nosen. Hela tiden med ett charmigt leende och ett skratt i rösten. Själv tänkte jag att nu får du aldrig mer tvätta den där lilla kaninen gumman, han ska genast säljas på E-bay så pappa kan finansiera ännu en wrestlingresa! Men som den gode far jag är lät jag tankarna stanna kvar i mitt huvud och Pelle bor fortfarande kvar med familjen.


En av Teddys autografer som barnen fick, "Holla player!"


Teddy frågade lite om vad vi hade tyckt om showen och vi var som vanligt odelat positiva när vi pratar med trevliga WWE-brottare. Jag frågade om jag fick ta ett foto med barnen och Teddy (och kanin) och det gick givetvis bra. Sean plockade fram vår Teddy Long-skylt (ja, vi hade faktiskt en sådan, halva skylten syns på fotot) och på den stod det; "Teddy Long (i Smackdown logo-stil) whips Eric Bischoff (i RAW logo-stil) any day of the week". Teddy tittade på skylten och skrattade, sen sa han;
- Well, I am just about to do that, just you wait till next week.
Veckan efter så hade WWE en Pay-Per-View där Teddy mötte RAWs GM Eric Bischoff i en match som var otroligt dålig, på gränsen till pinsam, men, han vann och höll sitt löfte till oss (givetvis så visste han om hur det skulle sluta redan då när han sa det till oss men det var ändå rätt så häftigt att få det direkt från källan en vecka innan matchen). Så Teddy fattade tag i båda barnen och jag posterade mig framför med kameran och då säger Teddy,
-Give me a Holla holla children.
Barnen säger "Holla holla" och jag misslyckas kapitalt med fotot men den här gången så spelar det ingen roll eftersom jag ser det direkt i min lilla display. Jag frågar Teddy direkt om jag kan ta ett till eftersom det inte blev så bra och så säger jag,
- And hold back with the "Holla hollas" till I am ready!
Teddy flinar och fotot blir faktiskt riktigt bra den här gången, trots att det är jag som håller i kameran.



Sean, skylten, Teddy, Moira och Pelle

Teddy klappade på kaninen igen, klappade Moira på huvudet och vi tackade för oss och drog oss tillbaka. Det var kul att träffa en sådan charmerande gentleman som faktiskt är en stor del av Smackdown-showen, även om han nu inte är en riktig brottare.