Eugene
Eugene är något så ovanligt som en förståndshandikappad brottare. Ja, Eugenes karaktär är förståndshandikappad. Nick Dinsmore som är Eugene är fullt normal, tror jag! WWE drar sig egentligen inte för något när de skapar sina karaktärer. Dödgrävare, homosexuella, rasister, hallick, nekrofiler, ja säg den karaktär de inte har använt. Det är på gott och ont. Det som säljer behåller de och det som inte fungerar går ner i soptunnan så att brottarna/skådespelarna kan förpackas som något nytt.
Eugene är barnens favorit. Ja, inte mina barns men i det stora hela så är han väldigt populär bland de yngre wrestlingfansen. Den i familjen som gillar honom mest är väl Moira, och hon är yngst, men både sonen och jag anser att även om gimmicken inte är sådär spännande så är Eugene ändock en utomordentlig brottare.
Eugene ser allmänt störd ut som synes men han är skicklig som brottare
Vi stötte på Eugene två gånger under vistelsen i Helsingfors. Den första gången vi såg honom så höll pappan på att byta film i kameran (Ja, jag vet. Jag väljer mina tillfällen) (Jag har numera blivit modern och kör digitalt så sådana här missöden sker inte igen). Eugene kom in i lobbyn och såg faktiskt allmänt borta ut. Man skulle kunna misstänka att karln faktiskt saknade en enzym eller två. Hade jag inte vetat bättre hade jag misstänkt att han gick på något med tanke på hans totalt nollställda blick. Barnen hoppade i alla fall upp (medan pappan kämpade med kameran) och sträckte fram sina autografblock. Han gick genast in i sin roll och sa,
- Oh, hi kids, nice to see you. Do you want my autograph?
Barnen svarade jakande och Eugene klappade händerna på sitt karakteristiska sätt. När jag väl fick ordning på kameran hade han redan gått.
Nästa gång vi såg honom kom han återigen lomandes och det såg ut som om det var totalt tomt i huvudet på stackaren. Jag gick fram till honom den här gången för vi hade en promobild som vi gärna ville att han skulle signera.
- Sure, sa han men nu gick han inte in i Eugenerollen, det märktes. Jag antar att han inte orkade göra det för en vuxen som han ändå förstod visste att han bara spelade en roll. Jag frågade då om det var OK om jag tog ett foto med honom och barnen. Då förändrades hans ansiktsuttryck och han var åter igen den glade men något tröge Eugene. Så fort fotot var taget försvann leendet och han nollställde sig själv och gick väg. Vi träffade istället andra som var bra mer pratsamma än honom lite senare, men det var kul att se och iaktta hur han växlade på sina alter egon.
Moira i keps, en glad (!) Eugene och Sean i sin WOOOOOOOOO-tröja.