Flera möten!
Då tiden ständigt rinner iväg och jag insett att jag inte hinner med att göra inläggen här rättvisa så har jag beslutat att lägga ned! Nä, fullt så drastisk ska jag inte vara, däremot publicerar jag lite flera bilder från vår senaste resa till Finland. Några hann jag med att redovisa men det fanns ett gäng bilder från möten kvar så dem kan ni åtminstone titta på nu. När, och om, jag har tid ska jag försöka skriva ned allt men till dess, de här mötte vi också!
Sonen och Primo
Primo och jag och givetvis fotar sonen precis när jag säger något vilket ger den vackra effekten med öppen mun!
William Regal med butter uppsyn fast egentligen var han hur trevlig som helst. Sonen däremot, han ser glad ut men egentligen...
Jag och William Regal och än en gång lyckas sonen fota mig när jag säger något. Jag tror att han gör det med meningen!
Min son Judas som prompt tog plats bredvid den charmige Kelly Kelly och sedan inte ansträngde sig nog så att även jag fick stå vid damens sida!
Sonen och och den alltid leende och trevliga Kofi Kingston som jag redan fotograferat mig med vid ett annat tillfälle så jag hoppade över (haha, fattade ni den?)
Goldust och jag. Den gode Goldust struntade fullständigt i sonen när han passerade honom men när han gick förbi mig så både stannade han, pratade och ställde upp på foto. In your face my son!
Matt Hardy, jag och Carlito. Matt är som alltid trevlig att träffa och Carlito var riktigt rolig. Bäst var det när både Matt och Carlito mobbade sonen för hans The Miz T-shirt och det var väl därför fotot blev så skakigt.
Matt Hardy, sonen och Carlito. Här skakade inga händer eftersom fadern inte blev mobbad av dessa herrar. Carlito smälte dock en aning när han såg sonens keps.
Triple H och jag och det här var lika stort som The Games näsa!
Sonen och The Cerebral Assassin som tyvärr inte fullföljde slaget!
Sonen, fyra fingrar, Arn Anderson och en banan. Arn såg också lite grumpy ut och vem skulle inte göra det när han tvingas fotografera sig bredvid den där. I verkligheten var han dock väldigt trevlig mot den där även om jag försökte hetsa upp honom genom att säga att apan var ute efter hans banan.
Än en gång, Maryse och sonen Judas. Som vanligt behöll sonen alla läckerbitar för sig själv och jag fick bara nöjet att stå bakom kameran och uttala Maryse namn fel!
Sonen och Primo
Primo och jag och givetvis fotar sonen precis när jag säger något vilket ger den vackra effekten med öppen mun!
William Regal med butter uppsyn fast egentligen var han hur trevlig som helst. Sonen däremot, han ser glad ut men egentligen...
Jag och William Regal och än en gång lyckas sonen fota mig när jag säger något. Jag tror att han gör det med meningen!
Min son Judas som prompt tog plats bredvid den charmige Kelly Kelly och sedan inte ansträngde sig nog så att även jag fick stå vid damens sida!
Sonen och och den alltid leende och trevliga Kofi Kingston som jag redan fotograferat mig med vid ett annat tillfälle så jag hoppade över (haha, fattade ni den?)
Goldust och jag. Den gode Goldust struntade fullständigt i sonen när han passerade honom men när han gick förbi mig så både stannade han, pratade och ställde upp på foto. In your face my son!
Matt Hardy, jag och Carlito. Matt är som alltid trevlig att träffa och Carlito var riktigt rolig. Bäst var det när både Matt och Carlito mobbade sonen för hans The Miz T-shirt och det var väl därför fotot blev så skakigt.
Matt Hardy, sonen och Carlito. Här skakade inga händer eftersom fadern inte blev mobbad av dessa herrar. Carlito smälte dock en aning när han såg sonens keps.
Triple H och jag och det här var lika stort som The Games näsa!
Sonen och The Cerebral Assassin som tyvärr inte fullföljde slaget!
Sonen, fyra fingrar, Arn Anderson och en banan. Arn såg också lite grumpy ut och vem skulle inte göra det när han tvingas fotografera sig bredvid den där. I verkligheten var han dock väldigt trevlig mot den där även om jag försökte hetsa upp honom genom att säga att apan var ute efter hans banan.
Än en gång, Maryse och sonen Judas. Som vanligt behöll sonen alla läckerbitar för sig själv och jag fick bara nöjet att stå bakom kameran och uttala Maryse namn fel!
The Miz
Det är inte lätt att alltid hinna med allting och jag känner att denna blogg blir en aning lidandes tack vare en massa andra åtaganden, och en stor portion slöhet! Men, här kommer i alla fall ett litet livstecken eftersom jag fortfarande har en hel hög med möten kvar att redovisa och denna gång blir det en person som aldrig varit med här förut, The Miz.
The Miz i sin förra utstyrsel som trots att den ser för taskig ut var en del av hans karaktär.
För att göra denna historia kort så går vi pang på rödbetan. De flesta av de stora stjärnorna hade passerat sonen och jag där vi stod och vi hade fått oss en pratsund med flera av dem. De som saknades främst på vår lista var Carlito, Matt Hardy, MVP och The Miz. MVP missade vi helt och hållet, de två första återkommer vi till och The Miz höll på att smita förbi oss utan att stanna!
The Miz och John Cena i deras match på galan i Helsinki
När The Miz kom knallandes så var det inte tack vare mig han stannade, och egentligen var det inte tack vare sonen heller. Det var sonens klädval som fällde avgörandet då han hade satt på sig en The Miz T-shirt, "Chick Magnet", dagen till ära. Jag sa något som ursäkta mig till Mike Mizanin, som han egentligen heter, när han kom knallandes men antingen så hörde han mig inte eller så valde han att inte höra. Sonen lyfte på handen lite, som en lätt liten vinkning till Miz men han verkade inte bry sig om det heller. Dock var det ganska tydligt när The Miz så sonens T-shirt att han bestämde sig för att stanna just då. Det var som om han tänkte, "Skit också, det där är ju faktiskt ett fan till mig personligen!". Så Miz stannade upp och log ett stort leende och sa, -You have a great taste in T-shirts, eller något liknande. Vi svamlade på lite, Miz tog sig tid till att signera vårt album och så klappade han sonen på bröstet med sin hand och sa att T-shirten var den absolut häftigaste som någonsin producerats och så frågade han mig varför inte jag också hade en? Där stod jag i min DX Top Rope T-shirt och tänkte efter en sekund innan jag svarade. -Kom igen, titta på er två, det finns ju sanning bakom det hela, ingen större chans att jag skulle kunna ha en sådan och komma undan med det. Av någon anledning tycktes The Miz tycka att det var roligt! Sedan blev det ett obligatoriskt foto med sonen men eftersom fler personer smet förbi oss vid tillfället så lät jag bli att fråga om ett foto med mig själv. Vi hade andra fiskar att fånga!
The Miz som är riktigt imponerad av sonens klädval. Och i bakgrunden så ser ni ett av skälen till att jag "hoppade" över tillfället till att föreviga mig med The Mizard of Oz.
The Miz i sin förra utstyrsel som trots att den ser för taskig ut var en del av hans karaktär.
För att göra denna historia kort så går vi pang på rödbetan. De flesta av de stora stjärnorna hade passerat sonen och jag där vi stod och vi hade fått oss en pratsund med flera av dem. De som saknades främst på vår lista var Carlito, Matt Hardy, MVP och The Miz. MVP missade vi helt och hållet, de två första återkommer vi till och The Miz höll på att smita förbi oss utan att stanna!
The Miz och John Cena i deras match på galan i Helsinki
När The Miz kom knallandes så var det inte tack vare mig han stannade, och egentligen var det inte tack vare sonen heller. Det var sonens klädval som fällde avgörandet då han hade satt på sig en The Miz T-shirt, "Chick Magnet", dagen till ära. Jag sa något som ursäkta mig till Mike Mizanin, som han egentligen heter, när han kom knallandes men antingen så hörde han mig inte eller så valde han att inte höra. Sonen lyfte på handen lite, som en lätt liten vinkning till Miz men han verkade inte bry sig om det heller. Dock var det ganska tydligt när The Miz så sonens T-shirt att han bestämde sig för att stanna just då. Det var som om han tänkte, "Skit också, det där är ju faktiskt ett fan till mig personligen!". Så Miz stannade upp och log ett stort leende och sa, -You have a great taste in T-shirts, eller något liknande. Vi svamlade på lite, Miz tog sig tid till att signera vårt album och så klappade han sonen på bröstet med sin hand och sa att T-shirten var den absolut häftigaste som någonsin producerats och så frågade han mig varför inte jag också hade en? Där stod jag i min DX Top Rope T-shirt och tänkte efter en sekund innan jag svarade. -Kom igen, titta på er två, det finns ju sanning bakom det hela, ingen större chans att jag skulle kunna ha en sådan och komma undan med det. Av någon anledning tycktes The Miz tycka att det var roligt! Sedan blev det ett obligatoriskt foto med sonen men eftersom fler personer smet förbi oss vid tillfället så lät jag bli att fråga om ett foto med mig själv. Vi hade andra fiskar att fånga!
The Miz som är riktigt imponerad av sonens klädval. Och i bakgrunden så ser ni ett av skälen till att jag "hoppade" över tillfället till att föreviga mig med The Mizard of Oz.
Shawn Michaels, The Heartbreak Kid part 2
Och så tar vi den som som Sebbe på www.swewrestling.com/forums väntat allra längst på nämligen hans stora idol, Shawn Michaels, The Heartbreak Kid, The Showstopper, Mr Wrestlemania och så vidare. Utan tvekan en av de mest begåvade brottarna i WWEs historia och dessutom en av de populäraste.
CM Punk lyfter handen på kvällens stjärna, Shawn Michaels.
Eftersom ni har sett de flesta av mina bilder från Barcelona allaredan så hoppar jag över och nöjer mig med att publicera bilderna från när vi mötte honom istället. Och så får ni lite av historien också. Så här var det i alla fall när jag och Shawn Michaels ingick i ett nära förbund (åtminstone är det så i min lilla och begränsade värld). Sonen och jag var på helspänn där vi satt maskerade som två avslappade semesterresenärer i hotell-lobbyn. Vi hade redan träffat en del wrestlers men pricken över i, vilket definitivt var Shawn Michaels för oss, hade inte setts till. När han väl gjorde det så förvandlades våra förslappade kroppar till två stycken spännfjädrar och vi stod nästan i givakt där vi halvlåg i sofforna. Shawn, eller HBK som vi kort och gott kallar honom nu för att spara på mina fingrar och tangenterna, kom ut från hissen och gick direkt fram till receptionen där han frågade något. Jag petade på sonen för att se till att han skulle vara beredd att flyga upp när HBK kom och sonen satte sig upp i startgroparna. När HBK var klar i receptionen började han gå emot oss och samtidigt säger någon från WWE-crew något till honom. HBK lyssnar, stannar upp och blir nästan irriterad samt vänder på klacken och säger att han åker upp på rummet igen. Det lilla jag hörde var något om att bussen inte skulle åka på ett tag och så var det med det. Sonen hade redan ställt sig upp och stod nu mellan hissarna och HBK och tittade nästan vädjande på mig med en blick som sa, -Vad fan ska jag göra nu gubbdjävel?! Jag tittade tillbaka på sonen och försökte diskret gestikulera att han skulle hålla fram autografblocket eller åtminstone göra något, vad som helst. Sonen fattar vinken och efter en stygg blick mot mig så ler han mot HBK som precis går förbi honom och säger, -Excuse Mr Michaels... och blir avbruten av HBK som säger, -I will take care of you later, och viftar lätt avböjande med ena handen. HBK går förbi sonen, kliver in i hissen och åker upp. Sonen kommer tillbaka till mig och svär något om att han minsann inte tänker fråga någon annan överhuvudtaget längre. Skit, skit och dubbelskit tänker vi båda två, vi blev nobbade av HBK! Vid sådana här tillfällen blir vi båda lite tveksamma över hur vi ska fortsätta men vi bestämmer till slut att vi bara ska ställa oss upp och se trevliga, så gott det går, ut när brottare kommer förbi. Jag kommer inte ihåg vem vi plockade efter HBK men det var en eller två innan han kom ned igen cirka tjugo minuter senare. Vi sitter då i soffan och iakttar och ställer oss inte upp. Har vi irriterat honom en gång så räcker det tänker vi och lägger ned alla planer vi haft på att söka kontakt. När HBK kommer gåendes så ser vi att han tittar på oss. Han ser inte ett dugg irriterad ut längre utan styr sina steg direkt mot soffgruppen där vi sitter. När han kommer fram säger, -Hi there guys, I had to go up to the room and stretch myself out. Now, what can I do for you? Och vad svarar man på sådant? Sonen ställer sig upp och får en snygg autograf i sitt block och jag ber snällt om att få ta ett foto på de två. Vi småpratar igen om wrestling, jag nämner Sverige (som jag alltid försöker göra när vi träffar brottare) och är allmänt "starstruck" av denna trevliga man. När jag väl tagit fotot på HBK och sonen så tar jag modet till mig att fråga om det skulle vara möjligt om jag också kunde få posera för ett foto med honom och så dravlar jag på om hur lång tid jag varit ett wrestlingfan och vilken ära det skulle vara för mig att få fota mig med en av de största, om inte den största, genom tiderna. Svamleriet från mig tycks aldrig ta slut utan jag fortsätter med att haspla ur mig saker samtidigt som sonen nästan ser ut att skämmas och HBK står bredvid och ser riktigt road ut. Från att "bara" ha varit trevlig med en ganska så intetsägande min förvandlas HBK till en riktigt glad och leende person. Någonstans mellan mitt dravel när jag hämtat andan för att säkerligen fortsätta säger HBK, -Of course we should take photo, us oldtimers have to stick together! Och som jag skrev tidigare, HBK och jag är alltså riktigt tajta, det förstår man ju av den kommentaren! Sagt och gjort, foto blev det och HBK hittade till slut sitt leende men det krävdes en session med undertecknad för det.
Sonen och den levande legenden inom wrestlingcirkusen, Shawn Michaels, som är på gott humör även om det inte syns här.
The Heartbreak Kid, hans förlorade leende och ett lyckligt fan.
CM Punk lyfter handen på kvällens stjärna, Shawn Michaels.
Eftersom ni har sett de flesta av mina bilder från Barcelona allaredan så hoppar jag över och nöjer mig med att publicera bilderna från när vi mötte honom istället. Och så får ni lite av historien också. Så här var det i alla fall när jag och Shawn Michaels ingick i ett nära förbund (åtminstone är det så i min lilla och begränsade värld). Sonen och jag var på helspänn där vi satt maskerade som två avslappade semesterresenärer i hotell-lobbyn. Vi hade redan träffat en del wrestlers men pricken över i, vilket definitivt var Shawn Michaels för oss, hade inte setts till. När han väl gjorde det så förvandlades våra förslappade kroppar till två stycken spännfjädrar och vi stod nästan i givakt där vi halvlåg i sofforna. Shawn, eller HBK som vi kort och gott kallar honom nu för att spara på mina fingrar och tangenterna, kom ut från hissen och gick direkt fram till receptionen där han frågade något. Jag petade på sonen för att se till att han skulle vara beredd att flyga upp när HBK kom och sonen satte sig upp i startgroparna. När HBK var klar i receptionen började han gå emot oss och samtidigt säger någon från WWE-crew något till honom. HBK lyssnar, stannar upp och blir nästan irriterad samt vänder på klacken och säger att han åker upp på rummet igen. Det lilla jag hörde var något om att bussen inte skulle åka på ett tag och så var det med det. Sonen hade redan ställt sig upp och stod nu mellan hissarna och HBK och tittade nästan vädjande på mig med en blick som sa, -Vad fan ska jag göra nu gubbdjävel?! Jag tittade tillbaka på sonen och försökte diskret gestikulera att han skulle hålla fram autografblocket eller åtminstone göra något, vad som helst. Sonen fattar vinken och efter en stygg blick mot mig så ler han mot HBK som precis går förbi honom och säger, -Excuse Mr Michaels... och blir avbruten av HBK som säger, -I will take care of you later, och viftar lätt avböjande med ena handen. HBK går förbi sonen, kliver in i hissen och åker upp. Sonen kommer tillbaka till mig och svär något om att han minsann inte tänker fråga någon annan överhuvudtaget längre. Skit, skit och dubbelskit tänker vi båda två, vi blev nobbade av HBK! Vid sådana här tillfällen blir vi båda lite tveksamma över hur vi ska fortsätta men vi bestämmer till slut att vi bara ska ställa oss upp och se trevliga, så gott det går, ut när brottare kommer förbi. Jag kommer inte ihåg vem vi plockade efter HBK men det var en eller två innan han kom ned igen cirka tjugo minuter senare. Vi sitter då i soffan och iakttar och ställer oss inte upp. Har vi irriterat honom en gång så räcker det tänker vi och lägger ned alla planer vi haft på att söka kontakt. När HBK kommer gåendes så ser vi att han tittar på oss. Han ser inte ett dugg irriterad ut längre utan styr sina steg direkt mot soffgruppen där vi sitter. När han kommer fram säger, -Hi there guys, I had to go up to the room and stretch myself out. Now, what can I do for you? Och vad svarar man på sådant? Sonen ställer sig upp och får en snygg autograf i sitt block och jag ber snällt om att få ta ett foto på de två. Vi småpratar igen om wrestling, jag nämner Sverige (som jag alltid försöker göra när vi träffar brottare) och är allmänt "starstruck" av denna trevliga man. När jag väl tagit fotot på HBK och sonen så tar jag modet till mig att fråga om det skulle vara möjligt om jag också kunde få posera för ett foto med honom och så dravlar jag på om hur lång tid jag varit ett wrestlingfan och vilken ära det skulle vara för mig att få fota mig med en av de största, om inte den största, genom tiderna. Svamleriet från mig tycks aldrig ta slut utan jag fortsätter med att haspla ur mig saker samtidigt som sonen nästan ser ut att skämmas och HBK står bredvid och ser riktigt road ut. Från att "bara" ha varit trevlig med en ganska så intetsägande min förvandlas HBK till en riktigt glad och leende person. Någonstans mellan mitt dravel när jag hämtat andan för att säkerligen fortsätta säger HBK, -Of course we should take photo, us oldtimers have to stick together! Och som jag skrev tidigare, HBK och jag är alltså riktigt tajta, det förstår man ju av den kommentaren! Sagt och gjort, foto blev det och HBK hittade till slut sitt leende men det krävdes en session med undertecknad för det.
Sonen och den levande legenden inom wrestlingcirkusen, Shawn Michaels, som är på gott humör även om det inte syns här.
The Heartbreak Kid, hans förlorade leende och ett lyckligt fan.
J.T.G. Cryme Tyme
Vi dunkar på med ännu ett litet möte från Barcelona och nu plockar vi in JTG, den andre brottaren i tagteamet Cryme Tyme. Man kan väl säga att efter mötet med JTGs tagpartner, Shad Gaspar, så var vi lätt bortskämda och redan så pass nöjda så vi skyndade på denna. Inte för att JTG på något sätt var otrevlig, nej, bara för att hinna med så många som möjligt.
JTG eldar upp publiken i Barcelona, -Yo yo yo!
Sonen och jag hade ju "stalkat" Shad i Barcelona men JTG hade vi sett till överhuvudtaget förrän han kom ned från rummen alldeles strax innan de skulle iväg till showen. Som alla andra kom han ut ur hissen med sin väska i släp, det finns inte en wrestler som har en väska utan hjul, och såg rätt bortkommem ut. Dessutom var han inte så hiphop/ghetto/blingbling-klädd som man skulle kunna föreställa sig. Han såg synnerligen normal ut och det tog oss en sekund eller två att reagera.
JTG är på väg att göra ett nummer på Cody Rhodes efter att Shad slocknat i hörnan. Det syns tydligt på fotot hur beredd Rhodes är på att kontra vid rätt tidpunkt!
JTG och Shad på väg ut ifrån matchen de förlorade men som vanligt är "good guys" alltid vinnare i publikens ögon.
Han var kort den gode JTG, definitivt under 1.80, och det förvånade faktiskt lite, fråga inte varför! I alla fall, när han kom gåendes där med sin väska så släntrade vi oss tveksamt upp eftersom vi inte var 100 på att det var JTG. När vi väl såg det tog sonen klivet framåt och JTG stannade upp snällt. Det blev en autograf och lite småprat men inte mycket mer än så. Roligast var utan tvekan när han gick, hur konstigt det än kan låta. Jag sa något om "lycka till ikväll" och tackade för fotot och han sa, -Chill! och flinade brett. Längre än så blev det inte, jag sa ju att han var kort!
Sonen och JTG från Cryme Tyme i Barcelona. Lägg märke till att sonen gör samma gest som JTG. Det är något vi konstant glömmer att göra även om vi tänker på de olika brottarnas gester precis innan vi träffar dem.
JTG eldar upp publiken i Barcelona, -Yo yo yo!
Sonen och jag hade ju "stalkat" Shad i Barcelona men JTG hade vi sett till överhuvudtaget förrän han kom ned från rummen alldeles strax innan de skulle iväg till showen. Som alla andra kom han ut ur hissen med sin väska i släp, det finns inte en wrestler som har en väska utan hjul, och såg rätt bortkommem ut. Dessutom var han inte så hiphop/ghetto/blingbling-klädd som man skulle kunna föreställa sig. Han såg synnerligen normal ut och det tog oss en sekund eller två att reagera.
JTG är på väg att göra ett nummer på Cody Rhodes efter att Shad slocknat i hörnan. Det syns tydligt på fotot hur beredd Rhodes är på att kontra vid rätt tidpunkt!
JTG och Shad på väg ut ifrån matchen de förlorade men som vanligt är "good guys" alltid vinnare i publikens ögon.
Han var kort den gode JTG, definitivt under 1.80, och det förvånade faktiskt lite, fråga inte varför! I alla fall, när han kom gåendes där med sin väska så släntrade vi oss tveksamt upp eftersom vi inte var 100 på att det var JTG. När vi väl såg det tog sonen klivet framåt och JTG stannade upp snällt. Det blev en autograf och lite småprat men inte mycket mer än så. Roligast var utan tvekan när han gick, hur konstigt det än kan låta. Jag sa något om "lycka till ikväll" och tackade för fotot och han sa, -Chill! och flinade brett. Längre än så blev det inte, jag sa ju att han var kort!
Sonen och JTG från Cryme Tyme i Barcelona. Lägg märke till att sonen gör samma gest som JTG. Det är något vi konstant glömmer att göra även om vi tänker på de olika brottarnas gester precis innan vi träffar dem.
Chris Jericho Y2J part 2
Då minnet börjar svikta är det nog dags för att avverka resten av brottarna från vår senaste Barcelonaresa. Just nu ligger Finlandsresan och de möten vi gjorde där klarast i huvudet men Barcelona har legat som ett mörkt moln över dessa så drar iväg dem här. Eftersom minnet inte kommer ihåg allt heller blir det kortfattade små saker som presenteras och vi drar till med den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Chris Y2J Jericho.
Chris Jericho, iförd sitt mästarbälte, flinar nedlåtande åt HBK i arenan i Barcelona
Chris Jericho var borta från brottningen under en längre tid men bestämde sig nog för att göra comeback när han upptäckte att han inte blev den superstjärna han var inom brottningen på allt det andra han provade. När han kom tillbaka var det för att "rädda" WWE undan Randy Orton vilket innebar att Jericho skulle vara en av de goda pojkarna. Det fungerade inte så länge, inte beroende på Y2J utan snarare de som skriver manus, och det tog inte lång tid innan man beslöt sig för att vända honom heel (ond) vilket jag personligen tycker är bra eftersom han passar bättre som det.
Chris Jericho visar CM Punk vem det är som bestämmer i ringen...
eftertryckligen!
Chris Jericho, hans tagpartner Lance Cade och Shawn Michaels med sin tagpartner för kvällen CM Punk.
Givetvis (fast man kanske inte ska säga så när det gäller WWE) gick världsmästaren Jericho i mainevent som var en tagmatch. Detta är ganska brukligt på WWE houseshows så att de kan visa upp deras största stjärnor utan att de behöver slita ut sig för mycket i onödan. Jag har tidigare i bloggen skrivit om själva matchen så vill ni veta mer får ni läsa bakåt. Hur som helst var både sonen och jag mycket roade.
Chris Jericho på väg ut från arenan i Badalona Barcelona.
Till själva mötet nu och det var ett kort litet sådant. Vi var som alltid strategiskt stationerade i lobbyn och brottarna var på väg ned för att ta sig ut till arenan. De riktigt stora stjärnorna brukar komma ned bland de sista och så var det även i detta fall. Jag kommer inte ihåg nu vem det var som kom samtidigt med Jericho men vem det än var så pratade Jericho med denna person hela tiden så vi missade nästan honom. Jäktad var han men när han såg våra bedjande hundvalpsögon ryckte han till och stannade upp lite. Vi frågade som vanligt om ett kvickt fotografi och det var inget problem. Under den korta tiden vi stod vid honom han hann fråga oss var vi kom ifrån och vi berättade att det var Sverige. Då sa han något i stil med, -Så ni passar på att se på wrestling när ni är här på semester? Varav jag svarade, -Nej, vi åkte hit för att se er eftersom ni aldrig varit närmare än Sverige än Finland! Jag funderade också på att nämna vår mjölk/konjaksincident i Helsinki men lät bli. Jericho log och lovade att vi skulle få valuta för pengarna på showen. Mycket mer än så var det inte, Jericho var professionellt trevlig, inte översvallande men ej heller otrevlig så det räckte för oss. Dessutom blev fotografiet ganska så bra och vår samling av sådana en bild större.
Sonen och den silverprydde och utsmyckade Chris Y2J Jericho som ler trevligt på fotot.
Chris Jericho, iförd sitt mästarbälte, flinar nedlåtande åt HBK i arenan i Barcelona
Chris Jericho var borta från brottningen under en längre tid men bestämde sig nog för att göra comeback när han upptäckte att han inte blev den superstjärna han var inom brottningen på allt det andra han provade. När han kom tillbaka var det för att "rädda" WWE undan Randy Orton vilket innebar att Jericho skulle vara en av de goda pojkarna. Det fungerade inte så länge, inte beroende på Y2J utan snarare de som skriver manus, och det tog inte lång tid innan man beslöt sig för att vända honom heel (ond) vilket jag personligen tycker är bra eftersom han passar bättre som det.
Chris Jericho visar CM Punk vem det är som bestämmer i ringen...
eftertryckligen!
Chris Jericho, hans tagpartner Lance Cade och Shawn Michaels med sin tagpartner för kvällen CM Punk.
Givetvis (fast man kanske inte ska säga så när det gäller WWE) gick världsmästaren Jericho i mainevent som var en tagmatch. Detta är ganska brukligt på WWE houseshows så att de kan visa upp deras största stjärnor utan att de behöver slita ut sig för mycket i onödan. Jag har tidigare i bloggen skrivit om själva matchen så vill ni veta mer får ni läsa bakåt. Hur som helst var både sonen och jag mycket roade.
Chris Jericho på väg ut från arenan i Badalona Barcelona.
Till själva mötet nu och det var ett kort litet sådant. Vi var som alltid strategiskt stationerade i lobbyn och brottarna var på väg ned för att ta sig ut till arenan. De riktigt stora stjärnorna brukar komma ned bland de sista och så var det även i detta fall. Jag kommer inte ihåg nu vem det var som kom samtidigt med Jericho men vem det än var så pratade Jericho med denna person hela tiden så vi missade nästan honom. Jäktad var han men när han såg våra bedjande hundvalpsögon ryckte han till och stannade upp lite. Vi frågade som vanligt om ett kvickt fotografi och det var inget problem. Under den korta tiden vi stod vid honom han hann fråga oss var vi kom ifrån och vi berättade att det var Sverige. Då sa han något i stil med, -Så ni passar på att se på wrestling när ni är här på semester? Varav jag svarade, -Nej, vi åkte hit för att se er eftersom ni aldrig varit närmare än Sverige än Finland! Jag funderade också på att nämna vår mjölk/konjaksincident i Helsinki men lät bli. Jericho log och lovade att vi skulle få valuta för pengarna på showen. Mycket mer än så var det inte, Jericho var professionellt trevlig, inte översvallande men ej heller otrevlig så det räckte för oss. Dessutom blev fotografiet ganska så bra och vår samling av sådana en bild större.
Sonen och den silverprydde och utsmyckade Chris Y2J Jericho som ler trevligt på fotot.
The Big Show, part 2
Då var det dags att presentera något nytt och något stort på denna blogg och vi håller oss fortfarande kvar vid vår senaste resa till Finland. De som vi har kvar från Barcelona börjar bli lite luddiga i minnet men de kommer någon gång när andan faller på. Nu så till det stora, nämligen The Big Show, världens största (storleksmässigt) idrottsman enligt WWE.
The Big Show ser inte alltför munter ut när han kliver in i ringen. När han hade fått sova en natt var det desto muntrare!
Ni som följer bloggen kan redan allt om var vi varit och var vi stått så vi hoppar över detaljerna. Sonen och jag har alltså placerat oss utanför hotellentrén när vi ser The Big Show genom ett av fönsterna. Mannen är enorm, med betoning på enormt enorm. Vi följer honom med blicken, så där blasé som bara vi kan så att det inte ska se ut som om vi råstirrar. De finska säkerhetsvakterna, som inte är blasé utan snarare sagt malplacé, råstirrar istället på oss och försöker se tuffa ut. Som vanligt låtsas vi inte om något utan lallar på i vanlig ordning.Vi ställer oss lite på sidan, till höger sett utifrån (jaja, några detaljer ska ni ju ha), och väntar i spänd förväntan på att någon ska komma ut. Säkerhetsvakterna står nästan direkt vid entrén så vi känner att det är lite onödigt att stå så nära dem. Plötsligt kommer The Big Show ut och han ser ännu större ut i verkligheten än vad han gör i ringen, och genom hotellfönster. Vi har ju träffat mannen förut men vi blir lika förvånade ändå, The Giant var inget dåligt smeknamn i WCW!
The Big Show är så stor så han får inte ens plats på fotografiet, eller så är jag en usel fotograf! Men ni ser i alla fall storleksskillnaden på honom och MVP som han mötte i Helsinki Finland.
The Big Show står och andas lite morgonluft och i ena näven har han en vattenflaska, vi står som sagt till vänster och efter hans inandningar, som sänker syrenivån runt flygplatsen med 50 %, väljer han att gå till höger (skit samma, detaljer är roligt!). Som de mycket målmedvetna och organiserade människor vi står vi kvar och velar om vi ska följa efter, om vi bara ska stå där vi står, om vi ska plocka upp en Big Show-skylt eller om vi ska göra något överhuvudtaget. Eftersom vi inte kan komma fram till ett beslut börjar vi misströsta när Big Show gått en sisådär 15-20 meter från hotellet och hänger lite med våra huvuden som inte riktigt fungerar vid denna arla morgontid.
Ok, han får plats, och det är jag som är en usel fotograf!
Den store, och det skulle väl i och för sig kunna vara jag men det är det inte, stannar upp när han gått sina 20 meter, vänder om och går tillbaka mot hotellet. Vi glor på Big Show, han verkar inte titta på någonting och vakterna glor på oss. När han, den gigantiska, nästan kommit fram till vad sonen och jag snabbt kommit överens om är vår "striking range", den plats då vi ska slänga oss fram likt skrikande småflickor på en E.M.D-konsert, stannar han upp igen och öppnar sin medhavda vattenflaska som han helt sonika tömmer ut på några av de gröna växterna som finns på sidan för att pigga upp betongen. Här tar vi äntligen ett beslut, det får bära eller brista så vi tar ett par raska och modiga steg framåt för att genskjuta den garguantiska innan han går in på hotellet igen. Vårt avancemang uppmärksammas av säkerhetsvakterna och vi ser hur de börjar korsa vägen mellan oss och Big Show samtidigt som de bröstar upp sig ännu mer. Läget är kritiskt men vi kliver på som vi inte sett dem och försöker snedda oss förbi. Då ser vi att Big Show har sett oss och vi får ögonkontakt med honom, vakterna som har ryggen mot honom ser det inte utan ställer sig som en mur ett par meter framför oss och vår framfart. 
MVP och The Big Show i en slagduell i matchen som världens största idrottsman vinner tämligen enkelt.
-Whooooaaa, ta det lugnt, det är bara två dem, säger den gigantiska Big Show till vakterna, jag tror att jag ska klara av det! Seger, tänker vi båda och vi ser hur vakterna inte riktigt vet hur de ska bete sig. Big Show har ett stort, vad annars, leende på läpparna och nästan skrattar lite åt vakterna. Vi kliver runt och går fram till den store mannen. Det var ett väldigt komiskt ögonblick och båda jag och sonen var mycket roade och dessutom var det perfekt att detta hände just då. Under hela tiden vi var kvar där var vakterna det också men de vågade inte gå emellan som de gjort mellan oss och Show efter hans tillsägelse. Och varför skulle de egentligen göra det? De flesta vi träffat har inte haft något som helst problem med att stanna till.
The Big Show lämnar ringen efter att ha gjort processen kort med MVP.
Hur som helst, vi klev fram till Big Show och han sa, -How are you doing guys? Vi svarade bra och och jag sträckte fram albumet för att få den signerad. Mycket snygg, och stor, autograf blev och under tiden han skrev småpratade vi lite, det vill säga Show och jag, om showen. När han var klar frågade jag om ett foto med honom och sonen så att jag kunde göra en till scrapbooking layout med honom och sonen. Big Show, som inte tittat i albumet, lyfte på ögonbrynet intresserat och frågade vad? Jag förklarade och bläddrade snabbt upp den jag gjort från vårt möte i Åbo. Show nickade gillande och sa, -Cool, nice job, och så vinkade han till sig sonen med sina jättefingrar och tog tag i sonens hand. - Why are you so quiet? frågade Show sonen som svarade, -You are big and I am a bit scared of you, halvt på skämt, halvt på allvar. Big Show skrattade hjärtligt och poserade glatt för fotot. När det var taget så frågade jag snabbt om inte jag också kunde få stå bredvid honom för att förevigas på foto, det gäller att ta chansen när man har den, och givetvis fick jag det. Han tog tag i min näve, som fullkomligt försvann i hans, och sa flinande, -Whats up bro, are you scared as well? Och därmed, i min lilla värld, så är jag och och Big Show inofficiellt släkt. Jag svarade i alla fall att jag inte är lika lättskrämd som sonen och ställde mig bredvid Show som fortfarande höll ett fast tag om min hand. Ett foto senare tackade vi så mycket och Show svarade inga problem. Vi bockade och bugade och drog oss tillbaka till hörnet medan Show sa att det var trevligt att träffas, igen, och att vi skulle ta det lugnt. Det fanns inte ett uns "heel" i mannen utan han var god helt igenom. Mycket trevlig och ett riktigt proffs och dessutom ett riktigt roligt kort att ha.
The Big Show och min 1.83 långe son. Man undrar lätt vad Show har i skonummer och varför den lätt löjlige vakten, som speglas i fönstret bakom min son, verkade anse att Big Show borde skyddas från de "hysteriska" fansen.
Jag och en av världens största nävar. Kolla in fingrarna på den andra näven som greppar den tomma flaskan. Huj! Trevlig person Big Show som både såg snällare ut iförd sina glasögon och uppförde sig bra mycket snällare än hans elaka ringpersonlighet.
John Cena
Lika bra att köra en till när man väl är igång och nu drar vi till ordentligt med John Cena. Inte för att det var något speciellt över vår lilla rendevouz men eftersom Cena är WWEs största stjärna för tillfället, eller åtminstone så försöker WWE framställa det så, är det något speciellt över det. WWE försöker verkligen göra en ny Hulk Hogan av Cena och delvis har de lyckats.
John Cena som under en tid prenumererade på WWEs mästarbälten och det lär väl inte dröja länge innan han får ett nytt!
Vare sig jag eller sonen är särskilt förtjust i Cena men det var ändå en av dem som vi hade högst upp på vår "träff"-lista. Först och främst för att vi aldrig träffat honom förut (även om vi befunnit oss i samma hotell-lobby och stått någorlunda nära) men också för att han är en av de större stjärnorna, vare sig vi vill eller inte. Dessutom har Cena altid gett ett sympatiskt intryck när man sett honom interagera med fans på Youtube-snuttar och andra klipp.
En något suddig John Cena tittar åt vårt håll men ger inget som helst tecken på att han sett skylten.
Ute på showen viftade vi med en Cena-skylt men han vare sig såg eller la märke till den när han kom in. Det blev ett nytt försök efter matchen, som han vann komfortabelt mot The Miz, och sonen viftade på.
Cena och The Miz i en match som var någorlunda komedibetonad samt till stor del dominerad av Cena
Som vanligt sprang Cena omkring i ringen efter sin vinst och kastade ut sina svettband till publiken. När han väl kom till vår hörna och ställde sig på repen såg vi att han såg skylten. Cena och jag fick ögonkontakt och han siktade ett par gånger med svettbandet innan han kastade det alldeles för kort. Han gjorde en liten "sorry"-grimas, ryckte på axlarna och vände sig mot andra i publiken och så var det med det. Hur vet jag med säkerhet att han försökte kasta mot oss? Läs vidare.
Fortfarande suddig och nu tittar han inte ens åt vårt håll!
Den första gången vi såg Cena på flygplatshotellet var när vi alldeles nyligen skilts från Lilian Garcia och blivit dissade av Hornswoggle. Vi var borta vid frukostmatsalen men eftersom WWE-brottarna hade ett privat rum för sin frukost på andra sidan lobbyn behövde Cena inte passera oss. Någonstans här tog vi det mogna beslutet att röra oss utåt. Vi tänkte att inne på hotellet kunde man gå om varandra men förr eller senare så skulle alla gå ut.
Men det var väl själva f-n! Titta på skylten!
Vi tog i alla fall vårt pick och pack och drog ut eftersom vi hade sett en annan brottare gå ut för att ta en ciggarett (mer om det senare och det var inte Big Show). Innan Cena kom på tapeten träffade vi på ett par andra brottare och ett par finska säkerhetsvakter. Meningen var väl att de skulle hålla horderna av fans borta från brottarna men eftersom det bara var vi två och att de blev tillsagda av en av brottarna att hålla sig lugna när vi gick fram (mer om det senare också och här pratar vi Big Show) så nöjde de sig med att kasta onda ögon på oss istället. Men eftersom både jag och sonen är immuna mot sådant stod vi kvar och fånlog så fort de tittade.
Frågan är om han gör det med meningen? -Här är vi, titta hit då!
Cena kom i alla fall ut från frukosten och satte sig i lobbyn där han spelade kort med ingen mindre än Hornswoggle. Vi stod kvar utanför och tänkte att vi skulle få chansen förr eller senare. När han väl kom ut var vi beredda men han styrde stegen mot en van som körde lite väskor och annat i skytteltrafik till själva flygplatsen. Väl framme vid vanen frågade han hur långt det var till flygplatsen och när han fick svar vände han sig om och bestämde sig för att gå.
Hur i hela ... kan man missa skylten? Till och med en av medlemmarna på SW lyckades få med den från andra sidan ringen. Ni ser den bakom stolpen, varför gör inte Cena det?
När han var på våg att gå förbi oss sträckte jag fram albumet och bad om en autograf. Cena stannade upp, sa absolut ingenting, tittade sig omkring och sedan satte han dit en någorlunda trött och tråkig kråka. Han gav tillbaka pennan och jag frågade om ett foto varav Cena bara nickade. Jag klämde in mig bredvid honom och trots att han kanske inte ser så stor ut på fotot så var hans biceps och nackmuskler inte att leka med. Fortfarande helt tyst från Cenas håll och jag frågar om jag kan ta ett med honom och sonen också? Cena halvnickar och ställer sig bredvid sonen. Nu när jag blivit av med album så blir det lättare för mig att kommunicera. Jag tar fotot, tackar så mycket och säger något trevligt om showen. Sedan frågar jag om han såg vår skylt, "Simply fasCENAting since day one"? Då får jag äntligen Cena att prata.
-Var det ni? Kul, riktigt snygg skylt, såg ni att jag försökte slänga ett svettband till er? Den kom inte fram riktigt men jag försökte verkligen!
Helt plötsligt gick det inte att få stopp på karln, och han hade ju faktiskt till slut lagt märke till skylten. Han frågade om vad det var i albumet, var vi var ifrån och så vidare. Konstigt det där egentligen, många av stjärnorna är riktigt blasé men får man in en fot, en kommentar eller liknande så öppnar många av dem upp. Riktig tur att man jobbat med samtalsterapi i sitt yrke. Nåja, lite snack till med John Cena och sedan tog han sina väskor och rullade iväg till flygplatsen med en finsk säkerhetsvakt i släptåg. Vi stod kvar och väntade på flera men det får ni läsa om en annan gång. Nu blir det tyst en vecka eller så eftersom jag ska iväg på det årliga diabeteslägret med dottern men jag lovar att försöka skriva ned en till när vi återkommer.
Bagage, John Cena, sonen och mer bagage
John Cena och hans krallige kompis med sitt album i högsta hugg.
John Cena som under en tid prenumererade på WWEs mästarbälten och det lär väl inte dröja länge innan han får ett nytt!
Vare sig jag eller sonen är särskilt förtjust i Cena men det var ändå en av dem som vi hade högst upp på vår "träff"-lista. Först och främst för att vi aldrig träffat honom förut (även om vi befunnit oss i samma hotell-lobby och stått någorlunda nära) men också för att han är en av de större stjärnorna, vare sig vi vill eller inte. Dessutom har Cena altid gett ett sympatiskt intryck när man sett honom interagera med fans på Youtube-snuttar och andra klipp.
En något suddig John Cena tittar åt vårt håll men ger inget som helst tecken på att han sett skylten.
Ute på showen viftade vi med en Cena-skylt men han vare sig såg eller la märke till den när han kom in. Det blev ett nytt försök efter matchen, som han vann komfortabelt mot The Miz, och sonen viftade på.
Cena och The Miz i en match som var någorlunda komedibetonad samt till stor del dominerad av Cena
Som vanligt sprang Cena omkring i ringen efter sin vinst och kastade ut sina svettband till publiken. När han väl kom till vår hörna och ställde sig på repen såg vi att han såg skylten. Cena och jag fick ögonkontakt och han siktade ett par gånger med svettbandet innan han kastade det alldeles för kort. Han gjorde en liten "sorry"-grimas, ryckte på axlarna och vände sig mot andra i publiken och så var det med det. Hur vet jag med säkerhet att han försökte kasta mot oss? Läs vidare.
Fortfarande suddig och nu tittar han inte ens åt vårt håll!
Den första gången vi såg Cena på flygplatshotellet var när vi alldeles nyligen skilts från Lilian Garcia och blivit dissade av Hornswoggle. Vi var borta vid frukostmatsalen men eftersom WWE-brottarna hade ett privat rum för sin frukost på andra sidan lobbyn behövde Cena inte passera oss. Någonstans här tog vi det mogna beslutet att röra oss utåt. Vi tänkte att inne på hotellet kunde man gå om varandra men förr eller senare så skulle alla gå ut.
Men det var väl själva f-n! Titta på skylten!
Vi tog i alla fall vårt pick och pack och drog ut eftersom vi hade sett en annan brottare gå ut för att ta en ciggarett (mer om det senare och det var inte Big Show). Innan Cena kom på tapeten träffade vi på ett par andra brottare och ett par finska säkerhetsvakter. Meningen var väl att de skulle hålla horderna av fans borta från brottarna men eftersom det bara var vi två och att de blev tillsagda av en av brottarna att hålla sig lugna när vi gick fram (mer om det senare också och här pratar vi Big Show) så nöjde de sig med att kasta onda ögon på oss istället. Men eftersom både jag och sonen är immuna mot sådant stod vi kvar och fånlog så fort de tittade.
Frågan är om han gör det med meningen? -Här är vi, titta hit då!
Cena kom i alla fall ut från frukosten och satte sig i lobbyn där han spelade kort med ingen mindre än Hornswoggle. Vi stod kvar utanför och tänkte att vi skulle få chansen förr eller senare. När han väl kom ut var vi beredda men han styrde stegen mot en van som körde lite väskor och annat i skytteltrafik till själva flygplatsen. Väl framme vid vanen frågade han hur långt det var till flygplatsen och när han fick svar vände han sig om och bestämde sig för att gå.
Hur i hela ... kan man missa skylten? Till och med en av medlemmarna på SW lyckades få med den från andra sidan ringen. Ni ser den bakom stolpen, varför gör inte Cena det?
När han var på våg att gå förbi oss sträckte jag fram albumet och bad om en autograf. Cena stannade upp, sa absolut ingenting, tittade sig omkring och sedan satte han dit en någorlunda trött och tråkig kråka. Han gav tillbaka pennan och jag frågade om ett foto varav Cena bara nickade. Jag klämde in mig bredvid honom och trots att han kanske inte ser så stor ut på fotot så var hans biceps och nackmuskler inte att leka med. Fortfarande helt tyst från Cenas håll och jag frågar om jag kan ta ett med honom och sonen också? Cena halvnickar och ställer sig bredvid sonen. Nu när jag blivit av med album så blir det lättare för mig att kommunicera. Jag tar fotot, tackar så mycket och säger något trevligt om showen. Sedan frågar jag om han såg vår skylt, "Simply fasCENAting since day one"? Då får jag äntligen Cena att prata.
-Var det ni? Kul, riktigt snygg skylt, såg ni att jag försökte slänga ett svettband till er? Den kom inte fram riktigt men jag försökte verkligen!
Helt plötsligt gick det inte att få stopp på karln, och han hade ju faktiskt till slut lagt märke till skylten. Han frågade om vad det var i albumet, var vi var ifrån och så vidare. Konstigt det där egentligen, många av stjärnorna är riktigt blasé men får man in en fot, en kommentar eller liknande så öppnar många av dem upp. Riktig tur att man jobbat med samtalsterapi i sitt yrke. Nåja, lite snack till med John Cena och sedan tog han sina väskor och rullade iväg till flygplatsen med en finsk säkerhetsvakt i släptåg. Vi stod kvar och väntade på flera men det får ni läsa om en annan gång. Nu blir det tyst en vecka eller så eftersom jag ska iväg på det årliga diabeteslägret med dottern men jag lovar att försöka skriva ned en till när vi återkommer.
Bagage, John Cena, sonen och mer bagage
John Cena och hans krallige kompis med sitt album i högsta hugg.
Lilian Garcia, part 2
Nu är det ju så att vi fortfarande har några träffar kvar från Barcelona att redovisa, Chris Jericho för att nämna en, men jag tänkte flika in med några nya också. Det är ju så att sonen och jag har varit på ännu en resa och det blev, efter mycket om och men, en hög med wrestlers till som måste presenteras. Fortsättningsvis kommer jag att blanda från Barcelona och vår senaste resa, Helsinki Finland.
Sonen på vid brottarentrén på arenan på vår senaste wrestlingtripp till Helsinki Finland
Först ut denna runda blir damen som var sist ut sist, Lilian Garcia. Hon är som alla vet vid detta lag presentatör/konferencier på showen RAW och dessutom sångerska. Förutom det så är hon helt otroligt trevlig. Det tog ett tag innan vi träffade henne, och ett tag innan vi träffade någon överhuvudtaget!
Lilian Garcia talar om för Helsinki Finland vad som komma skall.
Eftersom vi haft tur på vårt hotell tidigare så höll vi oss där ett tag men efter att jag frågat i receptionen blev vi på det klara med att brottarna inte skulle bo där. Vi tog då och strosade ut på Helsingfors gator men det gav ingenting. Det var folktomt, brottartomt och trist, om man bortser från alla högljudda ryssar som gjorde stan osäker. Inte ens de finska måsarna orkade skrika ikapp med ryssarna så de la sig tillrätta längs kanalen och väntade på bättre tider.
Två finska måsar som gett upp kampen mot den röda faran!
Vi hade bott inne på Hilton i Helsingfors stad över natten där brottarna bott förut men det fanns inte en trikå, dvärg eller biceps där så långt ögat nådde. Hotellet var fullt av ganska så skräniga och intoxikerade ryssar som var där för att se VM-kvalmatchen mellan Finland och Ryssland. Ryssarna vann med 3-0 och det gjorde dem ännu skränigare.
Vårt hotellrum där vi försökte gömma oss undan alla segerrusiga ryssar!
Vi gick på showen på kvällen som kanske inte var en höjdare men eftersom vi hade bra platser och dessutom fick lite uppmärksamhet från några av brottarna/divorna för våra skyltar så kändes allt inte bortkastat men det var ändå rätt tomt att inte träffa på några av dem på hotellet.
Sonen och ringen innan showen började. Tyvärr var det inte särdeles mycket folk så vi får se om WWE dröjer i fyra år till innan de kommer tillbaka till Finland.
På morgonen efter showen var vi uppe tidigt och drog i tristessen ut till flygplatsen för att vänta på flyget och se om vi kanske skulle ha lite tur där. Vårt flyg till Stockholm gick 09.30 och första flyg till Prag, som WWE skulle till, gick också 09.30. Vi checkade in vår resväska men behöll mitt album med scrapbooking LO´s och våra skyltar ifall vi skulle stöta på någon. Tanken var att vi skulle in till gaten men eftersom vi var ute alldeles för tidigt beslöt vi oss för att ta en titt på det nya Hilton-hotellet som öppnat vid flygplatsen. Fem minuters gångväg från terminalerna så klev vi in i ett mycket modernt och stilfullt hotell. Jag gick fram och presenterade mig i receptionen och undrade om det var OK om vi tittade runt lite. Inget problem sa de där och sonen och jag tog oss en liten tur runt lobby, restaurang och bar. Ett fåtal gäster var nere och åt frukost men annars var det tyst och stilla. Efter att ha spenderat en liten stund där, tagit en kopp te så beslöt vi oss för att gå ned till flygplatsen igen och se om inte något hände där. När vi passerade hissarna i lobbyn plingade det till och ut klev Lilian Garcia med alla sina väskor. En halv minut senare och vi hade missat henne. Mr Matjord slår till igen!
Lilian gör reklam för WWE.programmet, så klart föll vi för den och spenderade våra surt förvärvade pengar på något vi inte behövde!
Kvickt som attan hälsade vi på ms Garcia och frågade om hon kunde tänka sig att signera mitt album. -Absolut, med glädje, svarade hon och började att sätta dit sin "John Hancock". När hon höll på med det, för övrigt en mycket stilig sådan, så berättade jag att hon faktiskt fanns i albumet. Hon ville genast se och jag bläddrade upp min LO på henne. Jag saknar faktiskt lite ord över hennes reaktion men en sak är säker, hon gillade det hon såg, hon gillade det hon såg jättemycket! Hur kan jag nu veta det? Ja, ord som jag älskar detta, det var det vackraste jag sett och en drös med andra superlativer är någorlunda avslöjande.
Framsidan på mitt album med LO´s (allting handskuret) och autografer från några som vi träffade.
Baksidan på albumet och några fler autografer. Lilian hittar ni högst upp till vänster.
Lilian frågade sedan mig om hon kunde få titta på mina andra små alster och vad svarar man på det? Hon började titta igenom dem och hade små kommentarer till de flesta. Jag kan avslöja att Stacy Keibler är någon hon saknar, jättemycket, och att Stacy är Lilian absoluta favorit bland divorna som passerat under de senaste åren. Molly Holly, Trish och Victoria var några hon saknade mycket också. När hon kom fram till min Rey Mysterio-LO så stannade hon upp länge och sa att det var otroligt synd att Rey inte var med. Han hade älskat den och det hade bara varit ett måste för honom att se. Under tiden hon bläddrade så pratade vi på om Finland, om varför vi åkte runt till olika länder och följde WWE, varför de bodde vid flygplatsen och när deras flyg gick. Hela tiden var hon mer än trevlig och hon luktade precis lika gott som hon gjorde sist vi träffade henne. När hon var klar med albumet strödde hon ännu mer ros över mina små kreationer (som ni kan hitta här http://trentscissorhands.blogspot.com/ ) och sa att detta utan tvekan var den snyggaste "fan-creation" hon någonsin sett och det vackraste scrapbookingalbumet som någonsin gjorts (med detta menade hon innehållet även om hon gillade både fram och bak på albumet).
Lilian Garcia, leendet, albumet med Lilian och en gammal Big Show uppslagen. Lilian gillar min "konst"!
Sedan var det dags för fotografi och jag fick först ta ett foto på Lilian när hon höll upp mitt album med sidan på henne uppslagen samt ett foto med sonen. När jag sedan frågade i all blyghet om även jag kunde få vara med på ett så svarade hon att hon med stolthet skulle fota sig med en sådan artist som mig. Jag blev lite längre den dagen!
Jag och den alltid lika trevliga Lilian Garcia!
Den alltid lika trevliga Lilian Garcia och den inte alltid lika trevliga sonen!
Vi skildes åt i lobbyn och sonen och jag drog oss tillbaka till lobbyn. När vi sitter där kommer nästa person ut, Hornswoggle, och sonen reser sig upp och frågar om en autograf. Hornswoggle svarar, -Later, och går vidare varav vi bestämmer oss för att skita i dvärgen. Vi tar också det mogna beslutet att gå ut och ställa oss utanför hotellet efter att vi missat både Regal och HHH som gick en annan väg ut ifrån hissarna. Detta visar sig vara det bästa beslutet vi tagit på länge men mer om detta i andra inlägg. Som vanligt är kommentarer något som vi tacksamt tar emot.
Och vi avslutar detta lilla inlägg med en bild på dvärgen som dissade oss! Vi kan dock meddela att han tvättat ansiktet och att han var kortare än sin resväska!
Sonen på vid brottarentrén på arenan på vår senaste wrestlingtripp till Helsinki Finland
Först ut denna runda blir damen som var sist ut sist, Lilian Garcia. Hon är som alla vet vid detta lag presentatör/konferencier på showen RAW och dessutom sångerska. Förutom det så är hon helt otroligt trevlig. Det tog ett tag innan vi träffade henne, och ett tag innan vi träffade någon överhuvudtaget!
Lilian Garcia talar om för Helsinki Finland vad som komma skall.
Eftersom vi haft tur på vårt hotell tidigare så höll vi oss där ett tag men efter att jag frågat i receptionen blev vi på det klara med att brottarna inte skulle bo där. Vi tog då och strosade ut på Helsingfors gator men det gav ingenting. Det var folktomt, brottartomt och trist, om man bortser från alla högljudda ryssar som gjorde stan osäker. Inte ens de finska måsarna orkade skrika ikapp med ryssarna så de la sig tillrätta längs kanalen och väntade på bättre tider.
Två finska måsar som gett upp kampen mot den röda faran!
Vi hade bott inne på Hilton i Helsingfors stad över natten där brottarna bott förut men det fanns inte en trikå, dvärg eller biceps där så långt ögat nådde. Hotellet var fullt av ganska så skräniga och intoxikerade ryssar som var där för att se VM-kvalmatchen mellan Finland och Ryssland. Ryssarna vann med 3-0 och det gjorde dem ännu skränigare.
Vårt hotellrum där vi försökte gömma oss undan alla segerrusiga ryssar!
Vi gick på showen på kvällen som kanske inte var en höjdare men eftersom vi hade bra platser och dessutom fick lite uppmärksamhet från några av brottarna/divorna för våra skyltar så kändes allt inte bortkastat men det var ändå rätt tomt att inte träffa på några av dem på hotellet.
Sonen och ringen innan showen började. Tyvärr var det inte särdeles mycket folk så vi får se om WWE dröjer i fyra år till innan de kommer tillbaka till Finland.
På morgonen efter showen var vi uppe tidigt och drog i tristessen ut till flygplatsen för att vänta på flyget och se om vi kanske skulle ha lite tur där. Vårt flyg till Stockholm gick 09.30 och första flyg till Prag, som WWE skulle till, gick också 09.30. Vi checkade in vår resväska men behöll mitt album med scrapbooking LO´s och våra skyltar ifall vi skulle stöta på någon. Tanken var att vi skulle in till gaten men eftersom vi var ute alldeles för tidigt beslöt vi oss för att ta en titt på det nya Hilton-hotellet som öppnat vid flygplatsen. Fem minuters gångväg från terminalerna så klev vi in i ett mycket modernt och stilfullt hotell. Jag gick fram och presenterade mig i receptionen och undrade om det var OK om vi tittade runt lite. Inget problem sa de där och sonen och jag tog oss en liten tur runt lobby, restaurang och bar. Ett fåtal gäster var nere och åt frukost men annars var det tyst och stilla. Efter att ha spenderat en liten stund där, tagit en kopp te så beslöt vi oss för att gå ned till flygplatsen igen och se om inte något hände där. När vi passerade hissarna i lobbyn plingade det till och ut klev Lilian Garcia med alla sina väskor. En halv minut senare och vi hade missat henne. Mr Matjord slår till igen!
Lilian gör reklam för WWE.programmet, så klart föll vi för den och spenderade våra surt förvärvade pengar på något vi inte behövde!
Kvickt som attan hälsade vi på ms Garcia och frågade om hon kunde tänka sig att signera mitt album. -Absolut, med glädje, svarade hon och började att sätta dit sin "John Hancock". När hon höll på med det, för övrigt en mycket stilig sådan, så berättade jag att hon faktiskt fanns i albumet. Hon ville genast se och jag bläddrade upp min LO på henne. Jag saknar faktiskt lite ord över hennes reaktion men en sak är säker, hon gillade det hon såg, hon gillade det hon såg jättemycket! Hur kan jag nu veta det? Ja, ord som jag älskar detta, det var det vackraste jag sett och en drös med andra superlativer är någorlunda avslöjande.
Framsidan på mitt album med LO´s (allting handskuret) och autografer från några som vi träffade.
Baksidan på albumet och några fler autografer. Lilian hittar ni högst upp till vänster.
Lilian frågade sedan mig om hon kunde få titta på mina andra små alster och vad svarar man på det? Hon började titta igenom dem och hade små kommentarer till de flesta. Jag kan avslöja att Stacy Keibler är någon hon saknar, jättemycket, och att Stacy är Lilian absoluta favorit bland divorna som passerat under de senaste åren. Molly Holly, Trish och Victoria var några hon saknade mycket också. När hon kom fram till min Rey Mysterio-LO så stannade hon upp länge och sa att det var otroligt synd att Rey inte var med. Han hade älskat den och det hade bara varit ett måste för honom att se. Under tiden hon bläddrade så pratade vi på om Finland, om varför vi åkte runt till olika länder och följde WWE, varför de bodde vid flygplatsen och när deras flyg gick. Hela tiden var hon mer än trevlig och hon luktade precis lika gott som hon gjorde sist vi träffade henne. När hon var klar med albumet strödde hon ännu mer ros över mina små kreationer (som ni kan hitta här http://trentscissorhands.blogspot.com/ ) och sa att detta utan tvekan var den snyggaste "fan-creation" hon någonsin sett och det vackraste scrapbookingalbumet som någonsin gjorts (med detta menade hon innehållet även om hon gillade både fram och bak på albumet).
Lilian Garcia, leendet, albumet med Lilian och en gammal Big Show uppslagen. Lilian gillar min "konst"!
Sedan var det dags för fotografi och jag fick först ta ett foto på Lilian när hon höll upp mitt album med sidan på henne uppslagen samt ett foto med sonen. När jag sedan frågade i all blyghet om även jag kunde få vara med på ett så svarade hon att hon med stolthet skulle fota sig med en sådan artist som mig. Jag blev lite längre den dagen!
Jag och den alltid lika trevliga Lilian Garcia!
Den alltid lika trevliga Lilian Garcia och den inte alltid lika trevliga sonen!
Vi skildes åt i lobbyn och sonen och jag drog oss tillbaka till lobbyn. När vi sitter där kommer nästa person ut, Hornswoggle, och sonen reser sig upp och frågar om en autograf. Hornswoggle svarar, -Later, och går vidare varav vi bestämmer oss för att skita i dvärgen. Vi tar också det mogna beslutet att gå ut och ställa oss utanför hotellet efter att vi missat både Regal och HHH som gick en annan väg ut ifrån hissarna. Detta visar sig vara det bästa beslutet vi tagit på länge men mer om detta i andra inlägg. Som vanligt är kommentarer något som vi tacksamt tar emot.
Och vi avslutar detta lilla inlägg med en bild på dvärgen som dissade oss! Vi kan dock meddela att han tvättat ansiktet och att han var kortare än sin resväska!
Lilian Garcia
Vissa personer man träffar på våra wrestlingresor är trevligare än andra och lämnar bestående minnen bara genom att vara sig själva. Lilian Garcia är en sådan person och hennes perfekta Colgate-tandrad kommer att för alltid vara etsat i våra minnen. Det här skriver jag absolut inte för att vara elak, Lilian log, som den sångfågel hon är, under hela vårt korta lilla möte och det kändes mer än äkta. De flesta vi träffar ställer liksom upp frivilligt, en del mer frivilligt än andra, och man känner ofta på sig om det verkar obekvämt eller inte. Med Lilian var det lika bekvämt som soffan i lobbyn på Hilton, hon strålade verkligen ut kärlek och tacksamhet! Jag vet att det låter konstigt men det blev betydligt varmare och trevligare i lobbyn när vi stod och snattrade med henne (inte för att det var kallt innan).
Lilian med sitt bländande leende på väg mot ringen i Barcelona
När vi träffade Lilian var jag med för en gångs skull, jag var alltså vaken! Och hade jag nu sovit så hade jag garanterat vaknat av klapprandet från hennes stilettklackar när hon gled över marmorgolvet i lobbyn. Redan när hon närmade sig oss kunde man känna doften av hennes parfym och värmen runt hennes person.
Lilian Garcia, utan tvekan den bästa kvinnliga annonsören inom sportvärlden
Som vanligt så ursäktade vi oss för att vi störde när vi stoppade henne men hon bara log och sa att det gjorde vi inte alls det. WWE-fans störde aldrig enligt henne (vilket rimligtvis måste vara en sanning med modifikation). Hon frågade oss var vi kom ifrån (vårt ospanska utseende måste ha avslöjat oss) och vi berättade gladeligen att vi rest hela vägen från Sverige för att se henne och alla andra WWE-Superstars. Hon tyckte att det var en lång väg att resa men var oerhört tacksam för att WWE hade sådana lojala fans. Jag berättade att vi faktiskt såg henne på flygplatsen i Barcelona året innan när hon var där med Smackdown och att vi även sett henne i lobbyn på Hilton i Helsinki men inte vågat oss fram. Lilian blev lätt imponerad över våra globetrotter-fasoner men tyckte definitivt att vi skulle vågat prata med henne även då.
Det betalar att kunna spanska i Spanien. Lilian drog ned stort jubel för allt hon sa, vad hon nu sa?!
Vi stod väl där och svamla ett tag, Lilian, jag och sonen, och givetvis så ställde hon upp på ett fotografi efter att hon signerat sonens autografblock. Jag måste säga, eller tycka, att det blev ett av de bättre fotografier jag tagit på sonen och WWE-personer. Lilian ler inte bara med sina Colgate-tänder, hon tycks även le med sina ögon och det var precis så som det kändes under hela vårt lilla möte. Man ser det på sonen också, det är sällan han ser så lycklig ut. Lilian Garcia var mycket trevlig och självklart måste jag se till att skapa en Lilian-skylt till nästa gång vi ser RAW igen.
Sonen och Lilian Garcia, visst ser de lyckliga ut tillsammans?
Lilian med sitt bländande leende på väg mot ringen i Barcelona
När vi träffade Lilian var jag med för en gångs skull, jag var alltså vaken! Och hade jag nu sovit så hade jag garanterat vaknat av klapprandet från hennes stilettklackar när hon gled över marmorgolvet i lobbyn. Redan när hon närmade sig oss kunde man känna doften av hennes parfym och värmen runt hennes person.
Lilian Garcia, utan tvekan den bästa kvinnliga annonsören inom sportvärlden
Som vanligt så ursäktade vi oss för att vi störde när vi stoppade henne men hon bara log och sa att det gjorde vi inte alls det. WWE-fans störde aldrig enligt henne (vilket rimligtvis måste vara en sanning med modifikation). Hon frågade oss var vi kom ifrån (vårt ospanska utseende måste ha avslöjat oss) och vi berättade gladeligen att vi rest hela vägen från Sverige för att se henne och alla andra WWE-Superstars. Hon tyckte att det var en lång väg att resa men var oerhört tacksam för att WWE hade sådana lojala fans. Jag berättade att vi faktiskt såg henne på flygplatsen i Barcelona året innan när hon var där med Smackdown och att vi även sett henne i lobbyn på Hilton i Helsinki men inte vågat oss fram. Lilian blev lätt imponerad över våra globetrotter-fasoner men tyckte definitivt att vi skulle vågat prata med henne även då.
Det betalar att kunna spanska i Spanien. Lilian drog ned stort jubel för allt hon sa, vad hon nu sa?!
Vi stod väl där och svamla ett tag, Lilian, jag och sonen, och givetvis så ställde hon upp på ett fotografi efter att hon signerat sonens autografblock. Jag måste säga, eller tycka, att det blev ett av de bättre fotografier jag tagit på sonen och WWE-personer. Lilian ler inte bara med sina Colgate-tänder, hon tycks även le med sina ögon och det var precis så som det kändes under hela vårt lilla möte. Man ser det på sonen också, det är sällan han ser så lycklig ut. Lilian Garcia var mycket trevlig och självklart måste jag se till att skapa en Lilian-skylt till nästa gång vi ser RAW igen.
Sonen och Lilian Garcia, visst ser de lyckliga ut tillsammans?
Cody Rhodes
Ibland bara flyter folk förbi utan att man märker dem och så var fallet nästan i detta fall. Cody Rhodes är en sådan person som knappast märks. Han ser helt normal ut, är normalt byggd (i alla fall om man jämför med de flesta andra brottarna) och gör inte så mycket väsen av sig.
Cody är son till The American Dream, Dusty Rhodes och bror till Goldust, Dustin Rhodes. Med tanke på karaktärerna hans far och bror har är det nästan lite konstigt att han är så alldaglig. Tillsammans med Ted DiBiase bildar han ett tagteam och är även med i The Legacy som leds av Randy Orton, vilket givetvis gör honom till heel.
Cody Rhodes lämnar arenan i Barcelona tillsammans med Ted DiBiase
Hur som helst, tillbaka till mötet som var kortare än kort. Som vanligt så var jag inte riktigt på fötterna utan satt och dagdrömde i en av fåtöljerna i lobbyn. Sonen däremot har lite bättre koll och petade till mig med armbågen i mellangärdet (fruktansvärt onödigt om jag får säga det själv) när en svartklädd kille kom ut från hissen. - Är det där Rhodes, frågade han? Jag fick titta både en och två gånger innan jag faktiskt förstod att det var Cody. Med ett, -Jag tror det, ringandes i hans öron ställde sig sonen upp och fångade in Cody precis när han skulle passera oss. En autograf senare hade jag lyckats masa upp min kroppshydda ur fåtöljen och frågade om ett foto. Inget problem, Cody Rhodes ställer sig bredvid sonen och försöker se lite "ond" ut på fotografiet, vilket knappast lyckas. Så fort fotot är taget går han tillbaka till sin originalmin som är så nära nollställd som man kan komma och säger,
- Thanks guys, have a good day! Och så går han.
Mycket mer blev det inte. Cody var vare sig otrevlig eller arrogant, han var bara lätt nollställd. Dock så lyckades vi pricka av ännu en wrestler i vårt lilla (som nu är stort som ett hus) fotoalbum och det är alltid lika trevligt.
Sonen och Cody Rhodes och man förstår varför det är Christian och inte Cody som använt sig av karaktären Kapten Karisma! Inget illa ment dock, Cody ställde upp utan ett knyst och det är alltid lika trevligt.
Cody är son till The American Dream, Dusty Rhodes och bror till Goldust, Dustin Rhodes. Med tanke på karaktärerna hans far och bror har är det nästan lite konstigt att han är så alldaglig. Tillsammans med Ted DiBiase bildar han ett tagteam och är även med i The Legacy som leds av Randy Orton, vilket givetvis gör honom till heel.
Cody Rhodes lämnar arenan i Barcelona tillsammans med Ted DiBiase
Hur som helst, tillbaka till mötet som var kortare än kort. Som vanligt så var jag inte riktigt på fötterna utan satt och dagdrömde i en av fåtöljerna i lobbyn. Sonen däremot har lite bättre koll och petade till mig med armbågen i mellangärdet (fruktansvärt onödigt om jag får säga det själv) när en svartklädd kille kom ut från hissen. - Är det där Rhodes, frågade han? Jag fick titta både en och två gånger innan jag faktiskt förstod att det var Cody. Med ett, -Jag tror det, ringandes i hans öron ställde sig sonen upp och fångade in Cody precis när han skulle passera oss. En autograf senare hade jag lyckats masa upp min kroppshydda ur fåtöljen och frågade om ett foto. Inget problem, Cody Rhodes ställer sig bredvid sonen och försöker se lite "ond" ut på fotografiet, vilket knappast lyckas. Så fort fotot är taget går han tillbaka till sin originalmin som är så nära nollställd som man kan komma och säger,
- Thanks guys, have a good day! Och så går han.
Mycket mer blev det inte. Cody var vare sig otrevlig eller arrogant, han var bara lätt nollställd. Dock så lyckades vi pricka av ännu en wrestler i vårt lilla (som nu är stort som ett hus) fotoalbum och det är alltid lika trevligt.
Sonen och Cody Rhodes och man förstår varför det är Christian och inte Cody som använt sig av karaktären Kapten Karisma! Inget illa ment dock, Cody ställde upp utan ett knyst och det är alltid lika trevligt.
Jamie Noble, part 2
Jamie Noble må vara en ganska så liten brottare men vad han tappar i storlek tar han igen i brottningsskicklighet. Tyvärr så har inte WWE riktigt uppmärksammat detta då han mest används som en "jobber".
Jamie Noble kommer ut för att möta William Regal
Oavsett det så var matchen mellan Jamie Noble och William Regal i Barcelona mycket sevärd. Två stycken "riktiga" brottare så som använder brottning och skådespeleri istället för bara muskler när de ska nå publiken. Vi två satt bara och njöt av dessa två högklassiga atleter på galan.
Första gången vi såg Noble på hotellet var när vi passerade träningslokalen. Jamie Noble hade satt på sig sina hörlurar och gick på ett löpband. Han gick och gick och gick och jag kan ärligt talat inte säga hur länge det var. Vi lyckades i alla fall gå förbi flera gånger och ett gäng med brottare han komma dit, träna, lämna lokalen och så vidare. Noble bara travade på i ett ganska högt tempo även om han aldrig sprang.
Nere i lobbyn sprang vi på Jamie Noble när vi precis kom från gallerian på andra sidan hotellet. Efter de vanliga frågorna om autograf och så vidare (Noble lämnade en snygg signatur på vårt album) och ett fotografi med sonen så började Noble ställa frågor om gallerian. Han var intresserad av vad för sorts restauranger det fanns på andra sidan och vi försökte förklara. Något McDonalds eller annat hamburgerhak var inget för honom. Jag tror att han ville äta "riktig" mat men jag vet inte vilken restaurang han valde. Vi stannade kvar på hotellet när Noble tackade för sig och släntrade över gatan för att testa något av våra tips. Trevlig kille utan tvekan, och en jävel på att gå!
Sonen och Jamie Noble innan vi börjar diskutera de kulinariska aspekterna av det katalanska köket!
Jamie Noble kommer ut för att möta William Regal
Oavsett det så var matchen mellan Jamie Noble och William Regal i Barcelona mycket sevärd. Två stycken "riktiga" brottare så som använder brottning och skådespeleri istället för bara muskler när de ska nå publiken. Vi två satt bara och njöt av dessa två högklassiga atleter på galan.
Första gången vi såg Noble på hotellet var när vi passerade träningslokalen. Jamie Noble hade satt på sig sina hörlurar och gick på ett löpband. Han gick och gick och gick och jag kan ärligt talat inte säga hur länge det var. Vi lyckades i alla fall gå förbi flera gånger och ett gäng med brottare han komma dit, träna, lämna lokalen och så vidare. Noble bara travade på i ett ganska högt tempo även om han aldrig sprang.
Nere i lobbyn sprang vi på Jamie Noble när vi precis kom från gallerian på andra sidan hotellet. Efter de vanliga frågorna om autograf och så vidare (Noble lämnade en snygg signatur på vårt album) och ett fotografi med sonen så började Noble ställa frågor om gallerian. Han var intresserad av vad för sorts restauranger det fanns på andra sidan och vi försökte förklara. Något McDonalds eller annat hamburgerhak var inget för honom. Jag tror att han ville äta "riktig" mat men jag vet inte vilken restaurang han valde. Vi stannade kvar på hotellet när Noble tackade för sig och släntrade över gatan för att testa något av våra tips. Trevlig kille utan tvekan, och en jävel på att gå!
Sonen och Jamie Noble innan vi börjar diskutera de kulinariska aspekterna av det katalanska köket!
Kofi Kingston
Eftersom jag är så oerhört slö med att rapportera från våra möten så lägger jag upp ett till nu när jag väl är igång. Denna gång bjuder vi på ingen mindre än Kofi Kingston!
Ett av de senaste stjärnskotten i WWE och definitivt en av de rörligaste och mest smidiga brottarna som WWE har nu. Kofi Kingston kommer från Jamaica i WWEs värld, i riktiga världen kommer han från Ghana men det spelar liksom ingen roll.
Kofi Kingston vrider om nacken på allas vår favorit Santino Marella i Barcelona
Ute på galan så besegrade Kofi Kingston vår favorititalienare (som inte är från Italien) Santino Marella. Djup besvikelse för oss som älskar Santino men riktigt riktigt roligt var det att se ändå.
Tack vare oskärpan i bilden skulle man kunna tro att Santino och Kofi kysser varandra. Det är givetvis fel. Nog delades det ut kyssar under matchen i Barcelona men definitivt inte av det slaget. Dessutom skulle Santino, denna italienska hingst, aldrig kyssa en karl!
När vi träffade Kofi Kingston sa han inte mycket, däremot log han hela tiden och visade upp ett imponerande par biceps under hans tajta T-shirt. Mannen var ganska så liten men som så är med de flesta wrestlers, granithård! Vi träffade honom utanför hotellet. Han kom studsandes nedför trapporna till köpcentrumet som låg på andra sidan gatan och vi drog oss ut på trottoaren för att fånga upp honom när han studsade förbi.
Kofi ler som sagt större delen av tiden
När han hade tagit sig över övergångsstället stod vi där som två lallande fånar och drog till med det inte alltför originella, - Excuse me Mr Kingston, could we have your autograph?
Kofi bländade av ett Colgateleende och stannade upp. Han sa något som lät som "javisst" och signerade sonens block. Ett litet foto senare med sonen pekade han på mitt WWE-album och tittade ganska roat i det. Jag förklarade att även han skulle hamna i den så småningom och han bara stod där och såg riktigt road ut. Eftersom sonen nu hade kameran så föreslog han en bild på fadern och Kofi och det ställde Kofi gladeligen upp på. Tyvärr hade sonen ingen koll på vad han gjorde så han filmade en snutt istället! Efter hjälp på forumet lyckades jag göra ett fotografi av filmsnutten (som i och för sig är rätt rolig att ha!). Hur som helst, Kofi sträckte fram näven, hälsade på oss båda igen och sa tack och sedan så skuttande han leendes in på hotellet. Kul kille Kofi!
Sonen och den genomtrevliga, men tysta, Kofi Kingston
Kofi Kingston och fadern som genom sitt fånleende försöker säga till sonen att knäppa fotot någon gång! Det blir ganska roligt när man ser det på video! I faderns hand ser ni albumet med alla wrestlers som blivit scrappade. Längst ned ser ni också Kofi Kingstons autograf och ovan där finner vi Ted DiBiase, Priceless!
Ett av de senaste stjärnskotten i WWE och definitivt en av de rörligaste och mest smidiga brottarna som WWE har nu. Kofi Kingston kommer från Jamaica i WWEs värld, i riktiga världen kommer han från Ghana men det spelar liksom ingen roll.
Kofi Kingston vrider om nacken på allas vår favorit Santino Marella i Barcelona
Ute på galan så besegrade Kofi Kingston vår favorititalienare (som inte är från Italien) Santino Marella. Djup besvikelse för oss som älskar Santino men riktigt riktigt roligt var det att se ändå.
Tack vare oskärpan i bilden skulle man kunna tro att Santino och Kofi kysser varandra. Det är givetvis fel. Nog delades det ut kyssar under matchen i Barcelona men definitivt inte av det slaget. Dessutom skulle Santino, denna italienska hingst, aldrig kyssa en karl!
När vi träffade Kofi Kingston sa han inte mycket, däremot log han hela tiden och visade upp ett imponerande par biceps under hans tajta T-shirt. Mannen var ganska så liten men som så är med de flesta wrestlers, granithård! Vi träffade honom utanför hotellet. Han kom studsandes nedför trapporna till köpcentrumet som låg på andra sidan gatan och vi drog oss ut på trottoaren för att fånga upp honom när han studsade förbi.
Kofi ler som sagt större delen av tiden
När han hade tagit sig över övergångsstället stod vi där som två lallande fånar och drog till med det inte alltför originella, - Excuse me Mr Kingston, could we have your autograph?
Kofi bländade av ett Colgateleende och stannade upp. Han sa något som lät som "javisst" och signerade sonens block. Ett litet foto senare med sonen pekade han på mitt WWE-album och tittade ganska roat i det. Jag förklarade att även han skulle hamna i den så småningom och han bara stod där och såg riktigt road ut. Eftersom sonen nu hade kameran så föreslog han en bild på fadern och Kofi och det ställde Kofi gladeligen upp på. Tyvärr hade sonen ingen koll på vad han gjorde så han filmade en snutt istället! Efter hjälp på forumet lyckades jag göra ett fotografi av filmsnutten (som i och för sig är rätt rolig att ha!). Hur som helst, Kofi sträckte fram näven, hälsade på oss båda igen och sa tack och sedan så skuttande han leendes in på hotellet. Kul kille Kofi!
Sonen och den genomtrevliga, men tysta, Kofi Kingston
Kofi Kingston och fadern som genom sitt fånleende försöker säga till sonen att knäppa fotot någon gång! Det blir ganska roligt när man ser det på video! I faderns hand ser ni albumet med alla wrestlers som blivit scrappade. Längst ned ser ni också Kofi Kingstons autograf och ovan där finner vi Ted DiBiase, Priceless!
CM Punk
Det var ett tag sedan sist men här kommer i alla fall lite nytt till bloggen och först ut är CM Punk.
Det här var första gången sonen och jag såg CM Punk och eftersom han har, under de få år han varit i WWE, vuxit fram till en av våra favoriter i ringen så var det något vi såg fram emot. På galan i Barcelona gick han i mainevent tillsammans med Shawn Michaels mot Chris Jericho och Lance Cade. För att fatta oss kort, vi blev inte besvikna!
CM Punk i Barcelona
När vi stod i lobbyn och väntade på att wrestlers skulle passera oss var vi smått nervösa över hur vi skulle närma oss CM Punk om han dök upp. Vi hade tidigare läst på Internet att han kunde vara den mest charmerande personen, men också den jävligaste! Bland annat så var det ett fan som skrev om sitt möte med Punk att hon från att ha dyrkat honom hade gått över till att avsky honom eftersom han var den mest otrevliga och arroganta person hon träffat. Det här var ju känslor som vi inte ville framkalla hos Punk så när vi väl såg honom komma släntrandes i lobbyn så darrade vi till.
Punk och Shawn Michaels efter matchen i Barcelona
Vi stod så där lite tillbakadraget som vi alltid gör, fast ännu mer tillbakadraget i detta fall. Eftersom vi alltid vid dessa tillfällen har WWE T-shirts på oss så kan vilket pucko som helst räkna ut att vi är fans när de ser oss och det gjorde även CM Punk (som inte är ett pucko) också. Man kan se på blicken när brottarna har upptäckt en och man kan också oftast se om de är mottagliga eller inte. Vid ett flertal tillfällen har vi sett folk som nästan trängt sig på och det slutar oftast med att de inte får vare sig autograf eller foto. Antingen blir det ett ignorerande från brottarna eller i sämsta fall, en otrevlig kommentar. Nåväl, Punk såg oss och vi stod där och halvlog med nästan bedjande ögon, jag med kameran i handen och sonen med autografblocket. Punk lyfte vänligt på ögonbrynen, som om han sa, - Kom igen då om ni vill något, på ett trevligt sätt. Vi trevade oss fram, lika ursäktande som alltid och bad om foto och så vidare. Punk var mer än trevlig när vi ursäktade oss att vi störde och hade bara gott att säga om fans. Det är alltid lika roligt att höra att det är vi fans som gör att brottarna tycker yrket är så roligt och givande, även om det nu bara är något de säger! Punk tjattrade på lite och vi sa mest ingenting, troligtvis för att vi bara var glada för att upptäcka att han var precis lika trevlig som de flesta andra brottare vi träffat. Vi gillar fortfarande CM Punk med andra ord, kanske hon som skrev det där ovan inte var så smidig som man bör vara!
Sonen och CM Punk, båda straight edge!
Det här var första gången sonen och jag såg CM Punk och eftersom han har, under de få år han varit i WWE, vuxit fram till en av våra favoriter i ringen så var det något vi såg fram emot. På galan i Barcelona gick han i mainevent tillsammans med Shawn Michaels mot Chris Jericho och Lance Cade. För att fatta oss kort, vi blev inte besvikna!
CM Punk i Barcelona
När vi stod i lobbyn och väntade på att wrestlers skulle passera oss var vi smått nervösa över hur vi skulle närma oss CM Punk om han dök upp. Vi hade tidigare läst på Internet att han kunde vara den mest charmerande personen, men också den jävligaste! Bland annat så var det ett fan som skrev om sitt möte med Punk att hon från att ha dyrkat honom hade gått över till att avsky honom eftersom han var den mest otrevliga och arroganta person hon träffat. Det här var ju känslor som vi inte ville framkalla hos Punk så när vi väl såg honom komma släntrandes i lobbyn så darrade vi till.
Punk och Shawn Michaels efter matchen i Barcelona
Vi stod så där lite tillbakadraget som vi alltid gör, fast ännu mer tillbakadraget i detta fall. Eftersom vi alltid vid dessa tillfällen har WWE T-shirts på oss så kan vilket pucko som helst räkna ut att vi är fans när de ser oss och det gjorde även CM Punk (som inte är ett pucko) också. Man kan se på blicken när brottarna har upptäckt en och man kan också oftast se om de är mottagliga eller inte. Vid ett flertal tillfällen har vi sett folk som nästan trängt sig på och det slutar oftast med att de inte får vare sig autograf eller foto. Antingen blir det ett ignorerande från brottarna eller i sämsta fall, en otrevlig kommentar. Nåväl, Punk såg oss och vi stod där och halvlog med nästan bedjande ögon, jag med kameran i handen och sonen med autografblocket. Punk lyfte vänligt på ögonbrynen, som om han sa, - Kom igen då om ni vill något, på ett trevligt sätt. Vi trevade oss fram, lika ursäktande som alltid och bad om foto och så vidare. Punk var mer än trevlig när vi ursäktade oss att vi störde och hade bara gott att säga om fans. Det är alltid lika roligt att höra att det är vi fans som gör att brottarna tycker yrket är så roligt och givande, även om det nu bara är något de säger! Punk tjattrade på lite och vi sa mest ingenting, troligtvis för att vi bara var glada för att upptäcka att han var precis lika trevlig som de flesta andra brottare vi träffat. Vi gillar fortfarande CM Punk med andra ord, kanske hon som skrev det där ovan inte var så smidig som man bör vara!
Sonen och CM Punk, båda straight edge!
Rey Mysterio, part 3
Rey Mysterio, WWEs biggest little man och en person som vi träffat på två gånger tidigare men ingen av dessa gånger har vi lyckats få honom att fastna på bild. Visst har vi bilder från showerna men inget från våra träffar och det har varit lite lätt tråkigt. Nu har vi äntligen gjort något åt det, tredje gången gillt, även om vi var närma att missa även denna gång!
För att vara så liten i en värld av mest enormt stora män så har Mysterio lyckats över all förväntan. En av de mest populära brottarna och en av dem som säljer mest merchandice, bättre blir det inte!
Det höll som sagt på att gå riktigt illa, eller illa är väl att överdriva men det var på väg att misslyckas igen, mest på grund av vår tafatthet. Första gången vi såg Rey på hotellet var när vi gick förbi gymmet som fanns där. Bland alla redskap och löpband så såg vi Rey Mysterio, Jamie Noble och Charlie Haas. Vi stannade givetvis upp, men bara så där i förbifarten, och när vi gjorde det så tittade Charlie Haas upp. Vi vinkade till lite lätt och Charlie lyfte pliktskyldigast upp handen tillbaka. Jag och sonen fortsatte vidare bort mot sittgrupperna vid poolen och satte oss ned för att njuta lite av solen som hade poppat ut för tillfället. Visst hade vi kunnat gå in på gymmet, hotellgäster som vi var, men det hade känts både påträngande och pinsamt så vi lät bli. När vi låg där i varsin solfåtölj så såg vi att Charlie och Rey var klara och tog sig ut från gymmet och gick till hissarna. Vi hann inte ens sätta oss upp så vi låg kvar. Jamie Noble var också kvar, på löpbandet där han gick och gick och gick!
Rey Mysterio i Barcelona, ni ser hur tomt det var på läktarna denna gång (och då var det ännu tommare på Smackdown kvällen innan!).
Andra gången vi såg Rey på hotellet var när brottarna var på väg mot showen. Han kom ned, iförd solglasögon, och passerade oss där vi satt i lobbyn. Sonen flög upp och stoppade Rey med sitt autografblock. Rey stannade snällt till och skrev och sa några ord. Jag, dum som jag är, satt och tvekade om jag skulle fråga efter ett fotografi men beslöt mig för att inte göra det. Det har med Reys mask att göra och hans integritet, åtminstone så var det så jag tänkte. Rey hejade glatt på mig när han var klar med sonen och sedan gick han ut från hotellet. Vi satte oss ned igen och jag sa till sonen att jag inte ville fråga eftersom han kanske inte ville fotgraferas utan mask. Så fel jag hade! Utanför ser vi hur ett antal fans är framme hos Rey och han poserar glatt med dem. Skit också, tänkte jag, då var väl det kört.
En närbild på Rey i Barcelona, man kan undra när han ska sluta tatuera sig?
När brottarna kom tillbaka på kvällen var vi redan tillbaka. En snabb taxi och en strategisk plats i lobbyn så satt vi där och väntade. Lite om det har ni läst tidigare så jag ska inte tråka ut er med detaljerna men hur som helst, ingen Rey Mysterio blev det i alla fall. Vi gick och la oss och tänkte att nu har vi väl missat honom igen, som vanligt. Men, som tur var hade vi tur igen. När brottarna var på väg att lämna hotellet på morgonen därpå så var sonen och jag runt och kryssade lite i lobbyn. Vi hade precis ätit frukost och kunnat se hur vissa brottare stoppade i sig enorma mängder mat. Det är alltid lika roligt och se hur de tömmer äggbuffén på ägg! Rey syntes inte till och när vi var klara så gick vi ned och ut där bussarna stod. Jag kunde se Rey genom ett fönster och därmed började vi genast att planera. Sonen plockade upp vår Mysterio-skylt och höll upp den så där lagom nonschalant, som om det vore något han gjorde varje dag helt naturligt. Rey ser skylten och vi vinkar. Vi stod väl en sisådär 10-15 meter ifrån bussarna så det var definitivt bara tur att han uppmärksammade oss. Det som hände sedan var, åtminstone för oss, riktigt roligt. Vi ser hur Rey reser sig upp från sin plats i mitten av bussen och sedan så ser vi honom inte längre. Han är ganska kort med andra ord. Ett par sekunder senare så står han i dörröppningen till bussen och tittar ut och säger, -Hej grabbar, den där skylten känner jag igen! Vi går fram och Rey kliver av bussen med sin frukost i handen, en påse godis. -Snygg skylt säger han, är det ni som har gjort den? Vad svarar man på det? -Självklart, säger vi och berättar att den varit med och viftats på många shower varav han säger att han sa ju att han kände igen den. Och så står vi där och småpratar med Rey om showen, deras förestående resa till Paris och vad tråkigt det var att det inte kom så mycket folk. Rey tycker också att det är tråkigt men han ger alltid 100 % i alla fall eftersom de som har kommit ska ha valuta för sina pengar. Och ni, som har flugit in från Sverige (vi hann med att berätta det också), det måste ha kostat en del, er kämpade jag extra hårt för säger han med ett stort leende. När vi står där så håller bussarna på att fyllas upp och Rey säger att han måste hoppa på eftersom de är på väg. Det är då jag äntligen klämmer fram det, -Ett fotografi, frågar jag? Rey ställer sig bredvid sonen och håller upp påsen, -Det här är vad jag tycker om er skylt, sweet! Vi lämnar en Mysterio som var på synnerligen gott humör när han klev på bussen igen och vinkade hejdå till oss. Vi var minst lika nöjda och vinkade glatt tillbaka. Äntligen, som Fylking skulle sagt.
Sonen, skylten, Rey och godispåsen, sweet som sagt!
För att vara så liten i en värld av mest enormt stora män så har Mysterio lyckats över all förväntan. En av de mest populära brottarna och en av dem som säljer mest merchandice, bättre blir det inte!
Det höll som sagt på att gå riktigt illa, eller illa är väl att överdriva men det var på väg att misslyckas igen, mest på grund av vår tafatthet. Första gången vi såg Rey på hotellet var när vi gick förbi gymmet som fanns där. Bland alla redskap och löpband så såg vi Rey Mysterio, Jamie Noble och Charlie Haas. Vi stannade givetvis upp, men bara så där i förbifarten, och när vi gjorde det så tittade Charlie Haas upp. Vi vinkade till lite lätt och Charlie lyfte pliktskyldigast upp handen tillbaka. Jag och sonen fortsatte vidare bort mot sittgrupperna vid poolen och satte oss ned för att njuta lite av solen som hade poppat ut för tillfället. Visst hade vi kunnat gå in på gymmet, hotellgäster som vi var, men det hade känts både påträngande och pinsamt så vi lät bli. När vi låg där i varsin solfåtölj så såg vi att Charlie och Rey var klara och tog sig ut från gymmet och gick till hissarna. Vi hann inte ens sätta oss upp så vi låg kvar. Jamie Noble var också kvar, på löpbandet där han gick och gick och gick!
Rey Mysterio i Barcelona, ni ser hur tomt det var på läktarna denna gång (och då var det ännu tommare på Smackdown kvällen innan!).
Andra gången vi såg Rey på hotellet var när brottarna var på väg mot showen. Han kom ned, iförd solglasögon, och passerade oss där vi satt i lobbyn. Sonen flög upp och stoppade Rey med sitt autografblock. Rey stannade snällt till och skrev och sa några ord. Jag, dum som jag är, satt och tvekade om jag skulle fråga efter ett fotografi men beslöt mig för att inte göra det. Det har med Reys mask att göra och hans integritet, åtminstone så var det så jag tänkte. Rey hejade glatt på mig när han var klar med sonen och sedan gick han ut från hotellet. Vi satte oss ned igen och jag sa till sonen att jag inte ville fråga eftersom han kanske inte ville fotgraferas utan mask. Så fel jag hade! Utanför ser vi hur ett antal fans är framme hos Rey och han poserar glatt med dem. Skit också, tänkte jag, då var väl det kört.
En närbild på Rey i Barcelona, man kan undra när han ska sluta tatuera sig?
När brottarna kom tillbaka på kvällen var vi redan tillbaka. En snabb taxi och en strategisk plats i lobbyn så satt vi där och väntade. Lite om det har ni läst tidigare så jag ska inte tråka ut er med detaljerna men hur som helst, ingen Rey Mysterio blev det i alla fall. Vi gick och la oss och tänkte att nu har vi väl missat honom igen, som vanligt. Men, som tur var hade vi tur igen. När brottarna var på väg att lämna hotellet på morgonen därpå så var sonen och jag runt och kryssade lite i lobbyn. Vi hade precis ätit frukost och kunnat se hur vissa brottare stoppade i sig enorma mängder mat. Det är alltid lika roligt och se hur de tömmer äggbuffén på ägg! Rey syntes inte till och när vi var klara så gick vi ned och ut där bussarna stod. Jag kunde se Rey genom ett fönster och därmed började vi genast att planera. Sonen plockade upp vår Mysterio-skylt och höll upp den så där lagom nonschalant, som om det vore något han gjorde varje dag helt naturligt. Rey ser skylten och vi vinkar. Vi stod väl en sisådär 10-15 meter ifrån bussarna så det var definitivt bara tur att han uppmärksammade oss. Det som hände sedan var, åtminstone för oss, riktigt roligt. Vi ser hur Rey reser sig upp från sin plats i mitten av bussen och sedan så ser vi honom inte längre. Han är ganska kort med andra ord. Ett par sekunder senare så står han i dörröppningen till bussen och tittar ut och säger, -Hej grabbar, den där skylten känner jag igen! Vi går fram och Rey kliver av bussen med sin frukost i handen, en påse godis. -Snygg skylt säger han, är det ni som har gjort den? Vad svarar man på det? -Självklart, säger vi och berättar att den varit med och viftats på många shower varav han säger att han sa ju att han kände igen den. Och så står vi där och småpratar med Rey om showen, deras förestående resa till Paris och vad tråkigt det var att det inte kom så mycket folk. Rey tycker också att det är tråkigt men han ger alltid 100 % i alla fall eftersom de som har kommit ska ha valuta för sina pengar. Och ni, som har flugit in från Sverige (vi hann med att berätta det också), det måste ha kostat en del, er kämpade jag extra hårt för säger han med ett stort leende. När vi står där så håller bussarna på att fyllas upp och Rey säger att han måste hoppa på eftersom de är på väg. Det är då jag äntligen klämmer fram det, -Ett fotografi, frågar jag? Rey ställer sig bredvid sonen och håller upp påsen, -Det här är vad jag tycker om er skylt, sweet! Vi lämnar en Mysterio som var på synnerligen gott humör när han klev på bussen igen och vinkade hejdå till oss. Vi var minst lika nöjda och vinkade glatt tillbaka. Äntligen, som Fylking skulle sagt.
Sonen, skylten, Rey och godispåsen, sweet som sagt!
D-Lo Brown
Vissa möten blir längre än andra och vissa andra blir kortare. Det här mötet kan väl rubriceras som kort men ibland är kort också gott. Mannen vi ska dryfta om nu heter D-Lo Brown och är synnerligen gammal inom WWE även om han är ny för tillfället.
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
Ted DiBiase jr
Dags för ett nytt litet möte och denna gång behandlar vi Ted DiBiase jr, son till legendaren The Million Dollar Man Ted DiBiase. Jag har då aldrig riktigt förstått det där med att döpa sina barn efter sig (borde de inte få en egen identitet?) men i wrestlingvärlden fungerar det. Det finns inte ett wrestlingfan som inte vet vem Ted DiBiase är så dyker det namnet upp så skapar man direkt ett intresse.
Ted DiBiase jr och Ted DiBiase the slightly older one.
Mötet med Ted DiBiase jr var ännu ett sådant här spionuppdrag som jag och sonen antar ibland. Vi var på väg upp till shoppinggallerian bredvid hotellet och när vi går upp över "torget" så ser vi någon som är misstänkt lik DiBiase gå in på McDonalds. Nyfikna som vi är beslöt vi oss för att utforska detta tillfälle.
Ted DiBiase jr gick en match med sin tagteampartner Cody Rhodes mot Cryme Tyme i Barcelona
När jag och sonen kliver in på McDs genom entrén vid torget så kliver DiBiase ut genom andra sidan av lokalen som vätte mot gallerians inre. Efter ungefär två nanosekunders betänketid så glömmer vi allt vad hamburgare heter och följer efter Ted ut i gallerian. Han släntrar invä bortåt med en dricka i handen men vi hinner inte ens göra upp en plan om vårt förföljande innan han tar en annan dörr och kliver ut på torget igen och börjar gå mot hotellet.
Nu var goda råd dyra, eftersom torget ändå är en stor, och folktom, plats vid tiden detta hände så skulle den gode Ted med allra största trolighet lägga märke till oss om vi kom brakandes ut ur gallerian som en brunstig elefanthjord. Och någon tid för försiktighet fanns inte så vi brakade på! DiBiase hade väl hunnit en sisådär 20 meter ut på torget när vi stormade ut genom dörren och rätt och riktigt så var torget folktomt förutom DiBiase. Vi älgade på efter honom utan eftertanke om att vara diskreta men det spelade ingen roll, DiBiase märkte ingenting. När vi väl var ikapp så flämtade jag fram ett, -"Ursäkta mig hr DiBiase, skulle vi kunna stjäla ett par sekunder av din tid?" . Som vanligt var detta inte något problem, Ted stannade upp och småpratade med oss om wrestling och Barcelona. Synnerligen trevlig var han och så kom det obligatoriska när sonen fick sig en autograf och ett fotografi taget med tagmästaren. När vi var så att säga klara frågade Ted, -"Vad är det där"? och pekade på min "pärm" som jag hade med (vill du själv se hur den ser ut gå in på http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985875?cat=500&ppuser=144883 och http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985869?cat=500&ppuser=144883 ). "Pärmen" är ett album jag gjort som jag har alla mina försök till scrapbooking-projekt i och eftersom jag endast scrappar WWE-profiler så ser den ut som den gör. Jag berättade för Ted vad det var och han frågade om han fick titta. Vad svarar man på något sådant? Självklart fick Ted titta och det var inte med lite stolthet som jag visade upp mina små kreationer som fanns där i. Ted gillade specifikt HHH men hittade en del annat som han ojade sig positivt över. Jag sa att jag givetvis skulle göra en layout med honom också nu när jag hade ett foto och det tyckte han var alldeles utmärkt. Hans slutbetyg för albumet var, -"Really cool". Dessutom passade han på att signera albumet och då fick jag också säga, -"Cool". Och därmed skiljdes också våra vägar, han tillbaks till hotellet och vi till gallerian.
Sonen och Ted DiBiase jr, en mycket trevlig prick. Lägg märke till handen på sonens axel, det är inte så att man ber profilerna att "röra" en men de gör det alldeles frivilligt ändå för att få till en bra bild. Vi är som alltid lika tacksamma.
Ted DiBiase jr och Ted DiBiase the slightly older one.
Mötet med Ted DiBiase jr var ännu ett sådant här spionuppdrag som jag och sonen antar ibland. Vi var på väg upp till shoppinggallerian bredvid hotellet och när vi går upp över "torget" så ser vi någon som är misstänkt lik DiBiase gå in på McDonalds. Nyfikna som vi är beslöt vi oss för att utforska detta tillfälle.
Ted DiBiase jr gick en match med sin tagteampartner Cody Rhodes mot Cryme Tyme i Barcelona
När jag och sonen kliver in på McDs genom entrén vid torget så kliver DiBiase ut genom andra sidan av lokalen som vätte mot gallerians inre. Efter ungefär två nanosekunders betänketid så glömmer vi allt vad hamburgare heter och följer efter Ted ut i gallerian. Han släntrar invä bortåt med en dricka i handen men vi hinner inte ens göra upp en plan om vårt förföljande innan han tar en annan dörr och kliver ut på torget igen och börjar gå mot hotellet.
Nu var goda råd dyra, eftersom torget ändå är en stor, och folktom, plats vid tiden detta hände så skulle den gode Ted med allra största trolighet lägga märke till oss om vi kom brakandes ut ur gallerian som en brunstig elefanthjord. Och någon tid för försiktighet fanns inte så vi brakade på! DiBiase hade väl hunnit en sisådär 20 meter ut på torget när vi stormade ut genom dörren och rätt och riktigt så var torget folktomt förutom DiBiase. Vi älgade på efter honom utan eftertanke om att vara diskreta men det spelade ingen roll, DiBiase märkte ingenting. När vi väl var ikapp så flämtade jag fram ett, -"Ursäkta mig hr DiBiase, skulle vi kunna stjäla ett par sekunder av din tid?" . Som vanligt var detta inte något problem, Ted stannade upp och småpratade med oss om wrestling och Barcelona. Synnerligen trevlig var han och så kom det obligatoriska när sonen fick sig en autograf och ett fotografi taget med tagmästaren. När vi var så att säga klara frågade Ted, -"Vad är det där"? och pekade på min "pärm" som jag hade med (vill du själv se hur den ser ut gå in på http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985875?cat=500&ppuser=144883 och http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985869?cat=500&ppuser=144883 ). "Pärmen" är ett album jag gjort som jag har alla mina försök till scrapbooking-projekt i och eftersom jag endast scrappar WWE-profiler så ser den ut som den gör. Jag berättade för Ted vad det var och han frågade om han fick titta. Vad svarar man på något sådant? Självklart fick Ted titta och det var inte med lite stolthet som jag visade upp mina små kreationer som fanns där i. Ted gillade specifikt HHH men hittade en del annat som han ojade sig positivt över. Jag sa att jag givetvis skulle göra en layout med honom också nu när jag hade ett foto och det tyckte han var alldeles utmärkt. Hans slutbetyg för albumet var, -"Really cool". Dessutom passade han på att signera albumet och då fick jag också säga, -"Cool". Och därmed skiljdes också våra vägar, han tillbaks till hotellet och vi till gallerian.
Sonen och Ted DiBiase jr, en mycket trevlig prick. Lägg märke till handen på sonens axel, det är inte så att man ber profilerna att "röra" en men de gör det alldeles frivilligt ändå för att få till en bra bild. Vi är som alltid lika tacksamma.
Arn Anderson, the Enforcer
De flesta som läser denna blogg har säkerligen sett bilden på mig och Arn Anderson på www.wrestling4sale.blogg.se men här kommer historien också.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.
Santino Marella
Här har vi en person som har gått från att vara hatad till att bli älskad genom att vara hatad. Låter det komplicerat? Så här är det:
Santino Marella, Italiens stolthet! Och här en liten bild från miraklet i Milano.
Santino Marella, Milano-miraklet slog igenom på en show i Italien (och som ni förstår så var det just i Milano). Han stod bland publiken och fick komma upp och brottas mot Umaga, den samoanska bulldozern (visst har de skojiga smeknamn?) om Intercontinentaltiteln. Givetvis var detta förplanerat och Santino var inte en vanlig italienare som råkade få sitt livs chans. Santino var en professionell brottare som var med på turnén och som dessutom inte kommer från Italien utan är född i Kanada (han har dock italienskt ursprung). Santino lyckades med stor hjälp av Bobby Lashley slå Umaga och blev genast en medlem av WWE RAW. I Italien blev man väl antagligen tokiga av glädje (om man är italienare och gillar wrestling) men resten av världen tycktes inte gilla Santino och hans underdog-gimmick. Till slut så var han ganska så hatad trots att han var face (god) så WWE beslöt sig för att vända honom till heel (ond) och det var ett lyckokast som hette duga. Santino fick nu användning för sin tunga som är vassare än det mesta och med hans italienska fakeaccent driver han folk till vansinne, och skratt, med sina promos som han drar i princip varje kväll han brottas eller är på TV. Nu är Santino en av de populärare brottarna trots att han konstant åker på stryk och skulle han någon gång vinna så är det tack vare hans "flickvän" Beth Phoenix, the Glamazon. 
Santino och hans flickvän Beth Phoenix, the Glamazon. Gissa vem är starkast i det förhållandet? Hur som helst Santino är stolt över sitt bälte, det syns.
På showen var Santino definitivt en av höjdpunkterna och jag och sonen vred oss i skratt medan Santino verbalt slaktade alla spanjorer. Att Santino sedan åkte på stryk av Kofi Kingston spelade inte så stor roll, han lämnade arenan som en segrare i alla fall.
Kofi Kingston plågade Santino Marella rejält i Barcelona.
Vi mötte Santino i lobbyn på Hilton Diagonal Mar Barcelona och det var ett någorlunda kort möte även om det drog ut på tiden! Vi var på väg ut för lite frisk luft när Santino kom ned till lobbyn så vi drog i nödbromsen och backade tillbaka. Santino gick fram till ett skrivbord i lobbyn där en dator fanns och satte sig ned. Vi gick och satte oss i baren och iakttog honom så där lätt spionerande. Givetvis ville vi träffa mannen som får oss att skratta varje wrestlingsändning så vi liksom gled ned i barfåtöljerna så där obemärkt som bara vi kan och väntade. Efter ett tag kom servitören fram och vi beställde motvilligt varsin Coca Cola för 50 kronor styck som vi så sakteligen började sippa på. Santino satt kvar vid datorn och surfade runt på Gud vet vad för sidor men tid tog det.
En upprörd Santino talar om för publiken Barcelona vem det är som är "Campione".
Efter att våra Coca Cola börjat sina så började även vårt tålamod att göra det. Santino satt säkerligen i minst en 45 minuter och klickade runt på nätet och vi bara satt i baren. Inga andra wrestlers dök upp så vi hade ingenting förutom oss själva att fördriva tiden med och då vet man ju hur det går. Sten, sax, påse, lite egenhändigt producerat luffarschack och diverse verbala attacker mot varandra, vi var oerhört uttråkade. När servitören kommer fram för att fråga om vi vill ha något mer tackar vi nej och bestämmer oss för att ge upp på Santino. Vi ställer oss upp och är återigen på väg ut och i samma ögonblick ställer sig Santino också upp. Vi backar igen och denna gång tar vi tjuren vid hornen och går rakt fram istället för att mesa runt som vi brukar.
Santino är definitivt kvällens kung i Pavello de Olimpic Badalona.
Ett ganska abrupt "-Hej Mr Marella, vad sägs om en autograf och ett foto" från mig får Santino att stanna upp i lobbyn och titta på oss. Han säger knappt någonting, ser dock väldigt snäll ut och sträcker sig efter pennan och blocket som sonen håller i. Han skriver och ställer sig sedan upp för ett foto med sonen och ler inte nämnvärt. Jag tackar så mycket, som vanligt och frågar sedan om det är OK att sonen fotar honom och mig också, eftersom jag verkligen uppskattar det han gör. Han säger javisst och tack så mycket men inte mycket mer och jag börjar förstå varför han inte pratar. I verkliga livet bryter inte Santino på italienska, han pratar en perfekt engelska/kanadensiska och vill väl inte gå alltför långt utanför sin karaktär, åtminstone så är det min teori. 
När Santino brottas är det komedi som gäller även om han från grunden är en riktig fullkontakt-fighter.
Innan fotot frågar jag först om jag får visa honom vår Santino-skylt som jag kreerat. Nu verkar han plötsligt lite intresserad och man kan skönja ett leende på hans läppar. När jag tar fram skylten ur vår väska så tittar han på den och börjar skratta riktigt högt.
Skylten som fick Santino att både le, skratta och prata. Tyvärr glömde jag i upphetsningen att be honom signera den.
Helt plötsligt så ser vi den där Santino-glimten genom Santinos solbrillor och han ställer upp sig bredvid mig och nu pratar han. Jag säger något om att hans "Santinos Casa" utan tvekan är det bästa som WWE har och pekar samtidigt på honom och säger att Santino är nummer ett samtidigt som sonen fotar oss med sina fumliga fingrar. Han är lätt nervös så fotot blir skakigt och suddigt men det är trots allt ett foto. Efteråt tittar Santino på skylten igen och skrattar samtidigt som han säger att han gillar den, nu med lite Santino-accent. Jag lovar att ta med skylten till showen och sedan så tackar vi varandra och så går vi vår väg.
Santino Marella och sonen i lobbyn på hotellet. Jag kanske inte direkt lyckades med färgsättningen men jag höll i alla fall kameran still!
Santino var som sagt tyst av sig men det gick att locka fram ett skratt, ett leende och lite prat ur honom också. Trevlig kille och vi är glada över att vi träffade honom samt tacksamma för att jag lägger ned tid på skyltar! 
Jag och den nu leende Santino, en riktigt trevlig kille trots allt.
Shad Gaspar, Cryme Tyme
Efter att ha sett Smackdown/ECW-showen men inte träffat några brottare var vi ganska så säkra på att inte få göra det under denna resa. Vi hoppades väl innerst inne att kanske springa på någon på flygplatsen när vi skulle hem men samtidigt visste vi vilken tur vi hade förra gången med att tajma flygavgångar etc. Spelade egentligen ingen roll tyckte vi, vi var ganska så uppspelta för det efter att ha sett showen kvällen innan och dessutom ha en till att gå på under kvällen. På morgonen av RAW-showdagen tog vi det lugnt, åt igenom hela den dignande frukostbuffén på hotellet och sedan så tog vi en långpromenad i Barcelona. Stan är riktigt riktigt stor och det är svårt att föreställa sig hur stort när man bara har en mesig turistkarta. Efter vår något svettiga gångtur tog vi oss tillbaka till hotellet och gick upp på rummet för att vila en stund.
JTG och Shad efter en riktigt bra match i Barcelona
Någon timma senare tog vi oss ned till lobbyn igen för att gå ut och käka lunch någonstans. När vi kliver ut ur hissen ser jag ett bekant ansikte, eller snarare sagt en bekant kropp. Det var utan tvekan Shad Gaspar från Cryme Tyme som stod vid receptionen och bredvid honom stod The Glamazon Beth Phoenix. Både jag och sonen hajar till och stannar på sidan nära dörren, fortfarande kvar i lobbyn. Eftersom vi båda har WWE T-shirts på oss kan den minst begåvade räkna ut att vi är där för wrestling så det ser nog lite dumt ut. När Shad och Phoenix är klara vid receptionen börjar de gå mot dörren. Beth Phoenix passerar oss först utan att titta på oss men i gengäld så glor vi nog så det räcker. Hon är betydligt mindre än vad man trott och hon ser ganska så annorlunda ut utan smink. Sedan kommer Shad, han är betydligt större! Vi bara står där och ser dumma ut, ingen kamera, inget autografblock, ingen penna, bara vi eftersom vi inte trott att vi skulle möta någon. Shad ser oss och stannar till, han säger,
- Hi guys, how are you doing? och tar oss båda i händerna. Sedan tar han det där vanliga med att det kul att se oss, är ni här för showen etcetera. Det börjar bli en vana nu men det är ändå lika trevligt, och nervpirrande varje gång. Speciellt när brottarna själva stannar upp. Shad snackar med oss ett par minuter och sedan går han ut till Beth som väntar och de tar en taxi och drar iväg någonstans. Vi står kvar med leenden på läpparna, vänder på klacken och åker upp och hämtar kamera och attiraljer och sedan så börjar jakten igen.
Shad med Ted DiBiase som ryggsäck
Shad träffade vi igen senare på dagen. Vi hade precis gått utanför och sonen hade fått en autograf av Kane som såg ut att ha bråttom till en bil/van som det stod gym på. Jag bad inte om något foto på grund av detta så när vi tittade på autografen så ser vi i ögonvrån att Shad går över gatan till shoppingcentrumet/gallerian som ligger på andra sidan. Vi börjar följa efter men får stanna upp eftersom det blir rött. När vi väl tar oss över och sedan uppför trappan till centrumet så ser vi hur Shad går in. Det är ett stort centrum, riktigt stort så vi oroar oss lätt för att tappa bort honom. Med tanke på hans storlek var det dumt, han syns alldeles utmärkt när vi kommer in eftersom han är två huvuden längre än alla andra och den enda färgade personen där inne. Shoppingcentrumet består av fyra våningar med ett stort öppet atrium i mitten så att man kan se alla våningarna från var man än är. Vi hakar på efter Shad som går och tittar lite här och där och vi ligger väl sisådär en 15-20 meter bakom hela tiden. Han styr stegen mot Burger King och vi stannar till utanför medan han beställer sin Whopper (eller vad det nu var?) och Cola. När han kommer ut från hamburgerrestaurangen har han påsen i händerna och släntrar vidare runt i centrum på de olika våningarna. Vi följer "osynligt" efter, tanken är att vi ska gå fram till honom när han går ut från gallerian. Det är både ljusare och lugnare ute så det bör bli ett bättre foto då. Shad har inte bråttom, inte på något sätt. Ett tag är han på våning två och vi på fyran. Vi går längs med gången och ser honom två våningar ner över atriumet och det är nästan, hur löjligt det än låter, spännande. Nu tror jag inte att SÄPO ska hyra in oss för att skugga personer men det är lite så det känns när vi smyger omkring efter honom. När vi kommer längst bort i ena hörnet försvinner han och vi satsar raskt på rulltrappan för att åka ned en våning. När vi är på väg ner passerar Shad oss i rulltrappan som går upp. Han ser inte oss men vi håller på att brista ut i gapskratt med tanke på hur dum situationen är och hur löjliga vi är. Vi skyndar runt och åker upp och Shad är då på väg mot utgången.
Bra svettig efter väl förättat värv går JTG och Shad ut med publikens jubel och händer efter sig
Utanför gallerian på det nästan tomma torget hinner vi till slut ikapp den stora mannen. Han stannar till när vi lätt försynt frågar om vi kan få ta en bild och så säger han, - Ah, det var er jag träffade i lobbyn va? -Visst ,säger jag och påpekar att vi inte hade kameran med oss då. Sedan säger jag att vi "stalkat" honom inne i gallerian hela vägen. Shad skrattar högt, riktigt högt. Jag undrar om vi kan få ta fram Cryme Tyme-skylten vi har med oss och han blir glatt överraskad över att vi har en. Han tittar på den, nickar och säger att det var en av de snyggare han sett. Shad har med andra ord riktigt god smak (dessutom valde han Burger King istället för McD och det säger också en del). Jag tar fotot på honom och sonen och så skriver Shad en autograf också. Sedan frågar han om vi ska tillbaka till hotellet och när vi säger ja så börjar han gå med oss. Vi pratar lite om ditten och datten, Sverige och wrestling och aldrig har jag blivit så glad över att mötas av en röd gubbe vid gatan, det betyder att det blir lite mer taltid med den gode Gaspar. Han är hela tiden så avslappnad och laid-back så det känns nästan som om man kände honom där vi likt fnittriga tonårstjejer knallar med. Tillbaka vid hotellet så frågar Shad om vi ska upp till rummet eller om vi ska stanna i lobbyn och se om vi kan träffa fler wrestlers. Vi stannar här nere säger jag men tackar för sällskapet och så sträcker Shad fram näven igen och vi hälsar på varandra igen.
Det är svårt att se på bilderna hur stor Shad verkligen är men det är definitivt huvudet högre än de flesta andra.
Efter showen är Shad en av brottarna som åker direkt upp på rummet. Innan han gör det dock så hinner han vinka igenkännande med ett stort leende till oss och det är det sista vi ser av honom på denna resa. Shad var en fantastiskt trevlig karl och riktigt kul att träffa. Som ni kanske märkt så har det inte varit så många inlägg med möten från den senaste resan. Detta beror på två saker, jag har riktigt mycket att göra och är konstant upptagen samt att kommentarsflödet har väl inte varit det bästa om man säger så. Fler kommentarer gör att jag försöker ta mig mer tid, så enkelt är det! Och så en fråga då, är det någon där ute som vet hur man gör om en liten videosnutt till ett stillfoto (ett fotografi helt enkelt)? Sonen dabbade sig lite när han skulle fota mig och en av brottarna så nu har vi en video på mötet, trevligt det men man skulle gärna ha ett foto också.
Sonen, skylten och Shad Gaspar som kamoflerar sin BK-påse bakom ryggen på den något mindre personen på bilden. Dock blir man lätt förvånad över hur stor sonen blivit, det känns nästan som igår när han knappt nådde upp till knäskålarna på en del wrestlers vi mötte, nu är han längre än de flesta. Ja, inte Shad förstås.
JTG och Shad efter en riktigt bra match i Barcelona
Någon timma senare tog vi oss ned till lobbyn igen för att gå ut och käka lunch någonstans. När vi kliver ut ur hissen ser jag ett bekant ansikte, eller snarare sagt en bekant kropp. Det var utan tvekan Shad Gaspar från Cryme Tyme som stod vid receptionen och bredvid honom stod The Glamazon Beth Phoenix. Både jag och sonen hajar till och stannar på sidan nära dörren, fortfarande kvar i lobbyn. Eftersom vi båda har WWE T-shirts på oss kan den minst begåvade räkna ut att vi är där för wrestling så det ser nog lite dumt ut. När Shad och Phoenix är klara vid receptionen börjar de gå mot dörren. Beth Phoenix passerar oss först utan att titta på oss men i gengäld så glor vi nog så det räcker. Hon är betydligt mindre än vad man trott och hon ser ganska så annorlunda ut utan smink. Sedan kommer Shad, han är betydligt större! Vi bara står där och ser dumma ut, ingen kamera, inget autografblock, ingen penna, bara vi eftersom vi inte trott att vi skulle möta någon. Shad ser oss och stannar till, han säger,
- Hi guys, how are you doing? och tar oss båda i händerna. Sedan tar han det där vanliga med att det kul att se oss, är ni här för showen etcetera. Det börjar bli en vana nu men det är ändå lika trevligt, och nervpirrande varje gång. Speciellt när brottarna själva stannar upp. Shad snackar med oss ett par minuter och sedan går han ut till Beth som väntar och de tar en taxi och drar iväg någonstans. Vi står kvar med leenden på läpparna, vänder på klacken och åker upp och hämtar kamera och attiraljer och sedan så börjar jakten igen.
Shad med Ted DiBiase som ryggsäck
Shad träffade vi igen senare på dagen. Vi hade precis gått utanför och sonen hade fått en autograf av Kane som såg ut att ha bråttom till en bil/van som det stod gym på. Jag bad inte om något foto på grund av detta så när vi tittade på autografen så ser vi i ögonvrån att Shad går över gatan till shoppingcentrumet/gallerian som ligger på andra sidan. Vi börjar följa efter men får stanna upp eftersom det blir rött. När vi väl tar oss över och sedan uppför trappan till centrumet så ser vi hur Shad går in. Det är ett stort centrum, riktigt stort så vi oroar oss lätt för att tappa bort honom. Med tanke på hans storlek var det dumt, han syns alldeles utmärkt när vi kommer in eftersom han är två huvuden längre än alla andra och den enda färgade personen där inne. Shoppingcentrumet består av fyra våningar med ett stort öppet atrium i mitten så att man kan se alla våningarna från var man än är. Vi hakar på efter Shad som går och tittar lite här och där och vi ligger väl sisådär en 15-20 meter bakom hela tiden. Han styr stegen mot Burger King och vi stannar till utanför medan han beställer sin Whopper (eller vad det nu var?) och Cola. När han kommer ut från hamburgerrestaurangen har han påsen i händerna och släntrar vidare runt i centrum på de olika våningarna. Vi följer "osynligt" efter, tanken är att vi ska gå fram till honom när han går ut från gallerian. Det är både ljusare och lugnare ute så det bör bli ett bättre foto då. Shad har inte bråttom, inte på något sätt. Ett tag är han på våning två och vi på fyran. Vi går längs med gången och ser honom två våningar ner över atriumet och det är nästan, hur löjligt det än låter, spännande. Nu tror jag inte att SÄPO ska hyra in oss för att skugga personer men det är lite så det känns när vi smyger omkring efter honom. När vi kommer längst bort i ena hörnet försvinner han och vi satsar raskt på rulltrappan för att åka ned en våning. När vi är på väg ner passerar Shad oss i rulltrappan som går upp. Han ser inte oss men vi håller på att brista ut i gapskratt med tanke på hur dum situationen är och hur löjliga vi är. Vi skyndar runt och åker upp och Shad är då på väg mot utgången.
Bra svettig efter väl förättat värv går JTG och Shad ut med publikens jubel och händer efter sig
Utanför gallerian på det nästan tomma torget hinner vi till slut ikapp den stora mannen. Han stannar till när vi lätt försynt frågar om vi kan få ta en bild och så säger han, - Ah, det var er jag träffade i lobbyn va? -Visst ,säger jag och påpekar att vi inte hade kameran med oss då. Sedan säger jag att vi "stalkat" honom inne i gallerian hela vägen. Shad skrattar högt, riktigt högt. Jag undrar om vi kan få ta fram Cryme Tyme-skylten vi har med oss och han blir glatt överraskad över att vi har en. Han tittar på den, nickar och säger att det var en av de snyggare han sett. Shad har med andra ord riktigt god smak (dessutom valde han Burger King istället för McD och det säger också en del). Jag tar fotot på honom och sonen och så skriver Shad en autograf också. Sedan frågar han om vi ska tillbaka till hotellet och när vi säger ja så börjar han gå med oss. Vi pratar lite om ditten och datten, Sverige och wrestling och aldrig har jag blivit så glad över att mötas av en röd gubbe vid gatan, det betyder att det blir lite mer taltid med den gode Gaspar. Han är hela tiden så avslappnad och laid-back så det känns nästan som om man kände honom där vi likt fnittriga tonårstjejer knallar med. Tillbaka vid hotellet så frågar Shad om vi ska upp till rummet eller om vi ska stanna i lobbyn och se om vi kan träffa fler wrestlers. Vi stannar här nere säger jag men tackar för sällskapet och så sträcker Shad fram näven igen och vi hälsar på varandra igen.
Det är svårt att se på bilderna hur stor Shad verkligen är men det är definitivt huvudet högre än de flesta andra.
Efter showen är Shad en av brottarna som åker direkt upp på rummet. Innan han gör det dock så hinner han vinka igenkännande med ett stort leende till oss och det är det sista vi ser av honom på denna resa. Shad var en fantastiskt trevlig karl och riktigt kul att träffa. Som ni kanske märkt så har det inte varit så många inlägg med möten från den senaste resan. Detta beror på två saker, jag har riktigt mycket att göra och är konstant upptagen samt att kommentarsflödet har väl inte varit det bästa om man säger så. Fler kommentarer gör att jag försöker ta mig mer tid, så enkelt är det! Och så en fråga då, är det någon där ute som vet hur man gör om en liten videosnutt till ett stillfoto (ett fotografi helt enkelt)? Sonen dabbade sig lite när han skulle fota mig och en av brottarna så nu har vi en video på mötet, trevligt det men man skulle gärna ha ett foto också.
Sonen, skylten och Shad Gaspar som kamoflerar sin BK-påse bakom ryggen på den något mindre personen på bilden. Dock blir man lätt förvånad över hur stor sonen blivit, det känns nästan som igår när han knappt nådde upp till knäskålarna på en del wrestlers vi mötte, nu är han längre än de flesta. Ja, inte Shad förstås.
Barcelona 2008 del 2, RAW
Då mina vänner så har vi kommit till den andra delen av faderns och sonens Barcelona och denna gång är det givetvis RAW-showen vi fokuserar på. Efter att ha sett Smackdown/ECW kvällen innan som hade varit riktigt bra trots avsaknaden av publik så såg vi fram emot att även få se RAW-brottarna i aktion. Och eftersom vi träffat på många av brottarna under dagen så blev det lite mer personligt. Dessutom så visste jag att det var mer publik på denna eftersom det inte fanns några ringsidebiljetter att köpa. Vi hade platser i något som hette "Guldcirkeln" och ska man bara se på wrestling så sitter man väldigt bra där. Och helt oslagbart är det om man vill ta bra fotografier. Nu blev det inte så eftersom en maktfullkomlig spanjor i dörren stoppade mig och min kamera. Då spanjorerna är hemskt limiterade i det engelska språket så förstod jag bara att jag inte fick komma in eftersom jag hade en "Camera professional" (med spanskt uttal).
På flygplatsen så hittade vi en skylt som sa allt om vad jag tyckte om vakterna på galan. För övrigt kan det berättas att "ARS" var ett matställe som enkom serverade skitmat!
Jag blev givetvis mäkta irriterad och började att klaga högljutt så vakten tillkallade sin chef som inte heller kunde någon engelska. Han släppte in oss i arenan men krävde att vi skulle lämna kameran på förvaring. Jag vägrade! Fler vakter tillkallades och jag var nu den mest betittade personen i hela arenan. Frågan är om Jeff Hardy ens var så omsvärmad när han under kvällen innan helt sonika hade klivit ut bland fansen innan showen? Kommunikation var totalt omöjlig eftersom ingen pratade engelska, vakterna var totalt omöjliga och jag var omöjlig så vi befann oss verkligen i en omöjlig situation. Vakterna ryckte i kameran, jag höll i. Vakterna började putta på mig, jag puttade tillbaka. Fler upprörda vakter strömmade till och jag kände att snart blir vi utslängda. Räddningen kom delvis av en vän liten spanjorska som kunde några ord engelska. Jag försökte förklara för henne att det inte var något problem kvällen innan och så sa jag, och betänk att vi satt i en liten knipa så en vit lögn var berättigad, att vi kände WWE-brottarna och började bläddra fram bilderna jag hade i kameran. Vakterna blev någorlunda imponerade och slutade att dra i mig men de var benhårda, visst kunde vi gå in men kameran stannade i förvaringen. Spanjorskan gjorde klart för mig att det var den enda chansen för oss att gå till våra platser så valet blev ändå enkelt. Jag och min lilla trupp med vakter stolpade bort till förvaringen och lämnade in kameraväskan. När jag väl gjort det vände jag mig till vaktchefen och sa, -If I cant find my camera here when I come back, I am going to find you! Spanjorskan som fortfarande var med tittade på mig och beslöt sig för att inte översätta. Hon gjorde nog rätt i det! Vaktchefen var två gånger större än mig och dessutom så bestod han av till större delen muskler, inte för att jag brydde mig för ögonblicket men det är ju dumt att utmana ödet. Alla tycktes dra en lättnadens suck efter kameran var i säkert förvar, alla förutom jag som gick och svor och förbannade allt och alla i Spanien. Sonen gick bredvid och lugnade fadern med de tröstande orden om att jag minsann kunde koncentrera mig på att titta på showen för en gångs skull. Och det hade han ju givetvis rätt i, aldrig har jag sett så mycket wrestling när jag varit på en show så frågan är om man överhuvudtaget ska ha med sig kameran i fortsättningen? Under timman innan showen såg vi hur vaktchefen gick runt i arenan och plockade alla som hade en kamera som såg någorlunda "professionell" ut. Tänk att folk inte har något vettigt för sig.
Spanjorerna är som sagt inte direkt några fenor på engelska men de vet vad de vill ha. Den här skylten ute på Barcelona Airport sa allting, snacka om språkförbistring!
Tillbaka på hotellet när jag pratade med en av crew-medlemmarna från WWE som frågade oss om vi hade haft kul sa jag som det varit. Kul men de borde kanske ha tydligare regler för det där med kameror, sa jag. Sedan fick jag berätta för honom vad som hänt och han blev uppriktigt sagt arg, inte på mig dock. Han tog min adress och sa att han skulle försöka fixa några foton från showen och skicka men eftersom jag inte sett något än så var han väl bara trevlig då, eller så kanske det kommer något vid ett senare tillfälle.
Sonen har sjunkit ned i en av sofforna i lobbyn. Så fort man gick ifrån dem så var en hotellanställd där och buffade kuddarna.
Fadern i samma lobby men dock i baren. Vi hade dock bra mycket roligare än vad jag ser ut att ha, goes without saying med tanke på var jag sitter!
Hur som helst så spelar det nu inte så stor roll, större delen av showen går att ses på Youtube (vanliga kameror kan man beslagta men att halva spaniens befolkning filmar hela showen tycks passera förbi!) och dessutom så mejlade våra spanska vänner från SD/ECW-showen sina bilder så jag har att visa här ändå. Nu ska jag sluta b-tcha om kameraincidenten eftersom det inte är det viktiga. Vi hade hur kul som helst, såg hur bra som helst och showen var värd vartenda öre ändå så låt oss gå över till det positiva istället, varsågoda.
En helt omotiverad bild från vårt obäddade men ack så lyxiga hotellrum på Hilton De La Mar.
Första matchen och Hacksaw Jim Duggans musik ljuder i högtalarna tilsammans med hans "Hoooooooooooooo". Ut kommer Hacksaw Haas, Charlie Haas utklädd till Duggan, viftandes den amerikanska flaggan. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera så de jublar. Haas kör igenom hela Hacksaws rutin men när Hacksaws musik ljuder igen och Hacksaw själv kommer ut så vänder publiken snabbt. Hacksaw har en spanskfärgad flagga (skriver så därför att det inte är den officiella spanska flaggan) så publiken jublar åt allt han gör och buar åt allt Haas gör. Det är faktiskt riktigt roligt, speciellt eftersom Haas egentligen gör en bättre Hacksaw än Hacksaw själv. De båda eldar upp publiken under en ganska lång tid, bra mycket längre än själva matchen, och sonen och jag skrattar gott åt Haas och spanjorernas vändning. Själva matchen är inte så mycket att hurra åt men det är alltid kul att ha fått se en legend som Hacksaw in action och dessutom så är Haas en riktigt bra brottare och det får han visa bitvis även om han mest kör Hacksaws moves (som till och med jag skulle klara av). Haas förlorar givetvis men får ändå tid efteråt att fortsätta agera till publikens burop. Hacksaw vann ju och han är ju Hacksaw, eller hur?
Charlie "Hacksaw" Haas viftar med sin flagga och planka
Hacksaw Jim Duggan stormar in och "köper" publiken med en spansk flagga istället för den amerikanska. Han drog till och med igång en "Spain, spain"-kör när Haas försökte köra igång med "U-S-A"!
Charlie retar upp publiken och glädjer oss.
Hooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
Som andra match bjöds vi på D-Lo Brown mot Manu och det märktes att dessa två inte har särskilt mycket TV-tid eftersom spanjorerna var någorlunda ljumma till denna tillställning. Allting är i och för sig relativt men det var ändock denna match som det lät minst till. I gengäld fick vi se en ganska så bra match där D-Lo till förlorade men vann publikens kärlek.
Alla vill klappa på D-Lo...
...men ingen vill klappa på Manu. I förgrunden ser vi hur spanjorerna får in WWEs sändningar.
D-Lo och Manu cirklar runt ringen och tar god tid sig på innan de...
...exploderar. Och sedan blev det god fart hela matchen igenom.
Tagmatcher är oftast alltid kul att se på och den mellan mästarna Ted DiBiase jr och Cody Rhodes mot Cryme Tyme, Shad och JTG var inget undantag. Det enda problemet var egentligen vilka vi skulle hålla på? I vanliga fall så håller jag och sonen i stort sett bara på "heels", de onda, men eftersom vi stött på Shad två gånger under dagen och han hade varit exceptionellt trevlig så var det svårt att välja. Vi gjorde det enda rätta, vi jublade åt allt!
JTG stilar och eldar upp publiken.
Givetvis så tjafsar alla med varandra innan matchen och gör allt för att reta upp varandra.
Rakt igenom matchen så är det fullt ös så man förstår att brottarna är svettigare än en finsk bastubadare när de går ut.
Shad är både stor och stark. Han gick omkring med DiBiase på ryggen i en evighet!
Innan matchen är "Simply Priceless" bra kaxiga...
Efteråt är de inte riktigt lika sturska men de tar tillfället till akt att bråka med publiken på vägen ut eftersom de ändå behöll sina titlar.
JTG och Shad är inte glada, de förlorade, men publiken älskar dem i alla fall.
Oftast så brukar jag klaga på tjejbrottning men matchen mellan Beth Phoenix vs Katie Lea Burchill vs Mickey James, en triple-threat, var riktigt bra. Till och med bland de bättre av alla matcherna som vi såg under de kvällarna vi var på wrestling. Phoenix behöll titeln, eftersom titlar i princip aldrig byter ägare under house-shows (och ja, jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln) efter högkvalitativ brottning från hennes och Mickeys sida. Burchill var mer med som utfyllnad. En lustig händelse under matchen var att en propp (el) smällde av riktigt rejält så att hela arenan blev mörk. Tjejerna stannade upp ett tag men fördrev tiden med att gruffa med varandra tills ljuset kom på igen. Det låter ju inte särskilt roligt men det roliga var att hela publiken, nästan unisont, drog efter andan och började mumla Undertaker mer eller mindre upphetsat när ljuset försvann. Tala om att vara indoktrinerade.
Katie Lea, Beth och Mickey kramas som bara de kan.
Jamie Noble vs William Regal och det är en parning som får äkta wrestlingälskare att dräggla värre än en treåring på dagis. Här snackar vi teknisk brottning blandat med riktigt stiffa shots till en perfektion som fick både sonen och fadern att stå upp under hela matchen (vilket tvingade resten av sektionen att stå upp också). Tänk om alla kunde brottas som dessa herrar och tänk om man skulle våga satsa mer på dessa herrar, så mycket bättre allt skulle bli då!
Ingen är så härligt arrogant och brittisk som William Regal.
Och ingen är så pibull-liknande som trailertrash-killen Jamie Noble.
Ingen kan hellre fuska så som Regal som är ypperligt förvånad över att domaren säger åt honom. Han gör ju ingenting!
Däremot kan jag räkna upp ett antal personer som har snyggare brottarutstyrsel än William Regals sparkdräkt!
Kvällens höjdpunkt var inte att se maineventet, kvällens höjdpunkt var att se Santino Marella live! Ja, att höra live kanske till och med är rätta uttrycket. Santino är Gud, det är inget snack om det. Vi hade träffat både Santino och hans motståndare Kofi Kingston tidigare under dagen och Kofi var väl den som gjorde mest intryck då men framför publik så var det ingen tvekan, Santino Marella ägde Pavello Olimpic de Badalona. Han stred ut som en kung på Eriksgata och publiken jublade. Han gick sakta genom publikhavet, snett vinkandes och snett leendes samtidigt som han visade att det var han som var Intercontinentalchampion. Väl i ringen fortsatte hans vinkande och publiken jublade. En mikrofon sattes i hans hand och sedan var kvällen definitivt räddad. Allt tjafs om kameran försvann och jag och sonen log från öra till öra när Santino körde igång sin promo. Först började han med att berätta hur kul det var att vara i Spanien (stort jubel), hur bra Spanien var (stort jubel), hur vackert Spanien var (stort jubel), hur bra spanjorerna var (stort jubel), för de visste sin plats (mindre burop). Spanjorerna hade nog svårt att förstå Santinos brutna engelska men någonting var definitivt fel med den kommentaren tror jag att de trodde. Sedan körde Santino på med att Spanien alltid var nummer två, visst var de duktiga i fotboll, Europamästare och allt (stort jubel igen), men Italien var världsmästare (mer burop)! Så fortsatte han ett bra tag tills han krävde att få möta en riktig motståndare, inte en spanjor eftersom de alltid slutar tvåa, en riktig motståndare som faktiskt kunde gör motstånd mot honom, hela världens mästare. Sonen och skrattade gott trots att ett antal spanjorer runt omkring oss inte var fullt så roade. Ut kom i alla fall Kofi Kingston och det blir en match som inte gäller titeln då Santino inte anser oss i publiken vara värda en titelfajt. En riktigt bra match blir det också där framför allt Kofi får visa upp sin brottning och Santino får visa upp ett stort register på hur man kan fega ur och fuska så fort tillfälle ges. Till slut så blir det "Thunder in Paradise" och Santino sänks som Bismarck sänktes av britterna under andra världskriget. Kofi firar och tar sig sedan ut. Santino reser sig mödosamt upp och publiken skrattar åt honom men han tar över igen, han har bältet, det är han som är champ och han kräver att folket ska jubla åt honom. Santino är som sagt Gud.
Santino Marella gör entré, med unibrow och bälte. Först jublar folket men efter ett tag förstår de att han driver med dem och då börjar visselkonserten och buropen sprida sig i arenan.
Intercontinentalmästaren har äntrat ringen och vi bara myser uppe på läktaren.
Santino anser att Kofi Kingston fuskar under matchen och det tycker vi också!
Det är mest Kofi som är offensiv under matchen, Santino tar alla chanser att gömma sig bakom domaren eller ta tag i repen men ibland så får han faktiskt in ett par grepp och han är då mäkta stolt efter dem.
Och här ser ni själva hur Kofi fuskar. En illegal armbar ser ju detta definitivt ut att vara!
Santino blir lätt groggy under matchen och faller offer för en feg spark...
Men trots det, och en ordentlig huvudvärk så är det ju Santino som är mästare så vi kan skriva upp ännu en vecka på Honk-a-metern.
Kvällens största jubel var ju Santino för oss men för spanjorerna så var det definitivt Rey Mysterio som det poppades allra mest för. Några besvikna rop efter Batista var rätt högljudda också men Mysterios pop var mäktig. Han mötte Kane i en NO-DQ-match och det är ju alltid roligt att se eftersom det är ganska så mycket vapen inblandade. Inga stegar som under gårdagen med Matt Hardy och Mark Henry men väl stolar, soptunna med lock, ringtrappa (spanska trappan!) och annat smått och gott. Hur preparerade de än må vara så bör herrarna ha haft ordentligt ont efteråt ändå. Rey Mysterio vann efter en bra match med otrolig inlevelse från publiken. Efter gick Kane bärsärkargång och kastade prylar omkring sig och jagade Lilian Garcia samt andra som satt runt ringen. Han var väl sur för att han inte lyckades undvika Reys tredje försök på en 619.
Lilian Garcia som pratade flytande spanska till publikens glädje. Hon pratade en hel massa och givetvis förstod vi inget, typ, men varje gång hon introducerade brottare så gick hon över till att prata engelska, hm, undrar varför?
Kvällens största pop, Rey Mysterio introduceras och spanjorerna blev som tokiga.
Synd att kvaliteten på bilden blev så dålig, annars hade det faktiskt varit något att spara. Tänk om jag haft min "camera professional"!
Lite bättre bild men fortfarande inte "camera professional". Man kan fråga sig om bestämmelserna är för att folk ska bli så illa tvungna att köpa WWEs licensierade bilder? Fast å andra sidan så blev ju crewkillen förvånad och förbannad så det var nog bara en misstolkning av nitiska vakter.
Kane stalkar Rey Mysterio som dyker undan blixtsnabbt för att sedan sparka eller slå på mannen som är typ dubbelt så stor som honom.
I början är det Rey som dominerar och får in mest grepp och slag medan Kane bara blir frustrerad.
Men Kane får till slut tag på den lille hale Rey och misshandeln börjar. Precis härefter tog Rey ett riktigt ruggigt bump i ryggen Kane dunkar ned honom i trappan.
Kane fixar iordning soptunnan som redan då hade fått buckla till både honom och Rey ett par gånger.
Kane lyckas få Rey att ta räkningen till två ett flertal gånger men Mysterio tar sig alltid ur och till sist så är det en 619 och en West Coast Pop som avgör till Reys fördel.
Som mainevent så är det ett tagteammöte som sig brukar på Houseshows. Publiken får se så många brottare som möjligt och brottarna behöver inte kämpa ihjäl sig. Det är världsmästaren Chris Y2J Jericho och hans adept Lance Cade som tar sig an CM Punk och Shawn Michaels, The Heartbreak Kid. Först kommer Jericho och Cade ut och Y2J drar då en promo. Han gör det dessutom på spanska, om än hackigt, så vi fattar inte ett ord av vad han säger. Dock så förstår vi vad han vill för hans kroppsspråk och gester visar tydligt och klart på att han inte gillar vare sig Barcelona eller Spanien. Publiken skriker ut sin avsky och The Sexy Beast blir då ännu mer elak. Han och Cade går ned från ringen och går runt den samtidigt som de gestikulerar och skriker saker till de som sitter (står) vid ringside. The King of the World (det är fortfarande Jericho vi pratar om, han har typ 100 smeknamn) tar tag i en ganska så snygg HBK-skylt vid ringside och river den i bitar. Spanjoren blir legitimt arg och The Man of 1002 holds kastar tillbaka det som är kvar av skylten på honom. Publiken är i upplösning och man börjar undra om inte The Highlight of the Night gått för långt? Då ljuder CM Punks musik och så vänds det uppbyggda hatet till jubel istället och det enda jag kan tänka är att, de är duktiga på det här WWE! Punk mottas som en hjälte men det är inget jämfört med vad hans partner HBK får som mottagande. Han är om möjligt ännu mer poppis än Rey Mysterio, om inte så är det bra nära i alla fall. Det blir en bra match med allas specialgrepp, även om man kan tycka att HBK spelar över ibland. I början är det till och med så att domaren Mike Chioda inte kan hålla sig för skratt när han ska "försöka" hålla HBK borta från Jericho. Hur som helst, när det väl kommer igång är det bra flyt och kul att se och givetvis är det Lance Cade, den minst namnkunnige av de fyra, som får bita i gräset när han springer på en Sweet Chin Music från The Showstopper.
Cris Jericho och Lance Cade innan de gör publiken i Barcelona galna.
Alldeles snart så talar de om vad de tycker om Spanien och jag hoppas verkligen att han nämnde säkerhetsvakterna också!
CM Punk däremot tycks vara väldigt glad över att vara i Barcelona!
För att inte tala om om legendaren himself, The Heartbreak Kid Shawn Michaels.
Som tar alla chanser till att posera för publiken, både på repen...
...och från själva ringen.
Först börjar de som brukligt att reta varandra och Shawn Michaels...
...men även CM Punk, hinner spela över lite när de ska reta upp Y2J och Cade. Dock så är de flesta, även vi, roade så det är helt okej.
När det väl kommer igång så blir det riktigt bra och brottarna turas om men mest så är det Lance Cade som får jobba.
Han får till och med visa upp sin bakdel under en längre sekvens i matchen då HBK sliter och drar i hans byxor. Man kan undra varför HBK alltid ska blotta sina motståndares arslen (kanske han var sugen på spansk mat) under sina matcher på House shows?
Y2J hann med om att vara riktigt elak mot Punk och...
...Shawn Michaels kunde inte vänta på att få komma in och vara elak tillbaka mot Y2J.
Till slut så vinner Michaels och Punk matchen och Punk vill givetvis visa publiken att det är HBK som är den stora stjärnan, även om han inte är världsmästare.
Världsmästaren Chris Jericho och Lance Cade lämnar arenan ordentligt tilltufsade...
...medan Shawn Michaels går ut sist som den sanne hjälten han är.
Det var allt från RAW. Nu kommer det att så småningom komma lite berättelser och bilder från våra möten med flera av de största stjärnorna. Jag ska bara få ordning på lite bilder och framför allt få lite tid till att skriva och lägga upp. Kommentarer till detta lilla epos gör att jag arbetar fortare för då vet jag att det finns några som är intresserade och läser. Ju färre kommentarer ju mindre bråttom har jag.
Nu tog ju inte resan helt och hållet slut där. Efter att brottarna hade lämnat hotellet på morgonen, riktigt tidigt, så tog vi oss ut till flygplatsen fär vi än en gång, tack vare Sterling Airways, fick spendera en lång dag på en flygplats där vi åt de absolut äckligaste hamburgarna vi någonsin har ätit. Vi kom dock, en massa timmar för sent, tillbaka till Sverige och Arlanda och där avslutades vår resa på Radisson SAS Arlandia Hotel. Det var riktigt skönt efter flygresan och när vi hittade...
...en fruktkorg, svenskt vatten, lite kakor, godis, choklad och kaffe och te alldeles gratis (sug på den Sterling) uppe på vårt rum...
...och mjuka badrockar samt tofflor att krypa in i på vårt rum som låg på Arlandias lite finare avdelning så kändes livet bra mycket lättare.
Slut för denna gång, dags att börja planera inför nästa tripp, undras var den kan tänkas gå? Till dess (och med lite mötesrapporter däremellan) lev väl och glöm inte att tala om vad just du tyckte!
På flygplatsen så hittade vi en skylt som sa allt om vad jag tyckte om vakterna på galan. För övrigt kan det berättas att "ARS" var ett matställe som enkom serverade skitmat!
Jag blev givetvis mäkta irriterad och började att klaga högljutt så vakten tillkallade sin chef som inte heller kunde någon engelska. Han släppte in oss i arenan men krävde att vi skulle lämna kameran på förvaring. Jag vägrade! Fler vakter tillkallades och jag var nu den mest betittade personen i hela arenan. Frågan är om Jeff Hardy ens var så omsvärmad när han under kvällen innan helt sonika hade klivit ut bland fansen innan showen? Kommunikation var totalt omöjlig eftersom ingen pratade engelska, vakterna var totalt omöjliga och jag var omöjlig så vi befann oss verkligen i en omöjlig situation. Vakterna ryckte i kameran, jag höll i. Vakterna började putta på mig, jag puttade tillbaka. Fler upprörda vakter strömmade till och jag kände att snart blir vi utslängda. Räddningen kom delvis av en vän liten spanjorska som kunde några ord engelska. Jag försökte förklara för henne att det inte var något problem kvällen innan och så sa jag, och betänk att vi satt i en liten knipa så en vit lögn var berättigad, att vi kände WWE-brottarna och började bläddra fram bilderna jag hade i kameran. Vakterna blev någorlunda imponerade och slutade att dra i mig men de var benhårda, visst kunde vi gå in men kameran stannade i förvaringen. Spanjorskan gjorde klart för mig att det var den enda chansen för oss att gå till våra platser så valet blev ändå enkelt. Jag och min lilla trupp med vakter stolpade bort till förvaringen och lämnade in kameraväskan. När jag väl gjort det vände jag mig till vaktchefen och sa, -If I cant find my camera here when I come back, I am going to find you! Spanjorskan som fortfarande var med tittade på mig och beslöt sig för att inte översätta. Hon gjorde nog rätt i det! Vaktchefen var två gånger större än mig och dessutom så bestod han av till större delen muskler, inte för att jag brydde mig för ögonblicket men det är ju dumt att utmana ödet. Alla tycktes dra en lättnadens suck efter kameran var i säkert förvar, alla förutom jag som gick och svor och förbannade allt och alla i Spanien. Sonen gick bredvid och lugnade fadern med de tröstande orden om att jag minsann kunde koncentrera mig på att titta på showen för en gångs skull. Och det hade han ju givetvis rätt i, aldrig har jag sett så mycket wrestling när jag varit på en show så frågan är om man överhuvudtaget ska ha med sig kameran i fortsättningen? Under timman innan showen såg vi hur vaktchefen gick runt i arenan och plockade alla som hade en kamera som såg någorlunda "professionell" ut. Tänk att folk inte har något vettigt för sig.
Spanjorerna är som sagt inte direkt några fenor på engelska men de vet vad de vill ha. Den här skylten ute på Barcelona Airport sa allting, snacka om språkförbistring!
Tillbaka på hotellet när jag pratade med en av crew-medlemmarna från WWE som frågade oss om vi hade haft kul sa jag som det varit. Kul men de borde kanske ha tydligare regler för det där med kameror, sa jag. Sedan fick jag berätta för honom vad som hänt och han blev uppriktigt sagt arg, inte på mig dock. Han tog min adress och sa att han skulle försöka fixa några foton från showen och skicka men eftersom jag inte sett något än så var han väl bara trevlig då, eller så kanske det kommer något vid ett senare tillfälle.
Sonen har sjunkit ned i en av sofforna i lobbyn. Så fort man gick ifrån dem så var en hotellanställd där och buffade kuddarna.
Fadern i samma lobby men dock i baren. Vi hade dock bra mycket roligare än vad jag ser ut att ha, goes without saying med tanke på var jag sitter!
Hur som helst så spelar det nu inte så stor roll, större delen av showen går att ses på Youtube (vanliga kameror kan man beslagta men att halva spaniens befolkning filmar hela showen tycks passera förbi!) och dessutom så mejlade våra spanska vänner från SD/ECW-showen sina bilder så jag har att visa här ändå. Nu ska jag sluta b-tcha om kameraincidenten eftersom det inte är det viktiga. Vi hade hur kul som helst, såg hur bra som helst och showen var värd vartenda öre ändå så låt oss gå över till det positiva istället, varsågoda.
En helt omotiverad bild från vårt obäddade men ack så lyxiga hotellrum på Hilton De La Mar.
Första matchen och Hacksaw Jim Duggans musik ljuder i högtalarna tilsammans med hans "Hoooooooooooooo". Ut kommer Hacksaw Haas, Charlie Haas utklädd till Duggan, viftandes den amerikanska flaggan. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera så de jublar. Haas kör igenom hela Hacksaws rutin men när Hacksaws musik ljuder igen och Hacksaw själv kommer ut så vänder publiken snabbt. Hacksaw har en spanskfärgad flagga (skriver så därför att det inte är den officiella spanska flaggan) så publiken jublar åt allt han gör och buar åt allt Haas gör. Det är faktiskt riktigt roligt, speciellt eftersom Haas egentligen gör en bättre Hacksaw än Hacksaw själv. De båda eldar upp publiken under en ganska lång tid, bra mycket längre än själva matchen, och sonen och jag skrattar gott åt Haas och spanjorernas vändning. Själva matchen är inte så mycket att hurra åt men det är alltid kul att ha fått se en legend som Hacksaw in action och dessutom så är Haas en riktigt bra brottare och det får han visa bitvis även om han mest kör Hacksaws moves (som till och med jag skulle klara av). Haas förlorar givetvis men får ändå tid efteråt att fortsätta agera till publikens burop. Hacksaw vann ju och han är ju Hacksaw, eller hur?
Charlie "Hacksaw" Haas viftar med sin flagga och planka
Hacksaw Jim Duggan stormar in och "köper" publiken med en spansk flagga istället för den amerikanska. Han drog till och med igång en "Spain, spain"-kör när Haas försökte köra igång med "U-S-A"!
Charlie retar upp publiken och glädjer oss.
Hooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
Som andra match bjöds vi på D-Lo Brown mot Manu och det märktes att dessa två inte har särskilt mycket TV-tid eftersom spanjorerna var någorlunda ljumma till denna tillställning. Allting är i och för sig relativt men det var ändock denna match som det lät minst till. I gengäld fick vi se en ganska så bra match där D-Lo till förlorade men vann publikens kärlek.
Alla vill klappa på D-Lo...
...men ingen vill klappa på Manu. I förgrunden ser vi hur spanjorerna får in WWEs sändningar.
D-Lo och Manu cirklar runt ringen och tar god tid sig på innan de...
...exploderar. Och sedan blev det god fart hela matchen igenom.
Tagmatcher är oftast alltid kul att se på och den mellan mästarna Ted DiBiase jr och Cody Rhodes mot Cryme Tyme, Shad och JTG var inget undantag. Det enda problemet var egentligen vilka vi skulle hålla på? I vanliga fall så håller jag och sonen i stort sett bara på "heels", de onda, men eftersom vi stött på Shad två gånger under dagen och han hade varit exceptionellt trevlig så var det svårt att välja. Vi gjorde det enda rätta, vi jublade åt allt!
JTG stilar och eldar upp publiken.
Givetvis så tjafsar alla med varandra innan matchen och gör allt för att reta upp varandra.
Rakt igenom matchen så är det fullt ös så man förstår att brottarna är svettigare än en finsk bastubadare när de går ut.
Shad är både stor och stark. Han gick omkring med DiBiase på ryggen i en evighet!
Innan matchen är "Simply Priceless" bra kaxiga...
Efteråt är de inte riktigt lika sturska men de tar tillfället till akt att bråka med publiken på vägen ut eftersom de ändå behöll sina titlar.
JTG och Shad är inte glada, de förlorade, men publiken älskar dem i alla fall.
Oftast så brukar jag klaga på tjejbrottning men matchen mellan Beth Phoenix vs Katie Lea Burchill vs Mickey James, en triple-threat, var riktigt bra. Till och med bland de bättre av alla matcherna som vi såg under de kvällarna vi var på wrestling. Phoenix behöll titeln, eftersom titlar i princip aldrig byter ägare under house-shows (och ja, jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln) efter högkvalitativ brottning från hennes och Mickeys sida. Burchill var mer med som utfyllnad. En lustig händelse under matchen var att en propp (el) smällde av riktigt rejält så att hela arenan blev mörk. Tjejerna stannade upp ett tag men fördrev tiden med att gruffa med varandra tills ljuset kom på igen. Det låter ju inte särskilt roligt men det roliga var att hela publiken, nästan unisont, drog efter andan och började mumla Undertaker mer eller mindre upphetsat när ljuset försvann. Tala om att vara indoktrinerade.
Katie Lea, Beth och Mickey kramas som bara de kan.
Jamie Noble vs William Regal och det är en parning som får äkta wrestlingälskare att dräggla värre än en treåring på dagis. Här snackar vi teknisk brottning blandat med riktigt stiffa shots till en perfektion som fick både sonen och fadern att stå upp under hela matchen (vilket tvingade resten av sektionen att stå upp också). Tänk om alla kunde brottas som dessa herrar och tänk om man skulle våga satsa mer på dessa herrar, så mycket bättre allt skulle bli då!
Ingen är så härligt arrogant och brittisk som William Regal.
Och ingen är så pibull-liknande som trailertrash-killen Jamie Noble.
Ingen kan hellre fuska så som Regal som är ypperligt förvånad över att domaren säger åt honom. Han gör ju ingenting!
Däremot kan jag räkna upp ett antal personer som har snyggare brottarutstyrsel än William Regals sparkdräkt!
Kvällens höjdpunkt var inte att se maineventet, kvällens höjdpunkt var att se Santino Marella live! Ja, att höra live kanske till och med är rätta uttrycket. Santino är Gud, det är inget snack om det. Vi hade träffat både Santino och hans motståndare Kofi Kingston tidigare under dagen och Kofi var väl den som gjorde mest intryck då men framför publik så var det ingen tvekan, Santino Marella ägde Pavello Olimpic de Badalona. Han stred ut som en kung på Eriksgata och publiken jublade. Han gick sakta genom publikhavet, snett vinkandes och snett leendes samtidigt som han visade att det var han som var Intercontinentalchampion. Väl i ringen fortsatte hans vinkande och publiken jublade. En mikrofon sattes i hans hand och sedan var kvällen definitivt räddad. Allt tjafs om kameran försvann och jag och sonen log från öra till öra när Santino körde igång sin promo. Först började han med att berätta hur kul det var att vara i Spanien (stort jubel), hur bra Spanien var (stort jubel), hur vackert Spanien var (stort jubel), hur bra spanjorerna var (stort jubel), för de visste sin plats (mindre burop). Spanjorerna hade nog svårt att förstå Santinos brutna engelska men någonting var definitivt fel med den kommentaren tror jag att de trodde. Sedan körde Santino på med att Spanien alltid var nummer två, visst var de duktiga i fotboll, Europamästare och allt (stort jubel igen), men Italien var världsmästare (mer burop)! Så fortsatte han ett bra tag tills han krävde att få möta en riktig motståndare, inte en spanjor eftersom de alltid slutar tvåa, en riktig motståndare som faktiskt kunde gör motstånd mot honom, hela världens mästare. Sonen och skrattade gott trots att ett antal spanjorer runt omkring oss inte var fullt så roade. Ut kom i alla fall Kofi Kingston och det blir en match som inte gäller titeln då Santino inte anser oss i publiken vara värda en titelfajt. En riktigt bra match blir det också där framför allt Kofi får visa upp sin brottning och Santino får visa upp ett stort register på hur man kan fega ur och fuska så fort tillfälle ges. Till slut så blir det "Thunder in Paradise" och Santino sänks som Bismarck sänktes av britterna under andra världskriget. Kofi firar och tar sig sedan ut. Santino reser sig mödosamt upp och publiken skrattar åt honom men han tar över igen, han har bältet, det är han som är champ och han kräver att folket ska jubla åt honom. Santino är som sagt Gud.
Santino Marella gör entré, med unibrow och bälte. Först jublar folket men efter ett tag förstår de att han driver med dem och då börjar visselkonserten och buropen sprida sig i arenan.
Intercontinentalmästaren har äntrat ringen och vi bara myser uppe på läktaren.
Santino anser att Kofi Kingston fuskar under matchen och det tycker vi också!
Det är mest Kofi som är offensiv under matchen, Santino tar alla chanser att gömma sig bakom domaren eller ta tag i repen men ibland så får han faktiskt in ett par grepp och han är då mäkta stolt efter dem.
Och här ser ni själva hur Kofi fuskar. En illegal armbar ser ju detta definitivt ut att vara!
Santino blir lätt groggy under matchen och faller offer för en feg spark...
Men trots det, och en ordentlig huvudvärk så är det ju Santino som är mästare så vi kan skriva upp ännu en vecka på Honk-a-metern.
Kvällens största jubel var ju Santino för oss men för spanjorerna så var det definitivt Rey Mysterio som det poppades allra mest för. Några besvikna rop efter Batista var rätt högljudda också men Mysterios pop var mäktig. Han mötte Kane i en NO-DQ-match och det är ju alltid roligt att se eftersom det är ganska så mycket vapen inblandade. Inga stegar som under gårdagen med Matt Hardy och Mark Henry men väl stolar, soptunna med lock, ringtrappa (spanska trappan!) och annat smått och gott. Hur preparerade de än må vara så bör herrarna ha haft ordentligt ont efteråt ändå. Rey Mysterio vann efter en bra match med otrolig inlevelse från publiken. Efter gick Kane bärsärkargång och kastade prylar omkring sig och jagade Lilian Garcia samt andra som satt runt ringen. Han var väl sur för att han inte lyckades undvika Reys tredje försök på en 619.
Lilian Garcia som pratade flytande spanska till publikens glädje. Hon pratade en hel massa och givetvis förstod vi inget, typ, men varje gång hon introducerade brottare så gick hon över till att prata engelska, hm, undrar varför?
Kvällens största pop, Rey Mysterio introduceras och spanjorerna blev som tokiga.
Synd att kvaliteten på bilden blev så dålig, annars hade det faktiskt varit något att spara. Tänk om jag haft min "camera professional"!
Lite bättre bild men fortfarande inte "camera professional". Man kan fråga sig om bestämmelserna är för att folk ska bli så illa tvungna att köpa WWEs licensierade bilder? Fast å andra sidan så blev ju crewkillen förvånad och förbannad så det var nog bara en misstolkning av nitiska vakter.
Kane stalkar Rey Mysterio som dyker undan blixtsnabbt för att sedan sparka eller slå på mannen som är typ dubbelt så stor som honom.
I början är det Rey som dominerar och får in mest grepp och slag medan Kane bara blir frustrerad.
Men Kane får till slut tag på den lille hale Rey och misshandeln börjar. Precis härefter tog Rey ett riktigt ruggigt bump i ryggen Kane dunkar ned honom i trappan.
Kane fixar iordning soptunnan som redan då hade fått buckla till både honom och Rey ett par gånger.
Kane lyckas få Rey att ta räkningen till två ett flertal gånger men Mysterio tar sig alltid ur och till sist så är det en 619 och en West Coast Pop som avgör till Reys fördel.
Som mainevent så är det ett tagteammöte som sig brukar på Houseshows. Publiken får se så många brottare som möjligt och brottarna behöver inte kämpa ihjäl sig. Det är världsmästaren Chris Y2J Jericho och hans adept Lance Cade som tar sig an CM Punk och Shawn Michaels, The Heartbreak Kid. Först kommer Jericho och Cade ut och Y2J drar då en promo. Han gör det dessutom på spanska, om än hackigt, så vi fattar inte ett ord av vad han säger. Dock så förstår vi vad han vill för hans kroppsspråk och gester visar tydligt och klart på att han inte gillar vare sig Barcelona eller Spanien. Publiken skriker ut sin avsky och The Sexy Beast blir då ännu mer elak. Han och Cade går ned från ringen och går runt den samtidigt som de gestikulerar och skriker saker till de som sitter (står) vid ringside. The King of the World (det är fortfarande Jericho vi pratar om, han har typ 100 smeknamn) tar tag i en ganska så snygg HBK-skylt vid ringside och river den i bitar. Spanjoren blir legitimt arg och The Man of 1002 holds kastar tillbaka det som är kvar av skylten på honom. Publiken är i upplösning och man börjar undra om inte The Highlight of the Night gått för långt? Då ljuder CM Punks musik och så vänds det uppbyggda hatet till jubel istället och det enda jag kan tänka är att, de är duktiga på det här WWE! Punk mottas som en hjälte men det är inget jämfört med vad hans partner HBK får som mottagande. Han är om möjligt ännu mer poppis än Rey Mysterio, om inte så är det bra nära i alla fall. Det blir en bra match med allas specialgrepp, även om man kan tycka att HBK spelar över ibland. I början är det till och med så att domaren Mike Chioda inte kan hålla sig för skratt när han ska "försöka" hålla HBK borta från Jericho. Hur som helst, när det väl kommer igång är det bra flyt och kul att se och givetvis är det Lance Cade, den minst namnkunnige av de fyra, som får bita i gräset när han springer på en Sweet Chin Music från The Showstopper.
Cris Jericho och Lance Cade innan de gör publiken i Barcelona galna.
Alldeles snart så talar de om vad de tycker om Spanien och jag hoppas verkligen att han nämnde säkerhetsvakterna också!
CM Punk däremot tycks vara väldigt glad över att vara i Barcelona!
För att inte tala om om legendaren himself, The Heartbreak Kid Shawn Michaels.
Som tar alla chanser till att posera för publiken, både på repen...
...och från själva ringen.
Först börjar de som brukligt att reta varandra och Shawn Michaels...
...men även CM Punk, hinner spela över lite när de ska reta upp Y2J och Cade. Dock så är de flesta, även vi, roade så det är helt okej.
När det väl kommer igång så blir det riktigt bra och brottarna turas om men mest så är det Lance Cade som får jobba.
Han får till och med visa upp sin bakdel under en längre sekvens i matchen då HBK sliter och drar i hans byxor. Man kan undra varför HBK alltid ska blotta sina motståndares arslen (kanske han var sugen på spansk mat) under sina matcher på House shows?
Y2J hann med om att vara riktigt elak mot Punk och...
...Shawn Michaels kunde inte vänta på att få komma in och vara elak tillbaka mot Y2J.
Till slut så vinner Michaels och Punk matchen och Punk vill givetvis visa publiken att det är HBK som är den stora stjärnan, även om han inte är världsmästare.
Världsmästaren Chris Jericho och Lance Cade lämnar arenan ordentligt tilltufsade...
...medan Shawn Michaels går ut sist som den sanne hjälten han är.
Det var allt från RAW. Nu kommer det att så småningom komma lite berättelser och bilder från våra möten med flera av de största stjärnorna. Jag ska bara få ordning på lite bilder och framför allt få lite tid till att skriva och lägga upp. Kommentarer till detta lilla epos gör att jag arbetar fortare för då vet jag att det finns några som är intresserade och läser. Ju färre kommentarer ju mindre bråttom har jag.
Nu tog ju inte resan helt och hållet slut där. Efter att brottarna hade lämnat hotellet på morgonen, riktigt tidigt, så tog vi oss ut till flygplatsen fär vi än en gång, tack vare Sterling Airways, fick spendera en lång dag på en flygplats där vi åt de absolut äckligaste hamburgarna vi någonsin har ätit. Vi kom dock, en massa timmar för sent, tillbaka till Sverige och Arlanda och där avslutades vår resa på Radisson SAS Arlandia Hotel. Det var riktigt skönt efter flygresan och när vi hittade...
...en fruktkorg, svenskt vatten, lite kakor, godis, choklad och kaffe och te alldeles gratis (sug på den Sterling) uppe på vårt rum...
...och mjuka badrockar samt tofflor att krypa in i på vårt rum som låg på Arlandias lite finare avdelning så kändes livet bra mycket lättare.
Slut för denna gång, dags att börja planera inför nästa tripp, undras var den kan tänkas gå? Till dess (och med lite mötesrapporter däremellan) lev väl och glöm inte att tala om vad just du tyckte!
Barcelona 2008 del 1, Smackdown/ECW
En kort (nåja) resumé från vår Barcelonaresa kommer här och givetvis lägger vi fokus på galorna även om ni också får ta del av lite kultur, precis som oss. Alla foton och historier om möten med brottare lämnar vi utanför eftersom dessa kommer att komma separat när andan faller på och tillräckligt många visar att det finns intresse för att läsa om dem. Nåja, då börjar vi med resan.
Sonen och fadern tog tåget ned till Stockholm och spenderade en natt på Connect Hotels som ligger vid Arlanda Stad. För en gångs skull var allting ganska lugnt eftersom vårt flyg skulle gå vid niotiden på morgonen. Ingen stress alltså som brukligt annars. I sakta mak tog vi oss till Arlanda och checkade in cirka kvart över sju, två timmar innan avgång. Eftersom köer vid säkerhetskontroll etcetera brukar ta tid så är två timmar ganska så lagom. Den här gången flöt allting på så det hade räckt med fem minuter, aldrig har en incheckning gått så fort. Lite mer väntetid än vanligt vid "gaten" tänkte vi men det skulle väl vara OK. Tyvärr blev det lite mer än "lite" väntetid. När vi satt vid gaten väntandes i allsköns ro bingade det till på TV-skärmen och helt plötsligt så var flyget försenat i tre timmar! Ingen förklaring gavs och ingen visste något. Arlanda i nästan fem timmar är ingen hit, tro mig! När vi väl kom på flyget förklarade piloten förseningen med att en radio hade gått sönder på planet så de hade fått flyga in en ny och laga radion i Malmö innan flyget gick upp till Stockholm. När vi väl kom hem till Sverige igen väntade ett mejl på oss från Sterling som vi flög med där de beklagade förseningen och skyllde på något helt annat. Om man nu ska ljuga kan man väl åtminstone hålla fast vid en lögn! Att vi dessutom blev mer än tre timmar försenade hem, Barcelona Airport är inte heller någon hit i fem timmar, speciellt när man inte ens får checka in till gaten förrän två timmar innan, gör att jag aldrig kommer att välja Sterling Airways igen när jag flyger. En halvhjärtad ursäkt från piloten och "vi bjuder på kaffe eller te som kompensation men vill du ha en läsk får du betala" senare så var beslutet definitivt. Jag uppmanar alla andra också att inte flyga Sterling, maken till taskig service, taskig information och nonchalans får man leta efter. Men nog om detta, vi tog oss så småningom till Barcelona men första dagen/kvällen blev inte som vi tänkt eftersom vi fick flytta på vår planerade sightseeing till dagen därpå tack vare Sterlings inkompetens. Det blev lite "shopping" i ett Barcelona som i princip hade stängt ner på grund av någon helgdag eller liknande och lite strosande på Avenida Diagonale (en gata med typ hur många filer som helst som löper igenom hela Barcelona) med en nyttig avslutning på Starbucks som blev vår kvällsunderhållningen. Fullt lika nyttig, men bra trevligt, var inte brickan med en flaska vin och två bakelser som stod på vårt rum när vi kom tillbaka på kvällen. Efter att sonen druckit ur flaskan och fadern ätit upp bakelserna, eller var det tvärtom, så somnade vi sött och laddade batterierna inför morgondagen.
Trafiken är helt vansinnig i Barcelona och folk kör som Formel 1-förare, oavsett vad de har för fordon och var de befinner sig. Och på Avenida Diagonale finns det hundratusentals med presumtiva F1-vinnare.
Sonen och våra färskpressade kvällsdrinkar samlat på ett konstnärligt foto!
Och ett inte lika konstnärligt foto på våra äggliknande bakelser som smakade sött med en flaska Cava som smakade torrt, men gott. Visst är det trevligt med lite mutor på rummet?
Dagen därpå var det dags för wrestling men först var vi så illa tvungna att insupa lite kultur så vi tog oss ut på staden, åkte spårvagn, gick i en evighet och tog oss slutligen till Park Guell, ännu en av arkitekten Antonio Gaudis skapelser. Året innan hade vi missat denna så vi hade bestämt oss för att hinna med att se parken denna gång.
Ingången till Park Guell och det är ganska så maffigt för att vara en park. Sonen poserar i fjärran och lägg märke till den lilla svarta pricken till höger nere i trappan. Det är "The pidgeon of doom"! När vi först klev upp för trappan märkte vi denna något "skruffiga" varelse som haltade fram med fjädrar som stack ut både här och där. När vi kom närmare såg vi ena ögat som hängde ut i en trecentimeters "tråd" och diverse varbölder och annat mysigt. Vi vare sig matade, klappade eller gick nära denna varelse från underjorden! Den stackars duvan var sedan borta när vi kom tillbaka efter att ha gått igenom parken i någon timma, vi betvivlar att den flög bort själv.
Sonen, salamandern och det rinnande vattnet som enligt en guide var drickbart. Med duvan från "hell" alldeles bredvid fontänen bestämde vi oss för att avstå.
Sonen beundrar taket i pelararkaden som byggdes för att fungera som marknad. Numera är det bara för turister, duvor och gitarrspelande spanjorer som gömde sig bakom typ varje pelare!
Mitt i parken låg en skola, fullt fungerande med elever och allt. Tänk er att ha en sådan här skolgård med grottorna och allt annat som lekplats? Det är något annat än våra svenska asfaltskomplex.
Det är en stor park med många olika stilar men ingen stil så stilig som sonen i kortbyxor, Undertakertröja och Ed Hardy-skor! Mycket att se på med andra ord och då pratar vi park, inte son!
En massa byggnader i parken fanns det och flera i Gaudis "pepparkakshusstil" (är det ett ord?). Här bakom mosaiken och hustoppen kan vi skymta Gaudis Sagrada Familia och dess byggnadsställningar eftersom katedralen fortfarande inte är färdigbyggd trots att bygget startade för över hundra år sedan.
Men nu tror jag att vi fått nog av kultur och vi tar oss raskt över till andra kvällens begivenhet, Smackdown/ECW live event at the Badalona Olympic Pavillion, arena där amerikas första DreamTeam i basket, med bland annat Michael Jordan, Larry Bird och Magic Johnson tog guld. Året innan när vi var där hade köerna ringlat som ormar runt hela arenan och det hade varit tokmycket folk och tokfullt i arenan, nu var det inte ens halvfullt. Vi tog oss in utan problem, hittade våra platser på tredje rad vid ringside och satte oss ned för att invänta showen. Jag började att mixtra med min kamera för att ställa in ljus och skärpa (varför vet jag inte eftersom jag aldrig tycks lyckas ta några riktigt bra bilder ändå). Just när jag plockat bort det korta objektivet så hör jag ett sus genom publiken, det fåtal som var där och när jag vänder mig om så står Jeff Hardy cirka två meter ifrån oss. Han har helt sonika klivit ut en timma innan showen för att kolla läget i publiken. Det tog inte många sekunder innan ett gäng spanjorer hade omringat honom men han stod snällt kvar och poserade för bilder. Själv hade jag en kamera utan objektiv så jag kunde inte föreviga situationen. Däremot träffade vi två trevliga spanjorer från Zaragoza som satt bredvid oss och de skickade dessa bilder till mig från händelsen.
Jeff Hardy knallar in på arenan som om han vore på en liten söndagspromenad. Han går precis framför oss och sonen hinner sträcka ut handen för en high-five.
Ett par sekunder senare så är Jeff Hardy totalt omringad av spanska fans. Han stannar i ett par minuter och poserar och sedan går han tillbaka backstage som om ingenting har hänt. Jeff Hardy är hur lugn som helst under hela händelsen trots att folk nästan ligger på honom till slut!
Sonen, fadern och en av våra nyfunna vänner i Spanien står uppe på stolarna för att se så bra som möjligt. Lägg märke till hur totalt tomt det är bakom oss och detta var ändå i pausen! Lägg också märke till att herr fummelfingrig äntligen lyckats få på sitt objektiv på kameran (vad det nu skulle vara bra för). Eftersom de spanska säkerhetsvakterna tvingade mig att lämna kameran till förvaring på den andra showen så trodde jag inte att jag skulle få hem några fotografier från RAW-showen men vår spanske vän skickade över sina till oss. Det skadar alltså inte att prata med folk, även om de inte pratar engelska, svenska eller något annat språk vi förstår.
Första matchen på showen var The Brian Kendrick vs Jimmy Wang Yang och som alla som känner till wrestling förstår så flögs det ganska rejält. En riktigt bra öppningsmatch som fick fart på de få som var där. Säga vad man vill om spanjorer men skrika kan de så att det räcker och blir över. Matchen vanns av The Brian Kendrick efter diverse fusk.
The Brian Kendrick kommer in alldeles allena. Sin livvakt har han lämnat hemma.
Jimmy Wang Yang är populär bland publiken i Badalona
The Brian Kendrick både fuskar och fegar och det gör honom till populär hos oss!
Det är totalt omöjligt för mig att få någon sorts fokus på fotografierna när brottarna rör på sig. Därav blir det mest "stillastående" bilder för att ni ska se något.
Som andra match var det Hawkins & Ryder vs Jesse & Festus. Mycket komedi och speciellt Festus var ordentligt över hos den spanska publiken (betyder att han är mäkta poppis). Givetvis vann Daltonpojkarna och Festus gick omkring och blev klappad av publiken efteråt. Jag är inte så säker på att jag skulle velat ha klappat på hans smått stora och enormt svettiga kropp med mina händer!
Ryder & Hawkins poserar glatt och stöddigt innan matchen. Efteråt så lämnade de arenan med svansen mellan benen.
Festus och Jesse eldar upp publiken.
Alldeles strax ljuder klockan och Festus blir då som galen, eller "Loco" som spanjorerna skrek.
Full fart var det hela matchen...
och det smällde på rejält även om det är på låtsas.
Tänk att vakna upp och se detta godståg vara på väg att landa på en!
Efter tagteammatchen så kom en av kvällens största favoriter, Jeff Hardy, och han mötte det ryska monstret Vladimir Kozlov. Även detta en riktigt bra match som slutade med att Kozlov diskades efter att han börjat puckla på Hardy med en stol. Givetvis fick Hardy en viss revansch efteråt för att glädja publiken.
Vladimir Kozlov kommer ut och drar en promo på sin brutna engelska, tänk er Dolph Lundgren i Rocky III. Undrar hur mycket spanjorerna förstod, de som inte ens förstår något när man pratar perfekt engelska och dessutom långsamt med tillhörande gester? Hur som helst, publiken buade utav bara den och det var väl ändå det som var meningen.
Stå still Jeff, stå still! Jag kan inte fokusera om du ska skaka så där på huvudet hela tiden.
Kozlov fångar Hardy och lyfter upp honom över huvudet men Jeff hoppar ned bakom...
Inte för att det hjälpte, Kozlov drar ned Jeff i mattan ändå.
Och så bjuds Jeff Hardy på en flygtur, först så går det upp...
och sedan så går det ned.
Jeff fick mycket stryk men...
det är ändå han som får fira med fansen efteråt då han delar ut alla sina signaturemoves efter att Kozlov blivit diskad.
Sedan var det dags för den obligatoriska Divamatchen och det finns egentligen inte så mycket att säga om denna. Det var, utan tvekan, kvällens sämsta även om den hade vissa kvaliteter. Michelle McCool & Maria vs Natalya & Maryse bjöds det på men tyvärr så såg inte Maria vår "We flew in..."-skylt så det var lätt bortkastat.
Michelle McCool visar så stolt upp sitt nykomponerade Divabälte men spanjorerna tycks vara intresserade av något annat.
Maria & Michelle matchar varandra så sött. Allt från svarta skor till glittriga ljusblå kläder som sitter så lågt och tajt att deras bakdelar kämpar för att stanna kvar.
Maryse bänder och vrider på Maria medan...
Michelle McCool tittar oroligt på från ringhörnan.
Till slut så vinner de goda och publiken jublar igen. Tyvärr lyckades jag inte knäppa någon bild på Natalya som dög att publicera men ingen större fara skedd med det!
Efter tjejfajten var det dags för den obligatoriska dvärgfajten. På något lustigt sett så är lättklädda flickor och dvärgar något man tycker om att ha med när svettiga karlar ska brottas. Nu var det Finlay och hans "son" Hornswoggle som tog sig an nykomlingen Jack Swagger i en match som innehöll det mesta. Finlay och Swagger stod för riktigt bra brottning och lilla Horny skötte komedibiten riktigt bra. Här triumferade irländarna och efteråt fick ett gäng, en hel hög, en massa små spanska barn gå upp i ringen och springa runt och fjanta sig med Finlay och Hornswoggle. Löjligt tycker jag, speciellt eftersom jag inte också fick göra det!
Finlay och Hornswoggle kommer in och de är mäkta populära. Publiken gör sitt bästa för att låta och visst blir det bra stämning hos dem som är där men eftersom arenan är mer än halvtom så blir det inget tryck alls vilket var lite tråkigt, speciellt med tanke på det sanslösa öset vi var med om året innan. De små gröna hattarna kastas ut men åt helt fel håll!
Efter att ha kastat ut hatten till publiken så jonglerar Finlay lite med sin Shillelagh och det är även den som avslutar matchen åt honom när domaren tittar bort.
När Finlay inte kastar ut hattar till publiken så kastar han ut sina motståndare istället.
Och när Hornswoggle inte kastar ut sin hatt så kastar han sig själv över Swaggart istället. Hornswoggle fick mycket utrymme och det var både vattenpistoler och springa mellan benen på Swaggart som gällde.
Trots dvärgar och vattenpistoler smällde det på riktigt rejält ibland.
När Hornswoggle inte var med och störde så stod han vid ringhörnan och visade tydligt och klart vad han tyckte att Finlay skulle göra i ringen.
Till slut vinner de gröna och sedan blir det dansa kring granen med barnen i Barcelona.
Shelton Benjamin vs R-Truth kom därefter och det är två atletiska herrar. Speciellt Shelton kan göra det mest otroliga i ringen men matchen blev aldrig den höjdare vi trodde att den skulle bli. Absolut inget fel på den men det var lite långsamt ibland, mycket restholds och ganska så dött hos publiken. Shelton tog hem segern ganska så abrupt i R-Truths offensiv och givetvis fanns det mycket behållning av detta men som sagt, matchen hade kunnat stjäla föreställningen om herrarna hade fått gå loss lite mera.
R-Truth undrar om "Whats up?" i Barcelona. De som är där tjuter högljutt men det är nog ändå inte den responsen han sökte efter.
Shelton Benjamin kommer in och detta är nog en av mina bättre bilder från galan. Det kan vara för att Shelton i detta ögonblick står helt still. Han tittar mot oss och läser vår Shelton-skylt (vad som står på den kommer i skyltbloggen så småningom). Hur vet jag nu att det är oss han tittar på? Elementärt min kära Watson, det finns ingen, och då menar jag ingen som i tomt, bakom oss på tredje bänk vid ringside.
När Michelle McCool visar sitt bälte tittar man bort, när Shelton visar sitt så visar man större intresse i Barcelona.
Shelton har R-Truth i brygga och i långa stunder så...
vred man och vände och bände på varandra...
men lite action blev det dock och när det väl blev det så gick det undan.
Precis som Jeff Hardy så är Matt Hardy riktigt populär i Barcelona. Han mötte Mark Henry, som hade med sig Tony Atlas till ringen, i en "No DQ"-match om ECW-titeln. Riktigt underhållande och kul att se både stolar, bord, stegar, plåtpapperskorgar och ringtrappan användas så frekvent på en Houseshow. Matt Hardy vinner och behåller sin titel till allas, förutom Henrys och Atlas förtjusning. Efteråt är det ganska roligt att se Matt Hardy hjälpa domarna med att städa upp inför den kommande matchen.
Publiken buar men det bekommer inte Mark Henry, världens starkaste man, han anser sig vara bäst ändå.
Matt Hardy anser sig också vara bäst och publiken instämmer så högt den kan i detta.
Att möta Mark Henry måste göra ont på riktigt. När han dunkar ned folk i mattan så låter det öronbedövande i den halvtomma arenan.
Matt klättrar upp i ringhörnan och står där ett bra tag. Jag hinner knäppa iväg ett tiotal kort innan han väl tar skuttet och då är, förvånansvärt nog, Mark Henry beredd och fångar Matt för att sedan göra slarvsylta av honom ett tag. Klicka på bilderna för att se dem större.
Troligtvis så finns det inegn i världen som är mer hjulbent än Matt Hardy!
Mark Henry paraderar runt med Hardy utanför ringen för att sedan drämma in honom i stolpen.
Ringtrappan såg till att både Henry och Hardy måste ha haft svårt att ta sig upp ur sängen dagen därpå.
Tony Atlas står hela tiden och skriker utanför och ibland ger han till och med Henry en hjälpande hand, eller fot!
Ingen Mark Henry-match utan en rejäl björnkram.
Matt Hardy försöker desperat rulla över Mark Henry men det går bara inte, Henry är för stark, duh!
Med denna stol ska Henry ända det hela men...
han lyckas istället träffa sig själv.
Hardy blir så exalterad av detta så han tar fram en stege som han pucklar på Henry med och sedan klättrar han upp och hoppar ned på den stackars Henry trots att Atlas försöker stoppa honom.
En stol, en ringtrappa...
och en rejäl smäll senare...
gör att Hardy lyckas få in en Twist of Fate och...
och Matt Hardy vinner denna utomordentligt trevliga matchen. Alla är glada,
även Matt Hardy.
Kvällens mainevent är en tagteam match mellan The Undertaker & Triple H och The Big Show & MVP. Som sig bör så vinner dödgrävaren och HHH och det är MVP som får ta emot mest stryk. Mycket underhållande även detta och den största behållningen är The Undertakers entré som det ligger något magiskt över. Även HHH har en maffig entrance och alla får visa upp sina register så vi kan gå från showen mer än nöjda trots det låga antalet åskådare som hade tagit sig dit.
Först in så har vi MVP...
sedan så kommer The Big Show som är sanslöst stor i verkligheten.
Tillsammans så står de och väntar någorlunda nervöst på att...
Triple H, mästaren, ska komma in.
Sin vana trogen sprutar han vatten...
och flexar så det står härliga till.
Oops, lite mer flex...
och lite mer poserande och det är synnerligen välkoregraferat och riktigt bra. Efter detta så kommer det som de flesta väntat hela kvällen på...
The Undertaker!
The Dead Man!
Iförd sin hatt och rock börjar han sakta gå igenom hela proceduren med avtagandets av dessa till tonerna av begravningsmusik.
Det är sannerligen mäktigt...
och ett riktigt skådespel! Klicka även på dessa små för att se dem i större format.
The Undertaker och Triple H samlar sig...
så ock gör The Big Show.
Den obligatoriska stirrningen på motståndarna...
och Triple H frågar The Undertaker om han ska börja.
MVP bestämmer sig för att täppa igen truten på HHH.
Vilket HHH finner ganska så skrattretande.
The Big Show bidar sin tid utanför...
och MVP är nu redo att göra slag i saken och stå för sina ord...
men först vill han bara kolla att hans partner är med.
MVP får rejält med pisk och när han försöker tagga in The Big Show så hoppar Show ned på marken och vägrar komma in.
Till slut blir han dock så illa tvungen och då får han till sin förskräckelse...
möta The Undertaker.
Matchen böljar fram och tillbaka...
och ibland så har de "onda" övertaget men till slut så får vi se både en pedigree och en tombstone men dess fotade jag inte eftersom jag försökte titta lite själv för en gångs skull.
Bra show, bra matcher med andra ord. Mer om nästa show, den med RAW kommer senare och därefter så ska vi väl peta in några trevliga möten också. Som vanligt så är det alltid trevligt med kommentarer och det uppskattas verkligen om ni tar er tid att skriva något. Till nästa gång, lev väl.
Sonen och fadern tog tåget ned till Stockholm och spenderade en natt på Connect Hotels som ligger vid Arlanda Stad. För en gångs skull var allting ganska lugnt eftersom vårt flyg skulle gå vid niotiden på morgonen. Ingen stress alltså som brukligt annars. I sakta mak tog vi oss till Arlanda och checkade in cirka kvart över sju, två timmar innan avgång. Eftersom köer vid säkerhetskontroll etcetera brukar ta tid så är två timmar ganska så lagom. Den här gången flöt allting på så det hade räckt med fem minuter, aldrig har en incheckning gått så fort. Lite mer väntetid än vanligt vid "gaten" tänkte vi men det skulle väl vara OK. Tyvärr blev det lite mer än "lite" väntetid. När vi satt vid gaten väntandes i allsköns ro bingade det till på TV-skärmen och helt plötsligt så var flyget försenat i tre timmar! Ingen förklaring gavs och ingen visste något. Arlanda i nästan fem timmar är ingen hit, tro mig! När vi väl kom på flyget förklarade piloten förseningen med att en radio hade gått sönder på planet så de hade fått flyga in en ny och laga radion i Malmö innan flyget gick upp till Stockholm. När vi väl kom hem till Sverige igen väntade ett mejl på oss från Sterling som vi flög med där de beklagade förseningen och skyllde på något helt annat. Om man nu ska ljuga kan man väl åtminstone hålla fast vid en lögn! Att vi dessutom blev mer än tre timmar försenade hem, Barcelona Airport är inte heller någon hit i fem timmar, speciellt när man inte ens får checka in till gaten förrän två timmar innan, gör att jag aldrig kommer att välja Sterling Airways igen när jag flyger. En halvhjärtad ursäkt från piloten och "vi bjuder på kaffe eller te som kompensation men vill du ha en läsk får du betala" senare så var beslutet definitivt. Jag uppmanar alla andra också att inte flyga Sterling, maken till taskig service, taskig information och nonchalans får man leta efter. Men nog om detta, vi tog oss så småningom till Barcelona men första dagen/kvällen blev inte som vi tänkt eftersom vi fick flytta på vår planerade sightseeing till dagen därpå tack vare Sterlings inkompetens. Det blev lite "shopping" i ett Barcelona som i princip hade stängt ner på grund av någon helgdag eller liknande och lite strosande på Avenida Diagonale (en gata med typ hur många filer som helst som löper igenom hela Barcelona) med en nyttig avslutning på Starbucks som blev vår kvällsunderhållningen. Fullt lika nyttig, men bra trevligt, var inte brickan med en flaska vin och två bakelser som stod på vårt rum när vi kom tillbaka på kvällen. Efter att sonen druckit ur flaskan och fadern ätit upp bakelserna, eller var det tvärtom, så somnade vi sött och laddade batterierna inför morgondagen.
Trafiken är helt vansinnig i Barcelona och folk kör som Formel 1-förare, oavsett vad de har för fordon och var de befinner sig. Och på Avenida Diagonale finns det hundratusentals med presumtiva F1-vinnare.
Sonen och våra färskpressade kvällsdrinkar samlat på ett konstnärligt foto!
Och ett inte lika konstnärligt foto på våra äggliknande bakelser som smakade sött med en flaska Cava som smakade torrt, men gott. Visst är det trevligt med lite mutor på rummet?
Dagen därpå var det dags för wrestling men först var vi så illa tvungna att insupa lite kultur så vi tog oss ut på staden, åkte spårvagn, gick i en evighet och tog oss slutligen till Park Guell, ännu en av arkitekten Antonio Gaudis skapelser. Året innan hade vi missat denna så vi hade bestämt oss för att hinna med att se parken denna gång.
Ingången till Park Guell och det är ganska så maffigt för att vara en park. Sonen poserar i fjärran och lägg märke till den lilla svarta pricken till höger nere i trappan. Det är "The pidgeon of doom"! När vi först klev upp för trappan märkte vi denna något "skruffiga" varelse som haltade fram med fjädrar som stack ut både här och där. När vi kom närmare såg vi ena ögat som hängde ut i en trecentimeters "tråd" och diverse varbölder och annat mysigt. Vi vare sig matade, klappade eller gick nära denna varelse från underjorden! Den stackars duvan var sedan borta när vi kom tillbaka efter att ha gått igenom parken i någon timma, vi betvivlar att den flög bort själv.
Sonen, salamandern och det rinnande vattnet som enligt en guide var drickbart. Med duvan från "hell" alldeles bredvid fontänen bestämde vi oss för att avstå.
Sonen beundrar taket i pelararkaden som byggdes för att fungera som marknad. Numera är det bara för turister, duvor och gitarrspelande spanjorer som gömde sig bakom typ varje pelare!
Mitt i parken låg en skola, fullt fungerande med elever och allt. Tänk er att ha en sådan här skolgård med grottorna och allt annat som lekplats? Det är något annat än våra svenska asfaltskomplex.
Det är en stor park med många olika stilar men ingen stil så stilig som sonen i kortbyxor, Undertakertröja och Ed Hardy-skor! Mycket att se på med andra ord och då pratar vi park, inte son!
En massa byggnader i parken fanns det och flera i Gaudis "pepparkakshusstil" (är det ett ord?). Här bakom mosaiken och hustoppen kan vi skymta Gaudis Sagrada Familia och dess byggnadsställningar eftersom katedralen fortfarande inte är färdigbyggd trots att bygget startade för över hundra år sedan.
Men nu tror jag att vi fått nog av kultur och vi tar oss raskt över till andra kvällens begivenhet, Smackdown/ECW live event at the Badalona Olympic Pavillion, arena där amerikas första DreamTeam i basket, med bland annat Michael Jordan, Larry Bird och Magic Johnson tog guld. Året innan när vi var där hade köerna ringlat som ormar runt hela arenan och det hade varit tokmycket folk och tokfullt i arenan, nu var det inte ens halvfullt. Vi tog oss in utan problem, hittade våra platser på tredje rad vid ringside och satte oss ned för att invänta showen. Jag började att mixtra med min kamera för att ställa in ljus och skärpa (varför vet jag inte eftersom jag aldrig tycks lyckas ta några riktigt bra bilder ändå). Just när jag plockat bort det korta objektivet så hör jag ett sus genom publiken, det fåtal som var där och när jag vänder mig om så står Jeff Hardy cirka två meter ifrån oss. Han har helt sonika klivit ut en timma innan showen för att kolla läget i publiken. Det tog inte många sekunder innan ett gäng spanjorer hade omringat honom men han stod snällt kvar och poserade för bilder. Själv hade jag en kamera utan objektiv så jag kunde inte föreviga situationen. Däremot träffade vi två trevliga spanjorer från Zaragoza som satt bredvid oss och de skickade dessa bilder till mig från händelsen.
Jeff Hardy knallar in på arenan som om han vore på en liten söndagspromenad. Han går precis framför oss och sonen hinner sträcka ut handen för en high-five.
Ett par sekunder senare så är Jeff Hardy totalt omringad av spanska fans. Han stannar i ett par minuter och poserar och sedan går han tillbaka backstage som om ingenting har hänt. Jeff Hardy är hur lugn som helst under hela händelsen trots att folk nästan ligger på honom till slut!
Sonen, fadern och en av våra nyfunna vänner i Spanien står uppe på stolarna för att se så bra som möjligt. Lägg märke till hur totalt tomt det är bakom oss och detta var ändå i pausen! Lägg också märke till att herr fummelfingrig äntligen lyckats få på sitt objektiv på kameran (vad det nu skulle vara bra för). Eftersom de spanska säkerhetsvakterna tvingade mig att lämna kameran till förvaring på den andra showen så trodde jag inte att jag skulle få hem några fotografier från RAW-showen men vår spanske vän skickade över sina till oss. Det skadar alltså inte att prata med folk, även om de inte pratar engelska, svenska eller något annat språk vi förstår.
Första matchen på showen var The Brian Kendrick vs Jimmy Wang Yang och som alla som känner till wrestling förstår så flögs det ganska rejält. En riktigt bra öppningsmatch som fick fart på de få som var där. Säga vad man vill om spanjorer men skrika kan de så att det räcker och blir över. Matchen vanns av The Brian Kendrick efter diverse fusk.
The Brian Kendrick kommer in alldeles allena. Sin livvakt har han lämnat hemma.
Jimmy Wang Yang är populär bland publiken i Badalona
The Brian Kendrick både fuskar och fegar och det gör honom till populär hos oss!
Det är totalt omöjligt för mig att få någon sorts fokus på fotografierna när brottarna rör på sig. Därav blir det mest "stillastående" bilder för att ni ska se något.
Som andra match var det Hawkins & Ryder vs Jesse & Festus. Mycket komedi och speciellt Festus var ordentligt över hos den spanska publiken (betyder att han är mäkta poppis). Givetvis vann Daltonpojkarna och Festus gick omkring och blev klappad av publiken efteråt. Jag är inte så säker på att jag skulle velat ha klappat på hans smått stora och enormt svettiga kropp med mina händer!
Ryder & Hawkins poserar glatt och stöddigt innan matchen. Efteråt så lämnade de arenan med svansen mellan benen.
Festus och Jesse eldar upp publiken.
Alldeles strax ljuder klockan och Festus blir då som galen, eller "Loco" som spanjorerna skrek.
Full fart var det hela matchen...
och det smällde på rejält även om det är på låtsas.
Tänk att vakna upp och se detta godståg vara på väg att landa på en!
Efter tagteammatchen så kom en av kvällens största favoriter, Jeff Hardy, och han mötte det ryska monstret Vladimir Kozlov. Även detta en riktigt bra match som slutade med att Kozlov diskades efter att han börjat puckla på Hardy med en stol. Givetvis fick Hardy en viss revansch efteråt för att glädja publiken.
Vladimir Kozlov kommer ut och drar en promo på sin brutna engelska, tänk er Dolph Lundgren i Rocky III. Undrar hur mycket spanjorerna förstod, de som inte ens förstår något när man pratar perfekt engelska och dessutom långsamt med tillhörande gester? Hur som helst, publiken buade utav bara den och det var väl ändå det som var meningen.
Stå still Jeff, stå still! Jag kan inte fokusera om du ska skaka så där på huvudet hela tiden.
Kozlov fångar Hardy och lyfter upp honom över huvudet men Jeff hoppar ned bakom...
Inte för att det hjälpte, Kozlov drar ned Jeff i mattan ändå.
Och så bjuds Jeff Hardy på en flygtur, först så går det upp...
och sedan så går det ned.
Jeff fick mycket stryk men...
det är ändå han som får fira med fansen efteråt då han delar ut alla sina signaturemoves efter att Kozlov blivit diskad.
Sedan var det dags för den obligatoriska Divamatchen och det finns egentligen inte så mycket att säga om denna. Det var, utan tvekan, kvällens sämsta även om den hade vissa kvaliteter. Michelle McCool & Maria vs Natalya & Maryse bjöds det på men tyvärr så såg inte Maria vår "We flew in..."-skylt så det var lätt bortkastat.
Michelle McCool visar så stolt upp sitt nykomponerade Divabälte men spanjorerna tycks vara intresserade av något annat.
Maria & Michelle matchar varandra så sött. Allt från svarta skor till glittriga ljusblå kläder som sitter så lågt och tajt att deras bakdelar kämpar för att stanna kvar.
Maryse bänder och vrider på Maria medan...
Michelle McCool tittar oroligt på från ringhörnan.
Till slut så vinner de goda och publiken jublar igen. Tyvärr lyckades jag inte knäppa någon bild på Natalya som dög att publicera men ingen större fara skedd med det!
Efter tjejfajten var det dags för den obligatoriska dvärgfajten. På något lustigt sett så är lättklädda flickor och dvärgar något man tycker om att ha med när svettiga karlar ska brottas. Nu var det Finlay och hans "son" Hornswoggle som tog sig an nykomlingen Jack Swagger i en match som innehöll det mesta. Finlay och Swagger stod för riktigt bra brottning och lilla Horny skötte komedibiten riktigt bra. Här triumferade irländarna och efteråt fick ett gäng, en hel hög, en massa små spanska barn gå upp i ringen och springa runt och fjanta sig med Finlay och Hornswoggle. Löjligt tycker jag, speciellt eftersom jag inte också fick göra det!
Finlay och Hornswoggle kommer in och de är mäkta populära. Publiken gör sitt bästa för att låta och visst blir det bra stämning hos dem som är där men eftersom arenan är mer än halvtom så blir det inget tryck alls vilket var lite tråkigt, speciellt med tanke på det sanslösa öset vi var med om året innan. De små gröna hattarna kastas ut men åt helt fel håll!
Efter att ha kastat ut hatten till publiken så jonglerar Finlay lite med sin Shillelagh och det är även den som avslutar matchen åt honom när domaren tittar bort.
När Finlay inte kastar ut hattar till publiken så kastar han ut sina motståndare istället.
Och när Hornswoggle inte kastar ut sin hatt så kastar han sig själv över Swaggart istället. Hornswoggle fick mycket utrymme och det var både vattenpistoler och springa mellan benen på Swaggart som gällde.
Trots dvärgar och vattenpistoler smällde det på riktigt rejält ibland.
När Hornswoggle inte var med och störde så stod han vid ringhörnan och visade tydligt och klart vad han tyckte att Finlay skulle göra i ringen.
Till slut vinner de gröna och sedan blir det dansa kring granen med barnen i Barcelona.
Shelton Benjamin vs R-Truth kom därefter och det är två atletiska herrar. Speciellt Shelton kan göra det mest otroliga i ringen men matchen blev aldrig den höjdare vi trodde att den skulle bli. Absolut inget fel på den men det var lite långsamt ibland, mycket restholds och ganska så dött hos publiken. Shelton tog hem segern ganska så abrupt i R-Truths offensiv och givetvis fanns det mycket behållning av detta men som sagt, matchen hade kunnat stjäla föreställningen om herrarna hade fått gå loss lite mera.
R-Truth undrar om "Whats up?" i Barcelona. De som är där tjuter högljutt men det är nog ändå inte den responsen han sökte efter.
Shelton Benjamin kommer in och detta är nog en av mina bättre bilder från galan. Det kan vara för att Shelton i detta ögonblick står helt still. Han tittar mot oss och läser vår Shelton-skylt (vad som står på den kommer i skyltbloggen så småningom). Hur vet jag nu att det är oss han tittar på? Elementärt min kära Watson, det finns ingen, och då menar jag ingen som i tomt, bakom oss på tredje bänk vid ringside.
När Michelle McCool visar sitt bälte tittar man bort, när Shelton visar sitt så visar man större intresse i Barcelona.
Shelton har R-Truth i brygga och i långa stunder så...
vred man och vände och bände på varandra...
men lite action blev det dock och när det väl blev det så gick det undan.
Precis som Jeff Hardy så är Matt Hardy riktigt populär i Barcelona. Han mötte Mark Henry, som hade med sig Tony Atlas till ringen, i en "No DQ"-match om ECW-titeln. Riktigt underhållande och kul att se både stolar, bord, stegar, plåtpapperskorgar och ringtrappan användas så frekvent på en Houseshow. Matt Hardy vinner och behåller sin titel till allas, förutom Henrys och Atlas förtjusning. Efteråt är det ganska roligt att se Matt Hardy hjälpa domarna med att städa upp inför den kommande matchen.
Publiken buar men det bekommer inte Mark Henry, världens starkaste man, han anser sig vara bäst ändå.
Matt Hardy anser sig också vara bäst och publiken instämmer så högt den kan i detta.
Att möta Mark Henry måste göra ont på riktigt. När han dunkar ned folk i mattan så låter det öronbedövande i den halvtomma arenan.
Matt klättrar upp i ringhörnan och står där ett bra tag. Jag hinner knäppa iväg ett tiotal kort innan han väl tar skuttet och då är, förvånansvärt nog, Mark Henry beredd och fångar Matt för att sedan göra slarvsylta av honom ett tag. Klicka på bilderna för att se dem större.
Troligtvis så finns det inegn i världen som är mer hjulbent än Matt Hardy!
Mark Henry paraderar runt med Hardy utanför ringen för att sedan drämma in honom i stolpen.
Ringtrappan såg till att både Henry och Hardy måste ha haft svårt att ta sig upp ur sängen dagen därpå.
Tony Atlas står hela tiden och skriker utanför och ibland ger han till och med Henry en hjälpande hand, eller fot!
Ingen Mark Henry-match utan en rejäl björnkram.
Matt Hardy försöker desperat rulla över Mark Henry men det går bara inte, Henry är för stark, duh!
Med denna stol ska Henry ända det hela men...
han lyckas istället träffa sig själv.
Hardy blir så exalterad av detta så han tar fram en stege som han pucklar på Henry med och sedan klättrar han upp och hoppar ned på den stackars Henry trots att Atlas försöker stoppa honom.
En stol, en ringtrappa...
och en rejäl smäll senare...
gör att Hardy lyckas få in en Twist of Fate och...
och Matt Hardy vinner denna utomordentligt trevliga matchen. Alla är glada,
även Matt Hardy.
Kvällens mainevent är en tagteam match mellan The Undertaker & Triple H och The Big Show & MVP. Som sig bör så vinner dödgrävaren och HHH och det är MVP som får ta emot mest stryk. Mycket underhållande även detta och den största behållningen är The Undertakers entré som det ligger något magiskt över. Även HHH har en maffig entrance och alla får visa upp sina register så vi kan gå från showen mer än nöjda trots det låga antalet åskådare som hade tagit sig dit.
Först in så har vi MVP...
sedan så kommer The Big Show som är sanslöst stor i verkligheten.
Tillsammans så står de och väntar någorlunda nervöst på att...
Triple H, mästaren, ska komma in.
Sin vana trogen sprutar han vatten...
och flexar så det står härliga till.
Oops, lite mer flex...
och lite mer poserande och det är synnerligen välkoregraferat och riktigt bra. Efter detta så kommer det som de flesta väntat hela kvällen på...
The Undertaker!
The Dead Man!
Iförd sin hatt och rock börjar han sakta gå igenom hela proceduren med avtagandets av dessa till tonerna av begravningsmusik.
Det är sannerligen mäktigt...
och ett riktigt skådespel! Klicka även på dessa små för att se dem i större format.
The Undertaker och Triple H samlar sig...
så ock gör The Big Show.
Den obligatoriska stirrningen på motståndarna...
och Triple H frågar The Undertaker om han ska börja.
MVP bestämmer sig för att täppa igen truten på HHH.
Vilket HHH finner ganska så skrattretande.
The Big Show bidar sin tid utanför...
och MVP är nu redo att göra slag i saken och stå för sina ord...
men först vill han bara kolla att hans partner är med.
MVP får rejält med pisk och när han försöker tagga in The Big Show så hoppar Show ned på marken och vägrar komma in.
Till slut blir han dock så illa tvungen och då får han till sin förskräckelse...
möta The Undertaker.
Matchen böljar fram och tillbaka...
och ibland så har de "onda" övertaget men till slut så får vi se både en pedigree och en tombstone men dess fotade jag inte eftersom jag försökte titta lite själv för en gångs skull.
Bra show, bra matcher med andra ord. Mer om nästa show, den med RAW kommer senare och därefter så ska vi väl peta in några trevliga möten också. Som vanligt så är det alltid trevligt med kommentarer och det uppskattas verkligen om ni tar er tid att skriva något. Till nästa gång, lev väl.
Mickie James
Vi är tillbaka och denna gång med besked. Än en gång har fadern och sonen (den heliga anden stannade hemma) varit ute och rört på sig i världen och än en gång har vi lyckats möta ett gäng med wrestlers. Även i år styrde vi våra steg mot Barcelona men denna gång var annorlunda än året innan, vi skulle se två shower. Tänk er Smackdown/ECW ena kvällen och RAW nästa, det är inte kattp-ss det inte!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!
Shannon Moore & Matt Hardy
Och så har vi än en gång kommit fram till det sista inlägget från våra möten med amerikanska wrestlers. Vi har inga fler på lut men vem vet, åker vi till flera wrestlingshower så finns ju alltid chansen att det blir ett nytt sista inlägg! Nåväl, nog om detta, nu till mötet.
Matt Hardy i Barcelona och i bakgrunden ser ni Lilian Garcia, det gjorde vi senare på flygplatsen!
Det här mötet skedde också på Barcelonas flygplats i september 2007 och det var ett av de trevligare mötena som vi haft. För det första var det två stycken brottare, för det andra så var båda mycket trevliga och för det tredje så sa en av dem att han kände igen oss! Nu ska vi inte dra för stora växlar på det uttalandet eftersom Matt Hardy, som sa det, träffar fans över hela världen i princip varje dag men det var trevligt ändå.
Matt Hardy på väg att genomföra något slags grepp i Barcelona
Matt Hardy har vi träffat två gånger tidigare så det här var alltså vårt tredje rendezvous med honom. Den första gången var i en frukostmatsal på ett hotell i Åbo Finland, den andra gången i en hotellobby i Helsingfors Finland och så nu på en flygplats i Barcelona Spanien. Matt var som alltid trevligt och vi chittchattade om showen och wrestling i allmänhet. När jag nämnde att det var den tredje gången vi träffat honom så sa han att han kände igen oss, men som sagt, vi tar det med en nypa salt. Vi började i alla fall prata om var vi träffats, Finland, och han nickade och pratade om Finland. När jag berättade om skylten som jag hade när han och jag fotograferades, F#ck Edge, så skrattade han högt och var helt säker på att han kom ihåg den.
MVP håller fast en av D & D medan Matt Hardy står och väntar på att taggas in i Badalona, Barcelona.
Under tiden så står Shannon Moore brevid och han säger inte så mycket utan ler och nickar. När skylten kommer på tal så börjar han skratta och så får vi, jag och Matt, beskriva den för honom. Shannon blir lite mer aktiv i konversationen och han börjar också börja prata wrestling. Matt ser att jag har en Wrestlemania-tröja på mig så han frågar om vi någonsin varit på Wrestlemania och jag svarar sanningsenligt nej. Jag berättar att vi ska en vacker dag men det gäller att få ihop allt med tider, pengar och så vidare. Än så länge har jag bara haft råd till tröjan säger jag och både Matt och Shannon skrattar. - Du hade i alla fall råd att åka hit, säger Shannon och Matt fyller i med att det är ju en bra början.
Shannon Moore in action från en show i USA
Trots att gaten till deras flight är öppen så står båda herrarna och pratar med oss ganska så länge. Till slut är det jag som ber om att få ta ett foto, i rädsla av att vi inte ska hinna med om de bestämmer sig för att gå ombord. När fotot är taget så pratar vi lite till och både Shannon och Matt säger att det var trevligt att träffas och så tackar de oss för vår support och för att vi reser så långt bara för att gå på wrestling. Vi tackar för att de tar tid för oss och än en gång säger de att det är de som ska tacka. Herrarna är alltså proffs ut i fingerspetsarna, eller så är de bara riktigt genomtrevliga! Jag tror att det är en kombination av båda och all eloge till Matt Hardy som varje gång vi träffat honom ställt upp och på ett genuint sätt visat sig intresserad av oss.
Shannon Moore, sonen och Matt Hardy (som alltid tycks ha en dödskalle på sina kläder). Märk väl hur Matt grabbar tag i sonen, han är då inte rädd för närkontakt! Bakom Shannons fingrar så ser ni en dam i ett vitt linné, det är Lilian Garcia och hon står och pratar med en herre i röd piké-tröja, Finlay! Alltid kul att veta.
Det var som sagt allt för denna gång, vi får se om det blir mer, till nästa gång, ha det så bra. Som avslutning bjuder vi på ett par foton från showen i Barcelona som jag tror att vi inte visat förut.
Maineventet i Barcelona kommer igång ännu en gång när Finlay lagt sig i. Lilian har precis sagt något på spanska om att matchen blivit en tagteammatch istället för triplethreat som det var i början.
Lilian Garcia pratar givetvis flytande spanska och hon vet dessutom att flirta med publiken med sitt klädval.
Batista och Rey Mysterio har precis vunnit matchen mot Khali och Finlay.
Matt Hardy blir dubbelteamad av Deuce & Domino.
Efter att ha tagit hand om D & D tar Matt Hardy också hand om MVP i Barcelona
Innan matchen kom igång var det en lång diskussion om vem som var bäst.
Torrie Wilson stirrar styggt på Victoria i Barcelona. Dagen efter tittade hon snällt på oss!
Både Torrie och Victoria skötte sig alldeles utmärkt i ringen i Barcelona.
Chuck Palumbo på sin lånade motorcykel i Badalona, Barcelona.
Med det här ansiktsuttrycket skulle man kunna tro att Palumbo var heel i Barcelona men det var han inte, han försökte nog bara se tuff ut!
Chuck avslutar sin match mot Kenny Dykstra
Finlay och Kane stirrar på varandra innan matchen.
Finlay plågar Kane under matchen.
Kane ryckte Hornswoggles mössa och satte den på sitt huvud. Han såg riktigt lustig ut när han fortsatte att brottas iförd den.
Nu är det i alla fall slut. Som vanligt, vi blir glada om vi får några kommentarer, här eller på swewrestling.
Matt Hardy i Barcelona och i bakgrunden ser ni Lilian Garcia, det gjorde vi senare på flygplatsen!
Det här mötet skedde också på Barcelonas flygplats i september 2007 och det var ett av de trevligare mötena som vi haft. För det första var det två stycken brottare, för det andra så var båda mycket trevliga och för det tredje så sa en av dem att han kände igen oss! Nu ska vi inte dra för stora växlar på det uttalandet eftersom Matt Hardy, som sa det, träffar fans över hela världen i princip varje dag men det var trevligt ändå.
Matt Hardy på väg att genomföra något slags grepp i Barcelona
Matt Hardy har vi träffat två gånger tidigare så det här var alltså vårt tredje rendezvous med honom. Den första gången var i en frukostmatsal på ett hotell i Åbo Finland, den andra gången i en hotellobby i Helsingfors Finland och så nu på en flygplats i Barcelona Spanien. Matt var som alltid trevligt och vi chittchattade om showen och wrestling i allmänhet. När jag nämnde att det var den tredje gången vi träffat honom så sa han att han kände igen oss, men som sagt, vi tar det med en nypa salt. Vi började i alla fall prata om var vi träffats, Finland, och han nickade och pratade om Finland. När jag berättade om skylten som jag hade när han och jag fotograferades, F#ck Edge, så skrattade han högt och var helt säker på att han kom ihåg den.
MVP håller fast en av D & D medan Matt Hardy står och väntar på att taggas in i Badalona, Barcelona.
Under tiden så står Shannon Moore brevid och han säger inte så mycket utan ler och nickar. När skylten kommer på tal så börjar han skratta och så får vi, jag och Matt, beskriva den för honom. Shannon blir lite mer aktiv i konversationen och han börjar också börja prata wrestling. Matt ser att jag har en Wrestlemania-tröja på mig så han frågar om vi någonsin varit på Wrestlemania och jag svarar sanningsenligt nej. Jag berättar att vi ska en vacker dag men det gäller att få ihop allt med tider, pengar och så vidare. Än så länge har jag bara haft råd till tröjan säger jag och både Matt och Shannon skrattar. - Du hade i alla fall råd att åka hit, säger Shannon och Matt fyller i med att det är ju en bra början.
Shannon Moore in action från en show i USA
Trots att gaten till deras flight är öppen så står båda herrarna och pratar med oss ganska så länge. Till slut är det jag som ber om att få ta ett foto, i rädsla av att vi inte ska hinna med om de bestämmer sig för att gå ombord. När fotot är taget så pratar vi lite till och både Shannon och Matt säger att det var trevligt att träffas och så tackar de oss för vår support och för att vi reser så långt bara för att gå på wrestling. Vi tackar för att de tar tid för oss och än en gång säger de att det är de som ska tacka. Herrarna är alltså proffs ut i fingerspetsarna, eller så är de bara riktigt genomtrevliga! Jag tror att det är en kombination av båda och all eloge till Matt Hardy som varje gång vi träffat honom ställt upp och på ett genuint sätt visat sig intresserad av oss.
Shannon Moore, sonen och Matt Hardy (som alltid tycks ha en dödskalle på sina kläder). Märk väl hur Matt grabbar tag i sonen, han är då inte rädd för närkontakt! Bakom Shannons fingrar så ser ni en dam i ett vitt linné, det är Lilian Garcia och hon står och pratar med en herre i röd piké-tröja, Finlay! Alltid kul att veta.
Det var som sagt allt för denna gång, vi får se om det blir mer, till nästa gång, ha det så bra. Som avslutning bjuder vi på ett par foton från showen i Barcelona som jag tror att vi inte visat förut.
Maineventet i Barcelona kommer igång ännu en gång när Finlay lagt sig i. Lilian har precis sagt något på spanska om att matchen blivit en tagteammatch istället för triplethreat som det var i början.
Lilian Garcia pratar givetvis flytande spanska och hon vet dessutom att flirta med publiken med sitt klädval.
Batista och Rey Mysterio har precis vunnit matchen mot Khali och Finlay.
Matt Hardy blir dubbelteamad av Deuce & Domino.
Efter att ha tagit hand om D & D tar Matt Hardy också hand om MVP i Barcelona
Innan matchen kom igång var det en lång diskussion om vem som var bäst.
Torrie Wilson stirrar styggt på Victoria i Barcelona. Dagen efter tittade hon snällt på oss!
Både Torrie och Victoria skötte sig alldeles utmärkt i ringen i Barcelona.
Chuck Palumbo på sin lånade motorcykel i Badalona, Barcelona.
Med det här ansiktsuttrycket skulle man kunna tro att Palumbo var heel i Barcelona men det var han inte, han försökte nog bara se tuff ut!
Chuck avslutar sin match mot Kenny Dykstra
Finlay och Kane stirrar på varandra innan matchen.
Finlay plågar Kane under matchen.
Kane ryckte Hornswoggles mössa och satte den på sitt huvud. Han såg riktigt lustig ut när han fortsatte att brottas iförd den.
Nu är det i alla fall slut. Som vanligt, vi blir glada om vi får några kommentarer, här eller på swewrestling.
Jamie Noble
Jamie Noble och hans fighting face, han ser väldigt ofta arg ut!
Jamie Noble är en brottare som har varit till och från i WWE. Nu under hans senaste sejour så ser det äntligen ut som om man funderar på att göra något med honom, det vill säga ge honom några ordentliga storylines, och det är verkligen på tiden!
Jamie Noble går förbi oss i arenan i Badalona, Barcelona, Spanien
Första gången vi träffade, eller snarare sagt såg, Jamie Noble var i Åbo i hotell-lobbyn. Han satt med en rejält fet bok och läste så vi ville inte störa honom. Vi hängde runt lite i lobbyn men eftersom Noble bara fortsatte att läsa och vi kände att vi ville göra annat så drog vi. Det blev med andra ord inga fotografier, autografer eller pratstunder då.
Noble stirrar styggt på alla spanjorer som har tagit sig till den olympiska basketbollarenan i Barcelona.
Andra gången så fick vi till slut prata med mannen. Han reste sig upp tillsammans med en hel hög andra wrestlers, de skulle köa upp för att komma in på planet antar jag. Varför kan man i och för sig fråga sig eftersom det var helt dött vid incheckningsdisken och ingen hade sagt något. Noble gick i alla fall ut på golvet från stolarna de satt vid. Innan han klämde sig ut så var det Jimmy Wang Yang, en annan brottare som kom mellan stolarna men eftersom han inte svarade på tilltal när vi frågade om han hade några sekunder till övers så sa vi ingenting när Noble tog sig ut. Till vår förvåning så stannade Jamie Noble upp och tittade på oss och sedan såg han ut precis som på fotot nedan,
Jamie Nobler skriker ut sin förtvivlan då han inte riktigt lyckats spöa upp Hornswoggle, en leprichaun (dvärg) som tycks ha något emot honom. Det är Hornswoggle som ni ser på tröjan och Noble hade givetvis på sig en sådan i Barcelona för att påvisa att leprichauns är förbjudna där också.
Nej, allvarligt talat, jag bara skojade, skulle se om ni var med! Noble stannade upp och tittade på oss och sa sedan, -Hi!
Sonen och jag tittade tillbaka på Noble och hejade vi med och i samma andetag frågade jag om det gick bra med ett litet foto. Inga problem alls sa Noble och sedan så tog vi fotot. Jag hann med att säga något om hans match och om hur mycket vi gillade honom som brottare samt att det var riktigt roligt att han var tillbaka i WWE. Noble sken upp och tackade, frågade var vi var ifrån och blev mäkta imponerad över att vi rest från Sverige till Spanien för att se Smackdown. Vi chittchattade lite till och sedan drog vi oss undan efter att Noble sträckt fram handen för att hälsa adjö. Det är ganska så trevligt när brottarna är just sådär trevliga, med frivilliga handskakningar och frivilliga stopp. Det visar att de verkligen bryr sig om sina fans och det tror jag att de vinner på i längden. Nåväl, Noble var en riktigt hyvens kille, inte alls i närheten av den lilla elaka, arga och ettriga våldsbrukaren han porträtterar. Tur var väl det!
Sonen och Jamie Noble poserar framför kameran, en riktigt hygglig prick visade sig Noble vara. Det är lite roligt också nu när sonen är längre än en del brottare, han var definitivt längre än Noble. Om ni tittar riktigt noga mellan och bakom sonen och Noble så ser ni två stycken brottare som är på väg att gå fram till gaten. Det är Matt Hardy och Shannon Moore och det kan meddelas härifrån att det var dessa två herrar som vi hade vår längsta konversation med ute på flygplatsen men den historien och de fotona tar vi en annan gång.
Jesse Dalton
När sonen och jag var i Barcelona så träffade vi ånyo en hög med wrestlers, det vet nog alla läsarna allaredan. En del hade vi stött på förut och en del andra var helt nya för oss, Jesse Dalton var en av dem.
Jesse Dalton med det eviga leendet
Jesse Dalton, eller Terry Ray Gordy jr som han egentligen heter är son till Terry Gordy, en del av det legendariska tagteamet The Fabulous Freebirds, så man skulle väl kunna säga att han har wrestlingen i blodet. Sonen och jag visste dock inte alltför mycket om honom förutom de små snuttar vi sett på Smackdown-sändningarna och det lilla vi läst om honom på nätet och en del wrestlingtidningar. Vi blev dock positivt överraskade när vi såg honom brottas i Barcelona med sin "kusin" Festus Dalton i släptåg.
Jesse och hans "kusin" Festus
När vi träffade Jesse så verkade det som om han blev lika överraskad av oss som vi blev av att alla brottarna fanns kvar i avgångshallen. Det verkade nästan som om han blev riktigt glad över att någon kände igen honom för han var odelat positiv till att vi frågade om ett litet foto. Han började pladdra på om wrestling och galan och tycktes aldrig vilja sluta. Han frågade oss om vårt wrestlingintresse, om vad vi tyckt om galan kvällen innan och vad vi tyckte om the Daltons. Vi försökte svara så gott vi kunde när han hamrade på med flera frågor, hela tiden med ett jätteleende på läpparna.
Jesse och Festus Dalton kommer in i arenan i Barcelona för att brottas
Till slut så lyckades vi i alla fall få upp Jesse och sonen i position för ett foto och resultatet ser ni här nedan. Jesse var mycket trevlig och det var nästan så att det var vi som fick ända konversationen så att vi skulle ha tid att grabba tag i några andra brottare. Det är kul när några av de nya inte visar divalater utan verkligen tycks uppskatta att de har fans, och det är en sak som är säker, Jesse uppskattar verkligen att man hejar på honom, både på arenan och utanför den.
Sean och Jesse Dalton. Nuförtiden så får en del av brottarna sträcka på sig för att bli lika långa som sonen!
Och som en sista liten notis, så här ser Jesse Dalton ut när han blivit "scrappad". Balonger är fest och glädje och det var nog Jesse Dalton i ett nötskal!
Jesse Dalton med det eviga leendet
Jesse Dalton, eller Terry Ray Gordy jr som han egentligen heter är son till Terry Gordy, en del av det legendariska tagteamet The Fabulous Freebirds, så man skulle väl kunna säga att han har wrestlingen i blodet. Sonen och jag visste dock inte alltför mycket om honom förutom de små snuttar vi sett på Smackdown-sändningarna och det lilla vi läst om honom på nätet och en del wrestlingtidningar. Vi blev dock positivt överraskade när vi såg honom brottas i Barcelona med sin "kusin" Festus Dalton i släptåg.
Jesse och hans "kusin" Festus
När vi träffade Jesse så verkade det som om han blev lika överraskad av oss som vi blev av att alla brottarna fanns kvar i avgångshallen. Det verkade nästan som om han blev riktigt glad över att någon kände igen honom för han var odelat positiv till att vi frågade om ett litet foto. Han började pladdra på om wrestling och galan och tycktes aldrig vilja sluta. Han frågade oss om vårt wrestlingintresse, om vad vi tyckt om galan kvällen innan och vad vi tyckte om the Daltons. Vi försökte svara så gott vi kunde när han hamrade på med flera frågor, hela tiden med ett jätteleende på läpparna.
Jesse och Festus Dalton kommer in i arenan i Barcelona för att brottas
Till slut så lyckades vi i alla fall få upp Jesse och sonen i position för ett foto och resultatet ser ni här nedan. Jesse var mycket trevlig och det var nästan så att det var vi som fick ända konversationen så att vi skulle ha tid att grabba tag i några andra brottare. Det är kul när några av de nya inte visar divalater utan verkligen tycks uppskatta att de har fans, och det är en sak som är säker, Jesse uppskattar verkligen att man hejar på honom, både på arenan och utanför den.
Sean och Jesse Dalton. Nuförtiden så får en del av brottarna sträcka på sig för att bli lika långa som sonen!
Och som en sista liten notis, så här ser Jesse Dalton ut när han blivit "scrappad". Balonger är fest och glädje och det var nog Jesse Dalton i ett nötskal!