Mickie James
Vi är tillbaka och denna gång med besked. Än en gång har fadern och sonen (den heliga anden stannade hemma) varit ute och rört på sig i världen och än en gång har vi lyckats möta ett gäng med wrestlers. Även i år styrde vi våra steg mot Barcelona men denna gång var annorlunda än året innan, vi skulle se två shower. Tänk er Smackdown/ECW ena kvällen och RAW nästa, det är inte kattp-ss det inte!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!
Mickie James på väg in i arenan i Barcelona. Hon är, som ni ser, mäkta populär.
Förra gången vi var i Barcelona så hade vi den stora turen att springa på brottarna ute på flygplatsen. Nu skulle vi se två shower så vi förstod att chansen att springa på både SD/ECW och RAW inte fanns men lite hopp om att träffa några RAW-brottare på samma plats som förra året spirade inom oss. Första showen i Barcelona var som sagt SD/ECW och jag kommer att återkomma mer om den i en mer sammanhängande krönika här (för båda showerna) men det är ändå där denna historia börjar. Vi kom hem till vårt hotell efter en kanonshow, som dock var mer än glest besatt, och var lyckliga i hågen. Vi satt, eller snarare stod, på tredje raden från ringside och hade sett allt superbra. Nu var vi trötta och skulle ta igen lite förlorad sömn och ladda batterierna inför RAW-showen. Vi vaknade tidigt morgonen därpå och gick ned och åt frukost från den stora buffén som speciellt sonen älskar. Det är den enda frukostbuffén jag sett som bredvid juicen har en islåda fylld med Coca Cola och annan läsk, kan vara en av anledningarna till att sonen njuter i fulla drag. Efter frukost blev det lite sightseeing i Barcelona med lite span efter brottare på stan men inget napp överhuvudtaget. Tillbaka vid lunch gick vi upp på rummet och vilade en timma och sedan skulle vi ut på stan igen. När vi så kom ned från hissen så ser fadern ett välbekant ansikte, eller snarare sagt en välbekant kropp med tanke på storleken på denna man, stå vid receptionen, det är Shad från Cryme Tyme (mer om Shad senare). Med lite gnuggande i ögonen så ser vi att även Beth Phoenix står bredvid honom och vi förstår då att RAW-brottarna bor på vårt hotell. Här skrotas alla planer på att besöka gamla krokiga byggnader som vi redan sett en gång, nu förvandlas vi istället till wrestlingstalkers och våra historier om nya möten med superstjärnorna börjar här.
Beth Phoenix, en av Mickies motståndare i triplethreat-matchen visar upp för hela Barcelona att det är hon som är champion innan matchen.
Mickie James var den enda divan vi pratade med men å andra sidan så var hon trevligare än trevligast så det räckte mer än väl så. Jag och sonen satt i lobbyn, som vi alltid gör, och inväntade brottare av alla dess slag. Ut ur hissen kommer Kane och han är en imponerande gestalt när man står bredvid honom. Vi har träffat Kane två gånger tidigare men en tredje gång är inte dåligt det heller tänker jag när plötsligt Mickie James också kommer från samma hiss. Sonen får en autograf av Kane och jag står som fastfrusen mellan två frestande objekt för jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Kane? Mickie James? Låter egentligen som ett enkelt val, speciellt med tanke på vad jag tycker om tjejbrottning, men vi har som sagt pratat med Kane två gånger tidigare och det är något speciellt med Mickie. Allting löser sig av sig självt när sonen vänder sig automatiskt och frågar Mickie om en autograf. Hon nickar till svar och pratar samtidigt med Kane som är på väg bort. Jag sträcker fram mitt lilla nylle och smyger till sonen vår Mickie James-skylt samtidigt som jag frågar om jag får ta ett fotografi. Hon svarar javisst och jag tar fotot samtidigt som jag säger att vi åkt hela vägen från Sverige för att se henne. Då tittar hon lite konstigt på mig och säger -Sverige?
Beth Phoenix kramar musten ur Mickie medan Katie Lea Burchill precis är på väg att klippa till Mickie (Beth och Katie samarbetade större delen av matchen) och alla spanjorer buade åt detta.
-Javisst, svarar jag, Sverige. Det står det på vår skylt också säger jag och pekar på skylten som sonen håller i. Mickie böjer lätt på huvudet och tittar och så spricker hon upp i ett jätteleende.
- Ni kan inte vara seriösa, har ni åkt från Sverige för att se mig, ni är inte kloka!
- Värt varenda dollar, svarar jag och Mickie står där med sitt jätteleende som nästan bländar mig.
- Jag bli jättelycklig, säger hon, det här är ju helt otroligt. Hon böjer sig ned, tar tag i skylten och tittar och läser en gång till och sedan så placerar hon en kyss rakt på skylten.
- Fantastiskt, säger hon, jag måste ge er en kram! Hon tar tag i sonen, som också har ett jätteleende på läpparna nu, och kramar honom. Eftersom jag är någorlunda vaken hinner jag knäppa en bild även då. Sedan kommer Mickie över till mig och även jag får en kram och helt plötsligt så är vi jättepoppis. Mickie står kvar ett tag och frågar om Sverige och var vi ska sitta på showen så hon kan vinka till oss. Efter ett tag, och det här är ett flertal minuter, så säger hon att hon måste skynda ut till bussen (vilket stämmer då de två bussarna nästan är fulla med alla som ska med) eftersom de snart ska åka. Hon ger sonen en kram till och jag sträcker ut handen och hälsar på henne när hon är på väg att krama mig igen. Det är ofta trevligt att se någon i ögonen när man säger hejdå så jag skippade alltså frivilligt en kram från Mickie, det var värt det eftersom jag såg hur även hennes ögon log.
Mickies läppar har inte bara rört vår skylt, avtrycket av hennes läppar och läppstift sitter för evigt påklistrat där nu!
På kvällen när brottarna kom tillbaka så hade hotellet gjort iordning ett konferensrum där de skulle äta. Nästan alla brottarna drog dit direkt medan en del åkte upp till sina rum med sina väskor. Mickie James stannade istället kvar i lobbyn och pratade med oss ett tag till. Vi hade tagit en taxi direkt efter showen och var på hotellet innan brottarna, vi satt där i godan ro när de släntrade in och blev lätt paffa när Mickie kom och ställde sig vid oss. Det första hon sa var,
- Hi guys, I am really sorry I lost! Vi sa att det spelade ingen roll, hon var bäst i alla fall och att hennes match hade varit en av de bästa (vilket faktiskt stämde). Vi pratade lite mera om showen och när hon sedan sa att hon skulle upp så sa vi att vi också skulle upp till rummet och så delade vi hiss. Mickie bodde på våning 14 och vi på våning 12. När vi tryckte på knappen så sa hon att Beth Phoenix bodde på samma våning som oss och att Beth inte förtjänade det med tanke på vad hon gjort mot Mickie tidigare under kvällen. Vi skrattade och sedan sa vi hejdå och godnatt när vi klev av. Det blev det sista vi såg av Mickie men helt klart är att hon är vår nya Divafavorit. Hennes sprudlande personlighet som hon har i ringen tycks hon även ha privat. Dessutom brottas hon i höga Converse-skor och bara det gör ju att man måste tycka om henne!
Sonen, Mickie och den än så länge okyssta skylten.
Mickie är precis på väg att krama sonen och jag är givetvis beredd med kameran. Tyvärr är sonen inte riktigt lika snabbtänkt så min lilla eskapad med Mickie är tyvärr inte dokumenterad. Fast å andra sidan kan det vara bra eftersom frun säkerligen släpper iväg oss igen!
Kommentarer:
Postat av: Rox98
Mycket trevlig läsning ser fram emot fortsättningen!
Trackback