veckans wrestler

En kort (nåja) resumé från vår Barcelonaresa kommer här och givetvis lägger vi fokus på galorna även om ni också får ta del av lite kultur, precis som oss. Alla foton och historier om möten med brottare lämnar vi utanför eftersom dessa kommer att komma separat när andan faller på och tillräckligt många visar att det finns intresse för att läsa om dem. Nåja, då börjar vi med resan.

Sonen och fadern tog tåget ned till Stockholm och spenderade en natt på Connect Hotels som ligger vid Arlanda Stad. För en gångs skull var allting ganska lugnt eftersom vårt flyg skulle gå vid niotiden på morgonen. Ingen stress alltså som brukligt annars. I sakta mak tog vi oss till Arlanda och checkade in cirka kvart över sju, två timmar innan avgång. Eftersom köer vid säkerhetskontroll etcetera brukar ta tid så är två timmar ganska så lagom. Den här gången flöt allting på så det hade räckt med fem minuter, aldrig har en incheckning gått så fort. Lite mer väntetid än vanligt vid "gaten" tänkte vi men det skulle väl vara OK. Tyvärr blev det lite mer än "lite" väntetid. När vi satt vid gaten väntandes i allsköns ro bingade det till på TV-skärmen och helt plötsligt så var flyget försenat i tre timmar! Ingen förklaring gavs och ingen visste något. Arlanda i nästan fem timmar är ingen hit, tro mig! När vi väl kom på flyget förklarade piloten förseningen med att en radio hade gått sönder på planet så de hade fått flyga in en ny och laga radion i Malmö innan flyget gick upp till Stockholm. När vi väl kom hem till Sverige igen väntade ett mejl på oss från Sterling som vi flög med där de beklagade förseningen och skyllde på något helt annat. Om man nu ska ljuga kan man väl åtminstone hålla fast vid en lögn! Att vi dessutom blev mer än tre timmar försenade hem, Barcelona Airport är inte heller någon hit i fem timmar, speciellt när man inte ens får checka in till gaten förrän två timmar innan, gör att jag aldrig kommer att välja Sterling Airways igen när jag flyger. En halvhjärtad ursäkt från piloten och "vi bjuder på kaffe eller te som kompensation men vill du ha en läsk får du betala" senare så var beslutet definitivt. Jag uppmanar alla andra också att inte flyga Sterling, maken till taskig service, taskig information och nonchalans får man leta efter. Men nog om detta, vi tog oss så småningom till Barcelona men första dagen/kvällen blev inte som vi tänkt eftersom vi fick flytta på vår planerade sightseeing till dagen därpå tack vare Sterlings inkompetens. Det blev lite "shopping" i ett Barcelona som i princip hade stängt ner på grund av någon helgdag eller liknande och lite strosande på Avenida Diagonale (en gata med typ hur många filer som helst som löper igenom hela Barcelona) med en nyttig avslutning på Starbucks som blev vår kvällsunderhållningen. Fullt lika nyttig, men bra trevligt, var inte brickan med en flaska vin och två bakelser som stod på vårt rum när vi kom tillbaka på kvällen. Efter att sonen druckit ur flaskan och fadern ätit upp bakelserna, eller var det tvärtom, så somnade vi sött och laddade batterierna inför morgondagen.





Trafiken är helt vansinnig i Barcelona och folk kör som Formel 1-förare, oavsett vad de har för fordon och var de befinner sig. Och på Avenida Diagonale finns det hundratusentals med presumtiva F1-vinnare.





Sonen och våra färskpressade kvällsdrinkar samlat på ett konstnärligt foto!





Och ett inte lika konstnärligt foto på våra äggliknande bakelser som smakade sött med en flaska Cava som smakade torrt, men gott. Visst är det trevligt med lite mutor på rummet?

Dagen därpå var det dags för wrestling men först var vi så illa tvungna att insupa lite kultur så vi tog oss ut på staden, åkte spårvagn, gick i en evighet och tog oss slutligen till Park Guell, ännu en av arkitekten Antonio Gaudis skapelser. Året innan hade vi missat denna så vi hade bestämt oss för att hinna med att se parken denna gång.





Ingången till Park Guell och det är ganska så maffigt för att vara en park. Sonen poserar i fjärran och lägg märke till den lilla svarta pricken till höger nere i trappan. Det är "The pidgeon of doom"! När vi först klev upp för trappan märkte vi denna något "skruffiga" varelse som haltade fram med fjädrar som stack ut både här och där. När vi kom närmare såg vi ena ögat som hängde ut i en trecentimeters "tråd" och diverse varbölder och annat mysigt. Vi vare sig matade, klappade eller gick nära denna varelse från underjorden! Den stackars duvan var sedan borta när vi kom tillbaka efter att ha gått igenom parken i någon timma, vi betvivlar att den flög bort själv.





Sonen, salamandern och det rinnande vattnet som enligt en guide var drickbart. Med duvan från "hell" alldeles bredvid fontänen bestämde vi oss för att avstå.





Sonen beundrar taket i pelararkaden som byggdes för att fungera som marknad. Numera är det bara för turister, duvor och gitarrspelande spanjorer som gömde sig bakom typ varje pelare!





Mitt i parken låg en skola, fullt fungerande med elever och allt. Tänk er att ha en sådan här skolgård med grottorna och allt annat som lekplats? Det är något annat än våra svenska asfaltskomplex.





Det är en stor park med många olika stilar men ingen stil så stilig som sonen i kortbyxor, Undertakertröja och Ed Hardy-skor! Mycket att se på med andra ord och då pratar vi park, inte son!





En massa byggnader i parken fanns det och flera i Gaudis "pepparkakshusstil" (är det ett ord?). Här bakom mosaiken och hustoppen kan vi skymta Gaudis Sagrada Familia och dess byggnadsställningar eftersom katedralen fortfarande inte är färdigbyggd trots att bygget startade för över hundra år sedan.


Men nu tror jag att vi fått nog av kultur och vi tar oss raskt över till andra kvällens begivenhet, Smackdown/ECW live event at the Badalona Olympic Pavillion, arena där amerikas första DreamTeam i basket, med bland annat Michael Jordan, Larry Bird och Magic Johnson tog guld. Året innan när vi var där hade köerna ringlat som ormar runt hela arenan och det hade varit tokmycket folk och tokfullt i arenan, nu var det inte ens halvfullt. Vi tog oss in utan problem, hittade våra platser på tredje rad vid ringside och satte oss ned för att invänta showen. Jag började att mixtra med min kamera för att ställa in ljus och skärpa (varför vet jag inte eftersom jag aldrig tycks lyckas ta några riktigt bra bilder ändå). Just när jag plockat bort det korta objektivet så hör jag ett sus genom publiken, det fåtal som var där och när jag vänder mig om så står Jeff Hardy cirka två meter ifrån oss. Han har helt sonika klivit ut en timma innan showen för att kolla läget i publiken. Det tog inte många sekunder innan ett gäng spanjorer hade omringat honom men han stod snällt kvar och poserade för bilder. Själv hade jag en kamera utan objektiv så jag kunde inte föreviga situationen. Däremot träffade vi två trevliga spanjorer från Zaragoza som satt bredvid oss och de skickade dessa bilder till mig från händelsen.




Jeff Hardy knallar in på arenan som om han vore på en liten söndagspromenad. Han går precis framför oss och sonen hinner sträcka ut handen för en high-five.





Ett par sekunder senare så är Jeff Hardy totalt omringad av spanska fans. Han stannar i ett par minuter och poserar och sedan går han tillbaka backstage som om ingenting har hänt. Jeff Hardy är hur lugn som helst under hela händelsen trots att folk nästan ligger på honom till slut!





Sonen, fadern och en av våra nyfunna vänner i Spanien står uppe på stolarna för att se så bra som möjligt. Lägg märke till hur totalt tomt det är bakom oss och detta var ändå i pausen! Lägg också märke till att herr fummelfingrig äntligen lyckats få på sitt objektiv på kameran (vad det nu skulle vara bra för). Eftersom de spanska säkerhetsvakterna tvingade mig att lämna kameran till förvaring på den andra showen så trodde jag inte att jag skulle få hem några fotografier från RAW-showen men vår spanske vän skickade över sina till oss. Det skadar alltså inte att prata med folk, även om de inte pratar engelska, svenska eller något annat språk vi förstår.


Första matchen på showen var The Brian Kendrick vs Jimmy Wang Yang och som alla som känner till wrestling förstår så flögs det ganska rejält. En riktigt bra öppningsmatch som fick fart på de få som var där. Säga vad man vill om spanjorer men skrika kan de så att det räcker och blir över. Matchen vanns av The Brian Kendrick efter diverse fusk.





The Brian Kendrick kommer in alldeles allena. Sin livvakt har han lämnat hemma.





Jimmy Wang Yang är populär bland publiken i Badalona





The Brian Kendrick både fuskar och fegar och det gör honom till populär hos oss!





Det är totalt omöjligt för mig att få någon sorts fokus på fotografierna när brottarna rör på sig. Därav blir det mest "stillastående" bilder för att ni ska se något.



Som andra match var det Hawkins & Ryder vs Jesse & Festus. Mycket komedi och speciellt Festus var ordentligt över hos den spanska publiken (betyder att han är mäkta poppis). Givetvis vann Daltonpojkarna och Festus gick omkring och blev klappad av publiken efteråt. Jag är inte så säker på att jag skulle velat ha klappat på hans smått stora och enormt svettiga kropp med mina händer!





Ryder & Hawkins poserar glatt och stöddigt innan matchen. Efteråt så lämnade de arenan med svansen mellan benen.





Festus och Jesse eldar upp publiken.





Alldeles strax ljuder klockan och Festus blir då som galen, eller "Loco" som spanjorerna skrek.





Full fart var det hela matchen...





och det smällde på rejält även om det är på låtsas.





Tänk att vakna upp och se detta godståg vara på väg att landa på en!


Efter tagteammatchen så kom en av kvällens största favoriter, Jeff Hardy, och han mötte det ryska monstret Vladimir Kozlov. Även detta en riktigt bra match som slutade med att Kozlov diskades efter att han börjat puckla på Hardy med en stol. Givetvis fick  Hardy en viss revansch efteråt för att glädja publiken.





Vladimir Kozlov kommer ut och drar en promo på sin brutna engelska, tänk er Dolph Lundgren i Rocky III. Undrar hur mycket spanjorerna förstod, de som inte ens förstår något när man pratar perfekt engelska och dessutom långsamt med tillhörande gester? Hur som helst, publiken buade utav bara den och det var väl ändå det som var meningen.





Stå still Jeff, stå still! Jag kan inte fokusera om du ska skaka så där på huvudet hela tiden.




Kozlov fångar Hardy och lyfter upp honom över huvudet men Jeff hoppar ned bakom...





Inte för att det hjälpte, Kozlov drar ned Jeff i mattan ändå.





Och så bjuds Jeff Hardy på en flygtur, först så går det upp...





och sedan så går det ned.





Jeff fick mycket stryk men...





det är ändå han som får fira med fansen efteråt då han delar ut alla sina signaturemoves efter att Kozlov blivit diskad.


Sedan var det dags för den obligatoriska Divamatchen och det finns egentligen inte så mycket att säga om denna. Det var, utan tvekan, kvällens sämsta även om den hade vissa kvaliteter. Michelle McCool & Maria vs Natalya & Maryse bjöds det på men tyvärr så såg inte Maria vår "We flew in..."-skylt så det var lätt bortkastat.





Michelle McCool visar så stolt upp sitt nykomponerade Divabälte men spanjorerna tycks vara intresserade av något  annat.





Maria & Michelle matchar varandra så sött. Allt från svarta skor till glittriga ljusblå kläder som sitter så lågt och tajt att deras bakdelar kämpar för att stanna kvar.





Maryse bänder och vrider på Maria medan...





Michelle McCool tittar oroligt på från ringhörnan.





Till slut så vinner de goda och publiken jublar igen. Tyvärr lyckades jag inte knäppa någon bild på Natalya som dög att publicera men ingen större fara skedd med det!


Efter tjejfajten var det dags för den obligatoriska dvärgfajten. På något lustigt sett så är lättklädda flickor och dvärgar något man tycker om att ha med när svettiga karlar ska brottas. Nu var det Finlay och hans "son" Hornswoggle som tog sig an nykomlingen Jack Swagger i en match som innehöll det mesta. Finlay och Swagger stod för riktigt bra brottning och lilla Horny skötte komedibiten riktigt bra. Här triumferade irländarna och efteråt fick ett gäng, en hel hög, en massa små spanska barn gå upp i ringen och springa runt och fjanta sig med Finlay och Hornswoggle. Löjligt tycker jag, speciellt eftersom jag inte också fick göra det!





Finlay och Hornswoggle kommer in och de är mäkta populära. Publiken gör sitt bästa för att låta och visst blir det bra stämning hos dem som är där men eftersom arenan är mer än halvtom så blir det inget tryck alls vilket var lite tråkigt, speciellt med tanke på det sanslösa öset vi var med om året innan. De små gröna hattarna kastas ut men åt helt fel håll!





Efter att ha kastat ut hatten till publiken så jonglerar Finlay lite med sin Shillelagh och det är även den som avslutar matchen åt honom när domaren tittar bort.





När Finlay inte kastar ut hattar till publiken så kastar han ut sina motståndare istället.





Och när Hornswoggle inte kastar ut sin hatt så kastar han sig själv över Swaggart istället. Hornswoggle fick mycket utrymme och det var både vattenpistoler och springa mellan benen på Swaggart som gällde.





Trots dvärgar och vattenpistoler smällde det på riktigt rejält ibland.





När Hornswoggle inte var med och störde så stod han vid ringhörnan och visade tydligt och klart vad han tyckte att Finlay skulle göra i ringen.





Till slut vinner de gröna och sedan blir det dansa kring granen med barnen i Barcelona.


Shelton Benjamin vs R-Truth kom därefter och det är två atletiska herrar. Speciellt Shelton kan göra det mest otroliga i ringen men matchen blev aldrig den höjdare vi trodde att den skulle bli. Absolut inget fel på den men det var lite långsamt ibland, mycket restholds och ganska så dött hos publiken. Shelton tog hem segern ganska så abrupt i R-Truths offensiv och givetvis fanns det mycket behållning av detta men som sagt, matchen hade kunnat stjäla föreställningen om herrarna hade fått gå loss lite mera.





R-Truth undrar om "Whats up?" i Barcelona. De som är där tjuter högljutt men det är nog ändå inte den responsen han sökte efter.





Shelton Benjamin kommer in och detta är nog en av mina bättre bilder från galan. Det kan vara för att Shelton i detta ögonblick står helt still. Han tittar mot oss och läser vår Shelton-skylt (vad som står på den kommer i skyltbloggen så småningom). Hur vet jag nu att det är oss han tittar på? Elementärt min kära Watson, det finns ingen, och då menar jag ingen som i tomt, bakom oss på tredje bänk vid ringside.





När Michelle McCool visar sitt bälte tittar man bort, när Shelton visar sitt så visar man större intresse i Barcelona.





Shelton har R-Truth i brygga och i långa stunder så...





vred man och vände och bände på varandra...





men lite action blev det dock och när det väl blev det så gick det undan.


Precis som Jeff Hardy så är Matt Hardy riktigt populär i Barcelona. Han mötte Mark Henry, som hade med sig Tony Atlas till ringen, i en "No DQ"-match om ECW-titeln. Riktigt underhållande och kul att se både stolar, bord, stegar, plåtpapperskorgar och ringtrappan användas så frekvent på en Houseshow. Matt Hardy vinner och behåller sin titel till allas, förutom Henrys och Atlas förtjusning. Efteråt är det ganska roligt att se Matt Hardy hjälpa domarna med att städa upp inför den kommande matchen.





Publiken buar men det bekommer inte Mark Henry, världens starkaste man, han anser sig vara bäst ändå.





Matt Hardy anser sig också vara bäst och publiken instämmer så högt den kan i detta.





Att möta Mark Henry måste göra ont på riktigt. När han dunkar ned folk i mattan så låter det öronbedövande i den halvtomma arenan.


  


Matt klättrar upp i ringhörnan och står där ett bra tag. Jag hinner knäppa iväg ett tiotal kort innan han väl tar skuttet och då är, förvånansvärt nog, Mark Henry beredd och fångar Matt för att sedan göra slarvsylta av honom ett tag. Klicka på bilderna för att se dem större.





Troligtvis så finns det inegn i världen som är mer hjulbent än Matt Hardy!





Mark Henry paraderar runt med Hardy utanför ringen för att sedan drämma in honom i stolpen.





Ringtrappan såg till att både Henry och Hardy måste ha haft svårt att ta sig upp ur sängen dagen därpå.





Tony Atlas står hela tiden och skriker utanför och ibland ger han till och med Henry en hjälpande hand, eller fot!





Ingen Mark Henry-match utan en rejäl björnkram.





Matt Hardy försöker desperat rulla över Mark Henry men det går bara inte, Henry är för stark, duh!





Med denna stol ska Henry ända det hela men...





han lyckas istället träffa sig själv.





Hardy blir så exalterad av detta så han tar fram en stege som han pucklar på Henry med och sedan klättrar han upp och hoppar ned på den stackars Henry trots att Atlas försöker stoppa honom.





En stol, en ringtrappa...





och en rejäl smäll senare...





gör att Hardy lyckas få in en Twist of Fate och...





och Matt Hardy vinner denna utomordentligt trevliga matchen. Alla är glada,





även Matt Hardy.


Kvällens mainevent är en tagteam match mellan The Undertaker & Triple H och The Big Show & MVP. Som sig bör så vinner dödgrävaren och HHH och det är MVP som får ta emot mest stryk. Mycket underhållande även detta och den största behållningen är The Undertakers entré som det ligger något magiskt över. Även HHH har en maffig entrance och alla får visa upp sina register så vi kan gå från showen mer än nöjda trots det låga antalet åskådare som hade tagit sig dit.





Först in så har vi MVP...





sedan så kommer The Big Show som är sanslöst stor i verkligheten.





Tillsammans så står de och väntar någorlunda nervöst på att...





Triple H, mästaren, ska komma in.





Sin vana trogen sprutar han vatten...





och flexar så det står härliga till.





Oops, lite mer flex...





och lite mer poserande och det är synnerligen välkoregraferat och riktigt bra. Efter detta så kommer det som de flesta väntat hela kvällen på...





The Undertaker!





The Dead Man!





Iförd sin hatt och rock börjar han sakta gå igenom hela proceduren med avtagandets av dessa till tonerna av begravningsmusik.


       


Det är sannerligen mäktigt...


       


och ett riktigt skådespel! Klicka även på dessa små för att se dem i större format.





The Undertaker och Triple H samlar sig...





så ock gör The Big Show.





Den obligatoriska stirrningen på motståndarna...





och Triple H frågar The Undertaker om han ska börja.





MVP bestämmer sig för att täppa igen truten på HHH.





Vilket HHH finner ganska så skrattretande.





The Big Show bidar sin tid utanför...





och MVP är nu redo att göra slag i saken och stå för sina ord...





men först vill han bara kolla att hans partner är med.





MVP får rejält med pisk och när han försöker tagga in The Big Show så hoppar Show ned på marken och vägrar komma in.





Till slut blir han dock så illa tvungen och då får han till sin förskräckelse...





möta The Undertaker.





Matchen böljar fram och tillbaka...





och ibland så har de "onda" övertaget men till slut så får vi se både en pedigree och en tombstone men dess fotade jag inte eftersom jag försökte titta lite själv för en gångs skull.


Bra show, bra matcher med andra ord. Mer om nästa show, den med RAW kommer senare och därefter så ska vi väl peta in några trevliga möten också. Som vanligt så är det alltid trevligt med kommentarer och det uppskattas verkligen om ni tar er tid att skriva något. Till nästa gång, lev väl.