Shawn Michaels, The Heartbreak Kid part 2
Och så tar vi den som som Sebbe på www.swewrestling.com/forums väntat allra längst på nämligen hans stora idol, Shawn Michaels, The Heartbreak Kid, The Showstopper, Mr Wrestlemania och så vidare. Utan tvekan en av de mest begåvade brottarna i WWEs historia och dessutom en av de populäraste.
CM Punk lyfter handen på kvällens stjärna, Shawn Michaels.
Eftersom ni har sett de flesta av mina bilder från Barcelona allaredan så hoppar jag över och nöjer mig med att publicera bilderna från när vi mötte honom istället. Och så får ni lite av historien också. Så här var det i alla fall när jag och Shawn Michaels ingick i ett nära förbund (åtminstone är det så i min lilla och begränsade värld). Sonen och jag var på helspänn där vi satt maskerade som två avslappade semesterresenärer i hotell-lobbyn. Vi hade redan träffat en del wrestlers men pricken över i, vilket definitivt var Shawn Michaels för oss, hade inte setts till. När han väl gjorde det så förvandlades våra förslappade kroppar till två stycken spännfjädrar och vi stod nästan i givakt där vi halvlåg i sofforna. Shawn, eller HBK som vi kort och gott kallar honom nu för att spara på mina fingrar och tangenterna, kom ut från hissen och gick direkt fram till receptionen där han frågade något. Jag petade på sonen för att se till att han skulle vara beredd att flyga upp när HBK kom och sonen satte sig upp i startgroparna. När HBK var klar i receptionen började han gå emot oss och samtidigt säger någon från WWE-crew något till honom. HBK lyssnar, stannar upp och blir nästan irriterad samt vänder på klacken och säger att han åker upp på rummet igen. Det lilla jag hörde var något om att bussen inte skulle åka på ett tag och så var det med det. Sonen hade redan ställt sig upp och stod nu mellan hissarna och HBK och tittade nästan vädjande på mig med en blick som sa, -Vad fan ska jag göra nu gubbdjävel?! Jag tittade tillbaka på sonen och försökte diskret gestikulera att han skulle hålla fram autografblocket eller åtminstone göra något, vad som helst. Sonen fattar vinken och efter en stygg blick mot mig så ler han mot HBK som precis går förbi honom och säger, -Excuse Mr Michaels... och blir avbruten av HBK som säger, -I will take care of you later, och viftar lätt avböjande med ena handen. HBK går förbi sonen, kliver in i hissen och åker upp. Sonen kommer tillbaka till mig och svär något om att han minsann inte tänker fråga någon annan överhuvudtaget längre. Skit, skit och dubbelskit tänker vi båda två, vi blev nobbade av HBK! Vid sådana här tillfällen blir vi båda lite tveksamma över hur vi ska fortsätta men vi bestämmer till slut att vi bara ska ställa oss upp och se trevliga, så gott det går, ut när brottare kommer förbi. Jag kommer inte ihåg vem vi plockade efter HBK men det var en eller två innan han kom ned igen cirka tjugo minuter senare. Vi sitter då i soffan och iakttar och ställer oss inte upp. Har vi irriterat honom en gång så räcker det tänker vi och lägger ned alla planer vi haft på att söka kontakt. När HBK kommer gåendes så ser vi att han tittar på oss. Han ser inte ett dugg irriterad ut längre utan styr sina steg direkt mot soffgruppen där vi sitter. När han kommer fram säger, -Hi there guys, I had to go up to the room and stretch myself out. Now, what can I do for you? Och vad svarar man på sådant? Sonen ställer sig upp och får en snygg autograf i sitt block och jag ber snällt om att få ta ett foto på de två. Vi småpratar igen om wrestling, jag nämner Sverige (som jag alltid försöker göra när vi träffar brottare) och är allmänt "starstruck" av denna trevliga man. När jag väl tagit fotot på HBK och sonen så tar jag modet till mig att fråga om det skulle vara möjligt om jag också kunde få posera för ett foto med honom och så dravlar jag på om hur lång tid jag varit ett wrestlingfan och vilken ära det skulle vara för mig att få fota mig med en av de största, om inte den största, genom tiderna. Svamleriet från mig tycks aldrig ta slut utan jag fortsätter med att haspla ur mig saker samtidigt som sonen nästan ser ut att skämmas och HBK står bredvid och ser riktigt road ut. Från att "bara" ha varit trevlig med en ganska så intetsägande min förvandlas HBK till en riktigt glad och leende person. Någonstans mellan mitt dravel när jag hämtat andan för att säkerligen fortsätta säger HBK, -Of course we should take photo, us oldtimers have to stick together! Och som jag skrev tidigare, HBK och jag är alltså riktigt tajta, det förstår man ju av den kommentaren! Sagt och gjort, foto blev det och HBK hittade till slut sitt leende men det krävdes en session med undertecknad för det.
Sonen och den levande legenden inom wrestlingcirkusen, Shawn Michaels, som är på gott humör även om det inte syns här.
The Heartbreak Kid, hans förlorade leende och ett lyckligt fan.
CM Punk lyfter handen på kvällens stjärna, Shawn Michaels.
Eftersom ni har sett de flesta av mina bilder från Barcelona allaredan så hoppar jag över och nöjer mig med att publicera bilderna från när vi mötte honom istället. Och så får ni lite av historien också. Så här var det i alla fall när jag och Shawn Michaels ingick i ett nära förbund (åtminstone är det så i min lilla och begränsade värld). Sonen och jag var på helspänn där vi satt maskerade som två avslappade semesterresenärer i hotell-lobbyn. Vi hade redan träffat en del wrestlers men pricken över i, vilket definitivt var Shawn Michaels för oss, hade inte setts till. När han väl gjorde det så förvandlades våra förslappade kroppar till två stycken spännfjädrar och vi stod nästan i givakt där vi halvlåg i sofforna. Shawn, eller HBK som vi kort och gott kallar honom nu för att spara på mina fingrar och tangenterna, kom ut från hissen och gick direkt fram till receptionen där han frågade något. Jag petade på sonen för att se till att han skulle vara beredd att flyga upp när HBK kom och sonen satte sig upp i startgroparna. När HBK var klar i receptionen började han gå emot oss och samtidigt säger någon från WWE-crew något till honom. HBK lyssnar, stannar upp och blir nästan irriterad samt vänder på klacken och säger att han åker upp på rummet igen. Det lilla jag hörde var något om att bussen inte skulle åka på ett tag och så var det med det. Sonen hade redan ställt sig upp och stod nu mellan hissarna och HBK och tittade nästan vädjande på mig med en blick som sa, -Vad fan ska jag göra nu gubbdjävel?! Jag tittade tillbaka på sonen och försökte diskret gestikulera att han skulle hålla fram autografblocket eller åtminstone göra något, vad som helst. Sonen fattar vinken och efter en stygg blick mot mig så ler han mot HBK som precis går förbi honom och säger, -Excuse Mr Michaels... och blir avbruten av HBK som säger, -I will take care of you later, och viftar lätt avböjande med ena handen. HBK går förbi sonen, kliver in i hissen och åker upp. Sonen kommer tillbaka till mig och svär något om att han minsann inte tänker fråga någon annan överhuvudtaget längre. Skit, skit och dubbelskit tänker vi båda två, vi blev nobbade av HBK! Vid sådana här tillfällen blir vi båda lite tveksamma över hur vi ska fortsätta men vi bestämmer till slut att vi bara ska ställa oss upp och se trevliga, så gott det går, ut när brottare kommer förbi. Jag kommer inte ihåg vem vi plockade efter HBK men det var en eller två innan han kom ned igen cirka tjugo minuter senare. Vi sitter då i soffan och iakttar och ställer oss inte upp. Har vi irriterat honom en gång så räcker det tänker vi och lägger ned alla planer vi haft på att söka kontakt. När HBK kommer gåendes så ser vi att han tittar på oss. Han ser inte ett dugg irriterad ut längre utan styr sina steg direkt mot soffgruppen där vi sitter. När han kommer fram säger, -Hi there guys, I had to go up to the room and stretch myself out. Now, what can I do for you? Och vad svarar man på sådant? Sonen ställer sig upp och får en snygg autograf i sitt block och jag ber snällt om att få ta ett foto på de två. Vi småpratar igen om wrestling, jag nämner Sverige (som jag alltid försöker göra när vi träffar brottare) och är allmänt "starstruck" av denna trevliga man. När jag väl tagit fotot på HBK och sonen så tar jag modet till mig att fråga om det skulle vara möjligt om jag också kunde få posera för ett foto med honom och så dravlar jag på om hur lång tid jag varit ett wrestlingfan och vilken ära det skulle vara för mig att få fota mig med en av de största, om inte den största, genom tiderna. Svamleriet från mig tycks aldrig ta slut utan jag fortsätter med att haspla ur mig saker samtidigt som sonen nästan ser ut att skämmas och HBK står bredvid och ser riktigt road ut. Från att "bara" ha varit trevlig med en ganska så intetsägande min förvandlas HBK till en riktigt glad och leende person. Någonstans mellan mitt dravel när jag hämtat andan för att säkerligen fortsätta säger HBK, -Of course we should take photo, us oldtimers have to stick together! Och som jag skrev tidigare, HBK och jag är alltså riktigt tajta, det förstår man ju av den kommentaren! Sagt och gjort, foto blev det och HBK hittade till slut sitt leende men det krävdes en session med undertecknad för det.
Sonen och den levande legenden inom wrestlingcirkusen, Shawn Michaels, som är på gott humör även om det inte syns här.
The Heartbreak Kid, hans förlorade leende och ett lyckligt fan.
Kommentarer:
Trackback