D-Lo Brown
Vissa möten blir längre än andra och vissa andra blir kortare. Det här mötet kan väl rubriceras som kort men ibland är kort också gott. Mannen vi ska dryfta om nu heter D-Lo Brown och är synnerligen gammal inom WWE även om han är ny för tillfället.
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
Kommentarer:
Trackback