veckans wrestler

Då mina vänner så har vi kommit till den andra delen av faderns och sonens Barcelona och denna gång är det givetvis RAW-showen vi fokuserar på. Efter att ha sett Smackdown/ECW kvällen innan som hade varit riktigt bra trots avsaknaden av publik så såg vi fram emot att även få se RAW-brottarna i aktion. Och eftersom vi träffat på många av brottarna under dagen så blev det lite mer personligt. Dessutom så visste jag att det var mer publik på denna eftersom det inte fanns några ringsidebiljetter att köpa. Vi hade platser i något som hette "Guldcirkeln" och ska man bara se på wrestling så sitter man väldigt bra där. Och helt oslagbart är det om man vill ta bra fotografier. Nu blev det inte så eftersom en maktfullkomlig spanjor i dörren stoppade mig och min kamera. Då spanjorerna är hemskt limiterade i det engelska språket så förstod jag bara att jag inte fick komma in eftersom jag hade en "Camera professional" (med spanskt uttal).



På flygplatsen så hittade vi en skylt som sa allt om vad jag tyckte om vakterna på galan. För övrigt kan det berättas att "ARS" var ett matställe som enkom serverade skitmat!

Jag blev givetvis mäkta irriterad och började att klaga högljutt så vakten tillkallade sin chef som inte heller kunde någon engelska. Han släppte in oss i arenan men krävde att vi skulle lämna kameran på förvaring. Jag vägrade! Fler vakter tillkallades och jag var nu den mest betittade personen i hela arenan. Frågan är om Jeff Hardy ens var så omsvärmad när han under kvällen innan helt sonika hade klivit ut bland fansen innan showen? Kommunikation var totalt omöjlig eftersom ingen pratade engelska, vakterna var totalt omöjliga och jag var omöjlig så vi befann oss verkligen i en omöjlig situation. Vakterna ryckte i kameran, jag höll i. Vakterna började putta på mig, jag puttade tillbaka. Fler upprörda vakter strömmade till och jag kände att snart blir vi utslängda. Räddningen kom delvis av en vän liten spanjorska som kunde några ord engelska. Jag försökte förklara för henne att det inte var något problem kvällen innan och så sa jag, och betänk att vi satt i en liten knipa så en vit lögn var berättigad, att vi kände WWE-brottarna och började bläddra fram bilderna jag hade i kameran. Vakterna blev någorlunda imponerade och slutade att dra i mig men de var benhårda, visst kunde vi gå in men kameran stannade i förvaringen. Spanjorskan gjorde klart för mig att det var den enda chansen för oss att gå till våra platser så valet blev ändå enkelt. Jag och min lilla trupp med vakter stolpade bort till förvaringen och lämnade in kameraväskan. När jag väl gjort det vände jag mig till vaktchefen och sa, -If I cant find my camera here when I come back, I am going to find you! Spanjorskan som fortfarande var med tittade på mig och beslöt sig för att inte översätta. Hon gjorde nog rätt i det! Vaktchefen var två gånger större än mig och dessutom så bestod han av till större delen muskler, inte för att jag brydde mig för ögonblicket men det är ju dumt att utmana ödet. Alla tycktes dra en lättnadens suck efter kameran var i säkert förvar, alla förutom jag som gick och svor och förbannade allt och alla i Spanien. Sonen gick bredvid och lugnade fadern med de tröstande orden om att jag minsann kunde koncentrera mig på att titta på showen för en gångs skull. Och det hade han ju givetvis rätt i, aldrig har jag sett så mycket wrestling när jag varit på en show så frågan är om man överhuvudtaget ska ha med sig kameran i fortsättningen? Under timman innan showen såg vi hur vaktchefen gick runt i arenan och plockade alla som hade en kamera som såg någorlunda "professionell" ut. Tänk att folk inte har något vettigt för sig. 



Spanjorerna är som sagt inte direkt några fenor på engelska men de vet vad de vill ha. Den här skylten ute på Barcelona Airport sa allting, snacka om språkförbistring!

Tillbaka på hotellet när jag pratade med en av crew-medlemmarna från WWE som frågade oss om vi hade haft kul sa jag som det varit. Kul men de borde kanske ha tydligare regler för det där med kameror, sa jag. Sedan fick jag berätta för honom vad som hänt och han blev uppriktigt sagt arg, inte på mig dock. Han tog min adress och sa att han skulle försöka fixa några foton från showen och skicka men eftersom jag inte sett något än så var han väl bara trevlig då, eller så kanske det kommer något vid ett senare tillfälle.



Sonen har sjunkit ned i en av sofforna i lobbyn. Så fort man gick ifrån dem så var en hotellanställd där och buffade kuddarna.




Fadern i samma lobby men dock i baren. Vi hade dock bra mycket roligare än vad jag ser ut att ha, goes without saying med tanke på var jag sitter!

Hur som helst så spelar det nu inte så stor roll, större delen av showen går att ses på Youtube (vanliga kameror kan man beslagta men att halva spaniens befolkning filmar hela showen tycks passera förbi!) och dessutom så mejlade våra spanska vänner från SD/ECW-showen sina bilder så jag har att visa här ändå. Nu ska jag sluta b-tcha om kameraincidenten eftersom det inte är det viktiga. Vi hade hur kul som helst, såg hur bra som helst och showen var värd vartenda öre ändå så låt oss gå över till det positiva istället, varsågoda.



En helt omotiverad bild från vårt obäddade men ack så lyxiga hotellrum på Hilton De La Mar.

Första matchen och Hacksaw Jim Duggans musik ljuder i högtalarna tilsammans med hans "Hoooooooooooooo". Ut kommer Hacksaw Haas, Charlie Haas utklädd till Duggan, viftandes den amerikanska flaggan. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera så de jublar. Haas kör igenom hela Hacksaws rutin men när Hacksaws musik ljuder igen och Hacksaw själv kommer ut så vänder publiken snabbt. Hacksaw har en spanskfärgad flagga (skriver så därför att det inte är den officiella spanska flaggan) så publiken jublar åt allt han gör och buar åt allt Haas gör. Det är faktiskt riktigt roligt, speciellt eftersom Haas egentligen gör en bättre Hacksaw än Hacksaw själv. De båda eldar upp publiken under en ganska lång tid, bra mycket längre än själva matchen, och sonen och jag skrattar gott åt Haas och spanjorernas vändning. Själva matchen är inte så mycket att hurra åt men det är alltid kul att ha fått se en legend som Hacksaw in action och dessutom så är Haas en riktigt bra brottare och det får han visa bitvis även om han mest kör Hacksaws moves (som till och med jag skulle klara av). Haas förlorar givetvis men får ändå tid efteråt att fortsätta agera till publikens burop. Hacksaw vann ju och han är ju Hacksaw, eller hur?





Charlie "Hacksaw" Haas viftar med sin flagga och planka





Hacksaw Jim Duggan stormar in och "köper" publiken med en spansk flagga istället för den amerikanska. Han drog till och med igång en "Spain, spain"-kör när Haas försökte köra igång med "U-S-A"!





Charlie retar upp publiken och glädjer oss.





Hooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!


Som andra match bjöds vi på D-Lo Brown mot Manu och det märktes att dessa två inte har särskilt mycket TV-tid eftersom spanjorerna var någorlunda ljumma till denna tillställning. Allting är i och för sig relativt men det var ändock denna match som det lät minst till. I gengäld fick vi se en ganska så bra match där D-Lo till förlorade men vann publikens kärlek.




Alla vill klappa på D-Lo...





...men ingen vill klappa på Manu. I förgrunden ser vi hur spanjorerna får in WWEs sändningar.





D-Lo och Manu cirklar runt ringen och tar god tid sig på innan de...





...exploderar. Och sedan blev det god fart hela matchen igenom.


Tagmatcher är oftast alltid kul att se på och den mellan mästarna Ted DiBiase jr och Cody Rhodes mot Cryme Tyme, Shad och JTG var inget undantag. Det enda problemet var egentligen vilka vi skulle hålla på? I vanliga fall så håller jag och sonen i stort sett bara på "heels", de onda, men eftersom vi stött på Shad två gånger under dagen och han hade varit exceptionellt trevlig så var det svårt att välja. Vi gjorde det enda rätta, vi jublade åt allt!





JTG stilar och eldar upp publiken.





Givetvis så tjafsar alla med varandra innan matchen och gör allt för att reta upp varandra.





Rakt igenom matchen så är det fullt ös så man förstår att brottarna är svettigare än en finsk bastubadare när de går ut.





Shad är både stor och stark. Han gick omkring med DiBiase på ryggen i en evighet!





Innan matchen är "Simply Priceless" bra kaxiga...





Efteråt är de inte riktigt lika sturska men de tar tillfället till akt att bråka med publiken på vägen ut eftersom de ändå behöll sina titlar.





JTG och Shad är inte glada, de förlorade, men publiken älskar dem i alla fall.


Oftast så brukar jag klaga på tjejbrottning men matchen mellan Beth Phoenix vs Katie Lea Burchill vs Mickey James, en triple-threat, var riktigt bra. Till och med bland de bättre av alla matcherna som vi såg under de kvällarna vi var på wrestling. Phoenix behöll titeln, eftersom titlar i princip aldrig byter ägare under house-shows (och ja, jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln) efter högkvalitativ brottning från hennes och Mickeys sida. Burchill var mer med som utfyllnad. En lustig händelse under matchen var att en propp (el) smällde av riktigt rejält så att hela arenan blev mörk. Tjejerna stannade upp ett tag men fördrev tiden med att gruffa med varandra tills ljuset kom på igen. Det låter ju inte särskilt roligt men det roliga var att hela publiken, nästan unisont, drog efter andan och började mumla Undertaker mer eller mindre upphetsat när ljuset försvann. Tala om att vara indoktrinerade.





Katie Lea, Beth och Mickey kramas som bara de kan.


Jamie Noble vs William Regal och det är en parning som får äkta wrestlingälskare att dräggla värre än en treåring på dagis. Här snackar vi teknisk brottning blandat med riktigt stiffa shots till en perfektion som fick både sonen och fadern att stå upp under hela matchen (vilket tvingade resten av sektionen att stå upp också). Tänk om alla kunde brottas som dessa herrar och tänk om man skulle våga satsa mer på dessa herrar, så mycket bättre allt skulle bli då!





Ingen är så härligt arrogant och brittisk som William Regal.





Och ingen är så pibull-liknande som trailertrash-killen Jamie Noble.





Ingen kan hellre fuska så som Regal som är ypperligt förvånad över att domaren säger åt honom. Han gör ju ingenting!





Däremot kan jag räkna upp ett antal personer som har snyggare brottarutstyrsel än William Regals sparkdräkt!


Kvällens höjdpunkt var inte att se maineventet, kvällens höjdpunkt var att se Santino Marella live! Ja, att höra live kanske till och med är rätta uttrycket. Santino är Gud, det är inget snack om det. Vi hade träffat både Santino och hans motståndare Kofi Kingston tidigare under dagen och Kofi var väl den som gjorde mest intryck då men framför publik så var det ingen tvekan, Santino Marella ägde Pavello Olimpic de Badalona. Han stred ut som en kung på Eriksgata och publiken jublade. Han gick sakta genom publikhavet, snett vinkandes och snett leendes samtidigt som han visade att det var han som var Intercontinentalchampion. Väl i ringen fortsatte hans vinkande och publiken jublade. En mikrofon sattes i hans hand och sedan var kvällen definitivt räddad. Allt tjafs om kameran försvann och jag och sonen log från öra till öra när Santino körde igång sin promo. Först började han med att berätta hur kul det var att vara i Spanien (stort jubel), hur bra Spanien var (stort jubel), hur vackert Spanien var (stort jubel), hur bra spanjorerna var (stort jubel), för de visste sin plats (mindre burop). Spanjorerna hade nog svårt att förstå Santinos brutna engelska men någonting var definitivt fel med den kommentaren tror jag att de trodde. Sedan körde Santino på med att Spanien alltid var nummer två, visst var de duktiga i fotboll, Europamästare och allt (stort jubel igen), men Italien var världsmästare (mer burop)! Så fortsatte han ett bra tag tills han krävde att få möta en riktig motståndare, inte en spanjor eftersom de alltid slutar tvåa, en riktig motståndare som faktiskt kunde gör motstånd mot honom, hela världens mästare. Sonen och skrattade gott trots att ett antal spanjorer runt omkring oss inte var fullt så roade. Ut kom i alla fall Kofi Kingston och det blir en match som inte gäller titeln då Santino inte anser oss i publiken vara värda en titelfajt. En riktigt bra match blir det också där framför allt Kofi får visa upp sin brottning och Santino får visa upp ett stort register på hur man kan fega ur och fuska så fort tillfälle ges. Till slut så blir det "Thunder in Paradise" och Santino sänks som Bismarck sänktes av britterna under andra världskriget. Kofi firar och tar sig sedan ut. Santino reser sig mödosamt upp och publiken skrattar åt honom men han tar över igen, han har bältet, det är han som är champ och han kräver att folket ska jubla åt honom. Santino är som sagt Gud.





Santino Marella gör entré, med unibrow och bälte. Först jublar folket men efter ett tag förstår de att han driver med dem och då börjar visselkonserten och buropen sprida sig i arenan.





Intercontinentalmästaren har äntrat ringen och vi bara myser uppe på läktaren.





Santino anser att Kofi Kingston fuskar under matchen och det tycker vi också!





Det är mest Kofi som är offensiv under matchen, Santino tar alla chanser att gömma sig bakom domaren eller ta tag i repen men ibland så får han faktiskt in ett par grepp och han är då mäkta stolt efter dem.





Och här ser ni själva hur Kofi fuskar. En illegal armbar ser ju detta definitivt ut att vara!





Santino blir lätt groggy under matchen och faller offer för en feg spark...





Men trots det, och en ordentlig huvudvärk så är det ju Santino som är mästare så vi kan skriva upp ännu en vecka på Honk-a-metern.


Kvällens största jubel var ju Santino för oss men för spanjorerna så var det definitivt Rey Mysterio som det poppades allra mest för. Några besvikna rop efter Batista var rätt högljudda också men Mysterios pop var mäktig. Han mötte Kane i en NO-DQ-match och det är ju alltid roligt att se eftersom det är ganska så mycket vapen inblandade. Inga stegar som under gårdagen med Matt Hardy och Mark Henry men väl stolar, soptunna med lock, ringtrappa (spanska trappan!) och annat smått och gott. Hur preparerade de än må vara så bör herrarna ha haft ordentligt ont efteråt ändå. Rey Mysterio vann efter en bra match med otrolig inlevelse från publiken. Efter gick Kane bärsärkargång och kastade prylar omkring sig och jagade Lilian Garcia samt andra som satt runt ringen. Han var väl sur för att han inte lyckades undvika Reys tredje försök på en 619.





Lilian Garcia som pratade flytande spanska till publikens glädje. Hon pratade en hel massa och givetvis förstod vi inget, typ, men varje gång hon introducerade brottare så gick hon över till att prata engelska, hm, undrar varför?





Kvällens största pop, Rey Mysterio introduceras och spanjorerna blev som tokiga.






Synd att kvaliteten på bilden blev så dålig, annars hade det faktiskt varit något att spara. Tänk om jag haft min "camera professional"!






Lite bättre bild men fortfarande inte "camera professional". Man kan fråga sig om bestämmelserna är för att folk ska bli så illa tvungna att köpa WWEs  licensierade bilder? Fast å andra sidan så blev ju crewkillen förvånad och förbannad så det var nog bara en misstolkning av nitiska vakter.





Kane stalkar Rey Mysterio som dyker undan blixtsnabbt för att sedan sparka eller slå på mannen som är typ dubbelt så stor som honom.





I början är det Rey som dominerar och får in mest grepp och slag medan Kane bara blir frustrerad.





Men Kane får till slut tag på den lille hale Rey och misshandeln börjar. Precis härefter tog Rey ett riktigt ruggigt bump i ryggen Kane dunkar ned honom i trappan.





Kane fixar iordning soptunnan som redan då hade fått buckla till både honom och Rey ett par gånger.





Kane lyckas få Rey att ta räkningen till två ett flertal gånger men Mysterio tar sig alltid ur och till sist så är det en 619 och en West Coast Pop som avgör till Reys fördel.


Som mainevent så är det ett tagteammöte som sig brukar på Houseshows. Publiken får se så många brottare som möjligt och brottarna behöver inte kämpa ihjäl sig. Det är världsmästaren Chris Y2J Jericho och hans adept Lance Cade som tar sig an CM Punk och Shawn Michaels, The Heartbreak Kid. Först kommer Jericho och Cade ut och Y2J drar då en promo. Han gör det dessutom på spanska, om än hackigt, så vi fattar inte ett ord av vad han säger. Dock så förstår vi vad han vill för hans kroppsspråk och gester visar tydligt och klart på att han inte gillar vare sig Barcelona eller Spanien. Publiken skriker ut sin avsky och The Sexy Beast blir då ännu mer elak. Han och Cade går ned från ringen och går runt den samtidigt som de gestikulerar och skriker saker till de som sitter (står) vid ringside. The King of the World (det är fortfarande Jericho vi pratar om, han har typ 100 smeknamn) tar tag i en ganska så snygg HBK-skylt vid ringside och river den i bitar. Spanjoren blir legitimt arg och The Man of 1002 holds kastar tillbaka det som är kvar av skylten på honom. Publiken är i upplösning och man börjar undra om inte The Highlight of the Night gått för långt? Då ljuder CM Punks musik och så vänds det uppbyggda hatet till jubel istället och det enda jag kan tänka är att, de är duktiga på det här WWE! Punk mottas som en hjälte men det är inget jämfört med vad hans partner HBK får som mottagande. Han är om möjligt ännu mer poppis än Rey Mysterio, om inte så är det bra nära i alla fall. Det blir en bra match med allas specialgrepp, även om man kan tycka att HBK spelar över ibland. I början är det till och med så att domaren Mike Chioda inte kan hålla sig för skratt när han ska "försöka" hålla HBK borta från Jericho. Hur som helst, när det väl kommer igång är det bra flyt och kul att se och givetvis är det Lance Cade, den minst namnkunnige av de fyra, som får bita i gräset när han springer på en Sweet Chin Music från The Showstopper.





Cris Jericho och Lance Cade innan de gör publiken i Barcelona galna.





Alldeles snart så talar de om vad de tycker om Spanien och jag hoppas verkligen att han nämnde säkerhetsvakterna också!





CM Punk däremot tycks vara väldigt glad över att vara i Barcelona!





För att inte tala om om legendaren himself, The Heartbreak Kid Shawn Michaels.





Som tar alla chanser till att posera för publiken, både på repen...





...och från själva ringen.






Först börjar de som brukligt att reta varandra och Shawn Michaels...





...men även CM Punk, hinner spela över lite när de ska reta upp Y2J och Cade. Dock så är de flesta, även vi, roade så det är helt okej.





När det väl kommer igång så blir det riktigt bra och brottarna turas om men mest så är det Lance Cade som får jobba.





Han får till och med visa upp sin bakdel under en längre sekvens i matchen då HBK sliter och drar i hans byxor. Man kan undra varför HBK alltid ska blotta sina motståndares arslen (kanske han var sugen på spansk mat) under sina matcher på House shows?





Y2J hann med om att vara riktigt elak mot Punk och...





...Shawn Michaels kunde inte vänta på att få komma in och vara elak tillbaka mot Y2J.





Till slut så vinner Michaels och Punk matchen och Punk vill givetvis visa publiken att det är HBK som är den stora stjärnan, även om han inte är världsmästare.





Världsmästaren Chris Jericho och Lance Cade lämnar arenan ordentligt tilltufsade...





...medan Shawn Michaels går ut sist som den sanne hjälten han är.


Det var allt från RAW. Nu kommer det att så småningom komma lite berättelser och bilder från våra möten med flera av de största stjärnorna. Jag ska bara få ordning på lite bilder och framför allt få lite tid till att skriva och lägga upp. Kommentarer till detta lilla epos gör att jag arbetar fortare för då vet jag att det finns några som är intresserade och läser. Ju färre kommentarer ju mindre bråttom har jag.

Nu tog ju inte resan helt och hållet slut där. Efter att brottarna hade lämnat hotellet på morgonen, riktigt tidigt, så tog vi oss ut till flygplatsen fär vi än en gång, tack vare Sterling Airways, fick spendera en lång dag på en flygplats där vi åt de absolut äckligaste hamburgarna vi någonsin har ätit. Vi kom dock, en massa timmar för sent, tillbaka till Sverige och Arlanda och där avslutades vår resa på Radisson SAS Arlandia Hotel.  Det var riktigt skönt efter flygresan och när vi hittade...





...en fruktkorg, svenskt vatten, lite kakor, godis, choklad och kaffe och te alldeles gratis (sug på den Sterling) uppe på vårt rum...





...och mjuka badrockar samt tofflor att krypa in i på vårt rum som låg på Arlandias lite finare avdelning så kändes livet bra mycket lättare.


Slut för denna gång, dags att börja planera inför nästa tripp, undras var den kan tänkas gå? Till dess (och med lite mötesrapporter däremellan) lev väl och glöm inte att tala om vad just du tyckte!