MacGregor - att leva med diabetes

Strax före lunch ringde Moira snyftande till mitt jobb. Hon var jättförkyld och trött och orkade inte vara kvar på skolan. "Aha!" tänkte mamman. Där kom förklaringen till de höga värdena! Men tji fick jag, för väl hemma kollade jag henne och då hade hon 4,8. Inte särskilt högt alltså. (Normalt för en person utan diabetes är 4-7, en diabetiker bör ligga mellan 5-8). Å andra sidan hade hon 14,4 till mellis två timmar senare, så nåt galet är det i alla fall.

Tack snälla morfar som agerade taxi och hämtade både mig och Moira och körde hem oss. Jag hade inte bilen idag utan cyklade till jobbet, eftersom jag hade tandläkartid kl 07.10 i morse och resten av familjen behövde bilen. Hu för tandläkarbesök! Tack och lov fick jag en återbudstid med två dagars varsel, så jag hann knappt oroa mig. Jag hade inga hål men blev av med lite tandsten och 760 spänn.

Så var det (äntligen) över. Även om alla flickorna är jättegulliga och trevliga så tar det ändå på krafterna att hålla dem sysselsatta och lyckliga under ett helt kalas. Det blev större efterfrågan på arrangerade lekar och tävlingar än vi förväntat oss, men det vara ju bara roligt. De rusade runt som tossiga, spelade kubb och dansade limbo, så när det vara dags att fika hade de rejäl aptit och jag trodde nästan att de skulle slicka upp smulorna från faten! Kan så små flickor äta så mycket verkligen? Stackars föräldrar, det blir nog ett och annat magknip ikväll ...

Discokulan snurrade konstant i lekrummet, till tonerna av födelsedagsskivan "Best of the Boy-Bands". De slog knut på sig själva i "Twister", ni vet det där spelet där man ska sätta händerna och fötterna på färgade cirklar utan att tappa balansen. Viskleken spårade ur totalt, det blev bara en massa fnitter och inte ens halva meningarna kom fram till sista flickan. Storebror övervakade det hela och såg till att det gick rättvist till och var allmänt behjälplig, vilket vi naturligtvis uppskattade. Ett riktigt lyckat kalas helt enkelt!

Vi har inte kollat Moiras värden en enda gång under kalaset, utan bara gett lite snabbverkande insulin efter att vi sett hur mycket tårta som slank ner. Å andra sidan har hon sprungit konstant i nästan tre timmar, så det ska bli intressant att se hur värdena ligger under kvällen. Nu måste jag gå och vila lite, den här eftermiddagen tog på krafterna!

Hej och hå, är det redan kväll? Jag har ägnat större delen av dagen till att baka och förbereda inför Moiras födelsedagskalas i morgon. Sex glada flickor kommer hit för att busa, leka och fika och Moira är alldeles väldigt förväntansfull. Hon har nyss blåst upp en hel drös ballonger, men klarar inte av att knyta dem själv, så det fick jag göra.

Knyta ballonger är inte heller pappans starka sida, men han är däremot den perfekte lekledaren. Det ligger nog i hans natur, det är inte för inte som han valt att utbilda sig till lärare. Just nu ligger han på golvet i vardagsrummet och målar en tre meters drake grön med vattenfärger. Det blir en variant på "sätt knorren på grisen", men här blir det "sätt vingen på draken" istället!

Vi har en hel del andra lekar på lager också, men erfarenheten säger att två timmar knappt räcker till för alldeles vanlig lek, tatten och så vidare. Dessutom ska vi hinna knö in fika (med bland annat minipizzor med grahamsmjöl i degen och light-ost på toppen - för blodsockrets skull) och fiskdamm, så vi får väl se hur mycket arrangerade lekar det blir.

Moiras värden har legat alldeles väldigt bra i ett par dagar nu, även nattetid, så jag är lycklig nu. Kanske är det den ökande Levemir-dosen som rättat till värdena den här gången, hoppas att det håller i sig ett tag nu.

För lite sömn ger kort stubin. Det fick en av mina kollegor erfara idag när hon provocerade mig bara en smula för mycket för vad mitt sömnlösa jag kunde tåla. Frågan som debatterades var just sömn och att det minsann inte är småfåglarnas fel att jag inte får sova, inte heller borde jag uppröras över grannarnas fyrverkerier vid midnatt i går natt. Fira lite måste de väl få göra om någon fyller jämnt eller så, och det händer väl inte så ofta!

Hon hade alldeles rätt förstås. Men just då såg jag rött och istället för att förklara hur stressande det är att bli väckt när varje minuts sömn man kan få är absolut nödvändig för att man ska kunna fungera hyfsat normalt nästa dag så sa jag nåt mindre trevligt ( - Kom igen när DU har vakat vid ett sjukt barn i ett år!) och gick därifrån.

Kollegan bad senare om ursäkt och såg till att jag fick lite choklad så att jag inte skulle somna under eftermiddagen. Det var sött och då fick jag lite dåligt samvete för att jag överreagerat. Det krävs inte mycket för att tippa en åt det ena eller andra hållet när man lever under stress!

Här sitter man igen och skriver, det blir alltså mitt andra blogginlägg i mitt liv och den första skrev jag igår. Får passa mig så att det inte blir en vana. Idag har jag äntligen skrivit klart min senaste tenta. Denna gång har jag översatt olika bibeltexter från 1330-talet och framåt till nutidssvenska. Problemet med ett sådant arbete är att det inte finns några lexikon att slå i när man vill veta vad hughir, wandir, thäs och andra lustiga små ord betyder. Jag var på biblioteket och försökte hitta ett fornnordiskt lexikon men det var stört omöjligt. Bibliotikarien försvann ner i källaren för att se om hon kunde hitta något användbart. Hon dök upp tio minuter senare med tre stora jättegamla böcker, ni vet sådana som har sidor som ser ut att ha varit på en treveckors solsemester, bruna så att man knappt kan läsa texten. Inte blev det bättre av att bladen trillade ut bara man tittade på böckerna. Att jag dessutom inte hittade ett enda hughir och fick ryggskott av att släpa böckerna till och från bilen när jag skulle hem gjorde mig inte ett dugg lyckligare. Mycket ska man utstå när man går på lärarutbildningen. Jag tror säkerligen att mina blivande elever verkligen kommer att uppskatta när jag tvingar dem att studera Gustav Vasas bibel. Min plan är att arbeta med sju till nioåringar och deras läs- och skrivinlärning så min egen utbildning känns väldigt relevant. Nu är jag klar i alla fall, efter några kvalificerade gissningar, ett blött finger i luften och en eller annan vild chansning så ser det riktigt bra ut.

Tänkte vila mig lite från skrivandet men efter att ha bett Moiramamman som har ont i ryggen att sträcka på sig och Moirabrorsan att sluta nicka basketbollar efter att han kom hem från skolan med en svullen läpp och blodad tand så känns arbetsrummet som en förunderligt trygg plats att fördriva tiden fram till läggdags på!

Urk! Hade planerat en god söndagsmiddag med helstekt fläskkarré, potatis, gränsaker och en god sås. Men tji fick jag. Fläskkarrén som vi inhandlat på Coop luktade skunk så fort vi tog den ur vakumförpackningen. Potatisen, den ekologiska från Hemköp, blev helt missfärgad så fort den kom i vattnet. Kanske inget smakfel på den, men inte såg det trevligt ut i alla fall. Köttet däremot, tordes vi helt enkelt inte äta av rädsla för matförgiftning.

Dagens läxa nummer 1: laga till kött samma dag det inhandlas eller frys in. Tro aldrig på datummärkningen, bara på din egen näsa.

Dagens läxa nummer 2: ha alltid en korv i kylen och ett paket pasta på lut utifall att middagsplanerna går i stöpet.

Barnen misstycker nog inte, men jag hade gärna ätit något annat än korv och pasta på en söndag, när man för en gångs skull faktiskt har tid att laga mat!

Vår grannstad har ett köpcentrum som heter Kupolen. I shoppingväg finns där i princip bara de stora kedjorna, så idag bestämde vi oss för att istället åka till stadens gamla centrum och handla i "riktiga" butiker med lite annat utbud. Men stan var heltom och butikerna få. Vi kanske inte hittade rätt stråk, men efter en timme skakade vi på huvudet, satte oss i bilen och for uppgivet till Kupolen istället. Och helt plötsligt blev det uppenbart varför det var så tomt på stan - alla människor hade tydligen begett sig till köpcentrumet istället!

Vi flydde storstaden för några år sedan för en annan livsstil, lite lugn och ro, ingen stress och ingen trängsel. Idag fick vi en svettig flashback till lördags-shopping i Stockholm. Puh! Vi lyckades i alla fall handla det vi behövde, käkade svindyr lunch (även den i Stockholms-klass alltså) och åkte lättade därifrån. Det lär dröja innan vi förträngt den upplevelsen tillräckligt mycket för att åka dit igen.

Tur att vi inte höjde insulindoserna! Moira har som sagt varit hög på nätterna senaste tiden, men i natt när jag kollade kl 03.00 så hade hon 3,3. Suck. Dricka och något ätbart, sen var det tvärt omöjligt att somna om. För mig alltså. Moira flyttade kuddarna till mitten och låg nära, nära och sov så sött. Mysigt i och för sig, men lite trångt på min kant.

Sen kom mamma och hämtade mig tjugo i sju, vi har för vana att vara med på morgonpasset på Friskis nere i stan på fredagar. Jag var ju redan vaken, så det var väl lika bra att göra något vettigt. Det är slitigt, men ack så skönt när det är över. Då känns det helt OK att unna sig en kaka till kaffet, som det alltid är på jobbet på fredagar. Inger hade bakat Kärleksmums, en hit.

Åt lunch med en reklamtjej som alltid inspirerar mig. Hon berättade om sitt hus som snart är färdigbyggt, så nu blåste hon liv i husbyggarplanerna. Det är en dröm vi har att en gång få bygga vårt eget hus, bestämma precis hur vi vill ha det. Kanske nån gång ...

Nu har vi mumsat tacos, det smakade fint. Pappan kör just nu Sean med kompis till ett disco. Jag har lite svårt att vänja mig vid hur fort han växer. Fredagarna har varit lite "heliga" hemma med mys med familjen, men nu är det annat som lockar. Vi får se hur länge jag orkar hålla mig vaken ikväll, somnar förmodligen i soffan till Fortet.

Idag har jag semester. Barnen har studiedag - eller det kanske är lärarna som har det? I vilket fall som helst så tog jag chansen att njuta av våren i en förlängd helg. Så härligt att kunna strosa omkring i trädgården, njuta av fågelkvitter, spela spel med barnen - på en måndag!

Jag och Moira har precis kommit in från en cykeltur. Tekniken blir bättre och bättre och vi vågade oss på den långa backen ner mot stan och hem igen. Sean har en kompis hemma, just nu är det SIM's på Playstation tror jag. Till bakgrundsskvalet av "Pughs bästa" - som de dyrkar! "Stockholm, Stockholm, stad i världen, Stockholm, Stockholm, världens stad". Fungerar även för nästa generation! (Förlåt om du fick den på hjärnan nu ...)

Sen ska vi ner på stan och handla lite (skönt att slippa lördagsträngseln) och ta en fika på Du&Ja. Mys, mys, mys, vad härligt med lite semester!

Så var det dags igen, att ta fram cyklarna för första gången. Moiras cykel var på gränsen till för liten redan i höstas, så igår bar det iväg till cykelaffären för att köpa en modell större. Röd och fin är den nya cykeln och en viss dam skulle kunna spricka av stolthet. Storebror Sean cyklade före och Moira kom vinglande bakom. Tänk att det är samma sak varje gång - lite pirrigt och nervöst, lite vingligt som om man glömt hur man gör och så känslan av frihet när man susar iväg!

Största problemet med gårdagens cykeltur var egentligen inte själva cyklandet. Det gick hur fint som helst. Det blev värre när det var dags att stanna. Bromsa, hur gjorde man det nu igen? Trampa bakåt? Eller ta i handbromsen? Det blev ganska många tvärnitar så dammet yrde, några försök till avstigning under rullande färd och ett par krokodiltårar i ren ilska. Men detta avskräckte inte alltför mycket, för om en liten stund ska vi ut idag igen. Bromsträning står på schemat.