Mr Kennedy, Keeennnnnneeedyyyyyy
Mr Kennedy, eller Ken Kennedy som är hans artistnamn är ganska så ny inom WWE. Han har snabbt vuxit till en av mina och Seans favoritbrottare. Hans karakteristiska presentation av sig själv när han äntrar ringen och hans överlägsna och självgoda image har verkligen gått hem, både hos oss och publiken. Vi såg verkligen fram emot att få se och höra Mr Kennedy live in Helsinki.
Mr Kennedy äntrar ringen i Hartwall Arena
På galan var Mr Kennedy förste man ut i första matchen, en battle-royal, det vill säga en hel hög med brottare som är i ringen och försöker kasta ut varandra över topp-repet. Sist kvar vinner. Kennedy kom ut, presenterade sig själv, drev med annonsören Tony Chimel och spottade vatten i hans ansikte två gånger. Det var faktiskt ganska så roligt.
Tony Chimel "överraskas" av en dusch från Mr Kennedy
Mr Kennedy försöker "hjälpa" Chimel för att senare ge honom en andra duschning
När matchen väl kom igång så tog det inte lång tid innan Mr Kennedy skadade sig själv. Han kröp ut under repen (vilket betyder att man inte blivit eliminerad) och vi trodde att han verkligen hade gjort illa sig ordentligt. Synd, tänkte vi, det här var verkligen tråkigt eftersom hans avslutningsgrepp är smått spektakulärt och vi hade dessutom räknat ut att han borde vara den som vinner (kom ihåg att wrestling är uppgjort).
Kennedy poserar i ringhörnan och som vanligt så lyckas jag med att få de flesta fotona suddiga.
Matchen böljade fram och tillbaka under en tid, Kennedy blev omhändertagen vid ringside av WWE-personal och vi funderade smått över vem som då skulle vinna. Till slut var bara Paul London kvar och där hade vi vår vinnare, trodde vi! På en kort sekund så hoppade Kennedy tillbaka i ringen bakom London och kastade ocermionellt honom över topprepet och klockan vid ringen ljöd för att matchen var slut. Kennedy hade alltså "fakat" sin skada och vunnit på fusk, ettvanligt sätt för "heels" att vinna på. Vi var smått besvikna över detta då vi hade hoppats att få se honom brottas mer men samtidigt så stärkte Kennedy sin image och popularitet genom denna manöver (vi fick reda på senare när vi kom hem till Sverige att han faktiskt var skadad men det hade redan inträffat tidigare på turnén i Italien men det förklarade varför WWE valt den lösningen).
Ännu en bild från den stora tvagningen i Hartwall, Helsinki
På hotellet var han en av de brottare man gärna skulle ha tänkt sig att växla ett par ord med men det blev inte så. Visst träffade vi karln, precis som vi träffat alla andra som figurerar i denna blogg, men det var utan tvekan det kortaste mötet vi någonsin haft.
Inte kan det väl vara sin egen bedrift under matchen som Mr Kennedy applåderar för
Ett flertal av brottarna satt i restaurangen på hotellet sent efter showen. Kennedy var en av dem. För att fortfarande vara knäckta och deprimerade av Eddie Guerreros död så var stämningen bland en del av deltagarna hög, speciellt Kennedy och JBL (vi återkommer om honom) höll ångan uppe. Jag har sagt åt mina barn att vi inte stör någon av brottarna i baren eller restaurangen om inte brottarna själva ger en invit förstås. Lite respekt för deras privatliv måste man ändå ha så satt där och väntade själva vid ett bord i restaurangen. När brottarna befann sig i lobbyn sa jag att det var OK för ungarna och gå fram och be om autograf etc och precis så gjorde vi. Vi tog inte många foton med brottare i år eftersom jag inte ville störa för mycket pga Guerrero-tragedin men det blev trots allt en hög med autografer av välvilliga brottare och några foton också. Kennedy blev det däremot noll och intet av.
Efter att ha gått fram och tillbaka i restaurangen till de olika borden, högt skrattandes och med sprit i handen, så ställde Kennedy ner sitt glas och gick ut i lobbyn till receptionen. Han frågade receptionisten om något och under tiden så smög Sean och Moira upp till lobbyn. När han gick förbi dem så höll Sean fram en promo-bild på Kennedy som vi hade med oss och sa,
- Excuse me Mr Kennedy, could I please have an autograph?
Kennedy stannade till, tittade på Sean och sa,
- No, I dont have time for that now, och gick in i restaurangen igen där han fick en fet cigarr av JBL och tände eld på den. Sean och Moira kom tillbaka till vårt bord och Kennedy rörde sig återigen, högt skrattandes, runt de olika brottarborden. Under kvällens lopp passerade han vårt bord vid ett flertal tillfällen men han stannade aldrig till för att skriva ner sin autograf. Han tittade på oss flera gånger men inte blev det en tillstymelse till en sekunds ansträngning för sina fans.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Visst hade de sorg och visst ska de få ha privattid men samtidigt så är det fansen som betalar hans lön så en halvminut av hans tid för en liten autograf tycker jag inte är för mycket begärt. Och med tanke på hur RAW-brottarna hade behandlat oss året innan så var vi smått chockerade över uppförandet. Vi bet i alla fall ihop, höll en ännu lägre profil men lyckades i alla fall träffa några trevliga brottare som komer senare i denna blogg.
Vi ska inte säga att Mr Kennedy är ett avslutat kapitel för oss men en sak är säker, han är inte den vi frågar om en autograf i första taget om vi någon gång igen skulle ha turen att träffa brottarna.
Den bästa bilden vi tog på Mr Kennedy, synd att det skulle visa sig att han inte orkade bry sig om sina fans
Mr Kennedy äntrar ringen i Hartwall Arena
På galan var Mr Kennedy förste man ut i första matchen, en battle-royal, det vill säga en hel hög med brottare som är i ringen och försöker kasta ut varandra över topp-repet. Sist kvar vinner. Kennedy kom ut, presenterade sig själv, drev med annonsören Tony Chimel och spottade vatten i hans ansikte två gånger. Det var faktiskt ganska så roligt.
Tony Chimel "överraskas" av en dusch från Mr Kennedy
Mr Kennedy försöker "hjälpa" Chimel för att senare ge honom en andra duschning
När matchen väl kom igång så tog det inte lång tid innan Mr Kennedy skadade sig själv. Han kröp ut under repen (vilket betyder att man inte blivit eliminerad) och vi trodde att han verkligen hade gjort illa sig ordentligt. Synd, tänkte vi, det här var verkligen tråkigt eftersom hans avslutningsgrepp är smått spektakulärt och vi hade dessutom räknat ut att han borde vara den som vinner (kom ihåg att wrestling är uppgjort).
Kennedy poserar i ringhörnan och som vanligt så lyckas jag med att få de flesta fotona suddiga.
Matchen böljade fram och tillbaka under en tid, Kennedy blev omhändertagen vid ringside av WWE-personal och vi funderade smått över vem som då skulle vinna. Till slut var bara Paul London kvar och där hade vi vår vinnare, trodde vi! På en kort sekund så hoppade Kennedy tillbaka i ringen bakom London och kastade ocermionellt honom över topprepet och klockan vid ringen ljöd för att matchen var slut. Kennedy hade alltså "fakat" sin skada och vunnit på fusk, ettvanligt sätt för "heels" att vinna på. Vi var smått besvikna över detta då vi hade hoppats att få se honom brottas mer men samtidigt så stärkte Kennedy sin image och popularitet genom denna manöver (vi fick reda på senare när vi kom hem till Sverige att han faktiskt var skadad men det hade redan inträffat tidigare på turnén i Italien men det förklarade varför WWE valt den lösningen).
Ännu en bild från den stora tvagningen i Hartwall, Helsinki
På hotellet var han en av de brottare man gärna skulle ha tänkt sig att växla ett par ord med men det blev inte så. Visst träffade vi karln, precis som vi träffat alla andra som figurerar i denna blogg, men det var utan tvekan det kortaste mötet vi någonsin haft.
Inte kan det väl vara sin egen bedrift under matchen som Mr Kennedy applåderar för
Ett flertal av brottarna satt i restaurangen på hotellet sent efter showen. Kennedy var en av dem. För att fortfarande vara knäckta och deprimerade av Eddie Guerreros död så var stämningen bland en del av deltagarna hög, speciellt Kennedy och JBL (vi återkommer om honom) höll ångan uppe. Jag har sagt åt mina barn att vi inte stör någon av brottarna i baren eller restaurangen om inte brottarna själva ger en invit förstås. Lite respekt för deras privatliv måste man ändå ha så satt där och väntade själva vid ett bord i restaurangen. När brottarna befann sig i lobbyn sa jag att det var OK för ungarna och gå fram och be om autograf etc och precis så gjorde vi. Vi tog inte många foton med brottare i år eftersom jag inte ville störa för mycket pga Guerrero-tragedin men det blev trots allt en hög med autografer av välvilliga brottare och några foton också. Kennedy blev det däremot noll och intet av.
Efter att ha gått fram och tillbaka i restaurangen till de olika borden, högt skrattandes och med sprit i handen, så ställde Kennedy ner sitt glas och gick ut i lobbyn till receptionen. Han frågade receptionisten om något och under tiden så smög Sean och Moira upp till lobbyn. När han gick förbi dem så höll Sean fram en promo-bild på Kennedy som vi hade med oss och sa,
- Excuse me Mr Kennedy, could I please have an autograph?
Kennedy stannade till, tittade på Sean och sa,
- No, I dont have time for that now, och gick in i restaurangen igen där han fick en fet cigarr av JBL och tände eld på den. Sean och Moira kom tillbaka till vårt bord och Kennedy rörde sig återigen, högt skrattandes, runt de olika brottarborden. Under kvällens lopp passerade han vårt bord vid ett flertal tillfällen men han stannade aldrig till för att skriva ner sin autograf. Han tittade på oss flera gånger men inte blev det en tillstymelse till en sekunds ansträngning för sina fans.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Visst hade de sorg och visst ska de få ha privattid men samtidigt så är det fansen som betalar hans lön så en halvminut av hans tid för en liten autograf tycker jag inte är för mycket begärt. Och med tanke på hur RAW-brottarna hade behandlat oss året innan så var vi smått chockerade över uppförandet. Vi bet i alla fall ihop, höll en ännu lägre profil men lyckades i alla fall träffa några trevliga brottare som komer senare i denna blogg.
Vi ska inte säga att Mr Kennedy är ett avslutat kapitel för oss men en sak är säker, han är inte den vi frågar om en autograf i första taget om vi någon gång igen skulle ha turen att träffa brottarna.
Den bästa bilden vi tog på Mr Kennedy, synd att det skulle visa sig att han inte orkade bry sig om sina fans
Smackdown! in Helsinki 20/11-05
Innan vi brassar på med våra möten med olika wrestlers i Helsingfors 2005 tänkte jag här skriva en liten resumé över själva galan. För dottern så var det hennes andra WWE live-event, för sonen den tredje och för mig den fjärde. Man skulle väl kunna säga att vi alla gick på tå hela hösten i spänd förväntan över vår
resa. Sen så slutade en av våra favoriter, Captain Charisma, eller Christian som var hans namn i WWE. Då kändes det lite tråkigt men förväntningarna var fortfarande stora. Ett par veckor innan vi ska åka skadar sig världsmästaren Batista och han kommer inte att brottas på turnén får vi veta. Det är hela tiden osäkert om Undertaker ska med så vi blir en anings sura över allt strul och undrar lite över vilka det egentligen är som skall komma. En dryg vecka innan galan så går Eddie Guerrero och dör endast 38 år gammal, då gick luften ur oss och förväntningarna försvann.
Affischen Englands-delen av turnén vi gick och såg på
Galan i sig var bra men det blev ändå inte någon riktig klimax på den. WWE-brottarna körde sina Eddie-hyllningar hela tiden och försökte få igång Eddie-chants i arenan men den otroligt tröga finska publiken hängde inte på utan skrek andra saker istället, de få gånger de nu skrek och hejade. Det blev någon sorts besk eftersmak av det hela och detta tror jag speglade många av brottarna när de senare kom till hotellet. Vi visste inte om vi bodde på samma hotell som brottarna när vi åkte ut till galan. En misstanke vi hade var att de bara skulle flyga in för showen och sen sätte sig direkt på planet till England. Vi hade fel dock, när vi satt i restaurangen på hotellet någon timma efter galan så började brottarna att strömma in. Tyvärr var stämningen ganska så tryckt, de flesta av brottarna åkte direkt upp till rummet och kom inte ner igen på kvällen. Vi fick också reda på att brottarna skulle lämna hotellet redan 07.15 på morgonen efter så det blev inte mycket tid över till att prata med någon. Men mer om det senare, nu tar vi galan. Först vill jag bara be om ursäkt för de dåliga fotona. Det räckte liksom inte med att köpa en svindyr kamera som skulle fixa allt själv, till och med jag skulle kunna ta bra bilder med den men aj så fel försäljaren hade! Det kommer att komma mer bilder från galan med presentationerna av de olika personerna vi träffade på och en del av dem är faktiskt acceptabla. Nu kör vi,
Först så kom Smackdowns general manager Teddy Long ut, han snackade lite, en ten bell-count för Eddie och så var galan igång.
Första matchen var ett 13 man "Over the Top-rope"-match med Mr Kennedy, Hardcore Holly, Brian Kendricks, Paul London, Psichosis, Super Crazy, Kid Kash, Funaki, Big Vito, Simon Dean och vilka de sista tre var har jag helt glömt bort. Antingen så är det åldern som tar ut sin rätt eller så kanske de bara var 10 stycken, minnet är inte som det borde vara ibland. Är det någon annan som kommer ihåg, hör av er. I alla fall så vann Mr Kennedy efter att ha "fejkat" en skada. Kul match att se var det i alla fall. Lite bilder från matchen följer nedan.
Sen så var det dags för den obligatoriska tjejmatchen. Vad jag tyckte låter jag vara osagt men Christy Hemme och Jillian är ena hejare på att skrika högt och enerverande.
Det var en lättnad när matchen var över. Vem som vann kommer jag ärligt talat inte ihåg men jag antar att det var Christy eller så var det Jillian, vem bryr sig egentligen? Sen så var det Bobbie Lashley mot Sylvain Grenier, en ganska så ordinär wrestlingmatch där Sylvain först kommer ut och dissar publiken och sen så kom Lashley ut och satte Sylvain på sin plats. På bilderna ser ni först hur Sylvain eldar upp hatet hos publiken och sen hur Lashley gör push-ups med Sylvain klängandes på hans rygg.
Efter det kom en match om cruiserweight-bältet mellan Nunzio och Juventud Guerrera, inte heller det någon höjdare. Vi hade i alla fall större förväntningar men eftersom publiken inte alls var med på noterna så blev det heller ingen lyft på matchen.
Sen så var det en match om tag-team bältena med tre tag-teams, mästarna MNM, Heidenreich & Animal och William Regal & Paul Burchill. Det var helt OK och kul att se en sådan legend som Animal brottas även om han är ganska så orörlig och tung. På de första av fotona nedan så ser ni hur Heidenreich slänger sig ut för en "Doomsday device" som misslyckas ganska så kapitalt då Burchill gör illa nacken när han landar (ursäkta igen för suddigt foto).
En av de stora händelserna på galan var Pipers Pit. Inte för att det har något direkt med brottning att göra, det här är showdelen och den behärskar Roddy Piper till fullo. Piper var en av dem som vi pratade med men det kommer i en senare blogg. I alla fall var Simon Dean inne och stökade och Batista kom ut till en monsterpop, drog en spinebuster på Dean, firade med Piper och sen var hans jobb gjort i Finland.
Rowdy Roddy Piper i en Jokerit-tröja!
Batista pekade, det var nog det mest fysiska han gjorde på hela kvällen. Efter Pipers Pit var det dags för en Fatal-four-ways match mellan Booker T, Orlando Jordan, Chris Benoit och Matt Hardy. Givetvis slog sig de onda ihop mot de goda så det blev nästan som en tagmatch med alla inne på en gång. Dock så blev det lite fajt mellan de goda och lite fajt mellan de onda men till slut så lyckades Booker T behålla bältet efter att han fuskat. Heels vinner väldigt sällan på ett hederligt sätt.
Benoit får in en sharpshooter på OJ
En mördande scissor-kick från Booker T på Chris Benoit
Samling i ringen innan matchen då man stirrar styggt på varandra
De goda grupperar sig på en sida
Orlando Jordan i all sin glans.
Hur som helst så var det en underhållande match. Efter den kom kvällens nästsista match, Rey Mysterio mot JBL med Jillian vid ringside. Enligt min åsikt så var det kvällens bästa och JBL bevisade att han är bäst på micken i WWE. Han trashade den finska publiken totalt och bjöd sen ordentligt på sig själv (mer än vad han gjorde på hotellet!). Rey fick vinna matchen till Eddies ära och det var faktiskt en av de bättre föreställningar jag sett live (Rey-JBL matchen).
John Bradshaw Layfield, JBL, en riktig entertainer som sänker den finska publiken efter noter. Personligen älskade jag honom då.
Rey Mysterio helt i svart och med sin Eddie Guerrero-tröja på
Det var mycket prat innan matchen men det var stor underhållning av två stora artister
En missad "Clothesline from Hell", för att vara ett av mina suddiga foton så blev det ändå riktigt bra!
Sista matchen var mellan Undertaker och Randy Orton med Cowboy Bob Orton i släptåg. Undertakers entré var mäktig men matchen var sisådär. Det tog en evighet innan den kom igång eftersom Randy fegade ur ringen hela tiden som Undertaker rörde sig emot honom. Fast det spelade ingen roll för oss. Randy Orton är en av våra nya favoriter men varför får ni läsa om senare. Lite bilder får ni se här från sista matchen. Mer bilder från galan kommer att komma upp på bloggen vid senare tillfälle. Är det någon som vill att jag ska maila över lite bilder så gör jag gärna det men jag ser gärna att man mailar över andra bilder från galan till mig. Eftersom mina bilder är så pass suddiga (fast jag har sparat på en del bra som kommer senare) så vore det kul att se några andra också. Hör gärna av er till mig om ni har bilder från showen, det skulle uppskattas när jag gör ungarnas fotoalbum.
Undertaker tar av sig sin hatt efter att ha skridit till ringen
Det var som sagt mycket klämmande i denna match
Fast ibland så rörde de faktiskt på sig
Och så var de tillbaka på ringgolvet igen. Hade varit bättre om Orton klämt några finnar istället!
Då så, en kort resumé från galan. Mer bilder och framför allt mer berättelser om våra möten kommer att dyka upp här i vår lilla blogg.
resa. Sen så slutade en av våra favoriter, Captain Charisma, eller Christian som var hans namn i WWE. Då kändes det lite tråkigt men förväntningarna var fortfarande stora. Ett par veckor innan vi ska åka skadar sig världsmästaren Batista och han kommer inte att brottas på turnén får vi veta. Det är hela tiden osäkert om Undertaker ska med så vi blir en anings sura över allt strul och undrar lite över vilka det egentligen är som skall komma. En dryg vecka innan galan så går Eddie Guerrero och dör endast 38 år gammal, då gick luften ur oss och förväntningarna försvann.
Affischen Englands-delen av turnén vi gick och såg på
Galan i sig var bra men det blev ändå inte någon riktig klimax på den. WWE-brottarna körde sina Eddie-hyllningar hela tiden och försökte få igång Eddie-chants i arenan men den otroligt tröga finska publiken hängde inte på utan skrek andra saker istället, de få gånger de nu skrek och hejade. Det blev någon sorts besk eftersmak av det hela och detta tror jag speglade många av brottarna när de senare kom till hotellet. Vi visste inte om vi bodde på samma hotell som brottarna när vi åkte ut till galan. En misstanke vi hade var att de bara skulle flyga in för showen och sen sätte sig direkt på planet till England. Vi hade fel dock, när vi satt i restaurangen på hotellet någon timma efter galan så började brottarna att strömma in. Tyvärr var stämningen ganska så tryckt, de flesta av brottarna åkte direkt upp till rummet och kom inte ner igen på kvällen. Vi fick också reda på att brottarna skulle lämna hotellet redan 07.15 på morgonen efter så det blev inte mycket tid över till att prata med någon. Men mer om det senare, nu tar vi galan. Först vill jag bara be om ursäkt för de dåliga fotona. Det räckte liksom inte med att köpa en svindyr kamera som skulle fixa allt själv, till och med jag skulle kunna ta bra bilder med den men aj så fel försäljaren hade! Det kommer att komma mer bilder från galan med presentationerna av de olika personerna vi träffade på och en del av dem är faktiskt acceptabla. Nu kör vi,
Först så kom Smackdowns general manager Teddy Long ut, han snackade lite, en ten bell-count för Eddie och så var galan igång.
Första matchen var ett 13 man "Over the Top-rope"-match med Mr Kennedy, Hardcore Holly, Brian Kendricks, Paul London, Psichosis, Super Crazy, Kid Kash, Funaki, Big Vito, Simon Dean och vilka de sista tre var har jag helt glömt bort. Antingen så är det åldern som tar ut sin rätt eller så kanske de bara var 10 stycken, minnet är inte som det borde vara ibland. Är det någon annan som kommer ihåg, hör av er. I alla fall så vann Mr Kennedy efter att ha "fejkat" en skada. Kul match att se var det i alla fall. Lite bilder från matchen följer nedan.
Sen så var det dags för den obligatoriska tjejmatchen. Vad jag tyckte låter jag vara osagt men Christy Hemme och Jillian är ena hejare på att skrika högt och enerverande.
Det var en lättnad när matchen var över. Vem som vann kommer jag ärligt talat inte ihåg men jag antar att det var Christy eller så var det Jillian, vem bryr sig egentligen? Sen så var det Bobbie Lashley mot Sylvain Grenier, en ganska så ordinär wrestlingmatch där Sylvain först kommer ut och dissar publiken och sen så kom Lashley ut och satte Sylvain på sin plats. På bilderna ser ni först hur Sylvain eldar upp hatet hos publiken och sen hur Lashley gör push-ups med Sylvain klängandes på hans rygg.
Efter det kom en match om cruiserweight-bältet mellan Nunzio och Juventud Guerrera, inte heller det någon höjdare. Vi hade i alla fall större förväntningar men eftersom publiken inte alls var med på noterna så blev det heller ingen lyft på matchen.
Sen så var det en match om tag-team bältena med tre tag-teams, mästarna MNM, Heidenreich & Animal och William Regal & Paul Burchill. Det var helt OK och kul att se en sådan legend som Animal brottas även om han är ganska så orörlig och tung. På de första av fotona nedan så ser ni hur Heidenreich slänger sig ut för en "Doomsday device" som misslyckas ganska så kapitalt då Burchill gör illa nacken när han landar (ursäkta igen för suddigt foto).
En av de stora händelserna på galan var Pipers Pit. Inte för att det har något direkt med brottning att göra, det här är showdelen och den behärskar Roddy Piper till fullo. Piper var en av dem som vi pratade med men det kommer i en senare blogg. I alla fall var Simon Dean inne och stökade och Batista kom ut till en monsterpop, drog en spinebuster på Dean, firade med Piper och sen var hans jobb gjort i Finland.
Rowdy Roddy Piper i en Jokerit-tröja!
Batista pekade, det var nog det mest fysiska han gjorde på hela kvällen. Efter Pipers Pit var det dags för en Fatal-four-ways match mellan Booker T, Orlando Jordan, Chris Benoit och Matt Hardy. Givetvis slog sig de onda ihop mot de goda så det blev nästan som en tagmatch med alla inne på en gång. Dock så blev det lite fajt mellan de goda och lite fajt mellan de onda men till slut så lyckades Booker T behålla bältet efter att han fuskat. Heels vinner väldigt sällan på ett hederligt sätt.
Benoit får in en sharpshooter på OJ
En mördande scissor-kick från Booker T på Chris Benoit
Samling i ringen innan matchen då man stirrar styggt på varandra
De goda grupperar sig på en sida
Orlando Jordan i all sin glans.
Hur som helst så var det en underhållande match. Efter den kom kvällens nästsista match, Rey Mysterio mot JBL med Jillian vid ringside. Enligt min åsikt så var det kvällens bästa och JBL bevisade att han är bäst på micken i WWE. Han trashade den finska publiken totalt och bjöd sen ordentligt på sig själv (mer än vad han gjorde på hotellet!). Rey fick vinna matchen till Eddies ära och det var faktiskt en av de bättre föreställningar jag sett live (Rey-JBL matchen).
John Bradshaw Layfield, JBL, en riktig entertainer som sänker den finska publiken efter noter. Personligen älskade jag honom då.
Rey Mysterio helt i svart och med sin Eddie Guerrero-tröja på
Det var mycket prat innan matchen men det var stor underhållning av två stora artister
En missad "Clothesline from Hell", för att vara ett av mina suddiga foton så blev det ändå riktigt bra!
Sista matchen var mellan Undertaker och Randy Orton med Cowboy Bob Orton i släptåg. Undertakers entré var mäktig men matchen var sisådär. Det tog en evighet innan den kom igång eftersom Randy fegade ur ringen hela tiden som Undertaker rörde sig emot honom. Fast det spelade ingen roll för oss. Randy Orton är en av våra nya favoriter men varför får ni läsa om senare. Lite bilder får ni se här från sista matchen. Mer bilder från galan kommer att komma upp på bloggen vid senare tillfälle. Är det någon som vill att jag ska maila över lite bilder så gör jag gärna det men jag ser gärna att man mailar över andra bilder från galan till mig. Eftersom mina bilder är så pass suddiga (fast jag har sparat på en del bra som kommer senare) så vore det kul att se några andra också. Hör gärna av er till mig om ni har bilder från showen, det skulle uppskattas när jag gör ungarnas fotoalbum.
Undertaker tar av sig sin hatt efter att ha skridit till ringen
Det var som sagt mycket klämmande i denna match
Fast ibland så rörde de faktiskt på sig
Och så var de tillbaka på ringgolvet igen. Hade varit bättre om Orton klämt några finnar istället!
Då så, en kort resumé från galan. Mer bilder och framför allt mer berättelser om våra möten kommer att dyka upp här i vår lilla blogg.
Matt Hardy, Version 2
Matt Hardy Version 1, the Sensei of Mattitude, har vi ju faktiskt redan träffat en gång tidigare. Så därav blev detta inlägg Version 2. Sen vi sist skrev om honom så har Matt Hardy lyckats bli återanställd hos WWE. Han fick ju sparken i samband med Edge/Lita-affären då han gick ut offentligt på Internet och kritiserade sin f.d. flickvän och sin f.d. bästa vän. Det var inte några snälla ord som han skrev så Vince McMahon, ägaren till WWE, kände väl att det hade gått för långt och sparkade Hardy. Det visade sig dock att Hardy hade en större fan-base än man trott och det blev något av en storm på Internet över sparkandet av honom. På arenor runt om i världen ljöd Matt Hardy-chants och "You screwed Matt"-chants så fort Edge eller Lita visade sig. Ganska så ovanligt med tanke på att WWE ibland byter brottare som en annan byter kalsonger och aldrig har det varit sådana reaktioner. McMahon fick helt enkelt ändra sig (eller snarare sagt, det luktade nog pengar om ett Hardy/Edge-upplägg). Så Hardy återanställdes och gick ett antal matcher mot Edge på RAW och PPWs. I den sista matchen så var premisserna så att förloraren skulle lämna RAW och Hardy förlorade då tack vare Litas fuskande och gick sedan till Smackdown istället. Tur var väl det för oss och speciellt för Mr RAW (dvs jag) som äntligen fick mitt ansikte förevigat bredvid en alldeles äkta wrestler.
The Sensei of Mattitude, Matt Hardy Version 1, på väg ut till ringen på en gala i USA
En något suddigare Version 1, mycket beroende på Mr RAWs fototeknik, men dessa bilder är i alla fall direkt från Hartwall Arena
Det var, som jag tidigare skrivit, en ganska så konstig stämning hos brottarna. Skillnaden mellan RAW förra året där vi nästan kände oss som hemma med ett flertal Superstars och Smackdown i år var monumental. Givetvis så måste Eddies död ha spelat in men samtidigt så var det ett flertal brottare som verkligen gjorde sitt bästa för att man aldrig skulle vilja se dem igen. Matt Hardy var inte någon av dem. Vi kommer skriva lite senare om vissa av dessa herrar men hur vi väljer att presentera det har vi inte bestämt än så vi kör de någorlunda positiva nu. Matt Hardy i alla fall, vi har ju träffat honom en gång tidigare och då var han supertrevlig. Vi kan väl inte säga detsamma nu men han var dock så proffsig att han inte sa nej direkt (som vissa andra) när vi försynt frågade efter en autograf. Det var Sean och Moira som gick fram till honom där han stod utanför receptionen. Båda autograferna var lite lätt slarvigt utförda (sist så var det med dedikation och han sprang till och med själv och hämtade en fungerande penna) men ungarna fick i alla fall varsin. Jag frågade om det var OK om jag tog ett foto på Matt och barnen och han sa,
- Yeah, sure, no problems.
De ställde upp sig och jag klickade iväg med min nya Konica Z5 och reslutatet blev hyggligt. När jag gick fram och tackade Matt frågade Sean samtidigt om han inte kunde få ta ett foto på Matt och hans pappa (allt är förlåtet Sean!). The Sensei of Mattitude tittade lite konstigt då på mig men sa,
- OK.
Sean, Matt Hardy & Moira (som är överlycklig över att ha träffat V1
Jag frågade om det OK om jag höll upp den lilla skylt vi hade gjort när Sean tog fotot.
- Well, can I see it? sa Matt
Jag vecklade ut den och Matt såg vår "Fuck Edge"-skylt skriven på samma sätt som Stone Cold hade sina "Fuck Fear"-tröjor. Först lyfte Hardy på ögonbrynen men sen så log han och så skrattade han till och med lite.
- Nice sign, eh? sa jag lätt frågande till honom.
- It´s a really nice sign, sa han och fortsatte att le.
Vi ställde upp oss och Sean knäppte ett kort med vår gamla kamera och även fast den är åtskilligt billigare än den nya så blev bilden lika bra. I am such a sucker!
Matt Hardy får sig några vingar av både Chris Benoit och Orlando Jordan i Helsinki
Efter vi hade tagit fotot stod jag kvar med Hardy som fortfarande beundrade skylten.
- It´s so true that sign, sa han, so true!
- Do you want to keep it, svarade jag.
Han såg bra sugen ut ett tag, tog skylten och höll den framför sig och sa,
- I wont have anywhere to put it but thanks anyway. You keep it and always bring it along when you go to a WWE-event, especially if Edge is in it!
Jag lovade att göra det och sen så tackade jag igen och så drog vi oss tillbaka. Matt var sedan i lobbyn ganska så länge. Han gick mest fram och tillbaka och under en längre tid så stod han vid receptionen och pratade i telefon med någon. Jag måste säga det att de flesta brottarna hela tiden tycktes vara med någon annan brottare men Matt tycktes vara ganska så ensam, vad det nu skall betyda? Det var allt från Hardy-mötet, vi fortsätter någon gång nästa vecka med en annan wrestler och då blir det någon som inte figurerat i denna blogg tidigare och troligtvis inte heller kommer att göra det igen, fast man ska aldrig säga aldrig.
Bilden vi alla väntat på, Mr RAW och The Sensei of Mattitude, Matt Hardy som blev mäkta förtjust i vår skylt
Efter matchen på arenan så gick Matt ner på knä för att fria till Benoit men som synes så var The Rabid Wolverine mer intresserad av Batista. Skämt åsido, på andra sidan skylten så står det en hyllning till Eddie Guerrero, något som Benoit inte märkte när han plockade den från publiken. Fotot blev lite extra lustigt pga av det
Som avslutning på detta inlägg så lägger jag in en bild på alla oss tre som var i Finland taget på båten hem av en alldeles förträffligt trevlig medresenär (hans sällskap var också mycket trevliga) som också brukar vara på forumet. Tack för hjälpen, även du tog en bra bild med den gamla kameran, kanske är det mig det är fel på?!
Tre trötta, men förhållandevis lyckliga, resenärer på väg hem efter ännu ett äventyr i Finland. Uppmärksamma att Mr RAW fingrar nervöst på sin dyra kamera. Tur att någon annan tog det här fotot!
The Sensei of Mattitude, Matt Hardy Version 1, på väg ut till ringen på en gala i USA
En något suddigare Version 1, mycket beroende på Mr RAWs fototeknik, men dessa bilder är i alla fall direkt från Hartwall Arena
Det var, som jag tidigare skrivit, en ganska så konstig stämning hos brottarna. Skillnaden mellan RAW förra året där vi nästan kände oss som hemma med ett flertal Superstars och Smackdown i år var monumental. Givetvis så måste Eddies död ha spelat in men samtidigt så var det ett flertal brottare som verkligen gjorde sitt bästa för att man aldrig skulle vilja se dem igen. Matt Hardy var inte någon av dem. Vi kommer skriva lite senare om vissa av dessa herrar men hur vi väljer att presentera det har vi inte bestämt än så vi kör de någorlunda positiva nu. Matt Hardy i alla fall, vi har ju träffat honom en gång tidigare och då var han supertrevlig. Vi kan väl inte säga detsamma nu men han var dock så proffsig att han inte sa nej direkt (som vissa andra) när vi försynt frågade efter en autograf. Det var Sean och Moira som gick fram till honom där han stod utanför receptionen. Båda autograferna var lite lätt slarvigt utförda (sist så var det med dedikation och han sprang till och med själv och hämtade en fungerande penna) men ungarna fick i alla fall varsin. Jag frågade om det var OK om jag tog ett foto på Matt och barnen och han sa,
- Yeah, sure, no problems.
De ställde upp sig och jag klickade iväg med min nya Konica Z5 och reslutatet blev hyggligt. När jag gick fram och tackade Matt frågade Sean samtidigt om han inte kunde få ta ett foto på Matt och hans pappa (allt är förlåtet Sean!). The Sensei of Mattitude tittade lite konstigt då på mig men sa,
- OK.
Sean, Matt Hardy & Moira (som är överlycklig över att ha träffat V1
Jag frågade om det OK om jag höll upp den lilla skylt vi hade gjort när Sean tog fotot.
- Well, can I see it? sa Matt
Jag vecklade ut den och Matt såg vår "Fuck Edge"-skylt skriven på samma sätt som Stone Cold hade sina "Fuck Fear"-tröjor. Först lyfte Hardy på ögonbrynen men sen så log han och så skrattade han till och med lite.
- Nice sign, eh? sa jag lätt frågande till honom.
- It´s a really nice sign, sa han och fortsatte att le.
Vi ställde upp oss och Sean knäppte ett kort med vår gamla kamera och även fast den är åtskilligt billigare än den nya så blev bilden lika bra. I am such a sucker!
Matt Hardy får sig några vingar av både Chris Benoit och Orlando Jordan i Helsinki
Efter vi hade tagit fotot stod jag kvar med Hardy som fortfarande beundrade skylten.
- It´s so true that sign, sa han, so true!
- Do you want to keep it, svarade jag.
Han såg bra sugen ut ett tag, tog skylten och höll den framför sig och sa,
- I wont have anywhere to put it but thanks anyway. You keep it and always bring it along when you go to a WWE-event, especially if Edge is in it!
Jag lovade att göra det och sen så tackade jag igen och så drog vi oss tillbaka. Matt var sedan i lobbyn ganska så länge. Han gick mest fram och tillbaka och under en längre tid så stod han vid receptionen och pratade i telefon med någon. Jag måste säga det att de flesta brottarna hela tiden tycktes vara med någon annan brottare men Matt tycktes vara ganska så ensam, vad det nu skall betyda? Det var allt från Hardy-mötet, vi fortsätter någon gång nästa vecka med en annan wrestler och då blir det någon som inte figurerat i denna blogg tidigare och troligtvis inte heller kommer att göra det igen, fast man ska aldrig säga aldrig.
Bilden vi alla väntat på, Mr RAW och The Sensei of Mattitude, Matt Hardy som blev mäkta förtjust i vår skylt
Efter matchen på arenan så gick Matt ner på knä för att fria till Benoit men som synes så var The Rabid Wolverine mer intresserad av Batista. Skämt åsido, på andra sidan skylten så står det en hyllning till Eddie Guerrero, något som Benoit inte märkte när han plockade den från publiken. Fotot blev lite extra lustigt pga av det
Som avslutning på detta inlägg så lägger jag in en bild på alla oss tre som var i Finland taget på båten hem av en alldeles förträffligt trevlig medresenär (hans sällskap var också mycket trevliga) som också brukar vara på forumet. Tack för hjälpen, även du tog en bra bild med den gamla kameran, kanske är det mig det är fel på?!
Tre trötta, men förhållandevis lyckliga, resenärer på väg hem efter ännu ett äventyr i Finland. Uppmärksamma att Mr RAW fingrar nervöst på sin dyra kamera. Tur att någon annan tog det här fotot!
Kurt Angle, Olympic Hero
Kurt Angle är en alldeles äkta olympisk hjälte. Han vann sin guldmedalj vid OS i Atlanta 1996 och inte helt oväntat så var det i brottning som medaljen bärgades. Kurt Angle är också en alldeles äkta WWE-hjälte, i alla fall enligt min åsikt. Troligtvis så är han den mest kompletta brottaren som någonsin befunnit sig i en wrestlingring. Att han är skicklig som brottare behöver jag inte förklara närmare med tanke på guldmedaljen, den skickligheten tog han med sig från amatörbrottningen men det var inte bara det. Angle behärskar allt, från brottning till mic-skills och allt däremellan, och han är dessutom en fenomenalt trevlig person. Det vet jag, och Sean, för vi har träffat den fyrfaldige WWE-mästaren. Oftast så porträtteras Angle som en heel och "- You suck!"- chantsen låter alltid högt och ljudligt när han brottas. men det är inte för att folk tycker att han suger, det är en del av spelet mellan publiken och brottaren. Angle har också varit face vid ett flertal tillfällen och då skriker publiken istället "-You rock!". När vi träffade honom i Åbo så var han för tillfället face.
Den Olympiske hjälten, Kurt Angle
Sean och jag satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Vi hade betat av en del, kanske inte så högprofiliga men vi var ändå alldeles till oss i trasorna. Det var första gången för oss. När vi satt där kom Kurt Angle och vi var väl båda på väg att svimma, slänga oss på golvet och skrika att "we are not worthy" och sedan slita kläderna av hans kropp som de wrestling-groupies vi egentligen är men på något sätt så behöll vi lugnet. Angle är för mig, näst efter Hogan, den störste genom tiderna så det är förklarligt att det rann till på en. Men som sagt, på något outgrundligt sätt lyckades jag behålla lugnet och sakta gå fram och fråga,
- Mr. Angle, would it be possible if my son could have an autograph? I mitt sinne så tänkte jag tyst att när du väl skrivit en autograf till honom kan du väl tatuera in ditt namn i min panna? Men givetvis sa jag ingenting, dock tyckte jag att han tittade en anings konstigt på oss så jag undrade nästan om han kunde läsa mina tankar. Men oavsett om han kunde läsa tankar eller inte så klev han fram till Sean och sa,
- Sure, whats your name? Sean svarade och jag förbannar honom än till denna dag att han inte svarade Trent utan helt enkelt sa sitt eget namn. Så Angle skrev, "To Sean from Kurt Angle, 4x WWE Champion", en våt dröm för en wrestlingfanatiker! Sen frågade han,
- Are you here to see the show tonight?
- You can bet your sweet bottom that we are, tänkte jag svara men eftersom det hade låtit en anings påträngande så sa jag, - Yes sir, we have never seen wrestling live before so this is the first time, och så svamlade jag vidare om hur fantastiskt det skulle bli och hur vi sett fram emot det och så vidare, troligtvis blev jag nu påträngande men Abgle bara lyssnade och nickade så jag fortsatte. Att jag själv faktiskt sett galan föregående år lät jag vara därhän, det var ju i alla fall första gången för Sean. Vi fick givetvis också ta ett foto på Angle och Sean och sedan så sträckte han (!) fram handen till mig och sa tack. Jag greppade den och ville väl egentligen aldrig släppa men gjorde det ändå. Till slut sa han,
- Well, I hope you will enjoy the show and hopefully I will see you there. Han sa hejdå och gick in i hissen och åkte upp till rummet. Sean och jag stod kvar och tittade på vilken våning som hissen stannade på. Angle bodde på samma våning som oss! Hallelujah!
Angle böjer och bänder på sina motståndare. Troligtvis gör det ont på riktigt!
Senare på dagen då Sean och jag skulle ta oss ut på stan för att få i oss lite lunch så stötte vi på "Kurtan" igen. Vi kom ner till lobbyn och styrde våra steg mot utgången. Då kom Angle precis in.
- Hi guys, how are you doing? säger han till oss.
Först vet jag inte vad jag skall svara men lyckas pressa ut något om att vi mådde alldeles förträffligt.
- So, where are you heading off to, säger Angle sedan.
- Han pratar med oss, han pratar verkligen med oss, tänkte jag. Det var en sådan upplyftande känsla att en av världens mest berömda brottare stoppade oss och började konversera. Jag sa i alla fall att vi skulle iväg och äta något och han önskade oss en trevlig lunch.
Angle tackar den extasiska publiken i Åbo
På vägen till McDonalds, var annars?, så pratade jag och Sean om den enorma tur vi haft och hur fantastiskt allting var och så vidare. Vi trippade verkligen fram på gatorna i Åbo och alla våra bekymmer som man ändå går och drar på året runt var som bortblåsta. På McDonalds såg vi Los Guerreros utanför men vi satt kallt kvar. Vi hade redan träffat både Eddie och Chavo men framför allt så hade vi träffat Kurt Angle så vi kunde lugnt sitta kvar och njuta av den feta maten.
En sann mästare i aktion. Han kastar, slänger, böjer och vrider och vänder tills motsåndarna ger upp
På galan så gick Kurt Angle den nästsista matchen i tag-team med Chris Benoit, en annan alldeles förträffligt trevlig wrestler. De mötte Big Show och John Cena och det var lugnt galans bästa match, givetvis så var Angle (och Benoit) de som gjorde matchen. När Kurt Angle kom ut, till stora ovationer från publiken, så hade han med sig en liten videokamera som han filmade publiken med. Sean och jag hade kanonplatser och vi stod där vid ringside och log från öra till öra. Sean med sin "Kurt Angle, my olympic hero"-skylt och jag med kameran i högsta hugg. När Kurt kommer upp bredvid oss så stannar han och pekar på Sean och skylten och ler. Jag fotar frenetiskt och hinner inte sträcka fram handen men Sean får sig en klapp på sin hand (än en gång, varför alltid han och vad har han som inte jag har förutom ungdom, utseende och utstrålning?). Angle och Benoit vann också matchen så allting var verkligen frid och fröjd.
Kurt Angle har precis pekat på Sean och hans skylt
Tillbaka på hotellet så satt Sean och jag och åt en sen middag när brottarna kom släntrande in. Angle såg oss vid vårt bord, vinkade till oss men åkte ganska så genomgående upp på rummet. Det var det sista vi såg av honom på den resan.
Den brunbrända olympiske mästaren Kurt Angle och den något bleka sonen
Kurt Angle var verkligen en true champion, på alla sätt och vis. Definitivt en av de trevligaste brottarna vi mött. Nästa inlägg på denna blogg blir från årets wrestlingresa då vi såg Smackdown i Helsingfors. Vi lyckades inte träffa så väldigt många brottare, ja allting är ju relativt, det blev ganska så många autografer men inte så många foton. Vi ville inte vara alltför påträngande med tanke på Eddie Guerreros död en vecka innan Finland och dessutom var tiden vi såg brottarna mycket knapp men mer om det senare. Dock kan vi alltid glädja med att även författaren till denna blogg numer finns förevigad bredvid en brottare så ni kommer få det tvivelaktiga nöjet av att få beundra min fula nuna för en gångs skull. Brottaren ifråga som jag fotade mig med och som kommer som nästa inlägg i denna blogg har redan figurerat här men vi får väl kalla det kommande inlägget för Version 2, då vet i alla fall alla wrestlingnördar vem det är frågan om.
Den Olympiske hjälten, Kurt Angle
Sean och jag satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Vi hade betat av en del, kanske inte så högprofiliga men vi var ändå alldeles till oss i trasorna. Det var första gången för oss. När vi satt där kom Kurt Angle och vi var väl båda på väg att svimma, slänga oss på golvet och skrika att "we are not worthy" och sedan slita kläderna av hans kropp som de wrestling-groupies vi egentligen är men på något sätt så behöll vi lugnet. Angle är för mig, näst efter Hogan, den störste genom tiderna så det är förklarligt att det rann till på en. Men som sagt, på något outgrundligt sätt lyckades jag behålla lugnet och sakta gå fram och fråga,
- Mr. Angle, would it be possible if my son could have an autograph? I mitt sinne så tänkte jag tyst att när du väl skrivit en autograf till honom kan du väl tatuera in ditt namn i min panna? Men givetvis sa jag ingenting, dock tyckte jag att han tittade en anings konstigt på oss så jag undrade nästan om han kunde läsa mina tankar. Men oavsett om han kunde läsa tankar eller inte så klev han fram till Sean och sa,
- Sure, whats your name? Sean svarade och jag förbannar honom än till denna dag att han inte svarade Trent utan helt enkelt sa sitt eget namn. Så Angle skrev, "To Sean from Kurt Angle, 4x WWE Champion", en våt dröm för en wrestlingfanatiker! Sen frågade han,
- Are you here to see the show tonight?
- You can bet your sweet bottom that we are, tänkte jag svara men eftersom det hade låtit en anings påträngande så sa jag, - Yes sir, we have never seen wrestling live before so this is the first time, och så svamlade jag vidare om hur fantastiskt det skulle bli och hur vi sett fram emot det och så vidare, troligtvis blev jag nu påträngande men Abgle bara lyssnade och nickade så jag fortsatte. Att jag själv faktiskt sett galan föregående år lät jag vara därhän, det var ju i alla fall första gången för Sean. Vi fick givetvis också ta ett foto på Angle och Sean och sedan så sträckte han (!) fram handen till mig och sa tack. Jag greppade den och ville väl egentligen aldrig släppa men gjorde det ändå. Till slut sa han,
- Well, I hope you will enjoy the show and hopefully I will see you there. Han sa hejdå och gick in i hissen och åkte upp till rummet. Sean och jag stod kvar och tittade på vilken våning som hissen stannade på. Angle bodde på samma våning som oss! Hallelujah!
Angle böjer och bänder på sina motståndare. Troligtvis gör det ont på riktigt!
Senare på dagen då Sean och jag skulle ta oss ut på stan för att få i oss lite lunch så stötte vi på "Kurtan" igen. Vi kom ner till lobbyn och styrde våra steg mot utgången. Då kom Angle precis in.
- Hi guys, how are you doing? säger han till oss.
Först vet jag inte vad jag skall svara men lyckas pressa ut något om att vi mådde alldeles förträffligt.
- So, where are you heading off to, säger Angle sedan.
- Han pratar med oss, han pratar verkligen med oss, tänkte jag. Det var en sådan upplyftande känsla att en av världens mest berömda brottare stoppade oss och började konversera. Jag sa i alla fall att vi skulle iväg och äta något och han önskade oss en trevlig lunch.
Angle tackar den extasiska publiken i Åbo
På vägen till McDonalds, var annars?, så pratade jag och Sean om den enorma tur vi haft och hur fantastiskt allting var och så vidare. Vi trippade verkligen fram på gatorna i Åbo och alla våra bekymmer som man ändå går och drar på året runt var som bortblåsta. På McDonalds såg vi Los Guerreros utanför men vi satt kallt kvar. Vi hade redan träffat både Eddie och Chavo men framför allt så hade vi träffat Kurt Angle så vi kunde lugnt sitta kvar och njuta av den feta maten.
En sann mästare i aktion. Han kastar, slänger, böjer och vrider och vänder tills motsåndarna ger upp
På galan så gick Kurt Angle den nästsista matchen i tag-team med Chris Benoit, en annan alldeles förträffligt trevlig wrestler. De mötte Big Show och John Cena och det var lugnt galans bästa match, givetvis så var Angle (och Benoit) de som gjorde matchen. När Kurt Angle kom ut, till stora ovationer från publiken, så hade han med sig en liten videokamera som han filmade publiken med. Sean och jag hade kanonplatser och vi stod där vid ringside och log från öra till öra. Sean med sin "Kurt Angle, my olympic hero"-skylt och jag med kameran i högsta hugg. När Kurt kommer upp bredvid oss så stannar han och pekar på Sean och skylten och ler. Jag fotar frenetiskt och hinner inte sträcka fram handen men Sean får sig en klapp på sin hand (än en gång, varför alltid han och vad har han som inte jag har förutom ungdom, utseende och utstrålning?). Angle och Benoit vann också matchen så allting var verkligen frid och fröjd.
Kurt Angle har precis pekat på Sean och hans skylt
Tillbaka på hotellet så satt Sean och jag och åt en sen middag när brottarna kom släntrande in. Angle såg oss vid vårt bord, vinkade till oss men åkte ganska så genomgående upp på rummet. Det var det sista vi såg av honom på den resan.
Den brunbrända olympiske mästaren Kurt Angle och den något bleka sonen
Kurt Angle var verkligen en true champion, på alla sätt och vis. Definitivt en av de trevligaste brottarna vi mött. Nästa inlägg på denna blogg blir från årets wrestlingresa då vi såg Smackdown i Helsingfors. Vi lyckades inte träffa så väldigt många brottare, ja allting är ju relativt, det blev ganska så många autografer men inte så många foton. Vi ville inte vara alltför påträngande med tanke på Eddie Guerreros död en vecka innan Finland och dessutom var tiden vi såg brottarna mycket knapp men mer om det senare. Dock kan vi alltid glädja med att även författaren till denna blogg numer finns förevigad bredvid en brottare så ni kommer få det tvivelaktiga nöjet av att få beundra min fula nuna för en gångs skull. Brottaren ifråga som jag fotade mig med och som kommer som nästa inlägg i denna blogg har redan figurerat här men vi får väl kalla det kommande inlägget för Version 2, då vet i alla fall alla wrestlingnördar vem det är frågan om.
The Big Valbowski, Val Venis
Val Venis karaktär är som så många andra WWE-karaktärer lite lätt överdriven. Han är en föredetta porr-skådespelare, ja alltså inte i riktiga livet (vad jag vet!) utan i WWE. Det är något som man tonat ner mycket på sistone men när han kom till WWE så var hans fiktiva liv det enda kommentatorerna pratade om. Han är en veteran och har varit med i många år men har aldrig fått det där stora genombrottet. I början av sin tid i WWE så fick han vinna ett par titlar och gå några upper-card matcher men nu används han mest som en jobber, det vill säga en som förlorar hela tiden. Som så många andra har han ompaketerats i olika karaktärer men är nu tillbaka där han började med "porrmusik", "Hello ladies" och en tajt vit handduk som snärtigt kastas ut till den kvinnliga delen av publiken.
Val Venis försöker erbjuda Molly Holly sina "tjänster" som domare i Hartwall Arena.
Val Venis gick ingen match i Helsingfors, men han var med. Hans uppgift var att vara "special guestreferee" i tjejmatchen. Föga upphetsande för oss grabbar eftersom vi tycker att de flesta tjejmatcher suger. Eftersom vi hade träffat de flesta tjejerna innan så stod vi dock ut och till och med uppskattade vissa av greppen. Val Venis medverkan var inte stor. Han rumlade runt lite med tjejerna och kom i kläm (som alla gästdomare gör på tjejmatcher) mellan dem. En ren komediroll för kvällen men det är ju alltid roligt att kunna säga att man åtminstone sett honom i en WWE-ring.
The Big Valbowski i sitt rätta element omgiven av Molly Holly, Trish Stratus, Nidia och Victoria.
Val Venis försöker rätta till tagteam-snöret medan Trish rättar till Nidia i bakgrunden.
Vi träffade The Big Valbowski på hotellet (var annars?). Det var ett kort möte men som alltid lika roligt att få växla några ord med en WWE-superstar. Han var idel solsken och log från ena örat till det andra. Kanske var han extra glad efter att ha uppträdit en kväll utan att få en smäll? Jag frågade om han var skadad eller något eftersom han inte gått en riktig match och han svarade,
- Nope, no injuries. You know, somebodys gotta take care of the ladies.
Jag höll med om honom om att ingen var bättre utrustad att göra det än han men att vi samtidigt hade sett fram emot att få se honom brottas (små vita lögner är aldrig fel!). Vi småsnattrade lite lätt om wrestling och vad som skulle komma för honom i framtiden men han hade ingen större aning. Och jag antar att wrestlers oftast inte har det. De hänger väl med och brottas och spelar den roll de blir tilldelade varje kväll. Med tanke på att de oftast har runt 300 shower per år så förstår man att det inte alltid är så lätt att hålla reda på var ens karaktär är på väg.
Efter ett gott dagsarbete så får Venis höja armarna på Trish Stratus och Molly Holly.
Val Venis är fortfarande kvar i WWE än idag (vilket faktiskt är ganska så exakt ett år sen vi träffade honom). Han är på RAW fortfarande och han är fortfarande en jobber. Men han klarade den stora utrensningen så jag antar att han är nöjd, även om han konstant förlorar. Och javisst ja, vi fick ju både autografer och ett foto med Mr Venis under de två gångerna vi språkade med honom, men det hade ni väl listat ut vid det här laget.
Sean sträcker på sig och ler för en gångs skull. Kanske är det Val Venis leende som smittat av. Moira står nog och önskar att det var någon av Divorna hon stod med men hon ställer ändå upp på fotografiet.
Nästa vecka så tar barnen och jag och sticker iväg till Finland igen för ännu en wrestlingresa. Denna gång så är det Smackdown! som kommer till Helsingfors. Vad vi förstår så kommer brottarna inte att bo på hotell denna gång utan är bara på genomresa från några shower i Italien för en snabb show på Hartwall Arena (därav är den redan kl. 17.00 i år) och vidare transport till England. Så det blir med största trolighet inga nya möten men vi återkommer här med en liten berättelse om galan i alla fall. Dessutom så har vi sparat på ett av våra tidigare möten med en Superstar, nämligen den alldeles äkta olympiska guldmedaljören Kurt Angle. Honom får ni läsa om när vi kommer hem. Till dess, tack för att ni läser och kommenterar.
Val Venis försöker erbjuda Molly Holly sina "tjänster" som domare i Hartwall Arena.
Val Venis gick ingen match i Helsingfors, men han var med. Hans uppgift var att vara "special guestreferee" i tjejmatchen. Föga upphetsande för oss grabbar eftersom vi tycker att de flesta tjejmatcher suger. Eftersom vi hade träffat de flesta tjejerna innan så stod vi dock ut och till och med uppskattade vissa av greppen. Val Venis medverkan var inte stor. Han rumlade runt lite med tjejerna och kom i kläm (som alla gästdomare gör på tjejmatcher) mellan dem. En ren komediroll för kvällen men det är ju alltid roligt att kunna säga att man åtminstone sett honom i en WWE-ring.
The Big Valbowski i sitt rätta element omgiven av Molly Holly, Trish Stratus, Nidia och Victoria.
Val Venis försöker rätta till tagteam-snöret medan Trish rättar till Nidia i bakgrunden.
Vi träffade The Big Valbowski på hotellet (var annars?). Det var ett kort möte men som alltid lika roligt att få växla några ord med en WWE-superstar. Han var idel solsken och log från ena örat till det andra. Kanske var han extra glad efter att ha uppträdit en kväll utan att få en smäll? Jag frågade om han var skadad eller något eftersom han inte gått en riktig match och han svarade,
- Nope, no injuries. You know, somebodys gotta take care of the ladies.
Jag höll med om honom om att ingen var bättre utrustad att göra det än han men att vi samtidigt hade sett fram emot att få se honom brottas (små vita lögner är aldrig fel!). Vi småsnattrade lite lätt om wrestling och vad som skulle komma för honom i framtiden men han hade ingen större aning. Och jag antar att wrestlers oftast inte har det. De hänger väl med och brottas och spelar den roll de blir tilldelade varje kväll. Med tanke på att de oftast har runt 300 shower per år så förstår man att det inte alltid är så lätt att hålla reda på var ens karaktär är på väg.
Efter ett gott dagsarbete så får Venis höja armarna på Trish Stratus och Molly Holly.
Val Venis är fortfarande kvar i WWE än idag (vilket faktiskt är ganska så exakt ett år sen vi träffade honom). Han är på RAW fortfarande och han är fortfarande en jobber. Men han klarade den stora utrensningen så jag antar att han är nöjd, även om han konstant förlorar. Och javisst ja, vi fick ju både autografer och ett foto med Mr Venis under de två gångerna vi språkade med honom, men det hade ni väl listat ut vid det här laget.
Sean sträcker på sig och ler för en gångs skull. Kanske är det Val Venis leende som smittat av. Moira står nog och önskar att det var någon av Divorna hon stod med men hon ställer ändå upp på fotografiet.
Nästa vecka så tar barnen och jag och sticker iväg till Finland igen för ännu en wrestlingresa. Denna gång så är det Smackdown! som kommer till Helsingfors. Vad vi förstår så kommer brottarna inte att bo på hotell denna gång utan är bara på genomresa från några shower i Italien för en snabb show på Hartwall Arena (därav är den redan kl. 17.00 i år) och vidare transport till England. Så det blir med största trolighet inga nya möten men vi återkommer här med en liten berättelse om galan i alla fall. Dessutom så har vi sparat på ett av våra tidigare möten med en Superstar, nämligen den alldeles äkta olympiska guldmedaljören Kurt Angle. Honom får ni läsa om när vi kommer hem. Till dess, tack för att ni läser och kommenterar.
Jonathan Coachman, The Coach
Jonathan Coachman, eller The Coach som han är mer känd som, är kommentator på RAW. Hans karaktär är både ond och stöddig och han håller till 100% på heels, bad guys. Alltså så är han en man i min smak! Han är dessutom en allmän slagpåse och brukar få gå upp i lite olika matcher mot wrestlers eller andra kommentatorer och få ordentligt med däng. När han inte åker på stryk i ringen eller sitter vid kommentatorsbordet så intervjuar han brottare eller håller i jippon som WWEs helt meningslösa RAW-Diva Search. Och ständigt så slickar han uppåt och sparkar nedåt, ganska så sympatisk med andra ord.
The Coach och Val Venis (som dyker upp senare i bloggen) har en diskussion i ringen på Hartwall Arena
Vi fick oss en liten pratstund med The Coach och det var riktigt roligt. Han pratade om sig själv i tredje person och gick helt in i sin roll. Trots detta var han faktiskt mycket trevlig. Jag kommer inte ihåg allt som sas men det var wrestling vi pratade (vad annars?) och han lyfte sig själv hela tiden i talet. Vi skrattade och han puttade på Sean och såg förnärmad ut och Sean stirrade då tillbaka och The Coach gick genast in i en mesig och feg försvarsställning. Vi skrattade ännu mer och han skrattade lite också. Barnen fick autografer men jag tog aldrig ett foto vilket jag ångrar. Men det var kul att träffa honom ändå även fast han inte är en "riktig" wrestler.
En av The Coach´s autografer prydligt monterad i vårt fotoalbum
Ute på galan så var det likadant som det brukar vara på Tv-sändningarna. The Coach kom in och var kaxig och sen så åkte han på stryk varav alla skrattade åt honom. Om man tänker efter så borde det vara ganska så förnedrande att ha ett sådant jobb. Varje kväll få stryk och sen så skrattar ett tusental personer åt en. Jag antar dock att The Coach skrattar hela vägen till banken istället.
The Coach är precis på väg att åka på en "Stunner" av Eugene. Regal tittar på och har ingenting emot det.
The Coach hamnar där han alltid hamnar till slut, nedslagen på ringgolvet. Eugene skrattar, kameramannen skrattar och den finska publiken jublar. Stackars Coach!
The Coach och Val Venis (som dyker upp senare i bloggen) har en diskussion i ringen på Hartwall Arena
Vi fick oss en liten pratstund med The Coach och det var riktigt roligt. Han pratade om sig själv i tredje person och gick helt in i sin roll. Trots detta var han faktiskt mycket trevlig. Jag kommer inte ihåg allt som sas men det var wrestling vi pratade (vad annars?) och han lyfte sig själv hela tiden i talet. Vi skrattade och han puttade på Sean och såg förnärmad ut och Sean stirrade då tillbaka och The Coach gick genast in i en mesig och feg försvarsställning. Vi skrattade ännu mer och han skrattade lite också. Barnen fick autografer men jag tog aldrig ett foto vilket jag ångrar. Men det var kul att träffa honom ändå även fast han inte är en "riktig" wrestler.
En av The Coach´s autografer prydligt monterad i vårt fotoalbum
Ute på galan så var det likadant som det brukar vara på Tv-sändningarna. The Coach kom in och var kaxig och sen så åkte han på stryk varav alla skrattade åt honom. Om man tänker efter så borde det vara ganska så förnedrande att ha ett sådant jobb. Varje kväll få stryk och sen så skrattar ett tusental personer åt en. Jag antar dock att The Coach skrattar hela vägen till banken istället.
The Coach är precis på väg att åka på en "Stunner" av Eugene. Regal tittar på och har ingenting emot det.
The Coach hamnar där han alltid hamnar till slut, nedslagen på ringgolvet. Eugene skrattar, kameramannen skrattar och den finska publiken jublar. Stackars Coach!
The Heartbreak Kid, Shawn Michaels
HBK, the Heartbreak Kid, the Showstopper, the Main-Event, Shawn Michaels! En man som har gjort allt inom wrestlingen, och lite till. När han först slog igenom i WWE (dåvarande WWF) så var han en utpräglad tagteam-brottare. Snabb, atletisk, ung och vig, en frisk fläkt bland alla dopingproppade muskelberg som dominerade WWE vid den tiden. En av mina första och största favoriter och jag tycker att han fortfarande håller mycket bra. Under ett flertal år var dock Shawn Michaels borta från wrestlingen. En ryggskada satte stopp för hans deltagande men han har nu varit tillbaka i ett par år och ingen är lyckligare än jag. HBK var involverad i den kanske mest kontroversiella matchen i WWEs historia. Shawn vann världsmästartiteln i en match mot dåvarande mästaren Bret "Hitman" Hart i Kanada. Hitman var på väg till WCW men WWEs ägare Vince McMahon hade lovat honom att han skulle få avsluta snyggt med att behålla titeln inför sin hemmapublik. Men istället så "fuskade" McMahon och beodrade domaren (Earl Hebner, som tidigare figurerat i denna blogg) att agera som om Hitman gav upp och ringa i klockan och ge segern till Michaels. Det blev ett himla liv, en fet spottloska och ett alldeles riktigt slag med knytnäve backstage (ganska så ovanligt för att vara wrestling). Kanadickerna har än till denna dag inte förlåtit HBK och buar ut honom så fort han visar sig där i ringen även om han är så kallad face, god. Tänk att man kan fuska i redan uppgjorda matcher, det är innovativt det.
The Hearbreak Kid i sin klassiska posé på galan i Hartwall Arena
Och sett ur en annan vinkel från samma gala
När vi satt på hotellet så såg vi många brottare passera och vi blev väl ungefär lika upphetsade över alla. Dock finns ju de där storheterna som får hjärtat att banka lite snabbare och handsvetten att börja tränga fram. Det låter ju nästan som om man blivit kär men så farligt var det inte, men bra nära! Shawn Michaels, HBK, var en av de sista som kom ner när de var på väg till arenan. Stiligt klädd och med ett leende på läpparna. Vi formeligen flög upp från där vi satt. Snabbt skickade jag fram ungarna, min alldeles egna lilla förtrupp (och en effektiv sådan), för att fråga om autograf. Givetvis fick de det. Jag frågade om det gick bra att ta ett foto och det var som vanligt inga problem. Shawn tog tag i Sean och Moira och bländade av sitt värsta Colgate-leende. Själv stod jag darrandes med kameran och försökte le tillbaka. Jag klarade inte heller av att försöka konversera med The Heartbreak Kid utan det enda jag lyckades haspla ur mig var ett
- Thank you very much Mr Michaels
- My pleasure, svarade han med sin något skrovliga röst som inte passar hans utseende, nice kids you have got, they are yours, aren´t they?
Jag mumlade något om att de var mina men jag var väl så pass "awstruck" av legendens närvaro att jag liksom bara sa ja eller något liknande. Han gick iväg med sin lilla rullväska mot bussen och vi stod kvar där för att invänta flera brottare. Moira sa,
- Stäng munnen pappa!
Jag gjorde det, tror jag. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om den var öppen eller inte men dottern märkte i alla fall att jag tappat fokus för ett tag så det var väl därför hon sa så.
Shawn Michaels gör sin vanliga "ringstrut" när han tar sig in i ringen i Helsinki. På vägen ut struttades det inte lika mycket.
Ännu en posé av HBK men fortfarande samma gala (som för övrigt alla bilder är ifrån)
Ute på galan gick Shawn Michaels en match mot Ric Flair (tidigare blogginlägg), den andra legenden på plats. Enligt min mening så var det galans bästa. Båda brottarna har utan tvivel sina bästa år i ringen bakom sig (även om speciellt Shawn behärskar det mesta fortfarande) men de vet hur de spela upp en match inför publiken och de vet hur man får publiken med sig och mot sig. Nu jublades det dock åt i princip allt de båda gjorde och matchen slutade med att Shawn skulle ge Flair en "Superkick". Något gick dock fel när han skulle leverera den upp i Flairs nia. Jag såg inte riktigt vad som hände men HBK skadade sig på något sätt så avslutningen blev lite tafflig. Dock så vann hann matchen men fick senare ledas ut med stöd av domaren.
The Nature Boy´s bakdel exponeras för publiken och sen...
...så får han sig en rejäl flygtur signerad HBK airways
När vi var tillbaka på hotellet och brottarna började ramla in igen så åkte Michaels direkt upp till rummet och vi såg honom inte mer på kvällen. Kanske hade han så pass ont efter skadan eller så var det bara åldern som spökade (vilket i och för sig inte stoppade Flair som höll igång till långt in på småtimmarna).
Flair och Michaels stirrar på varandra och bygger upp stämningen grymt bra
På morgonen när vi satt vid frukostmatsalen så kom Shawn Michaels ner. Han haltade en anings så det var troligvis som vi misstänkte, någon sorts skada. Triple H kom också ner och de åt frukost tillsammans. Det märktes att de var bundis om man säger så. En japansk (asiatisk i alla fall) dam ville fota sig med båda och de ställde ganska så motvilligt upp där i matsalen. Vi satt kvar och tittade, storögt som vanligt.
Flair fixar till håret för att reta HBK som tar det med ro.
När väl HBK kom ut från matsalen så gick han förbi oss, stannade till och hejade,
- Hi, there, everything alright with you lot?
- Oh, yes fine Mr Michaels, thanks for asking, svarade jag, hows your leg?
- Oh, no problem, its fine and dandy, just some minor scratches and bruises. I am used to it, svarade han.
Jag hade morskat upp mig lite från gårdagen så jag svarade då,
- Well, you put on a hell of a show and we all really enjoyed your match. Definately the best at the show.
- Thanks, sa han och log.
Sen så släntrade han iväg bort till receptionen och vi satt kvar, fortfarande stirrandes men kanske inte lika storögt som tidigare och jag hade definitivt käften stängd.
Ric Flair lyckas koppla en "Figure 4" , hans avslutargrepp, på Michaels som vrider sig i "smärta".
Vi pratade inte mer med honom på vår resa. HBK vinkade till när han klev på bussen och vi vinkade tillbaka. Oavsett vad någon annan säger, det var stort att träffa en av dem som jag anser vara bland de största inom wrestlingen. Och inte gjorde det saken sämre att han verkade vara en riktigt trevlig prick, trots att han faktiskt har ett litet rykte om sig att inte alltid vara det.
En glad Sean, en glad Shawn och en glad Moira. Kameramannen försöker vara lika glad men "The Showstoppers" karisma får honom att darra till en anings.
The Hearbreak Kid i sin klassiska posé på galan i Hartwall Arena
Och sett ur en annan vinkel från samma gala
När vi satt på hotellet så såg vi många brottare passera och vi blev väl ungefär lika upphetsade över alla. Dock finns ju de där storheterna som får hjärtat att banka lite snabbare och handsvetten att börja tränga fram. Det låter ju nästan som om man blivit kär men så farligt var det inte, men bra nära! Shawn Michaels, HBK, var en av de sista som kom ner när de var på väg till arenan. Stiligt klädd och med ett leende på läpparna. Vi formeligen flög upp från där vi satt. Snabbt skickade jag fram ungarna, min alldeles egna lilla förtrupp (och en effektiv sådan), för att fråga om autograf. Givetvis fick de det. Jag frågade om det gick bra att ta ett foto och det var som vanligt inga problem. Shawn tog tag i Sean och Moira och bländade av sitt värsta Colgate-leende. Själv stod jag darrandes med kameran och försökte le tillbaka. Jag klarade inte heller av att försöka konversera med The Heartbreak Kid utan det enda jag lyckades haspla ur mig var ett
- Thank you very much Mr Michaels
- My pleasure, svarade han med sin något skrovliga röst som inte passar hans utseende, nice kids you have got, they are yours, aren´t they?
Jag mumlade något om att de var mina men jag var väl så pass "awstruck" av legendens närvaro att jag liksom bara sa ja eller något liknande. Han gick iväg med sin lilla rullväska mot bussen och vi stod kvar där för att invänta flera brottare. Moira sa,
- Stäng munnen pappa!
Jag gjorde det, tror jag. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om den var öppen eller inte men dottern märkte i alla fall att jag tappat fokus för ett tag så det var väl därför hon sa så.
Shawn Michaels gör sin vanliga "ringstrut" när han tar sig in i ringen i Helsinki. På vägen ut struttades det inte lika mycket.
Ännu en posé av HBK men fortfarande samma gala (som för övrigt alla bilder är ifrån)
Ute på galan gick Shawn Michaels en match mot Ric Flair (tidigare blogginlägg), den andra legenden på plats. Enligt min mening så var det galans bästa. Båda brottarna har utan tvivel sina bästa år i ringen bakom sig (även om speciellt Shawn behärskar det mesta fortfarande) men de vet hur de spela upp en match inför publiken och de vet hur man får publiken med sig och mot sig. Nu jublades det dock åt i princip allt de båda gjorde och matchen slutade med att Shawn skulle ge Flair en "Superkick". Något gick dock fel när han skulle leverera den upp i Flairs nia. Jag såg inte riktigt vad som hände men HBK skadade sig på något sätt så avslutningen blev lite tafflig. Dock så vann hann matchen men fick senare ledas ut med stöd av domaren.
The Nature Boy´s bakdel exponeras för publiken och sen...
...så får han sig en rejäl flygtur signerad HBK airways
När vi var tillbaka på hotellet och brottarna började ramla in igen så åkte Michaels direkt upp till rummet och vi såg honom inte mer på kvällen. Kanske hade han så pass ont efter skadan eller så var det bara åldern som spökade (vilket i och för sig inte stoppade Flair som höll igång till långt in på småtimmarna).
Flair och Michaels stirrar på varandra och bygger upp stämningen grymt bra
På morgonen när vi satt vid frukostmatsalen så kom Shawn Michaels ner. Han haltade en anings så det var troligvis som vi misstänkte, någon sorts skada. Triple H kom också ner och de åt frukost tillsammans. Det märktes att de var bundis om man säger så. En japansk (asiatisk i alla fall) dam ville fota sig med båda och de ställde ganska så motvilligt upp där i matsalen. Vi satt kvar och tittade, storögt som vanligt.
Flair fixar till håret för att reta HBK som tar det med ro.
När väl HBK kom ut från matsalen så gick han förbi oss, stannade till och hejade,
- Hi, there, everything alright with you lot?
- Oh, yes fine Mr Michaels, thanks for asking, svarade jag, hows your leg?
- Oh, no problem, its fine and dandy, just some minor scratches and bruises. I am used to it, svarade han.
Jag hade morskat upp mig lite från gårdagen så jag svarade då,
- Well, you put on a hell of a show and we all really enjoyed your match. Definately the best at the show.
- Thanks, sa han och log.
Sen så släntrade han iväg bort till receptionen och vi satt kvar, fortfarande stirrandes men kanske inte lika storögt som tidigare och jag hade definitivt käften stängd.
Ric Flair lyckas koppla en "Figure 4" , hans avslutargrepp, på Michaels som vrider sig i "smärta".
Vi pratade inte mer med honom på vår resa. HBK vinkade till när han klev på bussen och vi vinkade tillbaka. Oavsett vad någon annan säger, det var stort att träffa en av dem som jag anser vara bland de största inom wrestlingen. Och inte gjorde det saken sämre att han verkade vara en riktigt trevlig prick, trots att han faktiskt har ett litet rykte om sig att inte alltid vara det.
En glad Sean, en glad Shawn och en glad Moira. Kameramannen försöker vara lika glad men "The Showstoppers" karisma får honom att darra till en anings.
Gene Snitzky
Gene Snitzky är en frustande och svettig galning. När han började i WWE så sattes han direkt emot en annan frustande och svettig galning, nämligen Kane. Eftersom Kane var ond för tillfället visste man inte riktigt vad man skulle tro, skulle Snitzky vara god eller? Storyn som berättades var att det var Snitzkys fel att Lita, Kanes "hustru", förlorade sitt ofödda barn tack vare att Snitzky fått Kane att ramla över henne i ringen. Snitzky skyllde genast ifrån sig, " - It wasn`t my fault!" och sen var fejden igång. Den höll i sig ett bra tag och även över galan i Helsinki där de båda möttes. På senare tid så har Snitzky allierat sig med just Lita och hennes nuvarande, Edge, och barnamordet tycks vara helt glömt. WWE är underbart logiskt ibland.
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Edge
Adam Copeland, eller Edge som han är känd som, har fått många rubriker på sistone. Och de har inte alltid varit wrestlingrelaterade. Edge slog igenom med Christian (Captain Charisma) i tagteam för bra många år sedan. Han har alltid varit lovande men aldrig riktigt nått fram till toppen. Han har, vad jag vet, hållt de flesta titlarna i WWE förutom WWE-Champ/Heavyweight-Champ. Nu har han dock fått chansen genom att han vunnit en money-in-the-bank match på Wrestlemania 21. Det gav honom rätten att utmana tungviktsmästaren på en match när han vill inom ett år. Genom denna pushning så började det röra på sig mer för Edge men det var inte det som skulle ge honom de största rubrikerna. Det var hans kärleksliv! Edge har länge varit vän med Matt Hardy, en annan brottare som figurerat i denna blogg, och Hardys flickvän Lita, även hon brottare i WWE. När Hardy var borta över ett halvår på grund av skada så uppstod ljuv musik mellan Edge och Lita och Edge bedrog sin vän och sin fru med Lita som i sin tur givetvis bedrog Matt Hardy. Allt kom fram och det blev ett himlans liv där Hardy och Edges fru använde sig av Internet för att tala om vad de tyckte om det som inträffat. Detta var inte populärt hos WWE och det hela ledde till att Hardy fick sparken. Nu är Hardy dock tillbaka och har gått en matchserie mot just Edge och de har slagits om det som hänt i verkligheten på låtsas. WWE drar sig inte för att utnyttja någonting! Genom matcherna och allt ståhej om affären har Edge lyckats skapa sig ett ännu större namn inom WWE och är nu en av de största bad-guys som finns. Han som en gång var alla ungars favorit! Det bör väl nämnas att Edge är Seans favoritbrottare, fråga mig inte varför.
Edge tillsammans med nämnda Lita, Matt Hardys föredetta och Edges nya flickvän, på riktigt!
Vi lyckades i alla fall träffa Edge och oavsett vad som pågick kan jag bara säga att han verkligen var en mycket trevlig prick. Första gången vi såg honom var efter att vi hade varit på stan och kom inglidande i en taxi till hotellet. På trottoaren bredvid ser vi en ganska så storväxt person med huva gå mot hotelldörrarna. När vi kör förbi honom så säger Sean,
- Det är Edge, det är Edge!
Grabben blir lätt exalterad eftersom Edge är en av hans största favoriter (fråga mig inte varför) (så fick jag inte skriva och jag fattar ingenting) (Tack Sean, ska du med till Finland igen eller?). Nu låter jag vårt personliga käbbel vara och så återgår vi till historien. Innan vi lyckats ta oss ur taxin så smiter Edge in på hotellet, går direkt till hissarna och åker upp till sitt rum (troligtvis sitt eftersom Lita inte var med, hehe). Moira blir en anings besviken, Sean blir ännu mer besviken och jag säger att vi träffar säkert honom någon annan gång.
Edge på väg att göra sitt avslutningsgrepp, en Spear, på någon stackare
Sean behövde inte vara besviken länge. För det första så dök det upp så många andra wrestlers och för det andra så kom även Edge ner igen. Det var när de var på väg ut till arenan. Vi var alla helt överlyckliga över den tur vi hade och pratade med brottare till höger och vänster. När Edge visade sig så stelnade Sean till lite. Vi gick fram allihop och frågade efter autograf och självklart fick barnen det. Foto var också en självklarhet. Edge frågade var vi var ifrån och vi svarade Sverige och så började vi prata om Z-TV och sändningarna av RAW och Smackdown som var på gång eller precis kommit igång om jag inte missminner mig (Sean kommer heller inte ihåg riktigt), men i alla fall, det blev en ganska så lång konversation om WWE TV-shows och hur skönt det skulle bli att alltid kunna se det på TVn hemma (nu höll ju inte det så länge ändå!). Edge skrattade mycket och var verkligen trevlig på ett ärligt sätt.
Edge visar alltid upp sig i ringhörnan för publiken innan matcherna, oavsett om han är god eller ond för tillfället
Ute på galan så gick Edge en match om Intercontinental-titeln mot Christian och Chris Jericho (mästaren). Det är inte ofta man får se tre av sina favoriter på en gång så Sean uppskattade verkligen matchen. Själv tyckte jag att den var OK men inte var det för att Edge drog det tyngsta lasset.
En av våra egna bilder när Edge dyker mot Captain Charisma och Y2J i Helsingfors
Och så här kanske det hade sett ut på andra sidan om vi hade stått där (denna bild är från en annan match)
På kvällen när vi satt i baren var Edge där en större del av tiden. Han och några andra drog senare iväg ut i Helsingfors nöjesnatt och hade säkerligen bra roligt då vi inte såg när han kom tillbaka trots att vi var bland de sista gästerna att lämna baren.
Edge på väg att göra mos av Matt Hardy i hans pågående upplägg i WWE
På morgonen fick vi ännu en pratstund med The Edgemeister, eller förmiddagen om vi nu ska vara ärliga. Han var inte direkt först upp av alla! Det var han som kom fram till oss och frågade lite om gårdagens gala och vad vi hade tyckt. Vi pratade lite mera om Sverige och han verkade vara riktigt intresserad av vårt avlånga land (kan det vara kvinnorna som drar?). Pliktskyldigast meddelade han oss om att han skulle se till att WWE skulle komma till Sverige någon gång. Och vem vet, när Z-Tv visade WWE fanns ju i alla fall en anledning för dem men jag tyckte ändå att när han sa det så var det den enda gången som något han sa lät inövat. Det lät helt enkelt inte ärligt. Men annars, vad kan jag säga, han har aldrig varit min favorit i eller utanför ringen men efter våra möten med honom så uppskattar jag faktiskt honom bra mycket mer än innan.
Sean, Edge och Moira. Lägg märke till hur glad Sean ser ut, något som inte alltid har kommit fram på andra foton. Edge förblir hans stora idol och till och med Moira har nu satt upp en stor Edge-affisch och sin Edge-autograf på väggen.
Edge tillsammans med nämnda Lita, Matt Hardys föredetta och Edges nya flickvän, på riktigt!
Vi lyckades i alla fall träffa Edge och oavsett vad som pågick kan jag bara säga att han verkligen var en mycket trevlig prick. Första gången vi såg honom var efter att vi hade varit på stan och kom inglidande i en taxi till hotellet. På trottoaren bredvid ser vi en ganska så storväxt person med huva gå mot hotelldörrarna. När vi kör förbi honom så säger Sean,
- Det är Edge, det är Edge!
Grabben blir lätt exalterad eftersom Edge är en av hans största favoriter (fråga mig inte varför) (så fick jag inte skriva och jag fattar ingenting) (Tack Sean, ska du med till Finland igen eller?). Nu låter jag vårt personliga käbbel vara och så återgår vi till historien. Innan vi lyckats ta oss ur taxin så smiter Edge in på hotellet, går direkt till hissarna och åker upp till sitt rum (troligtvis sitt eftersom Lita inte var med, hehe). Moira blir en anings besviken, Sean blir ännu mer besviken och jag säger att vi träffar säkert honom någon annan gång.
Edge på väg att göra sitt avslutningsgrepp, en Spear, på någon stackare
Sean behövde inte vara besviken länge. För det första så dök det upp så många andra wrestlers och för det andra så kom även Edge ner igen. Det var när de var på väg ut till arenan. Vi var alla helt överlyckliga över den tur vi hade och pratade med brottare till höger och vänster. När Edge visade sig så stelnade Sean till lite. Vi gick fram allihop och frågade efter autograf och självklart fick barnen det. Foto var också en självklarhet. Edge frågade var vi var ifrån och vi svarade Sverige och så började vi prata om Z-TV och sändningarna av RAW och Smackdown som var på gång eller precis kommit igång om jag inte missminner mig (Sean kommer heller inte ihåg riktigt), men i alla fall, det blev en ganska så lång konversation om WWE TV-shows och hur skönt det skulle bli att alltid kunna se det på TVn hemma (nu höll ju inte det så länge ändå!). Edge skrattade mycket och var verkligen trevlig på ett ärligt sätt.
Edge visar alltid upp sig i ringhörnan för publiken innan matcherna, oavsett om han är god eller ond för tillfället
Ute på galan så gick Edge en match om Intercontinental-titeln mot Christian och Chris Jericho (mästaren). Det är inte ofta man får se tre av sina favoriter på en gång så Sean uppskattade verkligen matchen. Själv tyckte jag att den var OK men inte var det för att Edge drog det tyngsta lasset.
En av våra egna bilder när Edge dyker mot Captain Charisma och Y2J i Helsingfors
Och så här kanske det hade sett ut på andra sidan om vi hade stått där (denna bild är från en annan match)
På kvällen när vi satt i baren var Edge där en större del av tiden. Han och några andra drog senare iväg ut i Helsingfors nöjesnatt och hade säkerligen bra roligt då vi inte såg när han kom tillbaka trots att vi var bland de sista gästerna att lämna baren.
Edge på väg att göra mos av Matt Hardy i hans pågående upplägg i WWE
På morgonen fick vi ännu en pratstund med The Edgemeister, eller förmiddagen om vi nu ska vara ärliga. Han var inte direkt först upp av alla! Det var han som kom fram till oss och frågade lite om gårdagens gala och vad vi hade tyckt. Vi pratade lite mera om Sverige och han verkade vara riktigt intresserad av vårt avlånga land (kan det vara kvinnorna som drar?). Pliktskyldigast meddelade han oss om att han skulle se till att WWE skulle komma till Sverige någon gång. Och vem vet, när Z-Tv visade WWE fanns ju i alla fall en anledning för dem men jag tyckte ändå att när han sa det så var det den enda gången som något han sa lät inövat. Det lät helt enkelt inte ärligt. Men annars, vad kan jag säga, han har aldrig varit min favorit i eller utanför ringen men efter våra möten med honom så uppskattar jag faktiskt honom bra mycket mer än innan.
Sean, Edge och Moira. Lägg märke till hur glad Sean ser ut, något som inte alltid har kommit fram på andra foton. Edge förblir hans stora idol och till och med Moira har nu satt upp en stor Edge-affisch och sin Edge-autograf på väggen.
Shelton Benjamin, Mr Benjamin!
Shelton Benjamin är en av de duktigaste och mest atletiska brottarna som WWE har. Genom sin bakgrund i amatörbrottningen behärskar han alla grepp och kast men karisma är något som han helt saknar, åtminstone enligt mig. Det är kul att se en Benjamin-match för alla spektakulära moves samt de mer traditionella brottningsgreppen han använder sig av. Men elektriciteten saknas ändå på något sätt.
Sean och jag har egentligen träffat Shelton två gånger. Den första gången var i Åbo då han var en del av WGTT, the Worlds Greatest Tag Team, med Charlie Haas. Han brottades dock inte utan det enda han gjorde var att springa in och sparka Chavo Guerrero i nian under Chavos match mot just Haas. Domaren tittade bort (som de alltid gör) och Haas lyckades besegra Chavo genom Benjamins hjälp. Shelton var en heel då.
Shelton på den tiden han var tag-team specialist med Charlie Haas i Team Angle som sedemera blev The Worlds Greatest Tag-Team
På hotellet så sprang vi på Shelton flera gånger men han sprang liksom bara förbi. Vi hann aldrig ens fråga honom om autograf eller liknande och eftersom han var en så kallad mindre stjärna brydde vi oss icke så mycket. Vi var nöjda med Big Show, Undertaker, Angle, Eddie och så vidare. Jag tror inte att han var otrevlig på något sätt, det var bara det att han tycktes vara någon annanstans än där han befann sig.
När vi träffade hela RAW i Helsingfors året därpå hade inte mycket ändrats. Shelton Benjamin var förvisso en mycket större stjärna nu när han stod på egna ben, och han var dessutom face, en good-guy, men han verkade vara lika borta som året innan. Vi lyckades inte heller den här gången fånga honom. De gånger vi såg honom var vi antingen upptagna med någon annan brottare eller så gled han förbi så snabbt att ingen av oss hann fråga om något.
Mr Benjamin visar upp sig för publiken i Helsingfors
Matchen han gick mot Tyson Tomko var OK, och inte var det Tomkos förtjänst. Mot en bättre brottare med lite mer karisma hade det kanske till och med blivit riktigt roligt. Shelton gör som sagt bra matcher men han måste ha en motståndare som kan stå för show-delen.
Shelton och Tyson Tomko precis innan matchen brakar igång i Hartwall Arena
Tillbaka på hotellet gäckade Mr Benjamin oss ännu en gång. På förmiddagen då brottarna skulle åka iväg så kom Shelton ner väldigt sent. Jag stod och pratade med någon annan så jag såg inte var han tog vägen där nere i lobbyn. Jag visste att han fanns där men inte var. Plötsligt kommer Sean fram till mig och säger,
- Titta, jag fick honom!
I hans hand har han Sheltons autograf. Jag ser mig omkring, frågar Sean var han är och Sean pekar. Längst bort i lobbyn står Shelton och ler bredvid en annan wrestler. Jag börjar tåga dit med ungar och kamera i släptåg men då går Shelton ut och kliver in i bussen. Jag och Moira hann aldrig säga ett ord till honom. Det var bara Sean som klarade av den bedriften och konversationen ska ha varit som följer,
- Mr. Benjamin sir, could I please have your autograph?
- Sure son.
Nästa gång, om det blir någon, så ska jag ta mig f-n sätta krokben på honom så att han stannar upp lite i alla fall. Alla sätt är bra förutom de dåliga!
Man kan undra om Shelton överhuvudtaget är skrivkunnig när man ser det här. Dock så lyckades Sean få Shelton att skriva det här, mer än vad jag lyckades med i alla fall. Nu pryder "this sorry excuse for an autograph" ett av våra WWE-fotoalbum
Sean och jag har egentligen träffat Shelton två gånger. Den första gången var i Åbo då han var en del av WGTT, the Worlds Greatest Tag Team, med Charlie Haas. Han brottades dock inte utan det enda han gjorde var att springa in och sparka Chavo Guerrero i nian under Chavos match mot just Haas. Domaren tittade bort (som de alltid gör) och Haas lyckades besegra Chavo genom Benjamins hjälp. Shelton var en heel då.
Shelton på den tiden han var tag-team specialist med Charlie Haas i Team Angle som sedemera blev The Worlds Greatest Tag-Team
På hotellet så sprang vi på Shelton flera gånger men han sprang liksom bara förbi. Vi hann aldrig ens fråga honom om autograf eller liknande och eftersom han var en så kallad mindre stjärna brydde vi oss icke så mycket. Vi var nöjda med Big Show, Undertaker, Angle, Eddie och så vidare. Jag tror inte att han var otrevlig på något sätt, det var bara det att han tycktes vara någon annanstans än där han befann sig.
När vi träffade hela RAW i Helsingfors året därpå hade inte mycket ändrats. Shelton Benjamin var förvisso en mycket större stjärna nu när han stod på egna ben, och han var dessutom face, en good-guy, men han verkade vara lika borta som året innan. Vi lyckades inte heller den här gången fånga honom. De gånger vi såg honom var vi antingen upptagna med någon annan brottare eller så gled han förbi så snabbt att ingen av oss hann fråga om något.
Mr Benjamin visar upp sig för publiken i Helsingfors
Matchen han gick mot Tyson Tomko var OK, och inte var det Tomkos förtjänst. Mot en bättre brottare med lite mer karisma hade det kanske till och med blivit riktigt roligt. Shelton gör som sagt bra matcher men han måste ha en motståndare som kan stå för show-delen.
Shelton och Tyson Tomko precis innan matchen brakar igång i Hartwall Arena
Tillbaka på hotellet gäckade Mr Benjamin oss ännu en gång. På förmiddagen då brottarna skulle åka iväg så kom Shelton ner väldigt sent. Jag stod och pratade med någon annan så jag såg inte var han tog vägen där nere i lobbyn. Jag visste att han fanns där men inte var. Plötsligt kommer Sean fram till mig och säger,
- Titta, jag fick honom!
I hans hand har han Sheltons autograf. Jag ser mig omkring, frågar Sean var han är och Sean pekar. Längst bort i lobbyn står Shelton och ler bredvid en annan wrestler. Jag börjar tåga dit med ungar och kamera i släptåg men då går Shelton ut och kliver in i bussen. Jag och Moira hann aldrig säga ett ord till honom. Det var bara Sean som klarade av den bedriften och konversationen ska ha varit som följer,
- Mr. Benjamin sir, could I please have your autograph?
- Sure son.
Nästa gång, om det blir någon, så ska jag ta mig f-n sätta krokben på honom så att han stannar upp lite i alla fall. Alla sätt är bra förutom de dåliga!
Man kan undra om Shelton överhuvudtaget är skrivkunnig när man ser det här. Dock så lyckades Sean få Shelton att skriva det här, mer än vad jag lyckades med i alla fall. Nu pryder "this sorry excuse for an autograph" ett av våra WWE-fotoalbum
Rosey, Superhero!
Rosey är WWEs andra "superhjälte".Efter att The Hurricane tagit Rosey under sitt beskydd och tränat upp honom blev även Rosey en tvättäkta superhjälte. Under träningstiden så räknades Rosey som SHIT, Super Hero In Training. Vilka superkrafter han har vet ingen riktigt men han och The Hurricane har i alla fall lyckats vinna tagteam-titlarna på RAW genom att använda sig av de okända krafterna. rosey är en stor person, 1.96 lång och 162 kg tung. Och inte är det muskler som väger! Trots allt så är Rosey ganska så rörlig för sin vikt och det kan inte vara roligt att ligga på mattan när han kommer dundrande efter att ha slängt sig ut från repen eller liknande.
Eugene intar en superhjältepose medan den äkta superhälten Rosey tittar på under deras match i Hartwall Arena
Vårt möte med Rosey var ganska så kort. Det var inte förräns brottarna kom ner till frukost andra dagen som vi såg honom på hotellet. Ganska konstigt egentligen att man kan missa en sådan biff men vi klarade det i alla fall. Han kom ner sent också den gode superhjälten. Vi satt vid vår vanliga plats och Earl Hebner satt där med oss. När Rosey gick förbi sträckte jag upp huvudet och sa,
- Excuse me Mr Rosey, do you have, mer hann jag inte för han avbröt mig.
- Sorry I have to go in and get some breakfast, maybe later, sa han.
William Regal utmanar Rosey på ett kraftprov i deras tagteam-match i Finland
Jaha, tänkte jag, inte behöver du äta något mer med den där kroppshyddan. Men som vanligt så sa jag ingenting utan jag log bara och nickade.
Regal får erfara att det inte är någon idé att testa sin styrka mot en äkta superhjälte
När vi satt där kom Batista förbi och började prata med oss. Superhjälten Rosey glömde vi bort, här var det storvilt på gång. Batista var mycket trevlig och vi gick ut och tog ett foto på honom och barnen. När vi var klara med honom (eller snarare sagt, han var klar med oss) så stod vi kvar där ute i solskenet och funderade på om vi skulle gå in eller ställa oss vid bussarna. Då kommer Rosey utflygande genom svängdörrarna,
- There you are, sa han, I have been looking for you.
Det här var, som så mycket annat på vår wrestlingresa, omtumlande. Tänk att en av superstjärnorna, och en superhjälte till och med, sökte upp oss.
- I really needed to get something down my throat, sa Rosey, now, what can I do for you?
Han var trevlig, detta vandrande köttberg. Jag tackade honom för att han tagit sig tid till att leta reda på oss och barnen fick varsin autograf och givetvis tog vi ett foto också. Den leende köttfärslimpan fullkomligt överskuggade mina små barn vid fototillfället och ljuset och skärpan i bilden blev inte så bra, men vad gör väl det. Det är inte varje dag en superhjälte tar sig tid till att leka med dem så vi var, som vanligt, nöjda och glada och tillfreds med livet. WWEs brottare, de flesta av dem, vet hur man gör små (och stora) fans glada.
Moira syns knappt, Seans huvud boppar upp i solskenet och över dem båda tornar superhjälten Rosey
Eugene intar en superhjältepose medan den äkta superhälten Rosey tittar på under deras match i Hartwall Arena
Vårt möte med Rosey var ganska så kort. Det var inte förräns brottarna kom ner till frukost andra dagen som vi såg honom på hotellet. Ganska konstigt egentligen att man kan missa en sådan biff men vi klarade det i alla fall. Han kom ner sent också den gode superhjälten. Vi satt vid vår vanliga plats och Earl Hebner satt där med oss. När Rosey gick förbi sträckte jag upp huvudet och sa,
- Excuse me Mr Rosey, do you have, mer hann jag inte för han avbröt mig.
- Sorry I have to go in and get some breakfast, maybe later, sa han.
William Regal utmanar Rosey på ett kraftprov i deras tagteam-match i Finland
Jaha, tänkte jag, inte behöver du äta något mer med den där kroppshyddan. Men som vanligt så sa jag ingenting utan jag log bara och nickade.
Regal får erfara att det inte är någon idé att testa sin styrka mot en äkta superhjälte
När vi satt där kom Batista förbi och började prata med oss. Superhjälten Rosey glömde vi bort, här var det storvilt på gång. Batista var mycket trevlig och vi gick ut och tog ett foto på honom och barnen. När vi var klara med honom (eller snarare sagt, han var klar med oss) så stod vi kvar där ute i solskenet och funderade på om vi skulle gå in eller ställa oss vid bussarna. Då kommer Rosey utflygande genom svängdörrarna,
- There you are, sa han, I have been looking for you.
Det här var, som så mycket annat på vår wrestlingresa, omtumlande. Tänk att en av superstjärnorna, och en superhjälte till och med, sökte upp oss.
- I really needed to get something down my throat, sa Rosey, now, what can I do for you?
Han var trevlig, detta vandrande köttberg. Jag tackade honom för att han tagit sig tid till att leta reda på oss och barnen fick varsin autograf och givetvis tog vi ett foto också. Den leende köttfärslimpan fullkomligt överskuggade mina små barn vid fototillfället och ljuset och skärpan i bilden blev inte så bra, men vad gör väl det. Det är inte varje dag en superhjälte tar sig tid till att leka med dem så vi var, som vanligt, nöjda och glada och tillfreds med livet. WWEs brottare, de flesta av dem, vet hur man gör små (och stora) fans glada.
Moira syns knappt, Seans huvud boppar upp i solskenet och över dem båda tornar superhjälten Rosey
Tyson Tomko, the Problem Solver
Att komma in och agera livvakt åt någon etablerad wrestler tycks vara en god väg att ta om man vill bli framgångsrik. Det finns flera exempel på de som lyckats den vägen men Kevin Nash (Diesel) kanske är den som lyckades bäst när han gick in som livvakt åt Shawn Michaels för att senare gå vidare mot världsmästartiteln, både i WWE och WCW, samt en massa andra titlar. Tyson Tomko agerade som problemlösare åt Christian, Captain Charisma, i början av sin karriär men är nu på god väg att få en push av WWE mot högre höjder. Min personliga åsikt om denna något stela brottare håller jag dock för mig själv.
Tyson Tomko träffade vi när WWE skulle åka ifrån hotellet till England. Var han hade hållt hus dagen innan har jag ingen aning om. Med det utseendet så är det svårt att missa honom men jag hade i alla fall lyckats med det. troligtvis var jag upptagen med andra lite mer intressanta brottare när Tomko rörde sig i lobbyn.
Tyson Tomko vrider om huvudet på Kane på någon show i USA
Vi hade ett litet problem när Tyson Tomko kom ner. Jag hade inte alltför många bilder kvar i kameran och jag visste inte om det skulle räcka till high-profile brottarna. Så jag beslöt mig helt enkelt för att inte fråga om ett foto. Så här i efterhand så ångrar jag mig. När bussarna stängde sina dörrar så hade jag två bilder kvar. De använde jag till att fota bussarna men det enda man ser är en massa siluetter i bussarna som vinkar till oss, ganska coolt om man vet vilka det är men för någon utomstående så är bilderna ganska så meningslösa. Det hade varit häftigare med en bild på Tomko och barnen men som sagt så blev det inte så.
Som akademiker måste man väl läxa upp folk ibland
Tomko var dock trevlig och skrev autograf till både Moira och Sean och frågade om vi tyckt om showen. Intrycket man fick av honom var inte tvåmeters- rakad- tatuerad -getskäggs- galning utan snarare sagt välutbildad akademiker. Kanske är han det, vad vet jag? Eftersom han inte var någon av de större stjärnorna i WWE så tog jag mig inte tid till att ta reda på det. Men trevlig var han som sagt.
En av Tomkos autografer som sitter i vårt fotoalbum
Tyson Tomko träffade vi när WWE skulle åka ifrån hotellet till England. Var han hade hållt hus dagen innan har jag ingen aning om. Med det utseendet så är det svårt att missa honom men jag hade i alla fall lyckats med det. troligtvis var jag upptagen med andra lite mer intressanta brottare när Tomko rörde sig i lobbyn.
Tyson Tomko vrider om huvudet på Kane på någon show i USA
Vi hade ett litet problem när Tyson Tomko kom ner. Jag hade inte alltför många bilder kvar i kameran och jag visste inte om det skulle räcka till high-profile brottarna. Så jag beslöt mig helt enkelt för att inte fråga om ett foto. Så här i efterhand så ångrar jag mig. När bussarna stängde sina dörrar så hade jag två bilder kvar. De använde jag till att fota bussarna men det enda man ser är en massa siluetter i bussarna som vinkar till oss, ganska coolt om man vet vilka det är men för någon utomstående så är bilderna ganska så meningslösa. Det hade varit häftigare med en bild på Tomko och barnen men som sagt så blev det inte så.
Som akademiker måste man väl läxa upp folk ibland
Tomko var dock trevlig och skrev autograf till både Moira och Sean och frågade om vi tyckt om showen. Intrycket man fick av honom var inte tvåmeters- rakad- tatuerad -getskäggs- galning utan snarare sagt välutbildad akademiker. Kanske är han det, vad vet jag? Eftersom han inte var någon av de större stjärnorna i WWE så tog jag mig inte tid till att ta reda på det. Men trevlig var han som sagt.
En av Tomkos autografer som sitter i vårt fotoalbum
The Hurricane
The Hurricane är WWEs enda superhjälte, ja om man bortser från hans partner Rosey som han själv tränat upp till superhjälte (Rosey får ni läsa mer om på denna blogg vid ett senare tillfälle). Som ni förstår så är The Hurricanes karaktär en superhjältegimmick. Vilka sorts superkrafter han har låter jag dock vara osagt eftersom han till största delen förlorar sina matcher (dock bör påpekas att han är regerande tagteam-mästare med Rosey när detta skrivs).
En livslevande äkta Superhero
Hurricanes karaktär är komisk och det passar honom eftersom han verkar vara ganska så komisk i det verkliga livet. Åtminstone så var han rolig och uppsluten när vi träffade honom. Han har ju alltid mask på sig när han uppträder, som superhjältar bör ha för att gömma sitt riktiga alter ego. Så lite oroliga var vi att vi inte skulle känna igen Shane Helms när han gick i vanliga kläder, NOT!!! Det gröna håret gick inte att gömma.
Ute på galan så lyckades vi fånga The Hurricane på bild
Trots det avslöjande gröna håret lyckades The Hurricane smita förbi oss när brottarna skulle ut till galan, kanske hade han en mössa på sig. Men att superhjälten var med på turnén rådde det ingen tvekan om när hans entrance-theme började spela, "Stand back, there´s a hurricane coming through". Ut kom han och Rosey och de skulle möta William Regal och Eugene i en tagmatch. Det var kvällens komedimatch med två stycken face-teams (goda). Eftersom det inte var några bad-guys med fick man istället lita på att de komiska effekterna skulle få med publiken. Det lyckades ganska så väl, åtminstone om man får tro mina barn.
Är det ett flygplan? Nej, det är The Hurricane!
Tillbaka på hotellet så skulle barnen äntligen få träffa en alldeles äkta superhjälte. Han kom svepandes med mantel och allt (nä, jag bara skämta, jeans och skjorta var det) ner i baren där vi satt. Så mycket blev inte sagt den första gången vi träffade honom, det var det vanliga wreslingsnacket och så lite autografer och ett foto. Sen så svepte han vidare ut i natten. På morgonen när vi återigen satt i lobbyn och väntade på presumtiva offer så roade sig barnen med att leka med medhavda wrestlingfigurer. The Hurricane irrade omkring i lobbyn men eftersom vi redan fixat foto etc så brydde vi oss inte så mycket om honom. Sean hade i alla fall en Hurricane-figur som för tillfället fick stryk av en "wrestlinggubbe" på vårt bord. När The Hurricane går förbi så måste han ha sett vad som pågick, han stannar upp och säger,
- Wazzup wit dat?! och ställer sig i sin Hurricane-pose.
För er som inte följer wrestling så förstår jag att det inte låter så roligt. För oss som gör det var det hysteriskt roligt. Sean tappade nästan hakan men var snabbtänkt nog att "pinna" den andra gubben (jag tror det var en Flair-gubbe om jag kommer ihåg rätt) med sin Hurricane.
- Now, thats better, säger den riktiga superhjälten och ler.
Vi log också och sen så fort The Hurricane försvunnit från lobbyn så började Sean och Moira med att puckla på Hurricanegubben igen, rätt ska vara rätt!
The Sean, The Hurricane och The Moira, tre stycken omaskerade superhjältar.
En livslevande äkta Superhero
Hurricanes karaktär är komisk och det passar honom eftersom han verkar vara ganska så komisk i det verkliga livet. Åtminstone så var han rolig och uppsluten när vi träffade honom. Han har ju alltid mask på sig när han uppträder, som superhjältar bör ha för att gömma sitt riktiga alter ego. Så lite oroliga var vi att vi inte skulle känna igen Shane Helms när han gick i vanliga kläder, NOT!!! Det gröna håret gick inte att gömma.
Ute på galan så lyckades vi fånga The Hurricane på bild
Trots det avslöjande gröna håret lyckades The Hurricane smita förbi oss när brottarna skulle ut till galan, kanske hade han en mössa på sig. Men att superhjälten var med på turnén rådde det ingen tvekan om när hans entrance-theme började spela, "Stand back, there´s a hurricane coming through". Ut kom han och Rosey och de skulle möta William Regal och Eugene i en tagmatch. Det var kvällens komedimatch med två stycken face-teams (goda). Eftersom det inte var några bad-guys med fick man istället lita på att de komiska effekterna skulle få med publiken. Det lyckades ganska så väl, åtminstone om man får tro mina barn.
Är det ett flygplan? Nej, det är The Hurricane!
Tillbaka på hotellet så skulle barnen äntligen få träffa en alldeles äkta superhjälte. Han kom svepandes med mantel och allt (nä, jag bara skämta, jeans och skjorta var det) ner i baren där vi satt. Så mycket blev inte sagt den första gången vi träffade honom, det var det vanliga wreslingsnacket och så lite autografer och ett foto. Sen så svepte han vidare ut i natten. På morgonen när vi återigen satt i lobbyn och väntade på presumtiva offer så roade sig barnen med att leka med medhavda wrestlingfigurer. The Hurricane irrade omkring i lobbyn men eftersom vi redan fixat foto etc så brydde vi oss inte så mycket om honom. Sean hade i alla fall en Hurricane-figur som för tillfället fick stryk av en "wrestlinggubbe" på vårt bord. När The Hurricane går förbi så måste han ha sett vad som pågick, han stannar upp och säger,
- Wazzup wit dat?! och ställer sig i sin Hurricane-pose.
För er som inte följer wrestling så förstår jag att det inte låter så roligt. För oss som gör det var det hysteriskt roligt. Sean tappade nästan hakan men var snabbtänkt nog att "pinna" den andra gubben (jag tror det var en Flair-gubbe om jag kommer ihåg rätt) med sin Hurricane.
- Now, thats better, säger den riktiga superhjälten och ler.
Vi log också och sen så fort The Hurricane försvunnit från lobbyn så började Sean och Moira med att puckla på Hurricanegubben igen, rätt ska vara rätt!
The Sean, The Hurricane och The Moira, tre stycken omaskerade superhjältar.
Brock Lesnar, the Next Big Thing
Brock Lesnar är kraftigt byggd, otroligt kraftigt byggd till och med. Det vet jag för jag har stått och trängts med honom i en trång hiss när han var iförd en Tank-top!
Från att ha varit en av de mest lovande kommande brottarna, med multipla världsmästartitlar och sejourer som både heel och face som hela tiden bejublats av publiken så bestämde sig Brock Lesnar för att lägga av med wrestling. Han ville spela amerikansk fotboll istället. En förlust för WWE och det skulle också visa sig bli en förlust för Lesnar som aldrig platsade i NFL. Lesnar hade en bakgrund som amatörbrottare när han kom till WWE där han först blev bokad som monster. Mannen (eller pojken) var inte bara stor och riktigt muskulös, han kunde göra det mesta i en wrestlingring. Allt från regelrätt slagsmål till låsningar, kast och volter från topprepen, och han fick allt att se trovärdigt ut också.
Brocks muskulösa och tatuerade ryggtavla möter Undertaker i matchen i Åbo
Den första gången vi såg Brock var nere i baren/lobbyn på hotellet. Det var lunchdags och jag stod uppe i baren (vad jag gjorde där har ni inget att göra med!). Helt plötsligt så står jag mitt i mellan Brock och Undertaker. En otroligt konstig känsla. Brock åt någon slags köttgryta som han skyfflade i sig med en gaffel. Han hade en svart Tank-top på sig och musklerna liksom vällde ut överallt. Utbuktiningar som man inte trodde var möjliga! När han pratade med Undertaker var det mest grymtningar och nickningar, dock så sa han yes och lite annat och då hörde man hans pipiga pojkröst som inte alls gick ihop med hans utseende. När de båda brottarna bröt upp från baren så hängde vi efter Brock, mest beroende på att han gick själv mot hissen medan Undertaker gick till några andra. Vi såg chansen att få oss en pratstund osv med Brock på väg upp. I hissen så frågade jag diskret om vi inte kunde få en autograf. Sean stod där med blocket och Brock tittade och sa,
- What?
En autograf din dumma fan, tänkte jag, vad tror du när han håller ett autografblock och en penna framför ögonen på dig? Fast givetvis sa jag inte så. Det var en trång hiss och Brock såg faktiskt ganska så skrämmande ut där han stod med sina svällande muskler. så jag sa bara, nästan med lika pipig röst som Brock,
- Could we troble you for an autograph Mr Lesnar?
- Sure, svarade han grymtande och tog blocket och pennan.
Vi klev av på samma våning och jag höll min nyckel i handen, väl synligt, så att han inte skulle tro att vi följde efter honom. När vi gick ur hissen och åt samma håll så frågade jag lite lätt om ett foto med honom och Sean. Han tittade lite konstigt på mig men sa ja. Fotot från den mörka hotellkorridoren blev inte bra som vissa andra av mina fotografier. Mörkret, mina svettiga och skakiga händerna hjälpte inte till att förbättra min redan usla kamerakunskap. Så det fotot slipper ni för det går knappt att urskilja vad och vem det är när man scannar det till datorn. Vi tackade i alla fall vid tillfället och sen så gick vi in i vårt rum medan Brock fortsatte vidare i korridoren.
Brock Lesnars autograf som Sean fick i hissen
Sean och jag stannade inte länge på rummet, ett snabbt toalettbesök och sen var vi nere i lobbyn igen. När vi satt där skulle Undertaker och Lesnar iväg och träna tillsammans. Undertaker tog sig tid att skriva några autografer utanför till väntande fans men Brock gick rakt in i minibussen och stirrade rakt fram, trevligt värre!
Brock gör sin avslutningsmanöver, F-5, på Undertaker
Ute på galan så var Brock och Undertaker huvudattraktionen. Brock vann matchen på fusk men Taker fick revansch efteråt när han spöade upp Lesnar för att glädja publiken. Dessutom åkte Brock på mer pisk av Eddie Guerrero när hela rostern firade Eddies födelsedag i ringen. Men som alltid, med wrestling så var även de fajterna väl uppgjorda innan.
Brock, med världsmästarbältet runt midjan, passerar förbi Sean och mig där vi står vid ringside
Från att ha varit en av de mest lovande kommande brottarna, med multipla världsmästartitlar och sejourer som både heel och face som hela tiden bejublats av publiken så bestämde sig Brock Lesnar för att lägga av med wrestling. Han ville spela amerikansk fotboll istället. En förlust för WWE och det skulle också visa sig bli en förlust för Lesnar som aldrig platsade i NFL. Lesnar hade en bakgrund som amatörbrottare när han kom till WWE där han först blev bokad som monster. Mannen (eller pojken) var inte bara stor och riktigt muskulös, han kunde göra det mesta i en wrestlingring. Allt från regelrätt slagsmål till låsningar, kast och volter från topprepen, och han fick allt att se trovärdigt ut också.
Brocks muskulösa och tatuerade ryggtavla möter Undertaker i matchen i Åbo
Den första gången vi såg Brock var nere i baren/lobbyn på hotellet. Det var lunchdags och jag stod uppe i baren (vad jag gjorde där har ni inget att göra med!). Helt plötsligt så står jag mitt i mellan Brock och Undertaker. En otroligt konstig känsla. Brock åt någon slags köttgryta som han skyfflade i sig med en gaffel. Han hade en svart Tank-top på sig och musklerna liksom vällde ut överallt. Utbuktiningar som man inte trodde var möjliga! När han pratade med Undertaker var det mest grymtningar och nickningar, dock så sa han yes och lite annat och då hörde man hans pipiga pojkröst som inte alls gick ihop med hans utseende. När de båda brottarna bröt upp från baren så hängde vi efter Brock, mest beroende på att han gick själv mot hissen medan Undertaker gick till några andra. Vi såg chansen att få oss en pratstund osv med Brock på väg upp. I hissen så frågade jag diskret om vi inte kunde få en autograf. Sean stod där med blocket och Brock tittade och sa,
- What?
En autograf din dumma fan, tänkte jag, vad tror du när han håller ett autografblock och en penna framför ögonen på dig? Fast givetvis sa jag inte så. Det var en trång hiss och Brock såg faktiskt ganska så skrämmande ut där han stod med sina svällande muskler. så jag sa bara, nästan med lika pipig röst som Brock,
- Could we troble you for an autograph Mr Lesnar?
- Sure, svarade han grymtande och tog blocket och pennan.
Vi klev av på samma våning och jag höll min nyckel i handen, väl synligt, så att han inte skulle tro att vi följde efter honom. När vi gick ur hissen och åt samma håll så frågade jag lite lätt om ett foto med honom och Sean. Han tittade lite konstigt på mig men sa ja. Fotot från den mörka hotellkorridoren blev inte bra som vissa andra av mina fotografier. Mörkret, mina svettiga och skakiga händerna hjälpte inte till att förbättra min redan usla kamerakunskap. Så det fotot slipper ni för det går knappt att urskilja vad och vem det är när man scannar det till datorn. Vi tackade i alla fall vid tillfället och sen så gick vi in i vårt rum medan Brock fortsatte vidare i korridoren.
Brock Lesnars autograf som Sean fick i hissen
Sean och jag stannade inte länge på rummet, ett snabbt toalettbesök och sen var vi nere i lobbyn igen. När vi satt där skulle Undertaker och Lesnar iväg och träna tillsammans. Undertaker tog sig tid att skriva några autografer utanför till väntande fans men Brock gick rakt in i minibussen och stirrade rakt fram, trevligt värre!
Brock gör sin avslutningsmanöver, F-5, på Undertaker
Ute på galan så var Brock och Undertaker huvudattraktionen. Brock vann matchen på fusk men Taker fick revansch efteråt när han spöade upp Lesnar för att glädja publiken. Dessutom åkte Brock på mer pisk av Eddie Guerrero när hela rostern firade Eddies födelsedag i ringen. Men som alltid, med wrestling så var även de fajterna väl uppgjorda innan.
Brock, med världsmästarbältet runt midjan, passerar förbi Sean och mig där vi står vid ringside
Stacy Kiebler
Stacy Kiebler är en av WWEs mest populära divor. Det som är mest uppfriskande med henne är att gentemot många andra divor så är hon "naturlig". Åtminstone vad jag vet. Det lär inte vara mycket silikon i den kroppen för jag har ingen aning om var hon skulle ha pumpat in den. Stacys mest framhävande kroppsdelar är istället hennes ben som är lika långa som Eiffeltornet.
Super-Stacy gör sin entrance i ringen till många glada amatörfotografers glädje
Den första gången vi träffade Stacy satt vi och pratade med Chris Benoit, the Rabid Wolverine, the Canadien Crippler etc. Stacy satte sig ner vid oss och sa hej till oss och frågade Chris om han var klar. Chris svarade att han var det men att någon (kommer ej ihåg vad han sa) skulle komma och säga till. Stacy satte sig tillrätta och började fråga vilka vi var. Det var jobbigt, här kommer en av WWEs långbenta divor och sätter sig vid en och det enda man tänker är, STICK! Man kan ifrågasätta min sexualitet när jag föredrar att tala med en förhållandevis kortväxt, tunnhårig, tandlös och ärrad manlig brottare som kallas för rabiat och lemlästare när Ms Legs försöker starta en konversation med en! Pliktskyldigast så berätta jag lite om oss och som tur var började hon försöka att prata med Moira. Sen kom också Earl Hebner som en räddande ängel och pratade med Stacy så vi slapp vara otrevliga. Innan Chris och Stacy gick så tog jag ett foto på Moira och henne. Sean var som jag, alldeles för upptagen med Benoit för att ödsla tid på att fota sig med en våt dröm. Vi blev kvar med Earl Hebner ett tag, han är ingen våt dröm men han var väldans trevlig.
Och det här ratade jag för att prata med The Crippler, man kan ju undra ibland!
Vi såg fröken Kiebler ett par gånger till på hotellet. Mest var det i vanlig ordning Moira som pratade med henne men även Sean snikade till sig en autograf med ett litet hjärta på. Stacy som var på RAW har nu blivit flyttad till Smackdown! så vi får väl se. Har vi tur (och det räknar vi inte med eftersom vi varit så bortskämda + att WWEs brottare stannar så kort stund i Finland i år) så kanske vi träffar några igen och då även Stacy. Vi ska se då om jag inte kan få Sean att också ställa upp på att fotograferas med Kieblerskan. Sean är ett år äldre och hormonerna börjar rulla så det låter inte alltför overkligt!
Moira, som för övrigt har långa ben, och Stacy Kiebler som har jäääättelååååååånga.
Super-Stacy gör sin entrance i ringen till många glada amatörfotografers glädje
Den första gången vi träffade Stacy satt vi och pratade med Chris Benoit, the Rabid Wolverine, the Canadien Crippler etc. Stacy satte sig ner vid oss och sa hej till oss och frågade Chris om han var klar. Chris svarade att han var det men att någon (kommer ej ihåg vad han sa) skulle komma och säga till. Stacy satte sig tillrätta och började fråga vilka vi var. Det var jobbigt, här kommer en av WWEs långbenta divor och sätter sig vid en och det enda man tänker är, STICK! Man kan ifrågasätta min sexualitet när jag föredrar att tala med en förhållandevis kortväxt, tunnhårig, tandlös och ärrad manlig brottare som kallas för rabiat och lemlästare när Ms Legs försöker starta en konversation med en! Pliktskyldigast så berätta jag lite om oss och som tur var började hon försöka att prata med Moira. Sen kom också Earl Hebner som en räddande ängel och pratade med Stacy så vi slapp vara otrevliga. Innan Chris och Stacy gick så tog jag ett foto på Moira och henne. Sean var som jag, alldeles för upptagen med Benoit för att ödsla tid på att fota sig med en våt dröm. Vi blev kvar med Earl Hebner ett tag, han är ingen våt dröm men han var väldans trevlig.
Och det här ratade jag för att prata med The Crippler, man kan ju undra ibland!
Vi såg fröken Kiebler ett par gånger till på hotellet. Mest var det i vanlig ordning Moira som pratade med henne men även Sean snikade till sig en autograf med ett litet hjärta på. Stacy som var på RAW har nu blivit flyttad till Smackdown! så vi får väl se. Har vi tur (och det räknar vi inte med eftersom vi varit så bortskämda + att WWEs brottare stannar så kort stund i Finland i år) så kanske vi träffar några igen och då även Stacy. Vi ska se då om jag inte kan få Sean att också ställa upp på att fotograferas med Kieblerskan. Sean är ett år äldre och hormonerna börjar rulla så det låter inte alltför overkligt!
Moira, som för övrigt har långa ben, och Stacy Kiebler som har jäääättelååååååånga.
Chris Jericho, Y2J
Chris Jericho, Y2J, the Highlight of the Night, Sexy Beast, the Ayatollah of rock´n´rolla, the King of the World. Kärt barn har många namn som man säger. Y2J fick sparken från RAW igår, fast inte som alla de andra brottarna som figurerat i denna blogg. Kicken av Y2J är en del i en storyline eftersom Chris Jericho ska turnera med sitt band Fozzy under hösten och kommer då inte kunna brottas. Men vi kan nog vara så säkra på att han kommer tillbaka till WWE efter turnén, men om det blir RAW eller Smackdown! vet endast Vince McMahon. Jericho var den första undisputed World Champion och när han är som bäst så bör han vara med i titelmatcherna, enligt min och många andra Jerichoholics åsikt. Jericho är för övrigt son till en föredetta NHL-spelare och hockeyfanatiker. New York Rangers är hans lag, se där, totalt ovidstående fakta.
Chris Jericho får "sparken" av Eric Bischoff
När Chris Jericho uppträder kan han vara härligt arrogant, en heel som man lär sig att älska. När vi mötte honom var han fortfarande face men har sen dess vänts till ond igen vilket passar hans karaktär bättre.
The Highlight of the Night utför en Lionsault på Christian under första matchen i Helsingfors
Trots att han var face så kunde man skönja lite av det onda i honom på hotellet där vi sågs. Inte för att han var otrevlig på något sätt, det var bara glimten i hans ögon som avslöjade detta.
Y2J, liten på bilden men stor i brottningen
Vi såg aldrig när Y2J åkte ut till arenan men efter galan så var han i lobbyn en stor del av kvällen innan han drog iväg på något nattligt äventyr. han satt mest med några finska(?) kompisar som troligtvis hade något med musik att göra. Åtminstone lät det så av det vi snappade upp av deras konversation. När han bröt upp från sitt sällskap skickade jag fram ungarna som fick autografer och så ställde han givetvis upp på ett foto också. Mycket mer än så blev det inte den kvällen utan han försvann ut i den finska höstnatten och kom inte tillbaka förrens tidig morgon, det vet jag
Y2J hälsar på publiken i Helsingfors
När jag vaknade på morgonen, cirka 06.00, så kontrollerade jag blodsockervärdet på Moira som har diabetes. Det var OK men skulle vi vänta ett tag med frukost så behövde hon äta något litet. Jag duschade och klädde på mig och åkte ner till frukostrestaurangen för att hämta en halv macka och mjölk åt henne. När jag kommer ner i lobbyn sitter Y2J själv där (vid vårt lobbybord!) med en halvfull Cognacs flaska. Han ser en anings mosig ut. Jag passerar förbi honom och han bara tittar upp på mig i förbifarten. När jag är på väg tillbaka till hissen med smörgås och mjölk tittar han upp igen och säger,
- Good morning, till mig. Troligtvis ville han vara trevlig och eftersom jag hade en wrestlingtröja på mig så förstod han väl att jag kände igen honom.
- Good morning, svarade jag tillbaks och sa, late night? och nickade mot flaskan.
- No, early morning, sa han, care to join me for a drink?
Där stod jag med ett glas mjölk i ena handen och en smörgås i andra och ville inget annat hellre än att sätta mig ner med The Ayatollah of rock ´n´rolla och få mig en cognac och en pratstund med honom. Men eftersom jag är en ansvarsfull far så tackade jag nej.
- I would love to, sa jag, but I have got my kids up there and my daughter really needs this since she has diabetes. But thanks for asking and any other time I would.
- Thats a pity, sa han och höll upp flaskan, I am sure this would go well down with milk. I will see you around.
Så jag gick mot hissen, motvilligt! Kroppen försökte sätta sig hos Y2J men hjärnan tog befallet och skickade upp mig till den väntande dottern.
The Walls of Jericho, ett av Y2Js specialgrepp. Det är bara för Rhyno att tappa ut.
När brottarna checkade ut från hotellet så satt vi där som vanligt. Y2j kom fram till oss och sa,
- So this are your children, hi kids!
Barnen sa hej och Sean baxnade nästan, Moira var inte lika lättimponerad. Jericho uppförde sig som om han kände mig.
- Känner du honom? sa Sean
För en gångs skull så var det jag som var "the centre of the attention", det kändes bra. Jag halade i alla fall upp promobilden som vi hade av Chris Jericho och han passade på att signera den när han stod vid oss. Sen släntrade han ut i bussen och kvar satt vi tre stycken lyckliga Jerichoholics, väntandes på fler Superstjärnor att frottera oss med.
Moira, The Sexy Beast himself och Sean, fanatisk Jerichoholic
Chris Jericho får "sparken" av Eric Bischoff
När Chris Jericho uppträder kan han vara härligt arrogant, en heel som man lär sig att älska. När vi mötte honom var han fortfarande face men har sen dess vänts till ond igen vilket passar hans karaktär bättre.
The Highlight of the Night utför en Lionsault på Christian under första matchen i Helsingfors
Trots att han var face så kunde man skönja lite av det onda i honom på hotellet där vi sågs. Inte för att han var otrevlig på något sätt, det var bara glimten i hans ögon som avslöjade detta.
Y2J, liten på bilden men stor i brottningen
Vi såg aldrig när Y2J åkte ut till arenan men efter galan så var han i lobbyn en stor del av kvällen innan han drog iväg på något nattligt äventyr. han satt mest med några finska(?) kompisar som troligtvis hade något med musik att göra. Åtminstone lät det så av det vi snappade upp av deras konversation. När han bröt upp från sitt sällskap skickade jag fram ungarna som fick autografer och så ställde han givetvis upp på ett foto också. Mycket mer än så blev det inte den kvällen utan han försvann ut i den finska höstnatten och kom inte tillbaka förrens tidig morgon, det vet jag
Y2J hälsar på publiken i Helsingfors
När jag vaknade på morgonen, cirka 06.00, så kontrollerade jag blodsockervärdet på Moira som har diabetes. Det var OK men skulle vi vänta ett tag med frukost så behövde hon äta något litet. Jag duschade och klädde på mig och åkte ner till frukostrestaurangen för att hämta en halv macka och mjölk åt henne. När jag kommer ner i lobbyn sitter Y2J själv där (vid vårt lobbybord!) med en halvfull Cognacs flaska. Han ser en anings mosig ut. Jag passerar förbi honom och han bara tittar upp på mig i förbifarten. När jag är på väg tillbaka till hissen med smörgås och mjölk tittar han upp igen och säger,
- Good morning, till mig. Troligtvis ville han vara trevlig och eftersom jag hade en wrestlingtröja på mig så förstod han väl att jag kände igen honom.
- Good morning, svarade jag tillbaks och sa, late night? och nickade mot flaskan.
- No, early morning, sa han, care to join me for a drink?
Där stod jag med ett glas mjölk i ena handen och en smörgås i andra och ville inget annat hellre än att sätta mig ner med The Ayatollah of rock ´n´rolla och få mig en cognac och en pratstund med honom. Men eftersom jag är en ansvarsfull far så tackade jag nej.
- I would love to, sa jag, but I have got my kids up there and my daughter really needs this since she has diabetes. But thanks for asking and any other time I would.
- Thats a pity, sa han och höll upp flaskan, I am sure this would go well down with milk. I will see you around.
Så jag gick mot hissen, motvilligt! Kroppen försökte sätta sig hos Y2J men hjärnan tog befallet och skickade upp mig till den väntande dottern.
The Walls of Jericho, ett av Y2Js specialgrepp. Det är bara för Rhyno att tappa ut.
När brottarna checkade ut från hotellet så satt vi där som vanligt. Y2j kom fram till oss och sa,
- So this are your children, hi kids!
Barnen sa hej och Sean baxnade nästan, Moira var inte lika lättimponerad. Jericho uppförde sig som om han kände mig.
- Känner du honom? sa Sean
För en gångs skull så var det jag som var "the centre of the attention", det kändes bra. Jag halade i alla fall upp promobilden som vi hade av Chris Jericho och han passade på att signera den när han stod vid oss. Sen släntrade han ut i bussen och kvar satt vi tre stycken lyckliga Jerichoholics, väntandes på fler Superstjärnor att frottera oss med.
Moira, The Sexy Beast himself och Sean, fanatisk Jerichoholic
Eddie Guerrero, Latino Heat
Eddie Guerrero är (eller åtminstone var) en av de mer populära brottarna i wrestlingcirkusen WWE. För ganska så exkat ett år sedan förlorade han WWEs världsmästartitel till JBL på "The Great American Bash". Innan dess var han definitivt en av de mest uppskattade och populära face-brottarna, han var god. Trots att han var en good-guy så var ett av hans motton "Lie, Steal & Cheat" vilket visar att vem som helst kan bli en så kallad face oavsett om han är ärlig eller inte. Nuförtiden så är han fortfarande mäkta populär men dock som skrikobjekt. Han är numera heel (ond) och ligger i "vårdnadstvist" med Rey Mysterio angående Reys son Dominiqe. Givetvis är det ett manus de följer men folk retar ändå upp sig till den grad på Eddie, troligtvis för att han spelar sin roll såväl. Eddie är en av få brottare som (enligt min åsikt) behärskar allt. Han är bra som heel, bra som face, en mycket duktig teknisk brottare som också använder sig av akrobatiska publikfriande "high-flying"-moves, han är duktig på micken och är dessutom utrustad med en stor portion karisma. Ganska så komplett med andra ord.
Eddie Guerrero poserar med sina två bälten, tagteamchamp och US-champ
Den första gången vi träffade Eddie blev det ganska så konstigt tack vare Dean Malenko, en föredetta brottare som jobbar som road-agent åt WWE. När de två och några till kom ut från frukostmatsalen så bad jag om en autograf åt Sean som stod bredvid mig. Malenko säger då,
- No, we already have autographs (eller något liknande), och skrattade och gick mot hissen.
Jag frågade inte dig ditt dumma a-le tänkte jag nästan högt. Eddie verkade bli irriterad på Malenko och stirrade på honom. Han gick fram till Sean och skrev sin autograf samtidigt som han fortsatte att stirra styggt på Malenko. Han var, uppenbarligen uppretad och jag tror inte att det var på oss. Något foto blev det inte den gången eftersom stämningen blev ganska så tryckt. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte fråga. Senare samma dag när vi sitter i lobbyn så är Chavo Guerrero där. Chavo är Eddies brorson (och i ungefärlig samma ålder) och de brottades tillsammans i samma tag-team. Chavo, som för övrigt var mycket trevlig (ni kan läsa om mötena med honom i ett tidigare inlägg) blev lite lätt uppretad när någon från WWE-crewn frågade honom var Eddie var.
- I am Chavo, he is Eddie, how should I know. We are not jointed together, sa han till svar.
Lite senare kommer Eddie ner och det visar sig att The Guerreros ska bli filmade för något program i Finland och de hade lite bråttom (det var därför de letade efter Eddie). När film-teamet plockade ihop grejorna smet jag fram och frågade Eddie om foto. Inget alls problem men eftersom jag hade lite väl bråttom så syns knappt något på bilden så den får ni inte se här. Däremot kan ni alltid njuta av Eddies smått fantastiska autograf som Sean fick.
Edddies autograf, notera att han skrev Latino Heat också (i mitten ungefär, syns dåligt på bild)
Från en annan vinkel men samma show i Åbo
Sean och jag gick upp till McDonalds för att äta lite. När vi sitter där ser vi film-teamet och Guerreros utanför på andra sidan gatan. I vilket annat sammanhang som helst så hade vi släppt våra hamburgare och rusat ut. Men eftersom vi redan hade fotat Sean med båda (då visste jag inte hur usel Eddie-bliden blev) så satt vi kvar lugnt och tittade på tillställning.
Det stora födelsedagskalaset efter showen. Hela publiken sjöng Happy birthday till Eddie
På showen brottades Eddie mot Rhyno och det var en super-match enligt oss. Eddie han med det mesta och fuskade glatt inför en skrattande publik när domaren "inte såg". Det var dessutom Eddies födelsedag så efter showen kom de flesta brottare ut och firade Eddie som dessutom fick "spöa" upp Brock Lesnar.
En liten bild men en stor Frog-splash
På hotellet satt Sean och jag och åt när brottarna kom tillbaka. Sean var iförd sin nya Los Guerreros T-shirt och var som alltid storögd, precis som sin far. Ett av hans största ögonblick under den här resan var just när Eddie kom fram till vårt bord, gav Sean en andra autograf i hans WWE-program (utan att vi bad om det), klappade Sean på bröstet och sa,
- Nice T-shirt son.
Ediie när han gick förbi oss vid ringside på showen
Vi gillar Eddie, face eller heel spelar ingen roll!
Christian, Captain Charisma
Captain Charisma är väl ett namn som Christian valde för att reta publiken. Jag tror att namnvalet istället har fått ännu mer "peeps" över på hans sida. Från att ha varit en utpräglad tagteambrottare till en mid-card singelbrottare kan man nu ana att Christian kanske är på väg mot ett större genombrott. Det gäller bara att WWE också upptäcker det ordentligt och ser till att Christian pushas mot de större matcherna, mannen är värd det. Han som en gång var känd som CLB, Creepy little bastard, myntat av Stone Cold Steve Austin, är nu en av de mest karismatiske brottarna i WWE och en av de stora brottarna på Smackdown! som han blivit flyttad till från RAW, åtminstone enligt min åsikt.
Captain Charisma visar vem som är kung!
Captain Charisma höll sig ganska så osynlig i Helsingfors. Vi träffade honom bara som hastigast ett par gånger men det var ändå angenäma möten. Den första gången var när de var på väg ut till arenan. Christian gick förbi mig och jag frågade snabbt om autograf. Ett problem var bara att jag precis fotat barnen med en annan brottare och kameran började att spola tillbaka sig, filmen var slut!. Barnen gick i alla fall fram med sina autografblock, Christian frågade vad de hette och plitade ner sin lilla signatur. Jag stod desperat och försökte få fart på återspolningen på kameran med några väl valda svordomar.
- Out of film? sa Christian.
- Yep, svarade jag, I need it to rewind so I can change it.
- I have to go know but maybe we will meet later here at the hotel if you want to take a picture, sa Christian och knallade ut till den väntande bussen.
Jag svarade ja och nickade samtidigt som jag svor högt över kameran igen och förbannade mig själv för att jag inte köpt en digitalkamera som man får plats mer bildet på istället för det gamla skrället jag höll i handen. Nu är detta dock ordnat (digitalkamera alltså). Det var lite surt att missa fotot med Christian eftersom han är en av mina personliga favoriter. Men barnen fick autografer och chansen fanns ju alltid att vi skulle träffas igen så jag var inte alltför nedstämd.
Ute på galan var Christian med i öppningsmatchen, Christian vs Edge vs Chris Jericho (det kommer inlägg om de två andra), en triple-threat match. Som vanligt tänkte jag säga, men så är det nog, så förlorade Christian men han var som alltid rolig att titta på.
Christian spanar ut över publikhavet på galan i Helsingfors
Hemma på hotellet satt vi tre professionella barhängare och betade av olika wrestlers. Vi var ganska så överlyckliga efter att ha fått prata med Ric Flair så allt som hände efter det var bara en bonus. Captain Charisma gick förbi vårt bord och jag ställde mig upp med kameran i handen och undrade om det gick bra med att ta ett foto nu. Christian tittade lite undrande på mig (jag tror inte han kom ihåg incidenten från tidigare) och sa,
- Sure, do you want autographs as well, och pekade på ungarnas autografblock.
Jag bara sa jag och knuffade upp ungarna som fick ännu en Christian autograf och sen tog vi fotot. Mer blev det inte där.
Christian pekar mot några av sina "peeps", the peepulation.
När vi satt i lobbyn på avresedagen så stannade Christian till vid oss och frågade om vi hade tagit fotot igår eller inte. Plötsligt kom han ihåg händelsen (kan mycket bero på att vi var vid exakt samma plats som dagen innan då filmen tog slut) och påminde oss om den. Det var trevligt. Sen när jag sa att fotot tog vi igår (och ja jag vet, varför inte ta ett nytt? Problemet var antalet bilder jag hade kvar att ta efter galan så därför erkände jag att vi faktiskt fått ta ett foto med honom) (nu när jag har en svindyr digitalkamera med minne som en häst så kommer jag att fotografera konstant) så nickade han och sa,
-Right, in the bar. I remember that know.
- Thanks for asking, sa jag, that was very nice of you.
Inget problem tyckte han och frågade om vi hade tyckt att showen var bra. Jag svarade att absolut tyckte vi det men som hängivna "peeps" hade vi gärna sett att han vunnit. Han skrattade och slog sig på bröstet med en hand såsom han brukar göra och pekade sen på oss med ett flin. Det var våra möten med Captain Charisma, ett nog så passande namn på en mycket trevlig men lite disträ Superstar.
Fröken Karisma, Captain Charisma och Junior Karisma poserar inför en mindre karismatisk fotograf
Sylvain Grenier, La Resistance
Eftersom mitt förra inlägg var om Rob Conway så är det väl naturligt att vi tar upp tag-team partnern Sylvain Grenier och vårt möte med honom som nästa. Sylvain Grenier var en av originalmedlemmarna i La Resistance. Det var han och Rene Dupree, the French Phenom, som var de första innan Conway smög sig in. Tag-teamet bildades när Frankrike och President Chirac hade mage att klaga på USAs roll i mellanöstern och Irak framför allt. Det skapade en våg av hat mot Frankrike i Amerika och WWE bestämde sig snabbt för att göra pengar på denna kontrovers och vips, La Resistance, två "fransmän" som rackade ner på USA var igång och retade gallfeber på den amerikanska publiken. Personligen så uppskattar jag heels, de onda, och speciellt när de angriper äppelpaj och Uncle Sam. När hysterin efter Chiracs uttalande hade lagt sig och amerikanarna börjat handla franska varor igen och slutat att kalla french fries för freedom fries (det är sant) så dalade även hatet mot La Resistance hos publiken. Man beslöt då att göra tag-teamet från fransmän till nationalistiska kanadicker som inte gillade Amerika. Det fungerade ett tag också men som jag skrivit i Conwayinlägget så är nu tag-teamet skrotat och alla tre medlemmar är nu singelbrottare. Conway har nog en framtid i WWE men jag räknar med att Grenier kommer att få kicken förr eller senare. För tillfället är han dock på Smackdown! och vi får se vad de planerar för honom.
La Resistance
Vi träffade Grenier strax efter vi träffade Conway och han bleknade i jämförelse med sin karismatiske tag-team partner. Visst var han trevlig, Sylvain, men han sa inte så mycket. Han var mjuk i rörelserna och nästan underdånig när vi bad om foto och autograf.
- Of course, my pleasure, sa han och log ett snällt leende.
Sylvain ska precis till att racka ner på publiken
Autografen var fin och genomtänkt. Han skrev " Pour Sean, Pour Moira, le (eller de, svårt att tyda) Sylvain Grenier, La Resistance, WWE". Lite kul var det att han odlade på den franska (kanadensiska) imagen med sin autograf men när han pratade så gjorde han det på amerikanska utan brytning. Han frågade om vi hade haft det trevligt på galan och var så där alldeles helylligt blygt trevlig. Inte direkt vad man förväntar sig av en heel. Efter vi fått autografer så stod han kvar hos oss och log sitt "pretty boy-leende". Han bara stod still. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Flytta på dig din leende fåne, du står ivägen för våra träffar med andra personer, var inte direkt passande. I ärlighetens namn hade det varit jättetrevligt när som helst att sätta igång en konversation med honom men vi hade siktet inställt på större byten. När en annan brottare (vi låter det vara osagt denna gång vem, det kommer senare) kom förbi ursäktade vi oss från den sympatiske Grenier och hoppade på nästa offer.
Sylvain klämmer åt The Hurricane
Sylvain Grenier var genomsympatisk och trevlig, på gränsen till mesig. Men efter att ha träffat honom efter Conway så bleknade mötet med en äkta WWE-Superstar så pass att vi nog inte lade märke till hans goda sidor. Vi hade väl fått storhetsvansinne (ett vanligt förekommande sinnestillstånd när jag är med) och kunde helt enkelt inte uppskatta något som vi skulle ha älskat vilken annan dag som helst.
Sean, Sylvain Grenier och en solig Moira
Rob Conway, La Resistance
Rob Conway startade sin karriär hos WWE som förrädare. Han var utklädd till en amerikansk soldat som satt i publiken och fick stryk av det "franska" tag-teamet La Resistance. Senare visar det sig att han är i maskopi med "fransmännen" och förråder USA och flaggan. Sådant fungerar alltid för att väcka upprörda känslor hos den amerikanska publiken. Historien om La Resistance´s uppkomst är bara den läsvärd men mer om det när vi kommer till den andra medlemmen Sylvain Grenier. Rob Conway är fortfarande kvar i WWE men tag-teamet är lagt på is. Han är numera The Con-man som gör allt det Con-way. Han är alltså "re-packaged" från landsförrädare till fransk-kanadick till en lurendrejare.
Rob Conways nya look som The Conman
Ute på galan så brottades La Resistance mot Tajiri och Rhyno. Eftersom La Resistance inte längre var ett franskt tag-team (ja, jag vet, det är komplicerat) utan de var ett fransk-kanadensisk så kom de in med sina Quebec-flaggor, tog tag i mikrofonen och talade om för den finska publiken vilket uselt landslag i hockey de har och skröt om hur Kanada körde över Finland i finalen i World Hockey Cup (eller vad det nu hette).
La Resistance äntrar ringen i Helsingfors och börjar snart att snacka skit om Finland
Rob Conway var idel leende när vi träffade honom. Han tycktes vara på ett alldeles strålande humör och log åt allt och alla. Han verkade vara mycket mån om att barnen skulle få en "upplevelse" när vi möttes. Han buffade och puffade på Sean och klappade och kramade Moira (och nej, pappa blev utan kram även här). Det som sades emellan oss var det typiska wrestlingpratet om galan och matcherna och speciellt hans egen match. Vid tillfället när vi såg dem var La Resistance tag-team mästare och det var nästan som om han skröt om det för oss fast det var nog en del av hans "show" som han bjöd oss på. Autograferna som barnen fick (och som jag inte orkat scanna in) var överdådiga. Han skrev "To Sean, To Moira, La Resistance, WWE 2004" och fyllde upp hela sidan på bladen barnen sträckte fram. Mig tog han i hand och berömde mig för att jag tog med barnen på årets event i Finland, jag antar att han anspelade på WWE-galan.
Conway möblerar om klämmer åt The Hurricane
Det var efter frukosten som vi träffade Conway och vi hade inte sett till honom tidigare under vistelsen. Men när han väl kom ner i lobbyn så både syntes han och hördes utan att vara störande. Kanske är det en gryende storstjärna nu när man valt att pusha honom som singelbrottare. Karisma hade han i alla fall.
Moira, en glatt leende Robääärt Conway och Sean som av någon anledning blundar för att slippa se sin far när han fotograferar honom med sina idoler. Otack är världens lön!