Gene Snitzky
Gene Snitzky är en frustande och svettig galning. När han började i WWE så sattes han direkt emot en annan frustande och svettig galning, nämligen Kane. Eftersom Kane var ond för tillfället visste man inte riktigt vad man skulle tro, skulle Snitzky vara god eller? Storyn som berättades var att det var Snitzkys fel att Lita, Kanes "hustru", förlorade sitt ofödda barn tack vare att Snitzky fått Kane att ramla över henne i ringen. Snitzky skyllde genast ifrån sig, " - It wasn`t my fault!" och sen var fejden igång. Den höll i sig ett bra tag och även över galan i Helsinki där de båda möttes. På senare tid så har Snitzky allierat sig med just Lita och hennes nuvarande, Edge, och barnamordet tycks vara helt glömt. WWE är underbart logiskt ibland.
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Och så här snygg är Snitzky i verkligheten! Fotot från någon gala i USA
Vi tog inget foto på barnen och Snitzky. Det var inte så att vi saknade tillfällen, nejdå det fanns flera, men problemet var att jag inte hade så mycket film i kameran. Så Snitzky valdes bort, av goda själ då det var viktigare med sådana som Flair och HHH och så vidare. Däremot så fick ungarna autografer och vi pratade med honom vid flera tillfällen.
En svartvit bild från Hartwall Arena som jag hittade på nätet
Vi var inte så bekanta med Snitzky när vi var i Finland. Han hade nyligen börjat i WWE och det lilla vi sett hade inte gjort något stort intryck på oss. Dock så var karl rejält stor i storlek talat. Ute på galan så mötte han Kane, som fortfarande var ond men hade hela Helsinki-publiken på sin sida. Snitzky spelade också ond så det blev lite konstigt. Matchen var väl ok, två stora tvåmetersbjässar som pucklade på varandra så det var ingen finbrottning precis. Men som alltid så är det kul att se live för det smäller ganska så rejält även om det är på låtsas. Kane gick i alla fall segrande ur striden så Snitzky fick dra sig tillbaka för att slicka sina sår, eller någons tår som WWE pushar på nu!
Kane och Snitzky när de är utanför ringen i Hartwall Arena och slåss bra nära publiken
På hotellet efter showen satt vi precis nedanför bardisken vid ett litet bord. De stora elefanterna, Flair och grabbarna tog plats vid bardisken. När Snitzky kom in så var han snofsigt klädd. Lång rock av typ mohair eller liknande och kläderna passade inte alls hans karaktär. Han tog inte plats vid bardisken utan satte sig vid bordet bredvid oss. Dä pratade han ömsom i telefon och ömsom med Superstjärnorna i baren. Det märktes ganska så tydligt vilken respekt han tycktes ha mot alla som satt där. Han var trots allt ganska ny i gemet och troligtvis ganska långt ner på deras "pecking order". Som vanligt när man träffar wrestlers så försöker man låta bli att glo för mycket men ibland är det svårt att låta bli. Vi satt väl där och tittade kanske en anings för mycket för Snitzky tittade upp och såg att vi tittade på honom. Han nickade mot oss och vi nickade/vinkade tillbaka. När han var klar med ett av sina telefonsamtal så ställde sig Sean upp och skulle gå och fråga efter en autograf. I samma ögonblick reser sig Snitzky så Sean sätter sig igen. Jag sa inget till Sean att han skulle fortsätta eller något sådant. Jag hade inget intresse av Snitzky så autograf eller inte, who really cares?
Snitzky pucklar på Kane i Helsinki, det smäller rejält
När jag stod uppe vid bardisken för att köpa ännu en svalkande malt så kommer Snitzky dit och ställer sig också. Eftersom ingen i baren tycks ha tid att prata med honom så börjar vi att småsurra. Han verkar vara en trevlig prick den gode mannen men jag tar min öl snabbt och smiter ned till ungarna igen. Snitzky vimsade väl omkring där under kvällen och vi liksom hejade i förbifarten men vi var alldeles för upptagna med andra för att ta tag i honom så vi lät helt enkelt bli.
Dags för Snitzky att be en bön, precis som de finska flickorna vid ringside tyck göra
På morgonen så var vi uppe tidigt och samlade autografer, foton och möten med brottarna. Snitzky dök väl upp någon gång på förmiddagen och den här gången så gick Moira fram till honom. Han såg ganska så road ut av att hon bad om autograf, sa något till henne och skrev. Sean och jag ställde oss upp och gick fram och Sean fick sig också en autograf. Snitzky frågade om vi varit på galan och vi svarade jakande. Vi stod där och han småpratade vidare om vad vi tyckte om wrestling och så vidare. Jag stod och funderade över vad jag skulle säga om han frågade om vi ville ta ett foto. Ett par bilder kvar och de var definitivt inte reserverade för jättebabyn Snitzky. Det blev nästan lite konstigt när jag stod där med kameran bakom ryggen och försökte dra mig ur konversationen. Till slut så blev vi räddade av någon WWE-anställd så vi smög oss bort från Snitzky för att lägga oss på lur för större fiskar. Det fungerade utmärkt, som ni sett tidigare i bloggen och kommer att se senare. Stackars Snitzky dock, jag hoppas verkligen inte att han såg att jag fotade ungarna med en massa andra wrestlers efter vår konversation. Träffar vi honom en annan gång så är det det första jag frågar efter så han inte börjar tro att vi inte gillar honom (ärligt talat så gör vi nog inte det fast det kan man ju inte säga).
En av Snitzkys ganska så snitsiga autografer som pryder vårt fotoalbum
Kommentarer:
Trackback