veckans wrestler

Mr Kennedy, eller Ken Kennedy som är hans artistnamn är ganska så ny inom WWE. Han har snabbt vuxit till en av mina och Seans favoritbrottare. Hans karakteristiska presentation av sig själv när han äntrar ringen och hans överlägsna och självgoda image har verkligen gått hem, både hos oss och publiken. Vi såg verkligen fram emot att få se och höra Mr Kennedy live in Helsinki.




Mr Kennedy äntrar ringen i Hartwall Arena

På galan var Mr Kennedy förste man ut i första matchen, en battle-royal, det vill säga en hel hög med brottare som är i ringen och försöker kasta ut varandra över topp-repet. Sist kvar vinner. Kennedy kom ut, presenterade sig själv, drev med annonsören Tony Chimel och spottade vatten i hans ansikte två gånger. Det var faktiskt ganska så roligt.




Tony Chimel "överraskas" av en dusch från Mr Kennedy



Mr Kennedy försöker "hjälpa" Chimel för att senare ge honom en andra duschning


När matchen väl kom igång så tog det inte lång tid innan Mr Kennedy skadade sig själv. Han kröp ut under repen (vilket betyder att man inte blivit eliminerad) och vi trodde att han verkligen hade gjort illa sig ordentligt. Synd, tänkte vi, det här var verkligen tråkigt eftersom hans avslutningsgrepp är smått spektakulärt och vi hade dessutom räknat ut att han borde vara den som vinner (kom ihåg att wrestling är uppgjort).




Kennedy poserar i ringhörnan och som vanligt så lyckas jag med att få de flesta fotona suddiga.

Matchen böljade fram och tillbaka under en tid, Kennedy blev omhändertagen vid ringside av WWE-personal och vi funderade smått över vem som då skulle vinna. Till slut var bara Paul London kvar och där hade vi vår vinnare, trodde vi! På en kort sekund så hoppade Kennedy tillbaka i ringen bakom London och kastade ocermionellt honom över topprepet och klockan vid ringen ljöd för att matchen var slut. Kennedy hade alltså "fakat" sin skada och vunnit på fusk, ettvanligt sätt för "heels" att vinna på. Vi var smått besvikna över detta då vi hade hoppats att få se honom brottas mer men samtidigt så stärkte Kennedy sin image och popularitet genom denna manöver (vi fick reda på senare när vi kom hem till Sverige att han faktiskt var skadad men det hade redan inträffat tidigare på turnén i Italien men det förklarade varför WWE valt den lösningen).



Ännu en bild från den stora tvagningen i Hartwall, Helsinki

På hotellet var han en av de brottare man gärna skulle ha tänkt sig att växla ett par ord med men det blev inte så. Visst träffade vi karln, precis som vi träffat alla andra som figurerar i denna blogg, men det var utan tvekan det kortaste mötet vi någonsin haft. 




Inte kan det väl vara sin egen bedrift under matchen som Mr Kennedy applåderar för


Ett flertal av brottarna satt i restaurangen på hotellet sent efter showen. Kennedy var en av dem. För att fortfarande vara knäckta och deprimerade av Eddie Guerreros död så var stämningen bland en del av deltagarna hög, speciellt Kennedy och JBL (vi återkommer om honom) höll ångan uppe. Jag har sagt åt mina barn att vi inte stör någon av brottarna i baren eller restaurangen om inte brottarna själva ger en invit förstås. Lite respekt för deras privatliv måste man ändå ha så satt där och väntade själva vid ett bord i restaurangen. När brottarna befann sig i lobbyn sa jag att det var OK för ungarna och gå fram och be om autograf etc och precis så gjorde vi. Vi tog inte många foton med brottare i år eftersom jag inte ville störa för mycket pga Guerrero-tragedin men det blev trots allt en hög med autografer av välvilliga brottare och några foton också. Kennedy blev det däremot noll och intet av.

Efter att ha gått fram och tillbaka i restaurangen till de olika borden, högt skrattandes och med sprit i handen, så ställde Kennedy ner sitt glas och gick ut i lobbyn till receptionen. Han frågade receptionisten om något och under tiden så smög Sean och Moira upp till lobbyn. När han gick förbi dem så höll Sean fram en promo-bild på Kennedy som vi hade med oss och sa,
- Excuse me Mr Kennedy, could I please have an autograph?
Kennedy stannade till, tittade på Sean och sa,
- No, I dont have time for that now, och gick in i restaurangen igen där han fick en fet cigarr av JBL och tände eld på den. Sean och Moira kom tillbaka till vårt bord och Kennedy rörde sig återigen, högt skrattandes, runt de olika brottarborden. Under kvällens lopp passerade han vårt bord vid ett flertal tillfällen men han stannade aldrig till för att skriva ner sin autograf. Han tittade på oss flera gånger men inte blev det en tillstymelse till en sekunds ansträngning för sina fans.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Visst hade de sorg och visst ska de få ha privattid men samtidigt så är det fansen som betalar hans lön så en halvminut av hans tid för en liten autograf tycker jag inte är för mycket begärt. Och med tanke på hur RAW-brottarna hade behandlat oss året innan så var vi smått chockerade över uppförandet. Vi bet i alla fall ihop, höll en ännu lägre profil men lyckades i alla fall träffa några trevliga brottare som komer senare i denna blogg.

Vi ska inte säga att Mr Kennedy är ett avslutat kapitel för oss men en sak är säker, han är inte den vi frågar om en autograf i första taget om vi någon gång igen skulle ha turen att träffa brottarna.




Den bästa bilden vi tog på Mr Kennedy, synd att det skulle visa sig att han inte orkade bry sig om sina fans