Gryningshälsning

Väckarklockan ringde klockan 03.00. Sömndrucken och grusig i ögonen satte jag mig upp omdelbart. Jag har lärt mig sedan tidigare att det är farligt att dra sig en endaste sekund för då somnar jag om och missar nattkollen. Jag tände läslampan och drog lådan med kollgrejerna närmare mig. Laddade nålen i blodprovstagaren och pillade ut en freestyle-sticka till blodsockermätaren. Tog lite vatten på en kleenex och började leta efter Moiras hand, varm och torr låg den instoppad under hennes huvudkudde. Trots att hon sov så höll hon först armen stenhårt fast under kudden men så mjuknade hon efter en sekund och jag kunde försiktigt dra fram handen och torka av en av de sönderstuckna fingertopparna. Precis i det ögonblick som blodprovstagaren klickade och en droppe mörkrött blod syntes på fingret så slog det mig:

- Hur många föräldrar är vakna just nu och tar hand om sina sjuka barn? Hur många föräldrar baddar febriga pannor, torkar upp efter vinterkräksjukan, kollar att deras bebisar andas? Hur många gör precis som jag, just i det här ögonblicket - kollar hur blodsockret ligger? När hon är låg och jag brer en macka i köket - hur många andra föräldrar i halvdvala gör likadant? En varm känsla av gemenskap spred sig i magen och jag skickade en tanke, en gryningshälsning, till alla mer eller mindre vakna föräldrar där ute som gör vad de måste göra, när helst det behövs.

Kommentarer:
Postat av: Daniella

Så bra skrivet.Jag anar en författartalang. Ditt beskrivande sätt att skriva är så rörande. Var tvungen att visa det för min man, blev uppriktigt rörd. Kan säga att vi varit och faktiskt är där. Men vi orkar för att det är våra älskade barn, vi finner styrka i glädjen dom ger oss.

Sköt om er
Daniella och Magnus

Postat av: Tobias (Rektorn)

Otroligt nära och vackert skrivet och det ger en varm känsla av igenkännande även om varje barn och varje tillfälle är unikt. Jag tror att det är en styrka att kunna tänka vackra tankar även när sömnbristen är påtaglig. Tack förresten för värdefulla råd. Här flyter allt på ganska bra även om jag märker att det är svårt att göra allt rätt från början!

2007-01-24 @ 07:56:34
Postat av: Ulrika på den här bloggen

Daniella: Tack så mycket! Det är inte alltid lätt att se det positiva. Men vi försöker på olika sätt att inte vara arga utan gläds åt att vi har varandra, och att vi faktiskt kommit varandra närmare sedan Moira fick diabetes. Precis som du skriver så räcker det att titta på de små liven (hm... storebror mäter visserligen 1.70 i strumplästen, men ändå) för att det ska vara värt allt.

Tobias: Tack! Jag rodnar nästan av alla vänliga ord. Roligt att höra att det fungerar på skolan, som jag sa så har ju varje diabetesbarn individuella behov så det är klart att det tar ett tag innan ni hittar formerna för just er situation. Lycka till i fortsättningen!

2007-01-24 @ 20:28:43
URL: http://macgregor.webblogg.se
Postat av: Anders

Ville bara säga att du inte är ensam med att gå upp klockan 03:00 och leta reda på en liten hand, hålla andan och hoppas att mätaren visar på något som är acceptabelt. Nästa gång jag går upp i vargtimmen ska jag ägna dig en tanke.

Tack för en bra blogg och bra skrivet.
Keep it up, mate!

anders

2007-04-11 @ 19:26:35
Postat av: Ulrika

Hej Anders,

Tack för din kommentar! Visst är vi många som är uppe mitt i nätterna, och den tanken stärker när man är trött och eländig. Sömnbrist är väl en gammal erkänd tortyrmetod har jag för mig? Den fungerar, är vi väl fler som kan intyga. :-))

Vi har just nu diskussioner hemma om hur mycket det är OK att lämna ut oss som familj på Internet, men när en kommentar som din kommer in så känner vi att det är värt det och att bloggen kanske i alla fall gör någon mer nytta än "bara" som dagbok för vår egen del.

Än en gång - tack för din kommentar!
Med vänlig hälsning,
Ulrika

2007-04-11 @ 20:24:47
URL: http://macgregor.webblogg.se

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits